Då jag var i tjugoårsåldern anmärkte min dåvarande chef på att jag ofta höll händerna konstigt - framför mig i midjehöjd och med böjda handleder. Han sa det när vi var ensamma och på ett så vänligt sätt att jag inte blev det minsta sårad.
Han förklarade att det såg märkligt ut, och att folk eventuellt skulle kunna tro att jag led av någon spastisk sjukdom, CP till exempel.
Efter det blev jag väldigt noga med att inte ha händerna så. Mest för att jag tyckte att det skulle vara förfärligt oförskämt mot folk som verkligen led av CP. Det var ju liksom nästan som att härmas ... Men när jag ligger i sängen och skall somna kan det fortfarande (=40 år senare) hända att jag vinklar händerna inåt på det där "olämpliga" sättet.

Hade fyllt 40 innan jag kunde gå på stan någorlunda obesvärat. Tidigare kände jag mig "spetsad" på mötande personers blickar. Försökte därför helst undvika ögonkontakt. Rännstenar har jag sett många ...
Jag klarade dock för det mesta att behärska mig och hålla färgen utåt. Men var oftast helt utmattad och genomsvettig efter stadspromenader.(Som jag idag, vid 64 års ålder, tacksamt kan njuta av. ÄNTLIGEN!)
Som ung var jag lång, kutryggig och ganska stel. Men när jag som 45-åring tog några privata danslektioner (mådde pest av det innan, men situationen krävde det) fick dansläraren mig att sväva över golvet!
- Du måste ha dansat fantastiskt bra som ung! sa han.
DANSAT?! Jag? Vilket skämt! När skulle jag ha dansat, jag tordes ju knappt gå ut.
Det var en komplimang, men den gjorde så ont att jag var nära att klappa till honom.

man får höra allt möjligt konstigt under livets gång. men jag har svar på tal. säger att jag gör vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. passar det inte så behöver man inte vara nära. och har man kommentarer på en 3årings nivå till detta beteende så kan man hålla det för sig själv. lr att säga tex jag sköter mitt, så sköter du ditt. detta sätter dom flesta pajasarna som har åsikter på plats =)