Jag vet inte var jag ska börja, men detta handlar om ångest. När jag tänker tillbaka på de senaste åren så ser jag dem som väldigt mörka, nästintill nattsvarta. Det är först nu i efterhand jag kommer på hur deprimerad jag egentligen har varit. När jag sedan analyserar vidare hur mitt liv har sett ut överlag, så har jag perioder utav dessa "mörka moln" som jagat mig... När jag analyserar det hela ännu mer så kommer jag fram till att dessa perioder då de "mörka molnen" har jagat mig, har även varit perioder då jag befunnit mig mer bland folk, vid miljöombyten och snabba förändringar. Det borde ju vara tvärtom, eller? Nej, inte för min del. De perioder då jag isolerat mig totalt, och bara umgåtts med enstaka person (om ens det) har varit mina bästa, psykiskt sätt. Främmande miljöer, främmande människor och vardagsrutiner gör mig oerhört deprimerad. Varför? Jo, jag kan säga såhär. Det känns som om jag automatiskt (i dessa perioder) har gått in i olika roller. Det är inte det att jag anpassar mig efter andra, eller efterapar deras beteende. Men det är mest en känsla, det känns som om något tas ifrån mig vart jag än vänder. Och återvänder jag till något jag lämnat så kommer den jagande ångestkänslan igen, då känns det som om jag besöker en gammal del av mig själv, en roll, som inte existerar längre.
Man kan säga såhär att jag har bytt liv flera gånger, så ser jag på det hela iaf. När jag flyttat, påbörjat något nytt, lärt känna nya människor och gjort mig av med de gamla = Nytt liv. Då vill jag inte ha med det andra att göra. När jag sedan tröttnat på det livet så skapar jag mig återigen ett nytt, med ny roll, ny dialekt, nya mål... Varför?

Jag vet inte varför. Och återigen så känns det som om tillfälliga miljöombyten ger mig svår ångest, snabba förändringar och återbesök i det gamla triggar även igång en svår ångest. Varför?! Varför känns det som om jag alltid lämnar mig själv då jag går in i något nytt eller något främmande?
Jag känner mig bokstavligt talat som en alien, vilket även leder till att jag dissocierar en hel del. Dvs verkligheten känns overklig, främmande och spöklikt. Lite som om jag ser resten av världen agera i slow motion, medan jag är en åskådare som bara är allmänt förvirrad av situationen.


Jag förstår inte varför jag reagerar såhär, anledning varför jag började analysera det hela är för att jag inte har kunnat förstå mig på mina svåra ångestattacker som drabbat mig vid tillfälliga miljöombyten, förändringar i vardagen och nya rutiner etc... Det är inte det att jag har inrutade rutiner, men händer något oväntat eller bara det att jag är tvungen att återvända till en plats jag "lämnat", ger mig så svår ångest. Är det för att jag omedvetet får flashbacks till den tiden som var, och att jag aldrig vill återvända? Eller är det så att jag helt enkelt inte tål att min vardag förändras på något sätt. Jag vet inte. Känns även som om hela mitt liv har varit ett spel, under vissa perioder har jag varit mer aktiv i spelet, i andra har jag helt enkelt inte orkat...
Och så kan man iaf säga att det har varit genom åren, speciellt när jag var yngre. Efter perioder av överdrivet ansträngande bland folk och misslyckade försök till att försöka skapa relationer, så går jag in i mig själv och umgås inte med någon. Just nu är jag inne i en period då jag isolerar mig igen, och känner inte ens ett behov av att träffa någon överhuvudtaget längre...


Att vara bland folk, främmande miljöer och återvända till något gammalt ger mig ångest. Det ger mig en känsla av att jag förlorar den jag egentligen är JUST NU. Jag förstår inte varför, hur blir man av med den känslan? Och vad beror den på?

rejected_doll skrev:Att vara bland folk, främmande miljöer och återvända till något gammalt ger mig ångest. Det ger mig en känsla av att jag förlorar den jag egentligen är JUST NU. Jag förstår inte varför, hur blir man av med den känslan? Och vad beror den på?

De flesta människor spelar en roll i en given situation. De är inte sig själva. De spelar rollen. Folk deltar i en "social teater". Om du då försöker delta i teatern så får du en viss roll i den och det oavsett om du vill det eller inte.

Om du vill delta i social gemenskap utan att förlora de själv så var dej själv helt enkelt. Skit i att anpassa dej efter det manus som du får, manuset som ska göra att du vet hur du spelar din givna roll. Folk kan dock bli förvånade, arga, sura eller nåt annat om man nu väljer att bara vara sig själv. Men enligt min erfarenhet så finns det ofta nån som uppskattar det också.

Sen är ju "att vara sig själv" en roll det också. Den går att spela likabra som andra mer fejkade teaterroller.

Angående att återvända till något gammalt så ogillar jag det ofta. Det är för det "gamla" är ihopkopplat med smärta jag upplevde då. Den ligger kvar.

I främmande miljöer så är det nästan instinktivt att bli lite "på sin vakt". Att regognicera och kolla in. Om det blir extremt så kan det ge ångest. Vissa hanterar det dock med nyfikenhet och njuter av det istället.