Jag har berättat om min AS-diagnos på min arbetsplats. En diagnos jag haft i ca ett år. Jag antar att det är spritt i ledningsgruppen, men jag har ingen aning om hur mycket det är spritt bland övriga kollegorna. Jag vågar inte fråga. Skäms att ta upp det.

Att komma ut som Aspi är väl kanske lite att likna med att komma ut som bög
eller flata.Man kan bemötas av fördomar - man kan bemötas av förståelse. I stort sätt är man densamma som man var innan man kom ut.

Jag tycker att ledningsgruppen hälsar artigare på mig nu än tidigare när vi möts i korridorerna. Kanske inbillning.

Jag känner att jag fått mycket mer självrespekt - Jag har presenterat den jag
är. Jag vågar ta lite mer plats på sådant jag vet jag är bra på. Kanske får mina lite "tokiga", eller snarare "speciella" sidor en bättre acceptans, både hos mig och min omgivning. Jag har gått en grupp, en diagnosgrupp, på as-center. Det hjälpte till att få AS att kännas som en del av mig.

Jag antar att jag är i en tidig fas av något och att känslor och tankar kommer utvecklas och ändras.

Skulle vara jätteroligt om andra vill berätta hur det varit att "komma ut". Har ni kännt en ökad självrespekt eller liknande?

Vad jobbar du med och hur gammal är du? Vad är det för typ av arbetsplats?

Hej!
Jag jobbar som Tekniskt Ansvarig på ett KomVux och har mycket kontakt med både elever och kollegor. Det kan vara jobbigt med alla sociala kontakter och allt surr (prat m.m.)
Jag har från början varit öppen med att jag har Asperger, har väl varit smart nog att trycka på de styrkor jag har och de styrkor som man som Asperger ofta har.

Dvs kunna fokusera, lära sig inom sina områden, utföra enahanda sysslor med stor nogrannhet och även vad som jag behöver stöd med. Jag har bara positiva upplevelser av att vara öppen och ärlig. Visst finns det fördomar och det bästa sättet att bemöta dem är ju att visa dem vem man är och att man är duktig på det man gör. Enligt min erfarenhet så finns det inget bättre motmedel mot fördomar än kunskap om hur det verkligen är. För alla oavsett med eller utan diagnos har ju sina starka och svaga sidor. Lätt är dock inte alltid.

Vet inte om detta ger dig de svar eller synpunkter du va ute efter.

Jag blev bemött med total ignorans och blev väldigt oönskad, min nya chef förstod sig inte alls på mina styrkor (beskyllde mig för att jag inte kunnat fullfölja arbetsuppgifter, vilket berodde på att han beordrat mängder med andra uppgifter när det var sagt att jag skulle koncentrera mig på en sak), effekten blev att jag sa upp mig (orkar inte jobba med idioter).

jojomamma skrev:Skulle vara jätteroligt om andra vill berätta hur det varit att "komma ut". Har ni kännt en ökad självrespekt eller liknande?

För mig var det en positiv omstart i livet! Jag möttes av större förståelse av en chef och av en av dem som lade scheman. De respekterade och anpassande jobbet efter att jag inte var tillräckligt flexibel och social nog för alla typer av kunder. Jag kom in på ämnet om mitt jobb på min gamla tråd: Positiva erfarenheter av jobb/arbetsgivare

För det andra höjdes min självrespekt. Innan diagnos var jag bara en misslyckad person med social fobi som inte övervann problemen trots många års kamp och exponering.

Har även mött personer som inte tror eller ignorerar det.

Björne skrev:Vad jobbar du med och hur gammal är du? Vad är det för typ av arbetsplats?

Jag är gammal och jobbar på en IT hightech firma, men jag är inte hightech! Jobbar med en blandning av administration och test som passar mig bra. Känner dock igen mig lite i vad Miche skriver:

vilket berodde på att han beordrat mängder med andra uppgifter när det var sagt att jag skulle koncentrera mig på en sa

Vad sysslar du själv med Björn?

Kattkvinna: Tack för dina ord, de värmde att läsa.

jojomamma skrev:Vad sysslar du själv med Björn?

Björne heter jag . Jag jobbar med datasystemen på en storbank och läser med stort intresse era historier om att "komma ut". Det är något jag själv funderat på mycket men bara ifall fördelarna med säkerhet överväger nackdelarna. Det känns som det skulle vara lätt att man blir typecastad och att folk börjar anta en massa saker om en som inte stämmer.

Björne skrev:Det känns som det skulle vara lätt att man blir typecastad och att folk börjar anta en massa saker om en som inte stämmer.

Det är så jag känner det så det är på många jobb bättre att inte komma ut!

Vad gör ni om någon insinuerar något om att du är annorlunda? eller "jag har läst om något som heter aspergers och det verkar stämma på in på dig" osv..

Är en NT-reaktion lämplig? "Vem tror du att du är?, vill du säga något eller?"
Kanske finns en bättre NT-Typisk reaktion?

Jag vågar inte! Imorgon skall jag prata med min chef om att jag vill gå regelbundet till psykolog, men jag kommer inte berätta hela sanningen om varför, eller vad för slags psykolog det är (habiliteringen).

Är livrädd för att "komma ut" nu när det är dagliga rapporteringar från en viss rättegång där en viss gärningsman har en viss diagnos... Jag får allt sitta i garderoben i många år till för att inte folk skall tro att jag är en potentiell våldsverkare; många blir påverkade av medias vinklade rapportering... Jag hatar det faktum att tidningarna får lov att bespotta diagnoser och utmåla oss som farliga och labila. Känns på ett sätt som att det skulle vara lättare att vara homosexuell.

Skulle nog inte berätta det ifall jag hade ett jobb. Pga att jag kanske hade uppfattats på ett icke önskvärt sätt. Passar inte direkt in i den stereotypa bilden av en person med aspergers och vill inte ha en massa förutfattade meningar om hur jag är. Dessutom kanske de skulle se det som något negativt, vilket ju inte hade varit bra.

Peace skrev:Skulle nog inte berätta det ifall jag hade ett jobb. Pga att jag kanske hade uppfattats på ett icke önskvärt sätt. Passar inte direkt in i den stereotypa bilden av en person med aspergers och vill inte ha en massa förutfattade meningar om hur jag är. Dessutom kanske de skulle se det som något negativt, vilket ju inte hade varit bra.

Exakt så tänker jag. Men jag har berättat det för mina kollegor, och de tog det väldigt bra. Även om det uppkom frågor; min kollegas enda erfarenhet av AS är hennes kompis son som är väldigt aggressiv och får autistiska utbrott där han slår sitt syskon. Hon var väldigt förvånad att jag då skulle ha denna "påfrestande" diagnos. Men jag förklarade helt enkelt väldigt ingående hur det ligger till och vad AS är, och hon verkade förstå. Det är nu ett halvår senare och vi jobbar väldigt bra ihop. Vi pratar aldrig om det mer än att vi kan skratta åt mina bokstavstolkningar m.m. Helt OK med mig, för jag tycker också att det kan bli roligt ibland.

Men chefen är en annan femma...

Miche skrev:Jag blev bemött med total ignorans och blev väldigt oönskad, min nya chef förstod sig inte alls på mina styrkor (beskyllde mig för att jag inte kunnat fullfölja arbetsuppgifter, vilket berodde på att han beordrat mängder med andra uppgifter när det var sagt att jag skulle koncentrera mig på en sak), effekten blev att jag sa upp mig (orkar inte jobba med idioter).

Nu vet jag inte om det här stämmer på dig Miche, men min åsikt är att för en arbetsgivare finns det tusen sätt att göra sig av med en anställd som gjort sig obekväm.

Dublett.

biologic skrev:Jag vågar inte! Imorgon skall jag prata med min chef om att jag vill gå regelbundet till psykolog, men jag kommer inte berätta hela sanningen om varför, eller vad för slags psykolog det är (habiliteringen).

Jag nämnde min kontakt med habiliteringen för min chef när jag jobbade. Jag fick höra att jag inte skulle få förlängt (kan ha varit orelaterat). Sedan fick jag skriva på ett papper som innebar att chefen fick 130kr per dag för att ha mig där och jag fick jobba på papperet som förvärvsarbetare på ett tjänstemannajobb med samma krav som alla andra. Men det var inte det som var problemet. Jag övergick från att behandlas som en människa med rätt till värdighet till att behandlas som något annat.

På fika pausen pratade chefen om Mattias Flink och tittade på mig. Och jag fick kommentarer från en kollega om att hon kunde hjälpa mig hitta smärtfria självmordsmetoder. Det förekom också vad jag uppfattade som sexuella trakasserier. Och Kränkande diskussioner om autism och ocd från mediaprogram.

Men det var nog den sociala utfrysningen som till slut gjorde att jag bröt ihop fysiskt. Hemma och sjuk utan sjukpenning eftersom chefen lät bli att sjukskriva mig mådde jag enormt dåligt och hade dödsångest.

Jag blev sängliggande i fyra månader, utförsäkrad med ett enda besök från ett personligt ombud som sa du kan jobba och pratade om cancersjuka som svalt.

Jag fick ta en hel del mentalt sparkande från nära anhöriga också som jag inte vill gå in i detalj på. En anhörig lämnade det sjunkande skeppet.

Men allt löste sig till slut tack vare psykiatrin.

matterik skrev:Men allt löste sig till slut tack vare psykiatrin.

Vad gjorde dom?

Annars är väl ditt exempel på varför man inte ska berätta. Vilken bransch vart det?

matterik skrev:Nu vet jag inte om det här stämmer på dig Miche, men min åsikt är att för en arbetsgivare finns det tusen sätt att göra sig av med en anställd som gjort sig obekväm.

I det här fallet var det chefen som var korkad och inte begrep företagets bästa, jag hade tillsammans med den tidigare chefen gjort företaget framgångrikt, grundidén till produkten var hans men utan mina förbättringar och lösningar hade det inte blivit något och framgången hade uteblivit.

Problemet var att vi blev väldigt framgångsrika, blev överbelastade och därmed försenade med nästa stora version (vilket den nye idioten skyllde på mig), vår gamla arbetsmetod byggde extremt mycket på flexibilitet och arbete hemifrån, den nye var med rigid och krävde 25 mils bilfärd av mig, varje dag (av skälet att jag inte hade hunnit med) trots 80% arbetstid (som faktiskt hade varit närmare 100 och som han inte ville ge mig).

Det var nog snarare jag som ville göra mig av med honom, men visst vet jag att det är som du säger...

@Miche, Har de märkt någon nedgång nu?

plåtmonster skrev:

matterik skrev:Men allt löste sig till slut tack vare psykiatrin.

Vad gjorde dom?

Annars är väl ditt exempel på varför man inte ska berätta. Vilken bransch vart det?

Jag fick hjälp av psykiatrin. Terapeut, sjukpengar, stöd, diagnos.

Branschen va kommunledningen, kostenheten. Jag jobbade med en receptdatabas.

Offentlig arbetsplats på kommunen.. inte helt otippat

Helt otroligt hur småaktiga folk kan vara.

plåtmonster skrev:@Miche, Har de märkt någon nedgång nu?

Vet inte, har inte följt vad som hänt (jag är inte långsint på det sättet)!

Jag beundrar er som klarar av att komma ut på era arbetsplatser! Det är nog enda vägen till en större öppenhet om AS, men det kan ju vara ruggigt tungt att möta folks okunskap och fördomar.
Själv är jag i pensionsåldern och slipper arbetsplatser numera - men vill inte gärna berätta om min diagnos för vem som helst. Skulle t.ex. aldrig berätta för grannarna. Då skulle skvallret snart ta fart ...

Du menar: "Det bor en sån där anpassningskrank NT-typ bredvid mig.. hhöhöhö"

Ja, typ.