Tvång blir det när man sjukdomsförklarar ett beteende. När det i en överlevnadssituation kan vara positivt att samla mat till vintern.

Iridia skrev:

Paradox skrev:Ibland fastnar jag med blicken och det känns svårt att blinka loss den och tex titta åt sidan, man blir sittande och stirrar rakt fram.
Och ibland brukar hela huvudet logga ut, men det finns inte så mkt att göra åt. Tex om man ser på film och sen när det loggas in har man missat en kvart. Då är det bättre att läsa böcker så man blir liggande med den sida uppslagen som man var på. Det är inte lämpligt om man loggar ut när man gör något som kräver ögonen på vägen. Har cyklat in i många mojänger, även blivit påkörd pga detta.
Kanske missförstod jag helt din fråga fastnar. Jag tolkade den helt bokstavligt iaf
Vissa påstår att man kan hålla sig närvarande automatiskt när man gör något viktigt, det funkar iaf inte för mej. Det är som att somna fast man har ögonen öppna, och när man är tillbaka går det inte att avgöra om det gått 2 minuter lr en halvtimme. Har ju iaf blivit lite bättre när jag blivit äldre, men skulle inte våga köra bil.

Det där låter som typisk autistisk "spacing out" = förändrat medvetandetillstånd, d v s en sorts lättare trans.

Det är tydligen vanligt hos gamla haschrökare (du vet de där som brukar påstå att hasch inte är skadligt), ofta verkar de dock inte vara medvetna om att de har fastnat (eller så vågar de inte berätta, tänk om de blir avslöjade att hasch faktiskt är farligt...)

Jaha ja, den aspekten missade jag, men det stämmer med min erfarenhet. Misstänker att den risken är störst om man redan är högkänslig, dåligt förankrad i kroppen, har NPF, svagt 'jag', tendens att lätt falla i trans eller om man är hypo-aktiv med igångsättningssvårigheter, då kan cannabis säkert förstärka sådana tendenser på ett sätt som inte alls är bra.

Kul med alla svar! Jag fastnar ibland fysiskt men det tillståndet föregås och är nog en konsekvens av att jag fastnar mentalt.

Opiiatteorin är intressant. Det finns ju misstankar om att autistiska personer reagerar på gluten och mjölkproteiner så som andra människor reagerar på opiater. Man har tydligen hittat opiater i urinen hos autister. Jag vet inte hur mycket belägg det finns för teorin, men jag tycker att det stämmer hos mig. Intressant är också att jag en gång visade positivt på opiater i ett urinprov trots att jag inte varit i närrheten av droger. Jag är pollenallergiker och blir värre när det är pollensäsong. I en studie hade alla pollenallergiker som deltog en inflammation i magen. Kanske hänger det i hop.

Jag hamnar lättare i det här tillståndet när jag inte vet vad jag ska göra eller ska byta från en aktivitet till en annan, så det hänger helt klart i hop med igångsättningsproblem. Jag skulle nog kunna likna det vid ett transtillstånd. Överstimulans, särskilt social såådan, framkallar det här tillståndet hos mig. Det hade kanske inte varit problematiskt i ett lugnare samhälle, men faktum är att understimulans och ensamhet också kan orsaka och förvärra det här tillståndet hos mig. Jag behöver fart framåt för att fungera.

marouschka skrev:Intressant är också att jag en gång visade positivt på opiater i ett urinprov trots att jag inte varit i närrheten av droger.

Vad menar du med "varit i närheten av droger"? Har du aldrig någonsin innan urinprovet brukat opiater eller var det bara långt innan och i så fall hur långt innan?

marouschka skrev:Opiiatteorin är intressant. Det finns ju misstankar om att autistiska personer reagerar på gluten och mjölkproteiner så som andra människor reagerar på opiater. Man har tydligen hittat opiater i urinen hos autister. Jag vet inte hur mycket belägg det finns för teorin, men jag tycker att det stämmer hos mig. Intressant är också att jag en gång visade positivt på opiater i ett urinprov trots att jag inte varit i närrheten av droger. Jag är pollenallergiker och blir värre när det är pollensäsong. I en studie hade alla pollenallergiker som deltog en inflammation i magen. Kanske hänger det i hop.

Ja, det var riktigt intressant. Och kanske kan förklara en hel del konstiga medvetandetillstånd och oförtjänt skit från omgivningen när jag var yngre. Du har inga länkar möjligen?

Jag vill fastna. På ett visst ställe. Man vill ju inte ut igen.

Iridia skrev:Ja. Jag hade såna problem förut. Jag har identifierat två orsaker (hos mig själv alltså, behöver inte gälla andra):

1. Kemisk överkänslighet som påverkar nervsystemet så det blir någon sorts glappkontakt och impulserna inte går fram som de ska. I lindriga fall blir det bara lite hack mellan tankar, rörelser och uppfattningsförmåga, men i svåra fall (som t ex när jag hade köpt en futon som var behandlad med något ämne jag inte tålde) så har jag inte kunnat röra mig alls. Värst är det om det händer bland andra, för de tror bara man larvar sig.

2. Att jag under den perioden inte var så bra förankrad i kroppen (kan säkert låta flummigt men det var så jag upplevde det).

Den närmaste medicinska beskrivningen jag hittat är kataplexi (fast jag vet inte med säkerhet om det var det jag hade): https://sv.wikipedia.org/wiki/Kataplexi

Finns det något mönster i när det händer dig? Har du anlag för narkolepsi, migrän, allergier, epilepsi el dyl?

Gjorde en hel del utredningar då detta började (för ca tio år sedan), bla för epilepsi mm, men de kunde inte hitta något som helst fysiskt fel på mig, och vi har inga sådana sjukdomar i släkten heller.

Detta händer i perioder, ibland kan det hända flera gånger i veckan och ibland går det flera månader utan att det händer alls.

Eftersom det bara händer i sociala situationer (ex skola, jobb, träning etc), så är jag numera 100% säker på att det är något psykiskt, någon form av ångest eller "avskärmning"

Jag har även märkt att det kommer oftare då det är någon form av för mig stor förändring på gång. Exempelvis så började det hela då jag började en ny skola (gymnasium), sedan blev det värre en period då mitt vikariat slutade och jag inte visste vart jag skulle jobba, liksom när jag började träna på gym igen.

Problemet är att jag inte vet hur jag ska komma ur det när det väl händer. Hade det handlat om några få minuter så hade det inte spelat så stor roll, men jag sitter som sagt och stirrar i ofta mellan en halvtimme till en timme.
Dessutom så reagerar ju folk omkring på att man inte riktigt beter sig normalt och det har hänt mer än en gång att det har tillkallats ambulans

Jobbigt! Men det är nog som du själv misstänker en sorts reaktion på stress. Kanske du också är en högkänslig person? Så att det lätt blir överslag och nervsystemet bara stänger ner när det blir för mycket?

Är säker på att det går att hitta något sätt att komma ur det, typ andningsövningar eller någon sorts lugnande "self-talk" du kan göra i huvudet för att övertyga kroppen och ditt undermedvetna om att situationen inte är livshotande. Vad tror du om det?

Iridia skrev:Jobbigt! Men det är nog som du själv misstänker en sorts reaktion på stress. Kanske du också är en högkänslig person? Så att det lätt blir överslag och nervsystemet bara stänger ner när det blir för mycket?

Är säker på att det går att hitta något sätt att komma ur det, typ andningsövningar eller någon sorts lugnande "self-talk" du kan göra i huvudet för att övertyga kroppen och ditt undermedvetna om att situationen inte är livshotande. Vad tror du om det?

Så kan det mycket väl vara. Exempelvis om det är många saker som ska göras på en gång, om folk begär olika saker snabbt etc etc (händer ganska ofta men kan inte komma på något exempel just nu), så är det lätt hänt att det blir lite kortslutning, man blir "tom i bollen" och nästan handlingsförlamad.
Jag är också ganska "trögtänkt" eller vad man ska säga. Om någon ex ställer en fråga eller man har en diskussion om något, så har man ingen aning om vad man ska säga. Senare däremot, när man har fått tänka i lugn och ro en stund, så vet man precis.

Kommer exempelvis ihåg när en kompis bad om förslag till en uppsats hon skulle skriva i skolan (skulle vara en typ-klassisk saga). Kunde inte komma på någonting. Senare så satte tankarna igång, och två dagar senare hade jag skrivit en femton sidor lång saga till henne Så hjärnan funkar nog som den ska, bara lite långsamt

Det där med andningsövningar skulle nog funka. Fick en sådant "anfall" en gång hos en psykolog (inte samma som jag är hos nu) och hon hjälpte mig att komma ur det jättesnabbt med en sorts andningsövningar. Problemet är bara att den tänkande delen av hjärnan i princip slås ut när jag blir så här, så jag behöver nästan att någon annan "får igång" mig igen.
Innan det händer så försvinner ofta mitt eget initiativtagande, men jag kan fortsätta hålla igång så länge någon annan tar "kommandot" så att säga och ger mig enkla saker att göra med tydliga instruktioner.

Problemet är att hitta denna person på olika platser

Varg86 skrev:Så kan det mycket väl vara. Exempelvis om det är många saker som ska göras på en gång, om folk begär olika saker snabbt etc etc (händer ganska ofta men kan inte komma på något exempel just nu), så är det lätt hänt att det blir lite kortslutning, man blir "tom i bollen" och nästan handlingsförlamad.
Jag är också ganska "trögtänkt" eller vad man ska säga. Om någon ex ställer en fråga eller man har en diskussion om något, så har man ingen aning om vad man ska säga. Senare däremot, när man har fått tänka i lugn och ro en stund, så vet man precis.

Känner igen det där (och annat liknande). För mig är det i hög grad stress, inser jag nu efter Aspergerdiagnosen. Men det insåg jag inte på flera årtionden, eftersom ingen annan verkade funka så, eftersom jag jämt var stressad och därför trodde det var så det skulle vara, och eftersom man inte kan gå in i andra för att läsa av deras stressnivå och jämföra den med sin egen. Det har fått till följd att jag inte tål någon som helst stress numera, inte ens sådan som inte går att undvika.

Så jag tror man bör se upp med sådant där innan man har lurat sig själv för länge eller tvingat sig att klara för mycket man egentligen inte klarar. Inte bara med olika behandlingsmetoder, utan också genom att i möjligaste mån eliminera de utlösande situationerna ur sitt liv. Besvären kan nog annars bli värre trots behandling.

Zombie skrev:

Varg86 skrev:Så kan det mycket väl vara. Exempelvis om det är många saker som ska göras på en gång, om folk begär olika saker snabbt etc etc (händer ganska ofta men kan inte komma på något exempel just nu), så är det lätt hänt att det blir lite kortslutning, man blir "tom i bollen" och nästan handlingsförlamad.
Jag är också ganska "trögtänkt" eller vad man ska säga. Om någon ex ställer en fråga eller man har en diskussion om något, så har man ingen aning om vad man ska säga. Senare däremot, när man har fått tänka i lugn och ro en stund, så vet man precis.

Känner igen det där (och annat liknande). För mig är det i hög grad stress, inser jag nu efter Aspergerdiagnosen. Men det insåg jag inte på flera årtionden, eftersom ingen annan verkade funka så, eftersom jag jämt var stressad och därför trodde det var så det skulle vara, och eftersom man inte kan gå in i andra för att läsa av deras stressnivå och jämföra den med sin egen. Det har fått till följd att jag inte tål någon som helst stress numera, inte ens sådan som inte går att undvika.

Så jag tror man bör se upp med sådant där innan man har lurat sig själv för länge eller tvingat sig att klara för mycket man egentligen inte klarar. Inte bara med olika behandlingsmetoder, utan också genom att i möjligaste mån eliminera de utlösande situationerna ur sitt liv. Besvären kan nog annars bli värre trots behandling.

Jag är nog ganska stresskänsligt, tror jag. Ibland känns det i alla fall så, ex det där att man stänger av då det blir för mycket.'

Tyvärr så är jag ganska duktig på att stressa upp mig själv, pressa mig själv.
Jag har den lilla egenheten att jag sällan är nöjd med det jag gör, i princip oavsett vad det handlar om, eftersom jag tänker att "jag kunde ju ha gjort lite bättre, om jag bara ansträngt mig lite till" Och om jag mot förmodan skulle bli nöjd med något jag gjort, så skäms jag nästan för mig själv; "hur kan du vara nöjd med det, titta bara där, h*n gjorde det bättre, det borde du också kunna göra" etc

Ex om jag har satt upp som mål att cykla 15 mil på en vecka. Om jag då har hunnit med 18 mil så blir jag inte nöjd med det; "jag kunde ju ha kommit upp i 20 om jag bara ansträngt mig lite mer".

Problemet är ju att man oftast inte orkar, och jag vet själv att det inte är bra i alla lägen, men kan inte sluta tänka så.

Lättstressad perfektionist är inte den mest lyckade kombinationen... men välkommen till klubben i alla fall.

Hoppas du tar Zombies varning på allvar och försöker dra ner på kraven på dig själv (kan ta tid men det går) och eliminera alla stressfaktorer som går. Får känslan av att du fortfarande är rätt ung och då är det dumt att göra samma misstag som vi som pushat oss själva för hårt för länge och inte fick diagnos förrän sent i livet.

Där kan en diagnos kanske vara till hjälp för dig, så att du får så att säga 'lov' både av dig själv och andra att vara lite udda och känslig och kanske inte klara att vara lika snabb i bollen, social, stresstålig etc som andra. Kanske även att du då kan förklara vad som händer när nervsystemet går i baklås och be någon försiktigt försöka få igång dig igen. Går förstås inte bland främlingar men om det händer på jobbet eller med vänner så kan du ju i alla fall få hjälp av dom.

Känner verkligen igen det där med att behöva lite betänketid när man får en fråga, har hört många med AS berätta liknande.

googla kasein+gluten+autism

Zombie skrev:

marouschka skrev:Opiiatteorin är intressant. Det finns ju misstankar om att autistiska personer reagerar på gluten och mjölkproteiner så som andra människor reagerar på opiater. Man har tydligen hittat opiater i urinen hos autister. Jag vet inte hur mycket belägg det finns för teorin, men jag tycker att det stämmer hos mig. Intressant är också att jag en gång visade positivt på opiater i ett urinprov trots att jag inte varit i närrheten av droger. Jag är pollenallergiker och blir värre när det är pollensäsong. I en studie hade alla pollenallergiker som deltog en inflammation i magen. Kanske hänger det i hop.

Ja, det var riktigt intressant. Och kanske kan förklara en hel del konstiga medvetandetillstånd och oförtjänt skit från omgivningen när jag var yngre. Du har inga länkar möjligen?

Nej, jag har aldrig någonsin brukat opiater.

Miche skrev:

marouschka skrev:Intressant är också att jag en gång visade positivt på opiater i ett urinprov trots att jag inte varit i närrheten av droger.

Vad menar du med "varit i närheten av droger"? Har du aldrig någonsin innan urinprovet brukat opiater eller var det bara långt innan och i så fall hur långt innan?

Intressant!

Ojojoj vad jag Googlat och läst nu. Själv äter jag inte så mycket gluten vad jag tror och minimalt med mjölk. Däremot har jag undersökts för mag och tarmproblem utan resultat. Trodde det var stressmage, men det kanske har med det här att göra.

Dottern på 4 år, har otroliga affekttillstånd, med trots och skrik nästan varje morgon. Hon kanske inte ska ha mjölk och macka det första hon får i sig.

marouschka skrev:Nej, jag har aldrig någonsin brukat opiater.

Då kan det ju faktiskt vara så att kroppen under vissa speciella omständigheter kanske producerar dem själv.

Skulle vara intressant att veta vilka matprodukter som generar "knark"

Det finns ju bröd med vallmofrön, undrar om det räcker för att ge utslag och de effekterna!

Bröd med vallmo hger utslag, men i stort sett garanterat ingen "effekt". Det intressanta är om "vanlig" mat kan ge effekt i vissa kombinationer.

marouschka skrev:Nej, jag har aldrig någonsin brukat opiater.

Du kanske ätit frukostbröd med vallmofrön då!

Iridia skrev:Lättstressad perfektionist är inte den mest lyckade kombinationen... men välkommen till klubben i alla fall.

Hoppas du tar Zombies varning på allvar och försöker dra ner på kraven på dig själv (kan ta tid men det går) och eliminera alla stressfaktorer som går. Får känslan av att du fortfarande är rätt ung och då är det dumt att göra samma misstag som vi som pushat oss själva för hårt för länge och inte fick diagnos förrän sent i livet.

Där kan en diagnos kanske vara till hjälp för dig, så att du får så att säga 'lov' både av dig själv och andra att vara lite udda och känslig och kanske inte klara att vara lika snabb i bollen, social, stresstålig etc som andra. Kanske även att du då kan förklara vad som händer när nervsystemet går i baklås och be någon försiktigt försöka få igång dig igen. Går förstås inte bland främlingar men om det händer på jobbet eller med vänner så kan du ju i alla fall få hjälp av dom.

Känner verkligen igen det där med att behöva lite betänketid när man får en fråga, har hört många med AS berätta liknande.

Vet inte om jag räknas som jätteung precis, är 26 år gammal (nästan pensionär )

Problemet är att jag själv inte tycker att jag ställer tillräckligt höga krav på mig själv, då jag ofta känner att jag inte får tillräckligt gjort, som jag både vill och borde kunna hinna med. Om jag har en dag då jag i princip inte gör någonting "duktigt" (vilket händer ganska ofta) så kan det kännas jätteskönt just då, men efteråt så får jag alltid extremt dåligt samvete och känner mig jättelat, vilket inte direkt påverkar humöret till det bättre

Har en fråga lite mer on-topic. Vad innebär det att man fastnar i en tanke, så som många skrivit här? Betyder det att man tänker på ett och samma ord konstant, eller en mening eller blir det bara blankt? nyfiken.

I det här sammanhanget tror jag du kan räknas som ung. När jag var 26, djävlar vad mycket energi jag hade. Som jag bara tog för given och använde för att köra slut på mig själv enligt inte minst sådana perfektions- och få-något-gjort-krav som du beskriver. Fast jag inte ens då hade mer än en bråkdel av vad alla runt mig hade. Och förväntade sig av mig också. Vilket naturligtvis mångdubblade mina komplex.

Energin dalade gradvis, från den redan låga nivån, allteftersom jag i oförstånd gasade på in i väggen och runt 40 tog det en ände med förskräckelse. Sedan dess orkar jag i stort sett ingenting, likgiltigt hur gärna jag vill det.

Och hade det inte varit oförstånd – om jag hade fått AS- och ADD-diagnos tio-tjugo år tidigare – kunde nog ändå den ungdomliga tron att man är odödlig, oförmågan att föreställa sig något värre än det man redan är inne i, ha ställt till det nästan lika illa för mig.