Jag hade en adhd diagnos som liten. Jag fick äta lugnade ibland.
Sedan har livet fortsatt i ett enda långt drama. Jag har haft 40-50 arbeten.
Förhållanden så många, och en del längre. Vid 32 och 35års ålder fick jag barn med en alkoholiserad man. Som jag lämnade. Jag och barnen flyttade till en ny man. Men efter tio år gick det inte längre. Jag och hans ena son harmoniserade inte. Till saken hör att mina barn har varit mycket duktiga i skolan. Har jobb och klarar livet utmärkt.

Jag har regelbundet gått till psykolog. Jag själv trodde jag befann mig i chock eftersom jag blev förlamad. Det visade sig vara svår deppresion. Och jag har sedan några år ätit cymbalta. Som fick mig tillbaka till livet igen.
1987 försökte jag ta livet av mig. Jag har drogat och gjort så många aborter att jag förträngt. Jag dricker förmycket.
Från psyket skickades jag på en stor neurologisk utredning. Först ville jag inte. Efter något år gick jag med på det. Det var mycket intressant.
Men utslaget chockade mig. Chanserna var 88,98/100 på signifikant uppmärksamhetsstörning. 151p, där poäng över77 är hög trolighetåt as. eller autismspektrumstörning. m.m
Jag har berättat för den stora sonen. Som i sin tur alltid förstått att ngt var annorlunda med mig. Eftersom jag innan 120mg cymbalta om dagen ofta blev "galen".
Detta var lite om mig.

För egentligen vet jag ingenting längre. Efter att ha klarat mig så länge. Hur man umgås eller tar kontakt med nya människor.
Jag är verkligen ingen gråterska. Utan en kall person som klarar sig bra själv. Men kanske det verkar tråkigt? Jag vet ingenting längre. Jag är en 55åring med ett inre som en 10 åring.

Som jag sagt till en annan de som delar personlighet, intressen eller rentav råkar befinna sig på plats. Kort sagt de man har något gemensamt med är en bra utgångspunkt. Man kan ha något intressant att prata om eller att göra tillsammans. Kanske det fungerar bättre när det gäller partner att träffas, men inte att bo tillsammans?

Kul att du klarade av barnen trots svårigheterna iaf

Vad är "galen" för dig?

Jag har flera intressen. Ett är trav. men ingen vill längre ha mig med. Jag har arbetat med hästar hela mitt liv förut.

Tack för du svarar föresten!

I höst skall jag gå på konstskola! Men det spelar ingen roll. Om jag befinner mig bland hur många som helst så blir jag ensam kvar.

Ja jag har också tänkt så med partner.
Ja mina barn är en lycka! men det är svårigheter ochså. sådana som det är i alla familjer.

Galen är när jag blir så blockerad och borta i huvet att jag bara skriker och ingenting hamnar på plats. Om du förstår. ibland kommer jag inte ens ihåg att det hänt.
Tack:)

Försök läsa andra människor och undvika situationer där du blir blockerad. För jag förstår om folk drar sig när något skriker. Även utseende och kläder kan dessvärre spela in i kontakten med andra.

Nuförtiden är jag lugn.
Så är jag snygg och ser allmänt normal ut:)
Alltså inget ufo varning.
Du kan få se.

Kanske det är något i kroppsspråket som andra uppfattar på ett sätt du inte tänkt?, t.ex reserverad?
Prova försiktigt att fråga om något relevant till någon annan kursdeltagare?

Det är säkert så. De flesta behandlar mig som ett stort barn. men jag har två kompisar som är vanligt folk. och vi funkar en så länge.
klart dom inte säger jag är konstig om jag frågar. Jag har frågat någon gång. Men tycker de om mig så ser de ju inget konstigt.
Problemet nu är att självförtroendet står på noll.
Och jag skulle helst knäppa med fingrar och försvinna.

plåtmonster skrev:Som jag sagt till en annan de som delar personlighet, intressen eller rentav råkar befinna sig på plats. Kort sagt de man har något gemensamt med är en bra utgångspunkt. Man kan ha något intressant att prata om eller att göra tillsammans.

Det är mycket svårt att få kontakt med människor om man inte något gemensamt med dem. Jag vet själv hur svårt det kan vara. Intressen brukar vara en bra ingång och gör det lättare att ta initiativ till samtal (om ingen annan tar det initiativet). Att få kontakt och hur man för sig bland människor är ett komplicerat och intressant ämne. Vad det är som avgör om samtalet fortsätter eller dör ut på en gång kan bero på tusen orsaker. Motivation, trötthet, ömsesidiga misstolkningar av kroppsspråk, eller helt enkelt på andra inte är beredda att släppa in någon ny.

när jag tänkte efter så tror jag att jag befinner mig bland fel människor helt enkelt. trots att vi delar intressen.
Däremot ungre människor går det oftast bättre med.
Tack Kattkvinna, vackert ord:) kattkvinna

Yv, kom på Aspergermiddagen ikväll vid Govindas? Kanske hittar du någon bra vän där? Jag tror du kommer trivas!

JvA00 skrev:Yv, kom på Aspergermiddagen ikväll vid Govindas? Kanske hittar du någon bra vän där? Jag tror du kommer trivas!

Tack!! Jag kommer. Om jag inte fegar:) Så vänlgt av dig! eller er alla.
Det som ängslar mig mest är uppståndelse.

Yv Ericsson skrev:Det som ängslar mig mest är uppståndelse.

Möjligen blir det en mild glädjeyttring, uppståndelse blir det sällan i Aspergersällskap, vad skulle det vara bra för?

Jag tycker det är extremt svårt att träffa nya vänner. Jag har fördomar om att folk med diagnos är snälla så jag har lättare att umgås med dem. Men det blir inte mycket interagering på fritiden. Folk behandlar mig oftast som en alien men jag tycker det är viktigt att vara mig själv, så jag är som jag vill vara för att trivas. That`s me!

Yv Ericsson skrev: Till saken hör att mina barn har varit mycket duktiga i skolan. Har jobb och klarar livet utmärkt.

Även om det inte varit någon dans på roser så är det något att vara glad över, mycket glad.

Vad är det för knäpp psykolog du har Asberger?

Jag är glad över att höra om dina barn, hur de har klarat sig! Och jag har jävligt svårt för att träffa nya människor, jag kan knappt vara kompis med någon i samma ålder som mig...

Bjäbbmonstret skrev:Vad är det för knäpp psykolog du har Asberger?

Säger desamma

Lurreburre skrev:Jag är glad över att höra om dina barn, hur de har klarat sig! Och jag har jävligt svårt för att träffa nya människor, jag kan knappt vara kompis med någon i samma ålder som mig...

Välkommen i ''klubben'', har få vänner åxå, antingen är dom avsevärt yngre eller äldre, man är så jäkla aspie.

Jag är en mycket udda aspergare. Jag har på nåt sätt väldigt lätt att ta kontakt med andra och få vänner. Så jag har många vänner. Jag är både en ensamvarg och sällskaplig. Kan bli problem då ibland. Eftersom jag kan bli förvirrad om jag vill va ensam eller med andra.

miss_green1 skrev:Jag är en mycket udda aspergare. Jag har på nåt sätt väldigt lätt att ta kontakt med andra och få vänner. Så jag har många vänner. Jag är både en ensamvarg och sällskaplig. Kan bli problem då ibland. Eftersom jag kan bli förvirrad om jag vill va ensam eller med andra.

Som sagt vi är många olika brokiga fiskar i det här stimmet som kallas Asperger