Bjäbbmonstret skrev:

Loppan skrev:The Unwritten Rules of Social Relationships av Temple Grandin hjälpte mig (fast jag inte har någon diagnos, utan bara ofta verkar hamna i konflikter och bära mig socialt fel åt ändå). Svarar inte direkt på alla frågor men på en hel del.

Låter amerikanskt. Funkar det ändå bra för svenska förhållanden?

Det har fungerat rätt bra i många sammanhang tycker jag. Bättre än mina egna taktiker iallafall.

Som den odiagnosticerade AS jag är vill jag säga något i detta ämne som jag starkt känner igen mig i.

Jag har haft hur många jobb som helst, inom hur många yrkesområden som helst. Mestadels service, administration, butik etc. Har en utbildning i marknadsföring i botten.

Min erfarenhet är att har man AS så blir det problem, no matter what. Det spelar ingen roll om man vill aldrig så väl, gör mer än förväntat, gör som alla andra, är trevlig, försöker vara social så märks man ändå och sticker ut. För man ÄR annorlunda. Det märks aldrig först, utan det kommer krypande. När det gått ca 2-3 månader, då brukar det hända. Det är då jag blir inkallad på något samtal med närmast överordnade som förklarar för mig att man har synpunkter på mitt beteende. Oftast brukar det handla om att jag tar för mycket egna initiativ och gör saker på ett sätt som företaget inte vill. När jag frågar hur jag skall göra istället så får jag oftast flummiga svar som jag inte förstått. Så går ytterligare en tid och jag brukar själv söka mig därifrån och börja annan tjänst eftersom jag känt trycket på att man inte är nöjd med mig och mina insatser.

Men nu kan jag inte mer. Jag är 49 år och trots en bra utbildning, lång arbetslivserfarenhet från så många olika ställen känner jag att jag inte längre vill eller vågar söka nytt arbete. Är arbetslös sedan i höstas då mitt vikariat gick ut.

Inser att min enda chans är att starta eget så småningom eller att försöka bli anställd av ett företag där man ser fördelar med AS-personers arbetssätt. Jag är t ex väldigt noggrann och hittar oftast mest fel av alla på rutiner, formuleringar etc.

Kanske att det här inte var ett upplyftande inlägg i pågående debatt, men kände ändå att jag ville säga detta för det har plågat mig i åratal att ständigt bli missförstådd och sedd som udda figur. Varför kan man inte få vara den man är?? Även på en arbetsplats. Varför måste vi alla vara robotar som är totalt underkastade kapitalet för att få vår utkomst? Det kanske inte är oss det är fel på utan samhället. Vi ser det andra inte kan uttrycka. Vi är originella och raka och har ofta stor potential även om vi inte spelar med i dom socialt accepterade koderna.

Tack för ordet.

Jag tycker inte alls det verkar negativt det du skrivit 'Mickes Fru', men jag märker nu efteråt att mina inlägg här kanske inte heller är så upplyftande ifall man är på habiliteringslinjen.
Ifall ditt ej är + så är mina tusen gånger värre.
Men det är bara att ignorera mina inlägg ifall man känner för det, det brukar inte stå så mycket vettigt ändå.
Vill man habiliteras resten av arbetslivet, för att sen riskera att rehabiliteras som pensionär så ska inte jag stoppa personen. Har själv viktigare saker att lägga ner energi på iaf, det fungerar säkert utan rehabilitering oxå, jag bara gissar att det kan bli så..

Alien skrev:Framför allt är det viktigt att märka när folk är missnöjda med en. Då kan man efteråt räkna ut varför. Märker man inget, kommer synpunkter efteråt som en blixt från en klar himmel. Men det i sin tur kräver att man är uppmärksam på andras kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Jo det skadar väl inte att läsa av människor för att slippa pinsamheter, men låter lite pissjobbigt att gå o tänka på att vara social hela tiden eller fungera som alla andra fåren så ofta som möjligt.
Finns säkert tips man kan ta del av utav de där 'habben' du pratar om, ibland vet t.om de på AF mer än vad man själv vet om en. Men tycker ej sånt är speciellt intressant att lyssna på.

Alien skrev:Om man t ex jobbar långsammare än andra el inte klarar av vissa arbetsuppgifter, så slipper arbetsgivaren i gengäld betala full lön. Resterande del betalar AMS.

Lönebidragsfällan är det nog många som fastnat i. Liksom i praktik/slavfällan..
Känner inte alls igen mig i problematiken eg. så det är risk att vi pratar om helt olika saker. Har ju inte ens diagnos..
Bäst att jag kniper från o med nu.

Parvlon skrev:
Bäst att jag kniper från o med nu.

Knip inte.

Ganesh skrev:Knip inte.

Varför? Det är nog bäst att jag gör det. Har ej någon praktisk erfarenhet utav habilitering o LSS grejjer, tror ej heller jag skulle komma överens med dessa tanter som jobbar där.(vet iofs)
Alla är ju olika sägs det och alla har olika sk funktionshinder.
Fast det skulle vart rätt kul att veta hur många % utav dom som är i rehabsvängen, vart 'habiliterade' innan.
Lika intressant vore att veta hur många % det är som blivit psykvrak efter psykmedecin.
Låter hellre dem som har erfarenhet utav, och dem som vill veta hur dessa tanter jobbar diskutera om det.

Om jag satsar på lönebidrgasarbete så kommer det inneböra att jag inte får några intressanta arbetsuppgifter. Jah kommer väl få koka kaffe och sköta disken eller någon annan kringverksamhet som inte har med labbet att göra egentligen.

För om jag satsar på lönebidrag för att jag är jobbig att ha att göra med blir jag ju undanskuffad i en vrå med saker som ingen annan vill göra och som inte heller kräver någon större kommunikation. Kopplar jag in AF eller ännu, värre, hab. så blir ju hjonstämpeln bara ännu större. Menmen... det lär väl vara där jag slutar i alla fall... men jag tänker streta emot så länge som det går.

Dessutom är det ganska vanligt i min bransch att man letar efter en person med rätt kompetens som förväntas fixa allt som står i arbetsbeskrivningen. Tror du de då tar in någon som är akutell i lönebidragssammanhang?

En lite googleing ger en fingervisning om attytiden mot lönebidrag hos arbetsgivare: http://www3.lu.se/pers/Arbetsratt/lonebidrag.htm

"Generellt kan sägas att Lunds universitet är restriktiv rörande nyanställningar med lönebidrag. Skälen är många, bl a

* att alla anställningar med lönebidrag är tills vidare medan Arbetsförmedlingen fattar beslut ett år i sänder och kan självsvåldigt sänka bidraget årligen (vilket också sker) för att låta det helt upphöra efter fyra år
* att vi tar på oss ett ansvar där den anställde med lönebidrag i vissa fall har ett starkare anställningsskydd än andra tills vidareanställda
* att det finns en grupp redan anställda som på grund av sjukdom eller andra skäl behöver en ändrad arbetsplats och som skall gå före nyanställningar
* att det inte är acceptabelt att vi säger upp personal med ordinarie anställningar och samtidigt anställer andra med lönebidrag, för att spara pengar."



Ett annat alternativ vore ju att plugga lite mer praktiskt inriktad jordbrukskunskap och leva gammaldags torparliv. Och för det jag behöver pengar till så kan jag ju göra typ dagsverken i folks trädgårdar. Visst, sådana dagsverken skulle jag inte trivas med att göra. Men den del som handlar om självhushåll och att jag fixar något som är viktigt själv väger upp det.

Känns fruktanssvärt att läsa att Lunds universitet resonerar så kring lönebidrag. Den enda punkt jag kan hålla med om delvis är den sista.

Ja, lönebidrag kan i princip vilken arbetsgivare som helst få. Det finns inga speciellla lönebidragsjobb. Med en stor portion tur kan praktikplatsen så småningom leda till lönebidragsanställning o. då får man troligen avancera i uppgifter o. får troligen både större rättigheter & skydigheter gentemot vad man hade då det var praktik.

sommar skrev:Ja, lönebidrag kan i princip vilken arbetsgivare som helst få. Det finns inga speciellla lönebidragsjobb. Med en stor portion tur kan praktikplatsen så småningom leda till lönebidragsanställning o. då får man troligen avancera i uppgifter o. får troligen både större rättigheter & skydigheter gentemot vad man hade då det var praktik.

Med andra ord ska man ge fan i att satsa på lönebidrag...

Kristofer skrev:

sommar skrev:Ja, lönebidrag kan i princip vilken arbetsgivare som helst få. Det finns inga speciellla lönebidragsjobb. Med en stor portion tur kan praktikplatsen så småningom leda till lönebidragsanställning o. då får man troligen avancera i uppgifter o. får troligen både större rättigheter & skydigheter gentemot vad man hade då det var praktik.

Med andra ord ska man ge fan i att satsa på lönebidrag...

Det mesta är relativt. Jag strävar hellre efter det än kraschar från ett vanligt jobb ännu en gång o. för oss med AS. lär det var lättare o. få lönebiragsanställning än vanlig anställning bla. med tanke på att vi ska hålla i längden.

Med mitt förra inlägg menar jag att det finns en chans, men på inlägget lät det som att jag menade negativt. Dock är det inte lätt , men förmodligen lättare än att klara ett vanligt jobb.

Ett sätt är att fråga dig själv vad du tycker är en person "som är bra att ha och göra med".

Jag kan komma på följande:
- En person som alltid gör som jag vill/tycker som jag
- En person som aldrig protesterar el ifrågasätter
- En person som alltid förstår mig, så jag slipper långa jobbiga förklaringar

En chef som är bra att ha och göra med:
- En som uppskattar mig och säger när jag gör något bra
- En som också tydligt och konkret säger ifrån när jag gör fel
- En som säger tydligt vad han vill och inte kommer med halvkvädna visor el förutsätter att jag kan läsa hans tankar
- En chef som inte alltid är för upptagen när jag har frågor

När det gäller det sociala:
- En person som vill vara med på kafferaster och luncher och inte drar sig undan
- En person som är intresserad av samma saker som vi
- En person som kan prata och skoja på samma sätt som vi
- En person som inte är tyst hela tiden men som heller inte håller långa monologer om något som bara han är intresserad av

Jag kan ju säga att jag aldrig var den personen. Men på den tiden trodde jag ju att jag var normal och att jag alltså hade rätt att vara som jag var och att hade rätt att framföra mina åsikter, även om de avvek från chefens el från arbetskamraternas

Nu skulle jag ligga lågt, men jag vet inte hur länge jag skulle orka förneka mig själv. Man vill ju bli accepterad men då kan man inte vara sig själv. Man vill alltså bli accepterad som man är, men det blir man inte.

Jag tror du har fel, Alien. En person som helt suddar ut sin personlighet är inte heller någon man tycker är bra att ha att göra med. Så problemet är att man ska visa något personligt också men det ska helst passa in någorlunda. Lite egenheter köper arbetskamraterna och chefen och ser det som bara bra men det får inte vara för mycket. Inte helt lätt det inser jag

Innan jag fick min AS-diagnos jobbade jag på flera olika ställen och i olika branscher ganska långa perioder (ibland flera år) Icke desto mindre har jag blivit uppsagd flera gånger en gång då företaget gick i konkurs en gång i samband med en allmän arbetsbrist där jag definitivt inte var ensam Min erfarenhet är att det är svårt att passa in Nu vet jag iofs varför mer tydligt men jag vet inte om jag skulle orka anpassa mig Nej jobba med ngt eget eller i en Left is right situation vore nog det enda raka.

Det är möjligt att vi -har läst inläggen här på foriumet i ämnet - har fördomar mot lönebidrag men jag är rädd för att vi har observerat den hemska verkligheten. Hemskt att det finns så många fördomar. I en värld där man åtminstone här i Sverige (och förmodar jag på flera andra ställen)vill att folk ska jobba varför blir det då så omöjligt!?

Dessutom får vi höra från folket av Gogge-typ att vi bara inbillat oss att vi inte får jobb - det är bara vi som inte sökt några, tillräckligt ihärdigt...

Pemer skrev:Dessutom får vi höra från folket av Gogge-typ att vi bara inbillat oss att vi inte får jobb - det är bara vi som inte sökt några, tillräckligt ihärdigt...

Vad är "Gogge-typ"?

GoggeGogelius på Flashback, som startade en tråd där om "oss" i allmänhet och mig i synnerhet. Som en moderator där till sist ansåg var urspårad efter 74 sidors kackel, när ämnet väl hade blivit formfrågor kring att jag hade polisanmält terrorn. Urspårad var väl tråden redan efter Gogges premiärinlägg...

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror du har fel, Alien. En person som helt suddar ut sin personlighet är inte heller någon man tycker är bra att ha att göra med. Så problemet är att man ska visa något personligt också men det ska helst passa in någorlunda. Lite egenheter köper arbetskamraterna och chefen och ser det som bara bra men det får inte vara för mycket. Inte helt lätt det inser jag

Nej, det där "lagom" är svårt att uppnå. Dessutom, även om man fått acceptans för sina egenheter på ett ställe, är det inte säkert det är lika högt i tak på nästa. Och stannar man kvar, så får man nya chefer, omorganisationer sker, man får nya arbetsuppgifter. Och så duger man inte längre.

Det jag känner är att att "om jag gör något fel, säg för helvete till direkt och förklara hur jag skulle gjort i stället. Men angrip inte min personlighet, den angår er inte." Jag kanske inte vill ha "medelpersonligheten", som jag tycker är feg och oärlig.

Men nu ingår själva personligheten i arbetskraven. Alltså måste man antingen ändra personlighet el spela en roll.

Alien skrev:Det jag känner är att att "om jag gör något fel, säg för helvete till direkt och förklara hur jag skulle gjort i stället. Men angrip inte min personlighet, den angår er inte." Jag kanske inte vill ha "medelpersonligheten", som jag tycker är feg och oärlig.

Men nu ingår själva personligheten i arbetskraven. Alltså måste man antingen ändra personlighet el spela en roll.

Otroligt på pricken! Det är det som är så jävla äckligt med arbetslivet där ute. Och bara för att kanske 80% har en viss personlighet med modersmjölken kan de mobba ut resterande 20... That´s vuxenvärlden for you...

Kristofer skrev:Om jag satsar på lönebidrgasarbete så kommer det inneböra att jag inte får några intressanta arbetsuppgifter. Jah kommer väl få koka kaffe och sköta disken eller någon annan kringverksamhet som inte har med labbet att göra egentligen.

För om jag satsar på lönebidrag för att jag är jobbig att ha att göra med blir jag ju undanskuffad i en vrå med saker som ingen annan vill göra och som inte heller kräver någon större kommunikation. Kopplar jag in AF eller ännu, värre, hab. så blir ju hjonstämpeln bara ännu större. Menmen... det lär väl vara där jag slutar i alla fall... men jag tänker streta emot så länge som det går.

Vet ju inte hur det är i praktiken, men lönebidrag skulle man kunna få t ex om man inte orkar arbeta lika mycket el lika snabbt som andra. Det kan ju bero på både kroppsliga och mentala sjukdomar, lika väl som på medfödda funktionshinder.

Om man däremot får det pga "problem med det sociala" så riskerar man fösas undan till ett jobb där man inte har kontakt med kunder el andra utomstående. Men jobba i labb borde man väl kunna göra?

Sen undrar jag också om man kan få jobba med lönebidrag på den tjänst man redan har? Det förutsätter givetvis att arbetsgivaren vill behålla en, bara han slipper betala hela lönen.

Syftet med bidraget är att du som har arbetshandikapp ska kunna få eller behålla ett arbete (som du inte skulle kunna få eller behålla utan lönebidrag).

Det här med lönebidrag verkar vara ämne för en egen tråd.

Pemer skrev:

Alien skrev:Det jag känner är att att "om jag gör något fel, säg för helvete till direkt och förklara hur jag skulle gjort i stället. Men angrip inte min personlighet, den angår er inte." Jag kanske inte vill ha "medelpersonligheten", som jag tycker är feg och oärlig.

Men nu ingår själva personligheten i arbetskraven. Alltså måste man antingen ändra personlighet el spela en roll.

Otroligt på pricken! Det är det som är så jävla äckligt med arbetslivet där ute. Och bara för att kanske 80% har en viss personlighet med modersmjölken kan de mobba ut resterande 20... That´s vuxenvärlden for you...

Ja, tänk om normalitetskraven kunde utvidgas. Så det kunde anses normalt med AS-drag. Mindre vanligt men ändå normalt.

Exakt. Det är ju trångsyntheten i normalitetskraven som är största delen av att vi blir så avvikande att vi anses funktionshindrade/handikappade. Byggde bara världen runt om oss på förståelse för vårt sätt att fungera också skulle vi vara med i matchen.

Skrev jag det i någon tråd, min liknelse med en sådan här hink med lock och klossar i olika former som det finns hål till var och en av?

Samhället och vi NPF-are kan liknas vid att samhället är en sådan hink med lock, och NT-folket som passar in i mallen är naturligtvis fyrkantiga klossar. Vi andra kan ha alla möjliga former...

Men hinkens lock har bara fyrkantiga hål, det är ingen som har fattat att inte alla är fyrkantiga och samhället hänvisar ofta oss till att slipa om oss och pressa oss ner i de fyrkantiga hålen.

Är det fel på klossarna, eller på locket då? Givetvis på locket. Det är det som är vår stora uppgift - att visa världen att det finns klossar i andra former också, och se till att man börjar borra upp hål i locket för oss också!!

"Hallå!!? Varför släpper ni inte in alla??!?"
[img]http://stockholm.autister.org/klossar.jpg[/img]

Hahaha

Alien skrev:Vet ju inte hur det är i praktiken, men lönebidrag skulle man kunna få t ex om man inte orkar arbeta lika mycket el lika snabbt som andra. Det kan ju bero på både kroppsliga och mentala sjukdomar, lika väl som på medfödda funktionshinder.

Till saken hör att då man söker en tjänst på 100% och som också kanske har en arbetsbeskrivning som inte någon annan tjänst har, dvs. att man förväntas pula med annat än övriga kolleger. Tja då ligger du nog inte så bra till i rekryteringsprocessen. Lönebidragsmodellen tycks vara utformad för den tid på alla var ersättbara av varandra vid ett löpande band.