Hej,

Jag är en aspie som läser på universitetet.Jag började där för fyra år sedan,och sedan visade det sig att en av mina medstudenter blev förälskad i mig.Han har också nämnt att han vill ha mer än bara
vänskap.

Han är jättegullig,men jag har inte berättat tidigare för honom att jag har asperger...han upptäckte det av en slump...

Jag har dock också känslor för honom men har svårt att visa det,då jag har mina perioder när jag är introvärt...ngn som har ngra bra tipps???..

Var öppen med det, berätta att du behöver egentid där du får vara själv för att orka med övrig tid.

Kan han inte acceptera det blir det väldigt svårt!

...Han var nog mera irriterad i början när han inte kände till att jag har aspergers...då tyckte han att jag ignorerade honom...


Vilket ledde till att jag då berättade att jag har aspergers...han har nog accepterat
det...det är nog mera jag som inte har accepterat min diagnos... ^^

Ofta är det svårare att acceptera den själv...

ja,det kan jag hålla med om,jag sprang omkring i fyra år och låtsades att jag var"normal" ... ^^

Cyberwoman2005 skrev:...Han var nog mera irriterad i början när han inte kände till att jag har aspergers...då tyckte han att jag ignorerade honom...vilket gjorde att då berättade att jag har aspergers...han har nog accepterat
det...det är nog mera jag som inte har accepterat min diagnos... ^^

Nu vet han om det i varje fall, och han verkar dessutom förstå dig bättre tack vare att du var öppen! Var nu dig själv och försök att inte spela NT för honom. Diagnosen definierar inte hela DIG, utan är bara en samling egenskaper som du råkar besitta och dela med andra. Om han inte accepterar dig för den du är och hur du är, så är han ingenting att ha ändå. Låter måhända som plattityder och klyschor, men det är faktiskt sant!

Jag har haft förhållanden innan jag ens misstänkte AS hos mig själv, och det gick oftast bra, så länge som jag kände mig avslappnad med killen och kände honom ordentligt. Betänk även att jag då såg mig själv som udda/annorlunda, visste inte vad som var "fel", och kunde inte sätta alla problem i ett sammanhang. I mörka stunder tänkte jag på mig själv som psyksjuk... Men ändå fanns det de som blev kära i mig och ville vara med mig. Så här i efterhand kan jag se både AS- och ADHD-drag i mina ex, och det var säkert därför vi "klickade". Tror att det är lättare att vara AS-tjej, på ett sätt, inte för alla självklart, men det är ofta så att det är killen som förväntas ta första steget.

@Cyberwoman2005, Vad är det för huvudämne du läser?

jag läser tyska,befinner mig på nivå tyska 2 just nu...

biologic @det var faktiskt han som tog första steget och berättade om sina känslor...

...Plus att det känns som om han också behöver egentid...i natt spelade han till exempel Diablo 3...

Väldigt många män behöver egentid, krypa in i sin "grotta" och göra något som passar dem själva.

Jag håller tummarna för dig! <- OBS, bara en cyberkram!

Tack... just nu känns det mest som om jag står och stampar på samma ställe och inte riktigt kommer någonstans...

En av hans kompisar ville skicka mig till en psykolog,men jag har dessvärre dåliga erfarenheter av psykologer,därför tyckte jag att det var bättre att skriva här,varpå han svarade att jag undviker att lösa mina problem...(frustrerad)...

Ska du träffa psykolog så är det nog bäst inom habiliteringen, de ska åtminstone kunna de NPF-diagnoser som det rör sig kring!

Jag har en känsla av att jag har sabbat det hela...men det vore kanske bra att prata med en aspergerpsykolog trots allt,tror att även det är oundvikligt...

Vore bra om du kan skicka länken till habiliteringen@Miche

Prova den här!

tack...

Cyberwoman2005 skrev:Jag har dock också känslor för honom men har svårt att visa det,då jag har mina perioder när jag är introvärt...ngn som har ngra bra tipps???..

Får man fråga i hur långa perioder du brukar vara introvärt?

Det skiftar...kan vara några veckor eller flera månader...det beror mycket på miljön också...till exempel om det är mycket folk på universitetet och han är omgiven av "folk",känner jag inte
för att gå fram och prata,bara för att ge ett exempel...

Cyberwoman2005 skrev:Det skiftar...kan vara några veckor eller flera månader...det beror mycket på miljön också...till exempel om det är mycket folk på universitetet och han är omgiven av "folk",känner jag inte
för att gå fram och prata,bara för att ge ett exempel...

Känner igen mig. Står min partner omgiven av en drös med folk bär det mig emot att närma mig. Instinktivt.

Okay du verkar kunna ha rätt långa perioder där du är introvärt. Känns det bättre när ni är helt ensamma bara ni två, under dina introvärta perioder?

Eftersom jag är så pass introvärt så har vi i inte kommit så långt än,det handlar mera om att vi flörtar...men ja jag trivs bättre när bara han tex finns i korridoren utanför föreläsningssalen...

Cyberwoman2005 skrev:Eftersom jag är så pass introvärt så har vi i inte kommit så långt än,det handlar mera om att vi flörtar...men ja jag trivs bättre när bara han tex finns i korridoren utanför föreläsningssalen...

Min spontana idé är att ni ses på tu man hand snart. Så slipper du alla intryck som blir runt er när ni inte är ensamma. Hur som helst jag hoppas det ordnar sig.

Låter som en bra ide men jag är väldig dålig på att ta första steget...

Cyberwoman2005 skrev:Låter som en bra ide men jag är väldig dålig på att ta första steget...

Du kanske kan sms:a och fråga om han vill ses på nåt ställe du väljer? Eller ge han ett brev. Jag vet inte vad det är som gör det svårt för dej att ta första steget dock. Du kanske är bra muntligt.


Men eftersom han verkar så intresserad av dej så borde han ju säga ja till förslaget. Han kanske vill ändra tid och datum dock. Vem vet.

Som sagt för din skull så borde ni kanske umgås på tu man hand ibland.

jag tror att det är mina försvarsmekanismer som sätts igång automatiskt och jag vet inte hur man stänger av dem???...