Jag har nyligen fått en aspergerdiagnos som jag inte alls känner igen mig i. De som gjorde utredningen (kommunens enhet) erbjöd sig att skicka någon som hjälpte mig att gå och handla en gång i veckan eftersom jag kanske var rädd för att gå ut bland folk. Det är jag absolut inte; hela utredningen känns som en Kafkaroman. De pratade till mig som om jag var förståndshandikappad trots att jag fick högsta poäng på alla intelligenstester. Jag har också frågat vänner och bekanta (vissa av dem läkare) och ingen tycker att jag verkar ha asperger. Jag får också bara strax över normalt på Baron-Cohen.

(Mina problem ligger framförallt inom koncentration och sömn)

Min fråga till er är: vad kan de egentligen hjälpa en med om man får en korrekt aspergerdiagnos? Om man inte har tydliga symptom av typen social fobi eller tvångsbetéenden, finns det något de kan göra? Kan någon hjälpa en "lätt aspie" bättre än han kan hjälpa sig själv på egen hand?

Beror ju på vad du behöver hjälper med. Koncentration och sömn har väl inte direkt med AS att göra.

Koncentration kan vara kopplat till adhd och sömn till psykosproblematik.

Jaha, ja, intressant.

Nu har jag dock diagnosen Asperger och den verkar jag inte bli av med. Kan jag ha någon nytta av att fortsätta träffa mina så kallade vårdgivare?

På sin spets: vad hjälper de en med om man inte har torgskräck eller kräver att få diskutera telefonkatalogen med allt och alla?

Du ska inte behöva acceptera att bli tilltalad som en mindre vetande.
Säg åt dem att använda en normal ton nästa gång. Jag känner så väl igen det där beteendet, en del kuratorer, tjänstemän, psykologer etc får automatiskt den där lägga-huvudet-på-sned-attityden när de har en klient framför sig. Det är ett jävla oskick och en förolämpning att börja prata övertydligt och långsamt med aspergare.
Varför kan de inte bara ta in att vi är normalbegåvade??

Sen kanske det är så att du inte behölver särskilt mycket hjälp. En diagnos på papper kan däremot göra dig berättigad till saker som sjukersättning men det kanske inte heller är aktuellt för dig.

Ju närmare det "normala" eller ju lindrigare form desto, mindre hjälp kan de erbjuda. Jag har klarat mig utan boendestöd eller hjälp med struktur. Jobben har jag sökt på egen hand. Insikten är att egentligen kan ingen alls hjälpa en. Det enda som kan hjälpa är att på riktigt landa i den man är och acceptera sig själv, och pröva sig fram om diagnosen stämmer eller inte.

Den hjälp jag har fått är en psykolog på Vuxenhabiliteringen att bolla tankar och funderingar med. Hon har vettig inställning, är nyanserad och "lägger inte huvudet på sned".

För det andra slipper jag grupparbeten helt när jag numera läser på distans. Diagnosen har gett mig rätt att göra om grupparbeten till individuella uppgifter. Jag har också en bra mentor som jag bollar tankar kring studierna med.

För det tredje har jag fått 50% sjukersättning sedan jag fick min diagnos.

I mitt utredningsteam var de flesta rejäla och hade en normal ton och bemötande. Mötet med habiliteringens kurator och arbetsförmedlingen däremot var en riktig rysare. De tog fram den där överdrivet lena rösten och en klapp på axeln (rent fysiskt), trots att psykologen satt med och redovisade för dem om min begåvning och behov av bättre matchning av arbete än städning. Som om man skulle ha mindre behov av att få utvecklas fast man har asperger.

Får du studera fast du får sjukersättning?

På halvtid är det ingen som har något emot att man studerar eller jobbar.

Undrar hur länge FK tillåter det. De är ju jättepigga på att dra in hjälp.

plåtmonster skrev:Undrar hur länge FK tillåter det. De är ju jättepigga på att dra in hjälp.

Men har man sjukersättning på 50% så har inte FK några invändningar mot att man gör något de andra 50%. Det är ju bara bra att man har en sysselsättning.
Eller tänker du på alla de som blivit av med sin deltidssjukersättning därför att FK plötsligt fått för sig att de är fullt arbetsföra?

wuwei skrev:därför att FK plötsligt fått för sig att de är fullt arbetsföra?

Precis.

kattkvinna skrev:På halvtid är det ingen som har något emot att man studerar eller jobbar.

När jag ansökte om sjukersättning senast så stod det nånstans att man inte kunde ha det på deltid och studiemedel deltid samtidigt. Dr ansåg att jag kunde studera 25% men det gick alltså inte.

Såhär är det:
Innan jag fick 50% sjukersättning hade jag jobbat 50% över ett år innan jag fick diagnos. Orkade inte fler timmar. Hade i början prövat mig fram (eftersom jobbet var på timmar) med 25 - 28 timmar i veckan. Livskvaliteten sjönk som en sten. Vem skulle städa och laga mat? Hur skulle jag fylla mig med ny energi och livslust? tänkte jag. Så när jag väl fick sjukersättningen 1,5 år senare hade jag frivilligt och lång tid innan gått ned till 50%. Jag orkade inte mer. För fem år sedan gick jag en KY - utbildning. Heldagsföreläsningarna och längden på dagarna var plågsam. Jag tog ibland ett tidigare tåg hem för att jag hjärnan inte tog in mer efter fyra timmar. Nämnde problemet för en lärare som verkade förstå att jag nådde en gräns och att det sedan blev för mycket.

Efter att ha gnetat på med jobbet undersökte jag noga om FK tyckte det var OK att jag bytte 50% arbete mot 50% studier. Observera att informationen till oss med 50% ersättning är obefintlig på deras hemsida. Det finns mycket information för dem som har 100% sjukersättning. Jag skrev, ringde och roddade i det där till FK. Jag fick klartecken att de inte lägger sig i vad jag gör på mina andra 50%. Jag sa upp mig från jobbet när jag kommit in på distanskursen. OBS. Man måste vara registrerad hos CSN, AF eller ha lönearbete för att den sjukpenninggrundande inkomsten läggs vilande. Annars kan man förlora rätten helt till ersättning. En kunnig handläggare informerad mig om det.

Nog om det, nu.

Återgå till huvudfrågan i tråden istället...

Jag har gått på BK, basal kroppskännedom på min habilitering. Den leds av sjukgymnast. Innehåller andningsövningar, rörelser och centralt är medveten närvaro. Vara här och nu. Passar personer som har svårt att sitta still och tycker det är svårt att meditera. Det kan vara svårt i början och framkalla en del skrattanfall.

Jag är jättenöjd. Nu har jag tagit med mig övningarna i vardagslivet som på köpet gett bättre hållning och avlastning av ryggen. Ofta provar jag andningsövningarna när jag har ångest/fastnat i något. Mot mild/ måttlig oro hjälper det. Men mot svår ångest är det knivigare... BK har mest använts för smärtpatienter och stressande.

Fråga om du får prova det på din habilitering.