Att hata sin diagnos

av **Sotnosen77** » 2012-05-08 12:45:44

Titti: Tack för ett bra inlägg! Mycket tänkvärt och bra skrivet.
Miche: Du har helt rätt. Jag har inte tid att lära känna mig själv och förstå mig själv. Jag har tänkt på det också. Men vad kan jag göra åt detta? Jag måste ju jobba och ta hand om mina barn. Så jag har inte så mycket val.

av **Miche** » 2012-05-08 13:10:15

Sotnosen77 skrev:Jag måste ju jobba och ta hand om mina barn.

Väldigt många i den sitsen som har Asperger går tyvärr förr eller senare in i väggen. Jag hoppas du slipper det eller åtminstone på något sätt kan ordna egentid för dig själv lite då och då.

av **Juggernawt** » 2012-05-08 14:27:00

Du ska väl inte hata din diagnos? Jag menar, du är ju fortfarande samma person som du alltid varit, oavsett vad det står i din journal? Se snarare din diagnos som en bekräftelse och förklaring på att du inte alltid fungerar så som samhället förväntar sig. Du känner ju dig själv bäst och det är bara du som egentligen vet hur det är att leva som du (lät väldigt flummigt det där, hoppas du förstår vad jag menar).

av **weasley** » 2012-05-08 15:37:53

Juggernawt skrev:Du ska väl inte hata din diagnos? Jag menar, du är ju fortfarande samma person som du alltid varit, oavsett vad det står i din journal?

Ja, varför hata?

av **segdeg** » 2012-05-08 16:47:28

Är utan diagnos, vet inte på vad sätt det skulle "göra skillnad" för mig, vet inte heller om jag kan skriva att jag "saknar en diagnos" men hatar, det gör jag så mycket annat, även om jag försöker lägga band på det då det suger för mycket energi ... behöver helt enkelt krafterna till det som gör livet värt och värdigt.

Dock ser jag "diagnoskriterier" som en verktygslåda främst för de inblandade och berörda i "omsorg" och "forskning", men för mig en verktygslåda att plocka med för att sätta ord på min "problematik" och då med en större insikt för att förstå mina besvär bättre i förhållande till en många gånger oförstående omgivning, och kanske då hantera mina problem som "styrkor och svagheter" även som att förlåta mig det som de facto är "mina" funktionshinder hur de än må se ut. Och sen diagnoser är ju sällan ristade i sten ... jag menar att det har hänt mycket på bara de senaste 20-åren, framför allt med forskningen :-)Happy

Lite mer ljust än mörkt är det de gånger jag "accepterar" att jag aldrig kan bli "normalstört" "entig" och hellre är "addig" "aspig" "autistisk" "tourettig" "dyslektisk" m.m, är mer i mig själv då (slappnar av mer) och det verkar som att de som lärt känna till mig kan stå ut med mina "egenheter" då, om inte ... så är det deras problem ... det är lite nytt för mig att se det så, men det verkar fungera, lite mindre "stress" i min vardag

Hatet i sig är ju inget "funktionshinder" så det kan jag välja att vara utan och det utan att sakna ... men förbannar gör jag likafullt mycket av det som ändå kommer i vägen för min utveckling :-)Happy

av **plåtmonster** » 2012-05-08 17:00:42

Diagnosen ändrar endast folks inställning på sin höjd. Den kan tjäna som mental karta över hur man fungerar och som amulett gentemot myndigheter. I slutändan är man som man är oavsett

av **Miche** » 2012-05-08 17:49:54

plåtmonster skrev:Diagnosen ändrar endast folks inställning på sin höjd.

Diagnosen på officiellt papper ger en dock tillgång till möjligheter som annars är stängda!

av **plåtmonster** » 2012-05-08 17:54:15

plåtmonster skrev:och som amulett gentemot myndigheter

av **Miche** » 2012-05-08 17:57:32

Ah, det var en tolkning som inte gick fram här! Den amuletten kan vara klart lönsam, som ex tandvårdskortet.

av **svarabhaktivokal** » 2012-05-08 18:10:10

Sotnosen77 skrev:Jag hatar fortfarande diagnosen och vill inte vara så som jag är. Jag vill bara vara normal.

Jag tänker såhär: Alla människor har såväl starka som svaga sidor. Försök analysera fram dina styrkor och utveckla dem. Gärna de styrkor som du kan se som "kopplade till diagnosen", eller vad man skall säga. Detta för att ge dig själv en mer positiv bild av din diagnos.

Jag har väldigt många svaga sidor, en hel del av dem kan jag knappast göra så mycket åt. Dessa sidor försöker jag acceptera och respektera (obs. försöker :wink:

).

Det finns också svaga sidor som jag i viss mån kan stärka, och detta försöker jag med i den takt som känns bra (försöker sluta pressa mig själv till bristningsgränsen varje dag... obs igen på "försöker").

MEN viktigast av allt så har jag lärt mig att lägga störst fokus på att utveckla de styrkor jag redan har.

Det är ett långdraget och oupphörligt arbete, men det går.

av **matterik** » 2012-05-08 18:45:25

Ensamtid kan nog vara viktigt för att lära sig acceptera sig själv, vilket man inte får om man har två småbarn och heltidsjobb.

av **Baba Jaga** » 2012-05-08 19:23:26

Tycker att min diagnos (som jag fick väldigt sent i livet) är som ett slags bruksanvisning för hur jag ska hantera mig själv för att kunna må någorlunda hyfsat.
Och en bruksanvisning är ju liksom svår att hata ... :roll:

Det är ungefär så jag ser på diagnosen.

av **kullan** » 2012-05-08 19:27:55

Jag hatar inte själva diagnosen men jag hatar vad Asperger Syndrom gör med mig. När jag fick diagnosen så kändes det bra men sen känns det som att hela livet rasat ihop för mig. Man har känt sig son mupp hela livet och nu vet jag att jag är en på riktigt.

av **Baba Jaga** » 2012-05-08 19:35:19

Precis! Jag har också alltid varit mupp. Men nu vet jag varför jag känt så, och jag vet dessutom att det inte är mitt fel!

av **Wanetteshadow** » 2012-05-08 21:10:05

Jag har aldrig hatat min diagnos, den är en del av mig.
När jag fick den tänkte jag: Jaså det är det det är! :-)Happy

av **magdalena** » 2012-05-09 14:19:22

Jag upplever inte att livet blivit lättare efter diagnosen.
Genom diagnosen har jag förvisso fått en förklaring till varför jag alltid känt mig annorlunda. Att jag haft svårt med mänskligt samspel/relationer, ensamheten genom hela skolgången, och i förlängningen varför jag i dag varken har jobb eller familj (20 års relation där min partner kompenserade för mig men till slut orkade han inte längre) MEN vad gör jag med diagnosen nu? Den är ju så att säga huggen i sten. Finns inget att göra, min hjärna fungerar som den gör. Det är det som är så tröstlöst. Bara ensamhet som väntar. För allt i samhället grundar sig på det mänskliga samspelet, kommunikationen jag inte förstår/vill vara en del av.
Jag tyckte det var lättare att umgås med folk innan jag fick diagnosen, nu är jag mer rädd, och tänker att jag säkert gör något fel som jag själv inte märker. Innan tyckte jag bara att jag var speciell... och trodde att allt skulle bli bättre en dag. Nu känns det som att livet är över.

Hoppas du inte blir deppig av detta inlägg, Sotnosen77, för de allra flesta är ju diagnosen något positivt och kan säkert bli så även för dig.

av **Miche** » 2012-05-09 15:00:25

magdalena skrev:MEN vad gör jag med diagnosen nu?

Har du fått någon hjälp? Jag skrev en egenremiss till habiliteringen och har fått gå kurser, tandvårdskort, kedjetäcke och lite annat.

av **magdalena** » 2012-05-09 15:22:06

Miche skrev:
magdalena skrev:MEN vad gör jag med diagnosen nu?

Har du fått någon hjälp? Jag skrev en egenremiss till habiliteringen och har fått gå kurser, tandvårdskort, kedjetäcke och lite annat.

Hej Miche,
Jo, jag har pratat med en psykolog på habiliteringen, tio träffar. Hon var trevlig och jag fick mycket information. Har blivit erbjuden en kurs, men jag tackade nej, var för feg. Kan få gå kursen efter sommaren om jag vill.
Träffar även en psykolog en gång i månaden. Dyrt, 850 kronor för 45 minuter.
Vill egentligen bara leva ett 'vanligt' liv. Vill ha tillbaka min familj.
Men måste acceptera verkligheten antar jag.

av **plåtmonster** » 2012-05-09 16:03:38

Vad är det som skär sig med familjen? (antar att det är egna barn + man, inte mamma och pappa)

av **kattkvinna** » 2012-05-12 7:25:33

Titti skrev:Diagnosen betydde för mig att jag fick en ny karta över omvärlden, och mig själv. En karta som var användbar, som gick att orientera mig efter och förstå hur det såg ut, det hade jag aldrig haft förut. Den innebar början på en resa vidare på något sätt - och en lättnad.

Att hitta hit kom senare, ett och ett halvt år ungefär. Det betydde mycket igenkänning och fördjupade insikter och kunskaper - och på många sätt början på ett nytt liv.

Bra skrivet! Igenkännande.

Hur man ser på sin diagnos har så mycket att göra hur långt man har kommit i acceptansen av den och framförallt av sig själv.

Utgångsläget inför och under utredning; om diagnosen länge varit väntad och välkommen eller om den slagit ned som en chock. :shock:

Jag har alltid känt mig annorlunda, på gott och ont. Med diagnos fick jag rättigheter att vara precis den jag är. Innan hade jag mest en massa skyldigheter och tryck från omgivning på att vara/verka normal.
Mycket av NT- anpassningen har jag nytta av för att kunna kommunicera och smälta in i omgivningen. Men i grund och botten har jag alltid känt att min personlighetskärna är annorlunda. En väsentlig skillnad är att det aldrig varit så viktigt att följa strömmen. Jag har följt min inre röst och levt ut min konstnärssjäl. Konstnärsmyten har varit i fokus i omgivningens ögon framför misstankar om diagnos. De har gett omgivningen en anledning till att acceptera att
kattkvinna är annorlunda för att konstnärssjälar ofta är speciella och känsliga.

Idag är jag stolt över mig själv och min diagnos. Jag bidrar till den biologiska mångfalden och till samhället på mitt sätt. Tänk på att du med diagnos bidrar till biologisk mångfald.

av **KrigarSjäl** » 2012-05-12 9:06:16

-11 år.

För att svara bokstavligt.
Jag fick diagnos 1994 och allt runt asperger kretsade kring: kuratorer, LSS, psykologer, kontorsrum hos psykologer & kuratorer, stödinsatser, kontaktpersoner, Ögonblick, Gunilla Gerland, Christopher Gillberg, tanter som lägger huvudet på sned, specialpedagogiska mirakelmetoder som mest gick ut på att man blev tilltalad som en förståndshandikappad, duktiga föräldrar och autistiska barn. Alla medicinska eller byråkratiska texter var värderande och alla aspergerdrag värderades negativt i jämförelse med det normala, neurotypiska.

Det var alltså en inte särdeles inspirerande värld som rullades upp för mina ögon när diagnosen var ny och jag gjorde mitt bästa och lite till för att förtränga och förneka den.

Först 2005 fick jag klart för mig att det finns andra bilder, världar, förebilder och attityder runt aspergerdiagnosen.
Jag förstod med ens att jag har all rätt i världen att definiera vem jag är efter eget huvud oavsett aspergerschablonerna, Ögonblick och tanterna.
Att det fanns en synnerligen livskraftig aspergerkultur helt utanför den där kontorsluftiga omsorgsvärlden.

av **Titti** » 2012-05-12 11:48:55

KrigarSjäl skrev:Först 2005 fick jag klart för mig att det finns andra bilder, världar, förebilder och attityder runt aspergerdiagnosen.
Jag förstod med ens att jag har all rätt i världen att definiera vem jag är efter eget huvud oavsett aspergerschablonerna, Ögonblick och tanterna.
Att det fanns en synnerligen livskraftig aspergerkultur helt utanför den där kontorsluftiga omsorgsvärlden.

Här tänker jag att detta är otroligt viktigt och att många barn och ungdomar skulle må väl av det. Jag har själv barn med aspergerdiagnos och jag är definitivt ingen perfekt mamma - som väl är! - men just på den punkten är jag en oerhört mycket bättre mamma till dem än vad min mamma var till mig. Jag kan se och förstå och dela med mig så oerhört mycket mer av det positiva, av acceptans och insikter, av att det faktiskt går att leva ett bra liv som vuxen med asperger än vad min mamma kunde med mig - hon tyckte mest jag var konstig, trots att diagnosen inte fanns när jag var barn.

Jag tänkte ganska nyligen en tanke jag inte tänkt förut (det händer) om våra påstådda svårigheter att ta andras perspektiv. För mig är det inte längre självklart så. Jag har svårt att ta ett perspektiv som är alltför mycket skilt från mitt eget men det gäller högst troligt alla människor även om det går att träna upp intellektuellt. Så jag har svårt att ta "normalernas" perspektiv eftersom det är så skilt från mitt eget men lättare att ta andra aspergares perspektiv - precis som "normalerna" har lättare att ta andra "normalers" perspektiv än aspergares. Den stora skillnaden kanske mest är att de är så många fler att de lyckas mycket bättre i så många fler fall än vi?

av **kattkvinna** » 2012-05-13 8:21:59

Titti skrev:Jag har svårt att ta ett perspektiv som är alltför mycket skilt från mitt eget men det gäller högst troligt alla människor även om det går att träna upp intellektuellt. Så jag har svårt att ta "normalernas" perspektiv eftersom det är så skilt från mitt eget men lättare att ta andra aspergares perspektiv - precis som "normalerna" har lättare att ta andra "normalers" perspektiv än aspergares.

Ja, det där har jag funderat mycket över. Alla "normala" som stöter ut dem som är annorlunda slår helt slint i sin inlevelseförmåga (just då i alla fall). Det värsta är när människor inte ens vill försöka sätta sig in i andras situation. I vanliga vardagssituationer, i kassaköer finns få människor som visar hänsyn och perspektivtagande om personen i kassan som är lite långsam eller fumlig. Jag tar alltid parti för den som är ensam och utsatt framför snabbhet och effektivitet. Jo, för jag vet själv hur det känns när man satt där! Jag utgår istället ifrån att personen gör sitt yttersta men blir blockerad eller bara är långsam.
Ja neurotyperna kan också ha uppenbara problem med perspektivtagande. Fast oftast av lathet och ovilja mot det som inte går att infoga i deras mallar och världsbilder.
Jag är övertygad om att det går att träna upp. Mycket av perspektivtagande borde handla om erfarenheter av liknande situationer/människor? Erfarenheter som samlas och modifieras en aning när man stöter på något som avviker från ens tidigare erfarenheter. Med medkänsla kommer man långt och kan kompensera för det man inte riktigt förstår just då.

av **Deadly_Nightshade** » 2012-05-17 11:13:51

Tills dagen man slutar vara ensam? Om den ens kommer...

Att hata sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos?

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Re: Hur lång tid tar det innan man slutar "hata" sin diagnos

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in