Cyberwoman2005 skrev:jag tror att det är mina försvarsmekanismer som sätts igång automatiskt och jag vet inte hur man stänger av dem???...

Du menar att det är det som gör att du inte vågar ta första steget?

kommer inte på något annat???...

Cyberwoman2005 skrev:kommer inte på något annat???...

Det kan vara som du säger. Försvarsmekanismer.

Fast jag hoppas du vågar närma dej honom och fråga om ni kan ses. Du verkar tycka det är jobbigt att ses bland folk ju.

ja jag får skynda långsamt eller hur man nu säger...

Har ni något gemensamt intresse. typ dataspel eller samma musiksmak. Då skulle du kunna stämma träff med han och umgås över dessa saker och sen får det andra komma när det kommer. Ett sms brukar funka rätt bra i dom flesta fallen i dag.

hm men det innebär ju att jag måste ta första steget och jag tror att jag först och främst söker mig till habiliteringen...

Jag har inte gått till Aspergercentrum utan till studenthälsan.Det visar sig att han också har varit där,att vi har samma psykolog...Han mår inget vidare och har tydligen frågat hur han ska få kontakt med mig.
Dessutom har han varit utanför min föreläsningssal minst 2 gånger och genom hans kroppspråk kan man klart och tydligt se att han fortfarande har känslor för mig.

Dock ville han inte prata mycket...han pratade typ ett ord i taget...hur ska man göra för att han ska öppna sig lite mera???...obs han har inte asperger utan det är min diagnos...

p.s

Jag har personliga problem som jag måste reda ut...kan tänkas att han blev irriterad eftersom jag måste ha lite andrum ibland... men jag är verkligen mycket intresserad av honom...

Det enda rätta är att prata med honom. På tu man hand. Berätta det du berättat här.

Han är inte så himla pratsugen nu,vilket jag kan förstå,får helt enkelt vänta tills han mår bättre...

Säg som det är om du också vill vara mer än vän. Är det äkta känslor från hans sida kommer han att vilja förstå din situation och möta dig. Om inte har du besparat dig en förlust.

Är det äkta känslor från hans sida kommer han att vilja förstå din situation och möta dig.

Tror definitivt på att det äkta känslor...att skynda långsamt eller hur man nu uttrycker det skulle kunna funka om han har tålamod...och om han också har problem med ngt kan man ju stötta varandra...

Och dessutom>vi har ju samma psykolog,fast på olika tider)...om han inte hade brytt sig om mig hade han inte gått till psykologen..så tolkar jag det i alla fall...

...Jag kan bara bekräfta att jag är kär i honom och inte vill vara utan honom...

Cyberwoman2005 skrev:...Jag kan bara bekräfta att jag är kär i honom och inte vill vara utan honom...

Har du pratat med honom om dina känslor?

Har du pratat med honom om dina känslor?

Nej det är ju just sådant som jag inte klarar i real life...

Cyberwoman2005 skrev:

Har du pratat med honom om dina känslor?

Nej det är ju just sådant som jag inte klarar i real life...

Du kan få bolla dina tankar mot mig. Kör via PM, om du vill dvs