Överanalysera med sig själv
16 inlägg
• Sida 1 av 1
Överanalysera med sig själv
Fick min diagnos AS för ungefär ett år sedan och stämmer väldigt väl in på mig men det som fortfarande finns kvar där i bakhuvudet är den eller det jag umgicks mest med under min uppväxt, att prata och analysera med mig själv. Vad är det för fel? varför reagerar jag så? stämmer det? och sen fortsätter bara listan, rösten som tryckte ner men samtidigt fanns där som stöd. Sen spolar vi fram lite till då de säger att "Du har Aspergers" vilket kändes som en stor lättnad, för allt bara stämde in. Men sen en vacker dag satte sig jag och min sambo och kollade på "I Rymden Finns Inga Känslor". Visserligen vet jag att den är överdriven i viss mån men det fick den där lilla rösten inom mig igen att ifrågasätta om det verkligen var rätt diagnos och började jämföra mig med karaktären, att jag kanske bara spelar på det för nån slags trygghet eller att känna sig speciell och sen överanalyserar jag. Hur gör aspisar i sådana här situationer och vad gör jag, vad är jag, tvingar jag mig till något, nej, jo, nej, jo. Slutsats: Det kommer och går men jag blir helt galen på det och det tar på krafterna rejält och själv vill man bara gömma sig i ett hörn. >.<
Re: Överanalysera med sig själv
Om du testats ordentligt och fått en diagnos så får du väl lita på proffsen att de gjort sitt jobb.
Det hör nog till diagnosen att överanalysera allting.
Det hör nog till diagnosen att överanalysera allting.
Re: Överanalysera med sig själv
Iridia skrev:
Det hör nog till diagnosen att överanalysera allting.
Kan bara hålla med.
Vissa filmer och böcker om AS gjorde mig inte ett dugg klokare. De fick mig att vilja ta avstånd från diagnosen. Men nu är det lugnt. Det visar bara på hur stora de individuella skillnaderna kan vara hos personer med samma diagnos.
När jag var yngre överanalyserade och kritiserade min inre röst mig för allt i det sociala samspelet. Alltifrån mimik till röstmelodi. Ju mer jag tänkte, ju mer stel och hämmad blev jag. INNAN jag sagt något och EFTERÅT. Den kritiska rösten har försvagats och medan jag har ersatt den med en mer accepterande hållning. Lättare idag att bjuda på spontana inlägg och ta risken att andra skratta åt det( är alltid lika osäker på om de skrattar ut mig eller om de skrattar för att det var roligt).
Envisa tankeupprepningar ingår ofta i diagnosen.
- kattkvinna
- Inaktiv
- Inlägg: 319
- Anslöt: 2012-04-10
- Ort: Linköping
Re: Överanalysera med sig själv
Det jag kan vara orolig över ibland är att jag ska ta till mig beteenden som jag läser om eller som jag ser på filmer bara för det känns som det är så AS är fast jag inte är så egentligen. Nu tror jag kanske att det inte är så, det är mest rädslan att ta till mig mer än jag borde.
Re: Överanalysera med sig själv
tackar för svar och ja, kan bara hålla med. Detaljer och överanalysera, jupp.
Re: Överanalysera med sig själv
Här är en till. Bad så sent som i går om att någon skulle stänga av mitt tankepladder.
Re: Överanalysera med sig själv
En sak som jag har märkt hos mig själv, nu när vi pratar om överanalys, är att jag ibland på förhand bedömer vad andra tycker om saker och ting. Eftersom jag inte har pratat med personen eller fått tillräckligt med information om något så skapar jag en bild/tanke i hjärnan för att jag ska känna mig lugn så jag har nånting att "luta mig mot". Fast ofta stämmer inte den där bilden jag hade av personen, men det är svårt tycker jag ibland att helt släppa det där:P
- BlomqvistD
- Inlägg: 161
- Anslöt: 2012-03-27
- Ort: Frösön
Re: Överanalysera med sig själv
Oj, det låter jobbigt!
Själv är jag alldeles för självupptagen för att ens komma på tanken att fundera över vad någon annan kan tänkas tycka om.
Själv är jag alldeles för självupptagen för att ens komma på tanken att fundera över vad någon annan kan tänkas tycka om.
Re: Överanalysera med sig själv
Manschett skrev:Det jag kan vara orolig över ibland är att jag ska ta till mig beteenden som jag läser om eller som jag ser på filmer bara för det känns som det är så AS är fast jag inte är så egentligen. Nu tror jag kanske att det inte är så, det är mest rädslan att ta till mig mer än jag borde.
Det är nog mest risk i början, innan man hittat 'sitt riktiga jag'.
Re: Överanalysera med sig själv
Jezter skrev:... Men sen en vacker dag satte sig jag och min sambo och kollade på "I Rymden Finns Inga Känslor". Visserligen vet jag att den är överdriven i viss mån men det fick den där lilla rösten inom mig igen att ifrågasätta om det verkligen var rätt diagnos och började jämföra mig med karaktären...
För att klargöra detta lite snabbt:
"I Rymden Finns Inga Känslor": Filmmakaren/na har inte koll på asperger mer än vad de själva tolkat i pappersdefinitionen. Den är väldigt överdriven och stämmer nästan inte alls in på vare sig mig själv eller någon annan aspie jag träffat. Personligen tycker jag att den till stor del förlöjligar AS och skapar en skev bild av syndromet.
Re: Överanalysera med sig själv
mm, har arbetslivsinriktad daglig verksamhet och där blev det vilda diskussioner om det. En person tyckte bara han var söt medans jag sa Bill is EVUL(må vara evil men sa så med mystisk elak blick, försökte iaf). Även fast man vet att den är oerhört överdriven så är det svårt att inte analysera över det.
Jag har 2 yngre bröder som jag inte har något gemensamt med och de har alltid varit de 2 mot mig. Hur som helst så berättade min mamma som verkar ha fått en aha-upplevelse när jag fick diagnosen att min yngsta bror hade "förstått" varför jag är som jag är och hade jämfört mig med "konstiga människor" på hans skola. Fördomar finns, han hade ingen direkt uppfattning om vad AS var innan men nu hade han ju sett filmen och nu har han och hans kompisar fått en annan typ av aha-upplevelse att alla med AS är sådana. Själv vet ju jag att alla är unika och de olika AS dragen är olika starka. Jag vet innerst inne vem jag är, jag står för det, nämner bara min diagnos om jag måste men det är svårt att inte bli påverkad av sånt här.
Jag har 2 yngre bröder som jag inte har något gemensamt med och de har alltid varit de 2 mot mig. Hur som helst så berättade min mamma som verkar ha fått en aha-upplevelse när jag fick diagnosen att min yngsta bror hade "förstått" varför jag är som jag är och hade jämfört mig med "konstiga människor" på hans skola. Fördomar finns, han hade ingen direkt uppfattning om vad AS var innan men nu hade han ju sett filmen och nu har han och hans kompisar fått en annan typ av aha-upplevelse att alla med AS är sådana. Själv vet ju jag att alla är unika och de olika AS dragen är olika starka. Jag vet innerst inne vem jag är, jag står för det, nämner bara min diagnos om jag måste men det är svårt att inte bli påverkad av sånt här.
Re: Överanalysera med sig själv
@Jezter, Låter som ett klassiskt exempel på där man låter andras värderingar sätta ramarna för ens eget liv. Utgå från dig själv, inte andra.
Just filmer som "I rymden finns inga känslor" är ju sådant som gör att det är bäst att intet säga eftersom merparten av mänskligheten saknar förmåga att skilja okunnig spelfilmsproduktion från komplex realitet eller ens kunna avlära sig sådant man fått om bakfoten.
Just filmer som "I rymden finns inga känslor" är ju sådant som gör att det är bäst att intet säga eftersom merparten av mänskligheten saknar förmåga att skilja okunnig spelfilmsproduktion från komplex realitet eller ens kunna avlära sig sådant man fått om bakfoten.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Överanalysera med sig själv
Det är nog väldigt mänskligt och gäller nog de flesta av oss.
Om man inte har någon annan input om t ex Brasilien än att man sett Orfeo Negro, så är det bilder av den filmen som kommer upp i huvudet när Brasilien nämns, vare sig man vill eller inte. Samma med olika diagnoser. Bilder/filmer säger mer än tusen ord, oavsett om de stämmer med verkligheten eller ej.
Det enda man kan göra är att fylla på med mer info och fler bilder och hoppas att helhetsbilden blir mer nyanserad så småningom.
Om man inte har någon annan input om t ex Brasilien än att man sett Orfeo Negro, så är det bilder av den filmen som kommer upp i huvudet när Brasilien nämns, vare sig man vill eller inte. Samma med olika diagnoser. Bilder/filmer säger mer än tusen ord, oavsett om de stämmer med verkligheten eller ej.
Det enda man kan göra är att fylla på med mer info och fler bilder och hoppas att helhetsbilden blir mer nyanserad så småningom.
Re: Överanalysera med sig själv
Men många låser fast sig vid första intrycket..
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Överanalysera med sig själv
jag utgår från mig själv ja, var annorlunda innan diagnosen då jag satte alla före mig själv. 2 år hos en arbetsterapeut jag aldrig skulle byta ut. Jag är en starkare person men det hindrar inte de onda tankarna att sippra ut i de små hål som finns. Men tack för alla svar, uppskattas.
Återgå till Att leva som Aspergare