Jag har talat om det får några.....de sa typ,
- Jaha, men så är/känner sig ju dom flesta ibland.

Har också mött den bagatelliserande reaktionen. Men det är en jäkla skillnad på att känna sig så ibland, och att känna sig så FÖR DET MESTA.

Jag måste bara berätta om en liten solskenshistoria:

Förra veckan var jag på en anställningsintervju för ett sommarjobb (städning i offentlig verksamhet). När jag berättade om tidigare städvana och mina intressen för konstnärligt skapande och psykologi föll det sig rätt naturligt att berätta om min diagnos.

Nu eller aldrig! tänkte jag.
Det enda sättet att sprida kunskap i samhället är att berätta på ett avdramatiserat sätt och stå för vilka styrkor och svårigheter asperger medför. Utan att skämmas! Istället kände jag att diagnosen gett mig värdighet och var pusselbitarna jag behövde för att förstå mig själv och må bättre.

Jag tog risken för ett nej med i beräkningen. En arbetsgivare som inte kan acceptera det är förmodligen inte heller lämplig för mig. Det har gått åt för mycket energi till att spela normal genom åren, utan att nå ända fram. Tiden utan diagnos eller då jag inte visste vad det var som inte stämde, vill jag inte ha tillbaka. Visst lärde det mig mycket om kommunikation, men till vilket pris?

Några dagar senare fick jag ett JA!! Det var värt att berätta.

På mitt jobb visste ledningen redan vid första träffen att jag har as. Fick jobbet via arbetsförmedlingen för funktionshindrade (typ). Av de andra 50+ st personal vet en. Resten kan gott vara ovetande.