Nutidens höga värdering av Strindbergs måleri har flera orsaker. Dels beror det förstås på hans världsrykte som författare, dels på att hans produktion var så sparsmakad –men framför allt på att han använde sig av nyskapande, experimentella metoder. Titta bara på ”Hög sjö” från 1894, som stilmässigt liknar abstrakt expressionism, långt före sin tid. I denna tornado av dova färger har Strindbergs kastat in gips och dessutom gått på duken med brännare!

Titta också noga på den otroligt fräcka dubbelbilden från 1892. I den svartgrå ovädershimlen har Strindberg fällt in ett ljust skärgårdslandskap – en tydlig exponering av hans dubbla personlighet. Strindberg var ju en egensinnig stämningsmålare, som lät känslan och slumpen styra. Hans skiftande sinnestillstånd återspeglas i både stormbyar och stilla vattenspeglar, ensamma träd och idylliska lövgrottor, giftsvampar och solnedgångar.