Hej!
När jag läser om autism och asperger övertygas jag om att jag har asperger. När jag var barn hade jag tydliga autistiska beteenden. Jag upplever att mina kognitiva svårigheter och sociala ojämnhet kan förklaras av aspergerdiagnosen. Men jag känner sällan igen mig i beskrivningen av andra vuxna med asperger.

Min personlighet är inte tillbakadragen och introvert. Jag kan i vissa sammanhang upplevas som mycket karismatisk och socialt kompetent även om jag sällan t.ex. stämmer träff med andra människor. I diskussioner tar jag ofta över och jag är en duktig kameleont. Jag är så duktig på att ikläda mig olika roller att jag själv blir förvirrad över vad som är jag på riktigt. Dessutom har jag väldigt många "särbegåvningar", så många att man kan börja tala om en god allmänbegåvning... men sen har jag bitar där jag inte alls fattar eller funkar. Jag funderar extremt mycket på vad folk tycker och tänker om mig vilket gör mig utmattad.

Asperger är ju en form av autism. Innebär inte autism att man är dålig på att härma, att man inte ger ögonkontakt, att man har ett bristande intresse för andra människor, att man har ensidiga intressen, att man har en ojämn begåvningsprofil...?

Finns det fler här som känner igen sig i diagnoskriterierna men inte i beskrivningen av autistiska personer och hur tänker ni kring detta?

Jag har liknande problem som du.
Är en social och utåtriktad människa som tycker om att prata med andra, men ser ibland inte dom subtila signaler nt ger om att aktuellt samtalsämne inte är det optimala.
Har också väldigt bra fantasi och gillar att spela olika roller, men kan samtidigt inte ljuga eller hymla med saker.
Fixar dessutom det dagliga livet helt utan insatser från myndigheter, och då har jag förutom asperger också en synskada.
Så ja, jag tycker också diagnoskriterierna stämmer in på mej, men kan många gånger känna mej som en outsider bland andra aspies.

Man får beakta att alla är olika individer och har helt olika personlighet. Diagnoser är något som inramar ett urval av personer med tillräckligt lika personlighet i vissa avseenden.

Många kan ha mycket gemensamt med denna grupp utan att få etiketten av en psykolog. Alternativt tycker de att man har drag av diagnosen.

Jag har börjat min utredning och vet att jag har AS oavsett utfallet. För mig är det en karta för att förstå mig själv och även för att förstå NTs. Det spelar i den aspekten inte någon roll vad vården säger i slutändan. För min del ska tilläggas.

marouschka skrev:Asperger är ju en form av autism. Innebär inte autism att man är dålig på att härma, att man inte ger ögonkontakt, att man har ett bristande intresse för andra människor, att man har ensidiga intressen, att man har en ojämn begåvningsprofil...?

Finns det fler här som känner igen sig i diagnoskriterierna men inte i beskrivningen av autistiska personer och hur tänker ni kring detta?

Att personer med autism är sämre på att härma betyder i inte att de helt skulle sakna den förmågan. För alla människor är modellinlärning (efter förebilder, föräldrar, och andra) centralt. Skillnaden är att det tar längre tid att lära sig för personer med autism/ asperger. Med min HFA-diagnos tycker jag det är kul att vända på frågan. Hur mycket neorotypiska drag eller NT-anpassning har jag? Alla aspies har mer eller mindre neurotypiska drag och NT några autistiska drag. Många av oss har varit tvungna att anpassa oss av ren överlevnad. Eller kompensera för bristande social atomatik, som automatiskt socialt pladder och ögonkontakt som inte sker instinktivt.

Precis som det finns blyga och utåtriktade NT-personer måste det finnas samma variation i hur utåtriktad en aspie är. Tycker inte det är konstigt om du är utåtriktad och en skicklig kameleont. De dragen är starkt förknippade med framgång i samhället/ arbetslivet!

Den där schablonbilden av hur aspergare är är en hydra. Hugger man av ett huvud på den växer tio nya ut. Bland oss aspergare/autister kan man se att vi i många avseenden snarare kan vara extrema åt ena eller andra hållet än nödvändigtvis just nedsatta, introverta, underkänsliga, underkännande, under"empatiska" och så vidare. Även om kanske fler av oss stämmer med schablonbilden än motsäger den, åtminstone vid en ytlig betraktelse (som är vad de flesta både i och utanför vården nöjer sig med). Men det kan ju också ha att göra med att även de flesta läkare och forskare går efter den och att folk som har problem åt "motsatt" håll inte heller själva söker sin förklaring i autismspektret.

Hänger inte med aktivt, men mitt senaste intryck är att amerikanska psykiatersamfundet vill skärpa bilden av just nedsättningar och så vidare i sin nya upplaga av diagnoshandboken DSM, där man också kommer att ta bort Asperger som särskild diagnos. Nu är det rent formellt inte den handboken som används i Sverige – det är ICD – men i praktiken tycks det vara DSM som gäller även här. Jag har inte sett att ett sådant ställningstagande för nedsättningsmodellen skulle ha någon oomtvistlig grund i forskning. Mycket forskning utgår väl från den, men det man utgår från kan ju inte samtidigt tas som belägg.

Dessutom kan vi mogna sent, ryckvis eller ojämnt, medan forskningen länge höll fast vid att det på något sätt var enbart barn som hade AS, liksom det också tycks vara svårt för många att ta in att även psykiskt "störda" människor kan utvecklas. Är väl inte helt fel att säga att det syns än i DSM och tycks komma att synas även i den nya upplagan. Det bidrar väl också till att nedsättningsmodellen klistrar sig fast.

Och sedan det där att (nästan) bara män kunde ha AS, som snedvrider även könsbilden, särskilt som kvinnor oftare tycks ha det på sätt som inte stämmer med schablonen...

Zombie skrev:tycks vara svårt för många att ta in att även psykiskt "störda" människor kan utvecklas

Om IQ nivån är avsevärt över medel så är det ju inte helt osökt..

Zombie skrev:vinnor oftare tycks ha det på sätt som inte stämmer med schablonen...

Kvinnor pressas väl hårdare in i en mall och har mer social förmåga "gratis" såpass att det yttrar sig mer subtilt? t.ex att man inte finner tjejsällskap intressant.

plåtmonster skrev: har mer social förmåga "gratis"

Nähädu här har det inte fastnat en uns gratis social förmåga. Det där stämmer generellt, visst, men på MEJ stämmer det då verkligen inte.

Du har däremot rätt i att tjejer ofta är gräsligt ointressanta och allmänt obegripliga. Det är tur att jag inte är kille, sådana vill ju umgås med tjejer av någon anledning.

Jag är mycket social i rätt sällskap i fel är jag helt låst. Men jag är expert på att härma andra och det så snabbt att de inte ser att jag härmar, och jag har lärt mig utnyttja omgivningen för att få ordning på mitt liv utan att andra fattar att jag utnyttjar dem. Det kan vara att söka arbeten, fylla i blanketter, mm. Som företagare passar jag bra för jag anställer folk som gör det jag inte fixar. Så ser jag inget som problem utan som utmaningar. Allt som många ser som ett problem ser jag som något intressant att ta itu med. Men visst känns det ibland som man fuskar sig fram i livet, men vad vore alternativet? Att sitta hemma deprimerad och ågestfull för man inte är som andra. Det funkar ju inte, det är just för jag inte är som andra som gör mig till JAG, och det är jag jäkligt lycklig över. Det är synd om NT folket som inte får mina fördelar.

Manschett skrev:Det är synd om NT folket som inte får mina fördelar.

Men så kan du inte säga. Saknar du sjukdomsinsikt?

plåtmonster skrev:

Manschett skrev:Det är synd om NT folket som inte får mina fördelar.

Men så kan du inte säga. Saknar du sjukdomsinsikt?

Det fina med mig är jag kan säga precis vad jag vill.

Hoppas du förstod att det var..

Det var en solskenshistoria, Manschett.

plåtmonster skrev:Hoppas du förstod att det var..

Jag har aldrig förstått ironi, men jag har lärt mig att det jag inte begriper går rakt igenom skallen så det går helt bra att både skoja hårt och vara ironisk för jag fattar det inte i alla fall. Men jag kan vara mycket spydig och ironisk själv utan att veta om det har jag förstått av andra, så det får bli en liten varning Kör på du, ingen fara.