Jag skulle gärna vilja ha lite råd runt detta.

För att göra en lång historia kort så fick min son en diagnos vid 6 års ålder. Av olika skäl valde vi att inte berätta om själva diagnosen då och han frågade aldrig om varför vi gick till sjukhus/vårdcentral och träffade flera olika personer som pratade med honom. Sen har det "rullat på" och vi har dumt nog väntat och ju längre vi väntat desto svårare har det blivit. Men nu har jag insett att det inte går att vänta längre. Så hur gå till väga?

Lite mer basfakta om honom. Han har gått i en s.k. "liten klass" från F till 4an. Efter ett lärarbyte blev den klassen (barn med en blandad problematik, allt ifrån rena inlärningssvårigheter till grav ADHD och så min son då) väldigt orolig och min son mådde inte alls bra. Vi kontaktade skolan och efter en hel del bråk fick han ändå börja i vanlig klass. Först med assistent, men detta avvecklades efter ett par månader. Med lite extra stöd i matten och en förstående lärare så har det faktiskt fungerat riktigt bra och han beräknas nu i 6an klara alla ämnen med godkänt och ett par, tre stycken över godkänt. Det vardagssociala i klassen har gått allt bättre och han har nu några kamrater som han umgås med litegrann på rasterna. Men på fritiden är han fortfarande utan kompisar och olika fritidsaktiviter vi provat har inte funkat så bra. Han är ganska introvert och inte så lätt att kommunicera med. Det kräver ofta en "inkörningssträcka" för att få igång honom och han svarar som regel intetsägande eller undvikande på frågor om hur han mår eller hur han har det i skolan. Han har ibland nämnt att han nog är "lite konstig", men aldrig visat någon vilja att diskutera med mig (eller sin mamma eller farmor) om sin personlighet eller sina svårigheter.

Han är kanske inte nån väldigt typisk aspergare på alla plan. Han kräver t ex inte vissa sorts kläder, får utbrottt om saker ligger på fel plats eller kan inte äta saker för att de har en viss form eller färg. Han är inte heller klumpig, utan tvärtom snabb och smidig och väldigt duktig på att teckna, hålla på med modellera och sånt. Sånt som att komma upp på morgonen och komma iväg till skolan och så funkar också bra. Men hans sociala svårigheter och problem med att förstå andra människors tankeliv eller perspektiv känns väldigt typiska å andra sidan.

Vi har inte på flera år haft några kontakter med BUP eller något liknande, eftersom de problem som varit i skolan har lösts i det sammanhanget. Jag har därför inget sånt stöd och har heller inte tid att vänta ett halvår i nån kö känner jag. På Aspergercenter i Sthlm där jag bor kan man heller inte få något individuellt stöd normalt. Så givet denna situation som den är nu och oavsett hur dum jag/vi varit som väntat: Vad har ni för förslag/idéer om hur jag bör lägga upp samtalet med honom och hur tror ni att han kommer att reagera?

Jag antar att du har läst på dig om diagnosen.
Försök att komma på hur du kan lägga fram det på ett positivt sätt.
Det finns dessutom små och bra intro-böcker om AS.
Du kan ju kanske börja att berätta lite om det och att han har det och sedan ge honom boken.
Eller som nån hade gjort, lämna en bok om AS på ett ställe där han kan se det och hoppas på att han läser om det och känner igen sig själv och sen kan du berätta att han har det och så.

Kan man inte få personligt stöd hos Barnhabiliteringen? Det är synd att han inte vill diskutera sina svårigheter, då hade det varit ett lämpligt tillfälle att ta upp det. Fast jag hade nog inte börjat med att prata om Aspergers utan om att det finns en grupp människor, kallade NT, och de har speciella förmågor (men även svagheter). Och de är i majoritet.

En utmärkt bok att lämna framme tycker jag är All cats have Aspergers.

Läs massor med böcker, både fakta och biografier (av människor med AS), och titta på de filmer där det finns karaktärer som har AS (det finns inte så många som tar upp det på ett vettigt sätt), Snowcake, och Temple Grandin, är de jag kan komma på nu.

Kort sagt, utbilda dig för det tillfälle då din son öppnar med en fråga vars svar kan inkludera information om AS. Det är ju möjligt att han redan bearbetar saken på sitt sätt utan att meddela det till omvärlden. Gör, vad det nu är du vill göra, försiktigt.

Tack för respons!

Jo, jag är ganska väl inläst på diagnosen. Har bl.a läst Gunilla Gerlands och Daniel Tammets självbiografier.

Jag blir lite fundersam på det du skriver Atoms. Borde jag kanske ändå vänta på det tillfälle då han själv visar ett mer aktivt intresse? Det skulle ju göra det enklare på flera vis, för det ligger något onaturligt i "vi måste sätta oss ner och prata" och det kan säkert också förstora upp och också skrämma i onödan. Samtidigt blir jag då fortfarande sittande med problemet vad jag ska göra om han INTE tar upp det. Nästa år börjar han högstadiet och måste bland mycket annat börja i en ny klass. Det skulle kännas bättre att kunna ha en rak dialog med åtminstone hans nya klassföreståndare som även han själv kan delta i.

Jag ska titta på "All cats have Aspergers". Fler kommentarer är välkomna!

Tycker att han har rätt att veta om han är 12 år. Tror inte att det finns ett perfekt tillfälle. Jag skulle nog försöka ta upp det så odramatiskt som möjligt, kanske ha boken "Asperger- det är bara att fråga" (tror jag den heter) att titta i tillsammans för att ta upp lite av vad det betyder.

Sen släppa det och låta honom styra om han vill veta mer eller ej. Vi har en son som är 12 som fick sin diagnos för 3 år sen ungefär, han går i en aspergerskola, men är inte riktigt villig att ta till sig sin diagnos. Han förnekar den inte, men vill inte prata om den. Så det kan nog gå i perioder, kanske bryr er son inte så mycket om det, han är ju fortfarande den han är.

Så med andra ord, jag förordar verkligen att du berättar för honom! Han är rätt att veta.

Lycka till! Tror ofta att det är mindre dramatiskt än vad man kanske själv tror...

HerrFold skrev:Jag ska titta på "All cats have Aspergers".

Den boken rekommenderar även jag.
Jag tycker även att böckerna "Miffon, nördar och Aspergers syndrom" av Luke Jackson och "Jag är ju ändå jag - fyra killar om Aspergers syndrom" av Oscar Ekman (eller han har ju inte skrivit boken men satt ihop den och så).
Båda dessa böcker är ju tjockare och mer text än den första, så den första är väll den man ska kolla igenom först. Men de andra två är skrivna av killar som själv har Asperger, tror att Luke är 13 år när han skriver boken och de andra fyra killarna är i varierad ålder.

Javisst, låt din son betygsätta dig först, så kan du ju komma med dina åsikter sedan. Man behöver inga diagnoser för att leva. Släpp det där istället innan det är för sent och försök att revidera den han redan har fått. Han fick den ju vid 6 års ålder så ni kanske fortfarande har en chans eller så kan ni väl flytta utomlands?

Det viktigaste är väl att vara medveten och kunna se till att livet fungerar. Det kanske inte helt enkelt finns något behov av ett "jätteavslöjande". Utan mer att kunna svara på varför saker är som de är. Samt kunna ge ett handtag när det behövs.

Bra att ta upp det innan han drabbas av högstadiet.

Tyckte iofs högstadiet var en lättnad. Fler att välja sitt umgänge ifrån, och mer valfrihet när det gäller ämnen mm.

Aspergercenter har iof en kurs som handlar just om hur man kan göra, om det är klokt eller inte, vulka reaktioner man kan få osv. Föräldrar delar tankar och erfarenheter med varandra och personalen delger sina erfarenheter och eventuella tips.

Kan du inte bygga upp detta genom flera samtal tänker jag?! Jag har själv två barn med AS och till lilla tjejen brukar jag prata om att hon tänker "rätt men annorlunda". Jag brukar förklara att vi behöver sådana som hon som tänker rätt och annorlunda, men att hon kommer att märka att andra inte tänker som hon. Ibland kan hon nu sätta ord på det själv och säga saker som "X förstår inte vem man ska börja peka på om app-lapp-ramsan ska sluta på henne" "Hon tänker inte som jag".
Min yngsta med AS fyller snart 5 år.