När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
107 inlägg
• Sida 3 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Zombie skrev:slackern skrev:zero_me skrev: hon berättade att det fanns en möjlighet att detta kunde ha orsakat en syrebrist i huvudet så min fråga är då: Kan AS,ADHD i vissa fall haft något samband med just det?
ADHD kan man få vid syrebrist vid födseln så det finns ett samband. Fast majoriteten får det via arvet.
Det senaste jag hörde var att det finns tecken som kan tolkas som att man kan få det av syrebrist, och den hypotesen har fått genomslag hos allmänheten, men jag har inte hört att sambandet är utrett. Inte heller en sådan sak som vad arvet (som tycks finnas) verkar genom för konkreta saker.
Här kan du få ett citat från vårdguiden och även en länk så att du kan läsa. Som stödjer det jag skrev.
Tidiga skador är ibland orsaken
På grund av komplikationer under fostertiden, vid förlossningen, under första levnadsveckan eller under spädbarnstiden kan barnet ha fått störningar i hjärnans sätt att fungera . Man kan till exempel ha råkat ut för bristande syre- eller näringstillförsel under fostertiden eller fötts mycket för tidigt och haft låg födelsevikt. Under fosterstadiet kan hjärnan ha drabbats av en infektion eller påverkats av olika gifter. Men skador under foster- och spädbarnstid är en relativt ovanlig orsak till adhd.
Och det är Björn Kadesjö, överläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, Göteborg som har skrivit artikeln tror han har rätt bra koll på vad som gäller. Men jag kommer inte att svara dej efter det här du är trotts allt blockerad. Ville bara vara snäll mot dej och upplysa dej så att du inte får saker om bakfoten.
http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Adhd/
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
slackern skrev:Men jag kommer inte att svara dej efter det här du är trotts allt blockerad. Ville bara vara snäll mot dej och upplysa dej så att du inte får saker om bakfoten.
Tänker du fortsätta med den tonen ska du ge fan i att svara mig alls. Eller nämna mig. Kan du inte kommunicera med mig som folk ska du inte kommunicera alls.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
I sakfrågan kan jag konstatera att jag uttryckte mig litet mer drastiskt än jag skulle ha gjort om det jag svarade på hade skrivits av någon jag inte visste har mig blockerad. Stress kan göra sådant med en aspergare. Men jag kan också konstatera den vanliga skillnaden mellan auktoritetstro och ett litet djupare synsätt.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Mina traumatiska svårigheter eller ja, det som vården av alla de slag påstår skulle vara traumatiseringen har jag tjatat ut om i en evighet. Jag har accepterat att det hänt och vetat sedan alltid att det inte var mitt fel eller vad det nu är dom tror. Det som är jobbigt eller har varit jobbigt för mig är allt det runtomkring det, Dvs saker som jag gjorde som jag inte kan förstå att jag öht gjort. Men det låter på mamma som om jag kunde ha varit introvert i åldern 0-4 sedan att jag efter den traumatiska händelsen helt plötsligt blev jättesocial och skulle alltid ha vänner hemma, så pass mycket att hon blev irriterad. Minns iaf att jag såg människor mer som objekt, och var helt övertygad om att jag inte var mänsklig, att det hade blivit något fel någonstans. Så nog visste jag att jag var annorlunda redan då, fast ja, att jag trodde att jag var en katt var ju kanske lite väl och ta i.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Visst, det är inte min mening att du ska fortsätta tvingas tjata om sådant du redan är trött på. Jag har själv teraperat mig till förbannelse från utgångspunkten att allt var uppväxtskador hos mig, mina föräldrar och så vidare. Men min erfarenhet när jag ser tillbaka på det är blandad: det hjälpte mig till en viss gräns, men skadade mig också. (Snuvade mig bland annat på sådär en tjugo år av mitt liv och bidrog till tilläggshandikapp som kanske kunde ha förebyggts istället.) Jag tror jag kunde ha fått mera hjälp och sluppit skadorna om utgångspunkten hade varit korrekt, det vill säga NPF hos mig och antagligen flera i familjen. Bara för att förklara vad jag menade.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Zombie skrev:Visst, det är inte min mening att du ska fortsätta tvingas tjata om sådant du redan är trött på. Jag har själv teraperat mig till förbannelse från utgångspunkten att allt var uppväxtskador hos mig, mina föräldrar och så vidare. Men min erfarenhet när jag ser tillbaka på det är blandad: det hjälpte mig till en viss gräns, men skadade mig också. (Snuvade mig bland annat på sådär en tjugo år av mitt liv och bidrog till tilläggshandikapp som kanske kunde ha förebyggts istället.) Jag tror jag kunde ha fått mera hjälp och sluppit skadorna om utgångspunkten hade varit korrekt, det vill säga NPF hos mig och antagligen flera i familjen. Bara för att förklara vad jag menade.
Jag förstod vad du menade Jag har bara känt att jag ältat det i hela mitt liv med barnpsykolger och allt vad det har blivit med tiden. Tycker dock det varit trist att de aldrig sett utanför det, dvs varit intresserade av andra saker och beteenden som jag haft, men det är väl därför jag gör utredningen nu. Försöker förstå hur jag var, så tack och lov för gamla dagböcker, nog visar det sig att jag inte kunde läsa människor då heller och var extremt besatt i siffror och att göra listor? Ja, inte begriper man speciellt mycket, hehe.
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Okej.
*igenkännande skratt (minus dagböckerna då)*
zero_me skrev:Försöker förstå hur jag var, så tack och lov för gamla dagböcker, nog visar det sig att jag inte kunde läsa människor då heller och var extremt besatt i siffror och att göra listor? Ja, inte begriper man speciellt mycket, hehe.
*igenkännande skratt (minus dagböckerna då)*
Re: När familjen inte förstår, hur får man hjälp?
Jag lyfter upp frågan igen för att det är en fråga som jag hakat upp mig extremt mycket på.
Jag älskar inte att ta kontakt med folk men använde facebook för att få ställa frågor om mig själv till personer jag umgåtts med i olika perioder av livet. Det verkar onekligen som att folk har extremt delade åsikter om vem jag var. Några hävdar att jag var väldigt social, iaf gentemot dem som barn men att jag inte hade några vänner, en del hävdar att jag var osocial och tillbakadragen men mestadels i tonåren och framöver.
Då kommer jag till frågan om det här med ömsesidiga relationer, vad är det egentligen?
Jag tror aldrig jag haft någon där saker har varit på lika villkor. Antingen har jag totalt hakat upp mig på personen och avgudat den eller så har jag inte brytt mig ett skit om den personen egentligen. I med upplevelser som barn var det ju inte så konstigt att jag sökte efter någonslags trygghet. Måste man vara osocial för att bli diagnostiserad med AS? För om nu folk säger både och, vad är då slutsatsen? Att jag valde vem jag var social mot? Troligen.
Jag älskar inte att ta kontakt med folk men använde facebook för att få ställa frågor om mig själv till personer jag umgåtts med i olika perioder av livet. Det verkar onekligen som att folk har extremt delade åsikter om vem jag var. Några hävdar att jag var väldigt social, iaf gentemot dem som barn men att jag inte hade några vänner, en del hävdar att jag var osocial och tillbakadragen men mestadels i tonåren och framöver.
Då kommer jag till frågan om det här med ömsesidiga relationer, vad är det egentligen?
Jag tror aldrig jag haft någon där saker har varit på lika villkor. Antingen har jag totalt hakat upp mig på personen och avgudat den eller så har jag inte brytt mig ett skit om den personen egentligen. I med upplevelser som barn var det ju inte så konstigt att jag sökte efter någonslags trygghet. Måste man vara osocial för att bli diagnostiserad med AS? För om nu folk säger både och, vad är då slutsatsen? Att jag valde vem jag var social mot? Troligen.
Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
Vad har ni för erfarenheter av att informera de närmsta om eran diagnos?
Jag har äntligen fått diagnosen jag längtat efter. En naiv önskan om att bli förstådd drev mig till att omedelbart berätta för min familj. Jag sa i princip bara "hej, jag har fått AS diagnos nu". Se deras reaktioner nedan.
Pappa: "jaja men det visste vi ju redan och isf har din bror, mor, mormor och moster det med"
Lillebror: " jag har svårt att ta den typen av ovetenskapliga diagnoser på allvar"
Storebror: "det är en subjektiv diagnos utifrån någons tyckande, man kan ju inte acceptera vilket beteende som helst bara för att du skulle ha AS"
Mamma gav mig en kram, det får jag väl klassa som bra reaktion kanske...
Känner mig besviken, detta var inte alls vad jag hade hoppats på. Har ni några tips på hur man kan informera vidare för de som står en nära för att dom skall förstå lättare?
Hur mycket förståelse är rimligt att förvänta sig?
Jag har äntligen fått diagnosen jag längtat efter. En naiv önskan om att bli förstådd drev mig till att omedelbart berätta för min familj. Jag sa i princip bara "hej, jag har fått AS diagnos nu". Se deras reaktioner nedan.
Pappa: "jaja men det visste vi ju redan och isf har din bror, mor, mormor och moster det med"
Lillebror: " jag har svårt att ta den typen av ovetenskapliga diagnoser på allvar"
Storebror: "det är en subjektiv diagnos utifrån någons tyckande, man kan ju inte acceptera vilket beteende som helst bara för att du skulle ha AS"
Mamma gav mig en kram, det får jag väl klassa som bra reaktion kanske...
Känner mig besviken, detta var inte alls vad jag hade hoppats på. Har ni några tips på hur man kan informera vidare för de som står en nära för att dom skall förstå lättare?
Hur mycket förståelse är rimligt att förvänta sig?
Re: Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
Vad hade du hoppats på? Att de skulle förkasta dig eller gratulera dig?
Jag tycker rent spontant de reaktioner du mötte var positiva!
Jag tycker rent spontant de reaktioner du mötte var positiva!
Re: Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
Jag har svårt att se det positiva i deras reaktioner om jag så försöker.
Jag hade inte förväntat att de skulle varken förkasta eller gratulera utan att de skulle visa något intresse för att förstå. Hade varit nöjd om de sagt ngt i stil med "jaha, vad innebär det?"
Moderator atoms - slog ihop två trådar om likartade ämnen.
Jag hade inte förväntat att de skulle varken förkasta eller gratulera utan att de skulle visa något intresse för att förstå. Hade varit nöjd om de sagt ngt i stil med "jaha, vad innebär det?"
Moderator atoms - slog ihop två trådar om likartade ämnen.
Re: Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
Jag kan förstå om du upplevde dig som ifrågasatt eftersom dina bröder ifrågasatte diagnosens giltighet i sina reaktioner och din far förminskade betydelsen av diagnosen genom att reagera med "det var väl inget nytt", typ.
Jag hade också blivit besviken. Personligen hade jag nog velat ha åtminstone att någon frågat hur det kändes, om jag var nöjd och vad jag hoppades att diagnosen kan bidra till framledes eller något liknande. Kramen skulle jag idag ta som något positivt men förr hade jag nog stelnat och velat fly. (Men det är jag och mina svårigheter med att min mamma kramar mig det).
Jag hade också blivit besviken. Personligen hade jag nog velat ha åtminstone att någon frågat hur det kändes, om jag var nöjd och vad jag hoppades att diagnosen kan bidra till framledes eller något liknande. Kramen skulle jag idag ta som något positivt men förr hade jag nog stelnat och velat fly. (Men det är jag och mina svårigheter med att min mamma kramar mig det).
Re: Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
@wuwei, ja de fick mig att känna mig precis så, ifrågasatt och oviktig.
Har letat runt på forumet efter andras erfarenheter i detta ämne. Har hittat tips som "undvik personer som förminskar din diagnos". Detta är inte ett möjligt alternativ för mig eftersom dessa personer är min familj.
Några tips på vettiga länkar eller liknande som man kan sätta i händerna på dom. Har funderat på att skriva ett informationsblad själv men då är risken att jag slösar massa tid och energi på det och i värsta fall utan framgång.
Har letat runt på forumet efter andras erfarenheter i detta ämne. Har hittat tips som "undvik personer som förminskar din diagnos". Detta är inte ett möjligt alternativ för mig eftersom dessa personer är min familj.
Några tips på vettiga länkar eller liknande som man kan sätta i händerna på dom. Har funderat på att skriva ett informationsblad själv men då är risken att jag slösar massa tid och energi på det och i värsta fall utan framgång.
Re: Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
Hur mycket förståelse man kan förvänta sig beror väl på dels vad familjemedlemmarna har för förmåga att förstå saker i största allmänhet, och dels hur hur intresserade de är av att förstå just detta.
En liten fundering är ju vad din bror menade med att man "inte kan acceptera vilket beteende som helst" för att en person har AS. Det låter som att din bror är upprörd över någonting i ditt beteende. Om din bror är arg på dig så är det ganska troligt att han helst inte vill tro att det han retar sig på kan förklaras med en diagnos.
Ett problem när när man själv har AS och ska försöka kommunicera med sin familj, är att det är hyfsat troligt att även de har AS (den ärftliga faktorn är ju som bekant stark), eller drag av det, och då kommunikationsproblem är vanligt vid AS så blir det rätt besvärligt ibland. Med andra ord, ifall ens familjemedlemmar verkar totalt oförmögna att ta in det man säger och allmänt oresonliga så kan man ju alltid i sitt stilla sinne tänka att man förmodligen inte är ensam om att ha AS
Jag har också blivit ifrågasatt av familjemedlemmar som ansåg att jag som är så duktig kan väl inte ha något handikapp. Och det är ju visserligen smickrande men tyvärr felaktigt. Men när det hade gått ett tag och familjen insåg att jag inte var ute efter att få några fördelar pga diagnosen, utan bara försökte klara av mina problem på bästa sätt, så blev det bättre.
En liten fundering är ju vad din bror menade med att man "inte kan acceptera vilket beteende som helst" för att en person har AS. Det låter som att din bror är upprörd över någonting i ditt beteende. Om din bror är arg på dig så är det ganska troligt att han helst inte vill tro att det han retar sig på kan förklaras med en diagnos.
Ett problem när när man själv har AS och ska försöka kommunicera med sin familj, är att det är hyfsat troligt att även de har AS (den ärftliga faktorn är ju som bekant stark), eller drag av det, och då kommunikationsproblem är vanligt vid AS så blir det rätt besvärligt ibland. Med andra ord, ifall ens familjemedlemmar verkar totalt oförmögna att ta in det man säger och allmänt oresonliga så kan man ju alltid i sitt stilla sinne tänka att man förmodligen inte är ensam om att ha AS
Jag har också blivit ifrågasatt av familjemedlemmar som ansåg att jag som är så duktig kan väl inte ha något handikapp. Och det är ju visserligen smickrande men tyvärr felaktigt. Men när det hade gått ett tag och familjen insåg att jag inte var ute efter att få några fördelar pga diagnosen, utan bara försökte klara av mina problem på bästa sätt, så blev det bättre.
Re: Hur mycket förståelse kan man förvänta sig av familjen?
Inte mycket alls faktiskt.
Problemet är att folk glömmer bort - iaf i mitt fall. Kanske pga att jag fick diagnos så pass sent (vid 26).
Problemet är att folk glömmer bort - iaf i mitt fall. Kanske pga att jag fick diagnos så pass sent (vid 26).
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Mobbad av familjen
Hur mycket mobbning skall man tåla egentligen.
I skolan fick jag lära mig att det inte var okej att vara elak eller uttala sig nedsättande om andra människor. Och om någon gjorde det mot mig sade jag ifrån på skarpen och gav en moralpredikning.
Men här hemma i min familj är det andra regler som gäller tydligen.
Jag blir dagligen retad av min bror och min far för att jag är "korkad", "lika smart som en fiskmås" osv. Det faktum att min IQ är "normal" är tydligen inte relevant.
Jag tolkar saker väldigt bokstavligt ibland. Då får man höra att man minsann borde hålla tyst om man är så osmart så man inte ens kan deltaga i ett vanligt samtal.
Idag fick jag helt enkelt nog av detta. 20 år av den här psykiska tortyren räcker enligt mig. Jag blev tillslut så arg så jag utan att tänka grep tag i salladen med handen och slängde hela näven med gurka över bordet så min bror fick det i ansiktet. (Haha, vad kul det låter när jag skriver det! Oj så farligt arg att hon kastade gurka.. Men det var inte så kul.. jag var jättearg och ledsen )
Det blev ett väldans liv på min familj då såklart. Jag hade naturligtvis inte rätt att bli arg och ledsen över att få min intelligens ifrågasatt under större delen av middagen.
I skolan kunde jag slåss mot mobbarna som liten. När man blev äldre så psykade man dem. Lite äldre ändå så kunde man prata med rektorn eller en lärare.
Men hur ska jag göra nu!? Jag älskar min familj och vill inte flytta ifrån dem. Kan inte heller rent praktiskt.
Jag vill så gärna bara få vara ifred ifrån påhopp. Men det är så jobbigt att undvika dem hela tiden och bara vara tyst jämt.
Är det någon som har några råd? Någon som har liknande erfarenheter.
Moderator atoms - slog ihop två trådar om likartade ämnen.
I skolan fick jag lära mig att det inte var okej att vara elak eller uttala sig nedsättande om andra människor. Och om någon gjorde det mot mig sade jag ifrån på skarpen och gav en moralpredikning.
Men här hemma i min familj är det andra regler som gäller tydligen.
Jag blir dagligen retad av min bror och min far för att jag är "korkad", "lika smart som en fiskmås" osv. Det faktum att min IQ är "normal" är tydligen inte relevant.
Jag tolkar saker väldigt bokstavligt ibland. Då får man höra att man minsann borde hålla tyst om man är så osmart så man inte ens kan deltaga i ett vanligt samtal.
Idag fick jag helt enkelt nog av detta. 20 år av den här psykiska tortyren räcker enligt mig. Jag blev tillslut så arg så jag utan att tänka grep tag i salladen med handen och slängde hela näven med gurka över bordet så min bror fick det i ansiktet. (Haha, vad kul det låter när jag skriver det! Oj så farligt arg att hon kastade gurka.. Men det var inte så kul.. jag var jättearg och ledsen )
Det blev ett väldans liv på min familj då såklart. Jag hade naturligtvis inte rätt att bli arg och ledsen över att få min intelligens ifrågasatt under större delen av middagen.
I skolan kunde jag slåss mot mobbarna som liten. När man blev äldre så psykade man dem. Lite äldre ändå så kunde man prata med rektorn eller en lärare.
Men hur ska jag göra nu!? Jag älskar min familj och vill inte flytta ifrån dem. Kan inte heller rent praktiskt.
Jag vill så gärna bara få vara ifred ifrån påhopp. Men det är så jobbigt att undvika dem hela tiden och bara vara tyst jämt.
Är det någon som har några råd? Någon som har liknande erfarenheter.
Moderator atoms - slog ihop två trådar om likartade ämnen.
Mobbad av familjen
Antingen:
* Gilla läget som det är
* Bli jobbig, skäll, kom med små elaka insunationer och visa att du kan köra samma sak tillbaks
* Kom bort därifrån, ät på en annan tid, ät på rummet. Flytta hemifrån osv..
Bara för att du tar saker ordagrant är inte något som är kopplat med intelligens. Det är ett antagande som din omgivning gör. Är det någon i familjen som ens påbörjat eller ens avslutat akademiska studier?
För egen del så hoppar jag över allt tärande sällskap. Det är helt enkelt inte värt min tid övh.
* Gilla läget som det är
* Bli jobbig, skäll, kom med små elaka insunationer och visa att du kan köra samma sak tillbaks
* Kom bort därifrån, ät på en annan tid, ät på rummet. Flytta hemifrån osv..
Bara för att du tar saker ordagrant är inte något som är kopplat med intelligens. Det är ett antagande som din omgivning gör. Är det någon i familjen som ens påbörjat eller ens avslutat akademiska studier?
För egen del så hoppar jag över allt tärande sällskap. Det är helt enkelt inte värt min tid övh.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Mobbad av familjen
Man ska inte behöva tåla nån mobbning alls.
Jag har inte någon egen erfarenhet av att behöva ta det från familjen att dela med mig av. Mest lite "sunt förnuft".
Har du försökt prata med dina föräldrar om hur du känner?
Om det inte är nått seriöst fel med föräldrarna så kan dom ju inte vilja att deras dotter känner sig mobbad i hemmet. Den plats om någon där man ska kunna känna sig trygg.
Om dom har svårt att förstå det, kanske det kan vara värt att ha med nån tredjeparts medlare. Går du tex till habilitering? Där borde du kunna få stöd med att ta upp det med föräldrarna.
Jag har inte någon egen erfarenhet av att behöva ta det från familjen att dela med mig av. Mest lite "sunt förnuft".
Har du försökt prata med dina föräldrar om hur du känner?
Om det inte är nått seriöst fel med föräldrarna så kan dom ju inte vilja att deras dotter känner sig mobbad i hemmet. Den plats om någon där man ska kunna känna sig trygg.
Om dom har svårt att förstå det, kanske det kan vara värt att ha med nån tredjeparts medlare. Går du tex till habilitering? Där borde du kunna få stöd med att ta upp det med föräldrarna.
Mobbad av familjen
Det är nog dags att planera för att flytta hemifrån. Även om du inte kan just nu så är det inte bra för dig att de behandlar dig så. Och bli behandlad så av människor man älskar är ännu skadligare.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10586
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Mobbad av familjen
matgar skrev:Man ska inte behöva tåla nån mobbning alls.
Jag har inte någon egen erfarenhet av att behöva ta det från familjen att dela med mig av. Mest lite "sunt förnuft".
Har du försökt prata med dina föräldrar om hur du känner?
Om det inte är nått seriöst fel med föräldrarna så kan dom ju inte vilja att deras dotter känner sig mobbad i hemmet. Den plats om någon där man ska kunna känna sig trygg.
Om dom har svårt att förstå det, kanske det kan vara värt att ha med nån tredjeparts medlare. Går du tex till habilitering? Där borde du kunna få stöd med att ta upp det med föräldrarna.
Jag har berättat att jag inte tycker om när de säger sådär många gånger. Min mamma säger att jag överreagerar och att de bara retas och att det är på skoj. fast jag tycker inte det är så roligt.
Jag går inte på habilitering. Jag har inte någon diagnos. (Han har satt något om högfungerande autism på mig, men det är inte en "riktig" diagnos.) Jag har en månad på mig att bestämma mig om jag vill göra en utredning eller ej. Min psykolog tycker inte att jag ska göra det eftersom en diagnos kommer innebära så mycket problem för mig i bland annat arbetslivet.
Mobbad av familjen
Bjäbbmonstret skrev:Det är nog dags att planera för att flytta hemifrån. Även om du inte kan just nu så är det inte bra för dig att de behandlar dig så. Och bli behandlad så av människor man älskar är ännu skadligare.
Du har säkerligen rätt.
Men jag skulle känna mig helt isolerad utan dem. De är nästan de enda jag umgås med. Det känns som om de har ett visst ansvar över mig. Att de alltid kommer älska mig även när alla andra hatar mig.
Mobbad av familjen
Ulfur skrev:Men jag skulle känna mig helt isolerad utan dem. De är nästan de enda jag umgås med. Det känns som om de har ett visst ansvar över mig. Att de alltid kommer älska mig även när alla andra hatar mig.
Även om de tycker om dig är de inte bra för dig som de behandlar dig just nu. Hur bra är det för ditt självförtroende att höra att du är korkad etc....? Är det inte meningen att du ska försöka skaffa dig ett eget liv på något sätt så småningom?
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10586
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Mobbad av familjen
Du får prata med dom så dom fattar att du uppfattar saker bokstavligt.
Sen finns där ju alltid en viss syskonkärlek som ibland kan ha rätt hård jargong. Om du verkligen inte tål det så får ju prata lite vett i din bror. Och visa honom att du inte tolererar hans beteende.
Är det bara brorsan som mobbas? Jag antar det, men föräldrar brukar ju vara snälla generellt. Så, vad är det dom gör om så är fallet?
Sen finns där ju alltid en viss syskonkärlek som ibland kan ha rätt hård jargong. Om du verkligen inte tål det så får ju prata lite vett i din bror. Och visa honom att du inte tolererar hans beteende.
Är det bara brorsan som mobbas? Jag antar det, men föräldrar brukar ju vara snälla generellt. Så, vad är det dom gör om så är fallet?
- Hundralappen
- Inlägg: 2043
- Anslöt: 2009-01-16
- Ort: Landet där kropparna vissnar?
Mobbad av familjen
Fast om du gör som Bjäbbmonstret säger så visar du med kraft att det inte är acceptabelt.
Om det "är på skoj" samt "bara retas" så kan du väl slänga middagsjuicen på nästa som solklart dummar sig .. "på skoj". Så kanske de fattar. De kommer så klart att bli upprörda.
Det är lite en del i att kommunicera på ett sätt som motparten förstår.
Om det "är på skoj" samt "bara retas" så kan du väl slänga middagsjuicen på nästa som solklart dummar sig .. "på skoj". Så kanske de fattar. De kommer så klart att bli upprörda.
Det är lite en del i att kommunicera på ett sätt som motparten förstår.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Återgå till Att leva som Aspergare