DN skrev:Reportern Maciej Zarembas artikelserie ”Hem till skolan” har höjt rösterna om den svenska skolan. Han debatterade ämnet med utbildningsminister Jan Björklund, Socialdemokraternas Mikael Damberg, ordföranden i Lärarförbundet Eva-Lis Sirén, ordföranden i Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner, rektor Hans Jansson, professor Mats Ekholm, lärare och föreläsare Gunilla Hammar Säfström samt lärare och bloggare Björn Kindenberg.

DN skrev:Den svenska skolans unika problem är att den gjorts till fritt byte för både marknaden och lokalpolitiken. Men inför årets skolavslutning finns nytt hopp – nu ­rätar lärarna på ryggen. I dag summerar Maciej Zaremba den stora debatt som följt på hans reportage ”Hem till skolan”.

Den svenska skolan är verkligen världens bästa. För vissa elever. För andra är det en riktig skitskola. Min utgångspunkt i den här programserien är att alla barn har samma rättighet till en bra utbildning. Ett barn ska inte dömas ut bara för att det bor i fel kommun eller går på fel skola.

Jag gick i världens bästa skola. Den svenska. Då låg vi i topp i många internationella mätningar och var kända för att även de svaga eleverna fick en bra utbildning. Sen jag gick ut gymnasiet i början på 90-talet har något hänt. Eller; ganska mycket har hänt. Idag går nästan 25% av eleverna ut grundskolan utan godkända betyg, var fjärde pojke i nian har svårt att läsa och nästan 13 500 elever är inte ens behöriga att läsa vidare på gymnasiet. Varje år.

matterik skrev:Barn behöver tre års skola. Läsa, skriva, räkna.

DN Kultur skrev:Det är dags att återupprätta tron på samhället, dags att släppa doktrinen om valfrihet i alla lägen – först då kan den svenska skolan än en gång nå världsklass, skriver idéhistorikern Sverker Sörlin.

Redan för ett årtionde sedan stod det klart att något höll på att gå mycket fel med den svenska skolan. En oförstående omvärld betraktade häpet de svenska jätteexperimenten med kommunalisering och bolagiserade friskolor medan Pisaresultaten gick ned. Röster från OECD undrade: "Varför nedrustar ni er utmärkta svenska skola?"

Ja, varför? Hur kan det komma sig att allt fått fortsätta, trots varningssignalerna? Frågetecknen och idéer om vad man kunde göra i stället fanns hos många, jag skrev själv flera artiklar om dessa frågor på DN Kultur. Att katastrofen närmade sig föreföll uppenbart. Varför gjorde ingen något? Därför att en politisk doktrin om valfrihet och marknad under en period överordnades sans och ansvar.

Till de mer bestickande observationerna hör att de länder som sällan eller aldrig reformerat – Finland, Singapore, Kanada – är länder med mycket goda utbildningsresultat. Dessa länder lämnar det mesta åt professionen och har följaktligen en hög självkänsla bland lärarna, vilka åtnjuter hög prestige. Den signal som svenska lärare fått är tvärtom: vi litar inte på er.

Det var förstås ett hot [edit: ifrågasättande av vinst i skolan], och resonemangskedjan hos skolkapitalismens mest rödkindade trumslagare kunde då formuleras så här: "Valfrihet förutsätter utbud. Utbud förutsätter entreprenörer. Entre­prenörer vill ha avkastning på insatt arbete och kapital, det vill säga kunna göra vinst. Utan vinst, inga företag. Utan företag ingen valfrihet."

Detta, som stod att läsa på DN:s ledarsidor i augusti 2009, är så uppenbart osant att man måste undra hur det alls går att skriva så. Den enda orsak jag kan komma på är att det måste handla om ideologisk övertygelse, oemottaglig för verklighetens besked. Entreprenörer finns ju överallt – i de idéburna friskolorna och i den kommunala skolan. Innovation sker i alla de skolor där skapande, ansvarskännande människor är verksamma. Skapande kräver inte alls någon vinst. Den doktrinära övertygelsen, rotad i en bestämd förståelse av orsakssamband mellan konkurrens, valfrihet och kvalitet, har visat sig alldeles felaktig.

DN Debatt 2012-03-17 skrev:Förr var principen en enhetsskola där villkoren för alla barn skulle vara lika och alla ha samma chans. Men sedan 1990-talet har skolans likvärdighetsuppdrag blivit alltmer uppluckrat. Skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och alltmer en skola för dem som har föräldrar med resurser.

Efter flera utredningar och en skolkommission på fyrtiotalet skapades den svenska enhetsskolan. Målet var bestämt. I bygget av välfärdsstaten skulle alla barn ha samma chans att komma vidare i systemet. Samma utveckling skedde i våra nordiska grannländer. En skola för alla var principen. En skola som gav samma chans för fattig som för rik (med några undantag för de extremt rika och kungars barn). En skola där regler fanns för vem som fick bli lärare och hur mycket de skulle undervisa i varje ämne, vilken utrustning en skola skulle ha och hur stora klasserna skulle vara. Detta för att villkoren verkligen skulle bli samma för alla.

Nu, från och med 1990-talet, skulle skolan decentraliseras/kommunaliseras. Men det räckte inte. Den skulle också målstyras – bort med tråkiga regler som begränsar friheten! (Skolverket skriver stolt år 2000 att man nu tog bort det sista ämnesinnehållet i vissa kursplaner). Den skulle göras valfri – bort med all byråkrati! Den skulle bli friare, roligare och på samma gång effektivare – in med friskolor och ett generöst system för utdelning av pengar till dessa och fram för marknadskrafterna. Bort med katederundervisning och ett snävt kunskapsfokus.
---
Kommuner som helt plötsligt blivit huvudmän för skolan ringer till det nybildade Skolverket och undrar hur de ska göra med olika saker men får inga svar. Generaldirektören har nämligen gett order om att man inte får svara på frågor från kommunerna.

Pasi Sahlberg berättar i sin bok ”Finnish lessons” om hur Utbildningsstyrelsen (Finlands motsvarighet till Skolverket) 1990 kommer till Skolverket på besök. Delegationen får höra att nu ska svensk skola bli bäst i världen! Visst, stanna ni kvar i den gamla skolan (kan Pasi tycka sig höra de dryga svenskarna säga) så får ni se hur det går. Vi i Sverige, vi är moderna och på väg mot den nya skolan.

Sverige låg, tillsammans med de övriga nor­diska länderna, högt upp när det gällde likvärdighet i tidigare PISA-undersökningar. Alla de andra ligger kvar på en hög nivå medan Sverige nu har sjunkit ner till en genomsnittlig nivå. Finland ligger i topp i världen både när det gäller likvärdighet och kunskaper. Få länder tar så väl hand om sina barn i skolan som Finland gör. Få länder har så låg mellanskolevariation. Den är i Finland 7 procent medan den i Sverige fördubblades mellan 2000 och 2006 och i senaste PISA 2009 var 22 procent. Det betyder att i Finland är alla skolor bra.

Vad blev det av den svenska kaxiga attityden? Och vad gjorde Finland i stället? Man kan sammanfatta det med att de inte gjorde vad vi gjorde. De har behållit regler och statligt fastställda löner för lärare (en finsk lärare har mer än 10.000 kronor mer än en svensk lärare i slutlön och den är inte prestationsbaserad). Man har tydliga timplaner och fastställd undervisningsskyldighet för lärare. Man har inga nationella prov. När Pasi Sahlberg ska sammanfatta vad Finlands skolsystem gör säger han att ”vi har bra lärare som vi litar på.

Så är också antalet sökande till lärarutbildningarna i Finland tio på varje plats till skillnad från i Sverige där det är en sökande per plats, och mycket mindre än så när det gäller lärare i naturvetenskap (vi har de senaste åren haft en handfull sökande till kemilärarutbildningarna för gymnasiet, Helsingfors hade 900 sökande till sin kemilärarutbildning i höstas).

Finland har en sammanhållen skola där alla skolor är bra. Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).