Vårruset låter rysligt. Hugaligen för folksamlingar och gemensamma hurtbulleaktiviteter! Skulle aldrig ställa upp på dyl dumheter.

Men det där i bussen efteråt förstår jag precis! Det är ju en av fördelarna med grupper: att man kan dra sig undan lite utan att det märks så mycket eftersom de andra fortfarande kan snacka med varandra. Är man bara två så kommer man inte undan lika lätt (såvida inte den andre också är lika introvert).

Plåtmonster; Jag är alltid ganska misstänksam när det gäller privata aktörer när det gäller vård och liknande, vet inte riktigt varför. Jag antar att det är för att landstinget känns mer "äkta" (i brist på bättre ord).

ang. brandmän - Aha, så det var kanske därför de verkade alldeles till sig. Som sagt så har jag aldrig förstått mig på sådana saker, kanske för att jag aldrig har känt mig särskilt "kvinnlig" (skyller på att jag bara har bröder)

Kan också betyda att man rationaliserat allt dit utan att för den sakens skull inneha kompetens som matchar arbetsuppgiften.

Fast jag tror mer (hoppas), att det är för att det är den staden som är den "centrala" i vårt landsting, mer specialiserat sjukhus etc. Och jag vet i alla fall att det är inom landstinget (fast nu blir jag osäker igen). Ska ta upp det med psykologen nästa vecka. Om jag inte kan få en garanti från henne att det är ett seriöst team så vete sjutton om jag vågar gå någon utredning.

Weasley; Förlåt, jag menade inte att förolämpa någon
Men jag tycker själv att jag är väldigt lat och har dålig självdisciplin, just för att det är näst intill omöjligt att komma igång med saker som jag tycker är tråkiga/oviktiga, trots att jag vet att de egentligen är viktiga. Jag blir alltid förbannad på mig själv för att jag inte gjort det som jag lovat mig själv att sätta igång med, som ex städning. Jag skjuter alltid upp sådana saker, så just självdisciplinen är något jag verkligen vill bättra mig på.

Iridia; Det konstiga är, att när jag är mitt i sådana aktiviteter, så gillar jag det oftast inte. Men efteråt så tänker man att, "ja, men det var väl trevligt". Det är väl därför man går på det år efter år (fast just vårruset kanske inte är det absolut roligaste, egentligen följer jag bara med för chansen att få cykla dit)

Jag vill försöka mig på Vätternrundan nästa år, det tror jag kan bli roligare, för dels så sitter man ju på en cykel (och det är alltid kul), och dessutom så är man omgiven av folk som också älskar att cykla (så då borde det i alla fall inte vara svårt att hitta något att prata om )

Att sitta och halvsova tycker jag är en jättebra strategi, för då fattar folk (oftast) att man inte vill vara med i diskussionen.
När det gällde mina kompisar så var det oftast inga problem, då de snabbt förstod att i just bussar så går det inte att prata med mig (eller sitta på samma säte) Jag somnar i princip alltid när jag sitter i en buss och även om jag inte gör det så är det blicken ut genom fönstret som gäller, svarar knappt på tilltal då

Jag känner också igen mig i din historia. Fick nyligen diagnosen.

Innan man får göra utredningen så får man fylla i ett självskattningsformulär. Jag tyckte, och antar att fler med asperger tycker (?), att de där frågorna är ganska svåra att besvara. Man måste verkligen tänka till.

Ett exempel: "jag har svårt att förstå uttryck som "fjärilar i magen"". Om man nu tolkar saker bokstavligt och inte haft problem med just detta talessätt, så kanske man inte kryssar i den frågan, fastän man faktiskt har problem med att förstå många liknande uttryck.

Ett annat exempel: Min vän fick frågan "om du tittar på en tavla, ser du då tavlan eller en viss detalj i tavlan?". Klart man svarar tavlan, eftersom det ingår i informationen att man tittar på just tavlan (men i verkliga livet kanske man ofta tittar på detaljer i första hand).

Man måste nog ha funderat mycket över sina problem innan man kan sätta in sina egna erfarenheter i diagnoskriterierna. Jag misstänker att denna svårighet har att göra med själva aspergern. Det måste stämma i detalj för att upplevas sant.

marouschka skrev:Jag känner också igen mig i din historia. Fick nyligen diagnosen.

Innan man får göra utredningen så får man fylla i ett självskattningsformulär. Jag tyckte, och antar att fler med asperger tycker (?), att de där frågorna är ganska svåra att besvara. Man måste verkligen tänka till.

Ett exempel: "jag har svårt att förstå uttryck som "fjärilar i magen"". Om man nu tolkar saker bokstavligt och inte haft problem med just detta talessätt, så kanske man inte kryssar i den frågan, fastän man faktiskt har problem med att förstå många liknande uttryck.

Ett annat exempel: Min vän fick frågan "om du tittar på en tavla, ser du då tavlan eller en viss detalj i tavlan?". Klart man svarar tavlan, eftersom det ingår i informationen att man tittar på just tavlan (men i verkliga livet kanske man ofta tittar på detaljer i första hand).

Man måste nog ha funderat mycket över sina problem innan man kan sätta in sina egna erfarenheter i diagnoskriterierna. Jag misstänker att denna svårighet har att göra med själva aspergern. Det måste stämma i detalj för att upplevas sant.

Hmm, det där låter ju lite mysko. Är det bara typ jag och nej frågor eller kan man inte utveckla svaren?

Om man tar det med tavlan. Visst tittar man på hela tavlan, men med mig är det så att om det är någon liten detalj som jag stör mig på så kan jag inte uppskatta tavlan, då jag bara ser just den detaljen.
Min pappa brukar ofta använda mig som kritiker då han målar, eftersom jag är duktigt på att se detaljer. Han målade en gång en väldigt vacker tavla med en varg. Den var jättefin, men jag kunde inte tycka om den, eftersom jag ansåg att frambenen på vargen inte stämde, så han fick ändra den flera gånger innan jag blev nöjd (han hade lust att strypa mig några gånger )

Om man först gör frågorna och sedan får en chans att förklara/gå igenom svaren tillsammans med "utredaren" så verkar ju det mer vettigt. Om jag skulle få ett sådant formulär så kanske jag kan be om att få gå igenom det tillsammans efteråt?

Man måste gå igenom sådana formulär efteråt. Av just sådana skäl. Och då måste utredaren lyssna på och notera vad man säger. Det är känt i branschen, så en bra utredare vet det; vet man det inte är man ingen bra utredare.

De där formulären är utmärkta exempel på neurotypiska testkonstruktörers dåliga inlevelseförmåga i oss.

Sedan är det många fler tester som ska göras – och diskuteras. Så att betydelsen av ett enskilt test minskar.

Zombie skrev:Man måste gå igenom sådana formulär efteråt. Av just sådana skäl. Och då måste utredaren lyssna på och notera vad man säger. En bra utredare vet det; vet man det inte så är man ingen bra utredare.

De där formulären är utmärkta exempel på neurotypiska testkonstruktörers dåliga inlevelseförmåga i oss.

Sedan är det många fler tester som ska göras – och diskuteras. Så att betydelsen av ett enskilt test minskar.

Tack för svaret Nu låter det ju genast betydligt bättre. Ingen fråga, hur enkel den än kan låta, kan ju oftast besvaras med bara ja eller nej om man tänker efter, och särskilt inte sådana här frågor

Varg86 skrev:Men jag tycker själv att jag är väldigt lat och har dålig självdisciplin, just för att det är näst intill omöjligt att komma igång med saker som jag tycker är tråkiga/oviktiga, trots att jag vet att de egentligen är viktiga.

Igångsättningssvårigheter alltså. Man lyckas liksom inte ta tag i saker som är tråkiga så länge det går att välja något roligare. Det finns ett fint ord för sådant. Prokrastination. Det är rätt vanligt hos personer med AS och/eller ADHD att ha just igångsättningssvårigheter.

Zombie skrev:Man måste gå igenom sådana formulär efteråt. Av just sådana skäl. Och då måste utredaren lyssna på och notera vad man säger. Det är känt i branschen, så en bra utredare vet det; vet man det inte är man ingen bra utredare.

De där formulären är utmärkta exempel på neurotypiska testkonstruktörers dåliga inlevelseförmåga i oss.

Sedan är det många fler tester som ska göras – och diskuteras. Så att betydelsen av ett enskilt test minskar.

När jag gick igenom mina svar med psykologen så lyckades jag kollra bort psykologen så till den milda grad att han inte heller fattade vad som var meningen med frågan, LOL! Jag som bara förklarade att det var en helt omöjlig frågeställning samt förklarade VARFÖR, med logiska glasögon.... ;-D

Varg86 skrev:ojämn begåvningsprofil - Kan ju ta IQ-tester som exemplel. Kommer inte ihåg vad det kallas nu, men det där när det är olika figurer, och man ska komma på vilken som kommer efter (om ni fattar vad jag menar). Sådant tycker jag är löjligt enkelt. Jag tog ett IQ-test med bara sådana frågor, och resultatet visade att jag i princip klassas som mensa-medlem.

Tror att folk med AS ofta har en läggning för just matriserna. Själv så gjorde jag mensas test (för 7 år sedan och den bara bestod av rörelsemönster av prickar) och klarade intagningsnivå trots att jag bara var 12 år. När jag gjorde mönstertesterna under min utredning så klarade jag alla utan problem.

Hur har det varit med er andra?

Mensatestet gick hyfsat i början, de sista gick sämre. Blev stressad av tidspressen också.

Har nog en annan sorts intelligens som är mer kreativ. Behöver riktiga uppgifter att lösa, i ett vettigt sammanhang, och att vara motiverad. Har inget program för sterila låtsasuppgifter som tvingar en att aktivera vänsterhjärnan till ingen nytta.

weasley skrev:

Zombie skrev:Man måste gå igenom sådana formulär efteråt. Av just sådana skäl. Och då måste utredaren lyssna på och notera vad man säger. Det är känt i branschen, så en bra utredare vet det; vet man det inte är man ingen bra utredare.

De där formulären är utmärkta exempel på neurotypiska testkonstruktörers dåliga inlevelseförmåga i oss.

Sedan är det många fler tester som ska göras – och diskuteras. Så att betydelsen av ett enskilt test minskar.

När jag gick igenom mina svar med psykologen så lyckades jag kollra bort psykologen så till den milda grad att han inte heller fattade vad som var meningen med frågan, LOL! Jag som bara förklarade att det var en helt omöjlig frågeställning samt förklarade VARFÖR, med logiska glasögon.... ;-D

Ha ha, låter kul

En grej som jag älskade att göra i skolan var att komma med sk. "dumma frågor". Gjorde det hela tiden och jag kan lova att mina lärare var ganska trötta på mig ibland, särskilt som de många gånger inte gick att svara på. Kommer inte på något bra exempel just nu, men ex när vi gick igenom det här med diabetes.
Eftersom det finns en sjukdom som gör att kroppen producerar för lite insulin, borde det då inte kunna finnas ett tillstånd där den istället producerar alldeles för mycket insulin istället? typ sådana frågor. Likadant varför-frågor. Älskar sådan också. Ibland känner man sig som en fyraåring. Varför är det så och så? Men man kan väl aldrig få för mycket kunskap, eller hur?

Swesse skrev:

Varg86 skrev:ojämn begåvningsprofil - Kan ju ta IQ-tester som exemplel. Kommer inte ihåg vad det kallas nu, men det där när det är olika figurer, och man ska komma på vilken som kommer efter (om ni fattar vad jag menar). Sådant tycker jag är löjligt enkelt. Jag tog ett IQ-test med bara sådana frågor, och resultatet visade att jag i princip klassas som mensa-medlem.

Tror att folk med AS ofta har en läggning för just matriserna. Själv så gjorde jag mensas test (för 7 år sedan och den bara bestod av rörelsemönster av prickar) och klarade intagningsnivå trots att jag bara var 12 år. När jag gjorde mönstertesterna under min utredning så klarade jag alla utan problem.

Hur har det varit med er andra?

Hmm, jag som bara trodde jag var smart Har alltid älskat sådana, tycker de är jättekul (kanske för att jag alltid haft extremt lätt för det) Har det att göra med det här med detaljer?

weasley skrev:

Varg86 skrev:Men jag tycker själv att jag är väldigt lat och har dålig självdisciplin, just för att det är näst intill omöjligt att komma igång med saker som jag tycker är tråkiga/oviktiga, trots att jag vet att de egentligen är viktiga.

Igångsättningssvårigheter alltså. Man lyckas liksom inte ta tag i saker som är tråkiga så länge det går att välja något roligare. Det finns ett fint ord för sådant. Prokrastination. Det är rätt vanligt hos personer med AS och/eller ADHD att ha just igångsättningssvårigheter.

Går det att öva upp detta på något sätt, så att man blir bättre på att inte skjuta upp saker? Någon som har några tips?

Varg86 skrev:Går det att öva upp detta på något sätt, så att man blir bättre på att inte skjuta upp saker? Någon som har några tips?

Det är väldigt svårt och har skrivits om i mängder av trådar på forumet. På rak arm kan jag tänka mej att det har förekommit:

- skriva detaljerade listor på vad som ska göras och sen belöna sej efter någon eller några avprickningar

- sätta alarm på klockan för olika ändamål

- be ev partner påminna en på olika sätt: sms tex

och det här är väl bara några av alla metoder jag läst om...

weasley skrev:

Varg86 skrev:Går det att öva upp detta på något sätt, så att man blir bättre på att inte skjuta upp saker? Någon som har några tips?

Det är väldigt svårt och har skrivits om i mängder av trådar på forumet. På rak arm kan jag tänka mej att det har förekommit:

- skriva detaljerade listor på vad som ska göras och sen belöna sej efter någon eller några avprickningar

- sätta alarm på klockan för olika ändamål

- be ev partner påminna en på olika sätt: sms tex

och det här är väl bara några av alla metoder jag läst om...

Får kolla runt lite och se om jag kan hitta några av dessa trådar. Man kanske kan hitta något tips som funkar bra för mig

Listor använder jag väldigt ofta och det funkar väl ganska okej, jag brukar åtminstone göra några av sakerna på listan.
Ett problem är dock att jag ofta skriver upp alldeles för mycket som jag vill hinna med, och egentligen vet jag att det inte finns en chans att jag skulle hinna allt, och då blir jag irriterad på mig själv för att jag inte gjort allt, alternativt ger upp och gör inget alls av det

Alarm har jag inte testat, det kanske funkar

Tack för tipsen!