Själv tycker jag detta är väldigt jobbigt. Det gör mig osäker på om det verkligen är rätt, fast jag ju egentligen känner igen mig i väldigt mycket och annars tror på att det är riktigt.

Har ju gjort en neuropsykiatrisk utredning (2004) med en hel massa olika tester. Pratade med en psykolog och två olika läkare som kom fram till samma slutsats. Att jag har AS (och Tourette sedan tidigare).

Ändå sitter min psykolog på habiliteringen och säger att hon tror det är fel. Hon menar att jag inte har svårt med empati och att det inte blir så mycket missförstånd med andra människor. Det kan jag hålla med om (och det är ju bra), men måste alla ha lika svårt med just det? Det är ju heller inte så att det aldrig blir missförstånd i kommunikationen med andra.

Tyckte ju att jag fattat äntligen hur jag fungerar och vad mina svårigheter beror på, men nu känns det bara som en enda soppa. Det blir så rörigt när folk tycker olika. Det gör mig osäker också. (Vad är det då? Är jag bara allmänt jävla knäpp?) Sedan då hon märkte att jag blev orolig så sa hon att det spelar ju ingen roll för du kan ju fortsätta gå här ändå. Fast för mig spelar det roll att det är korrekt. Annars känner jag mig som en enda stor bluff. Om jag hänvisar till en diagnos som förklaring på hur jag fungerar som kanske då inte stämmer känns det ju som jag ljuger. Tycker också det är lite konstigt att hon inte tagit upp det tidigare, eller pratat med min läkare om det. Vi har med uppehåll för hennes barnledighet ändå träffats till och från i mer än två år.

Om det görs en ordentlig utredning ska man inte kunna lita på resultatet då, eller är det så att bedömningen är så pass godtycklig att det ändå kan bli galet?

Mår pest av det här. Är det någon som har tips på hur jag kan hantera den här situationen? Hur hade ni resonerat? Är det någon annan som varit med om något liknande?

Då är vi två hörru! Det är en svår värld att leva i, och som alla gör så uppfattar vi saker och ting på annorlunda sätt. Jag har inte heller några större svårigheter med empati.

Jag tänkte skriva mina tankar runtom detta men jag undviker det ifall det kan sätta sprätt på tankarna hos andra människor som är som mig. Om jag fastnar på en sak och börjar tänka på det så slutar jag inte. Aldrig.

Hur vet man om ifall det är "tillräckligt" för att passa in? Nej, jag tycker inte om din psykolog.

En av mina närmsta vänner droppa bomben "jag TROR inte riktigt på att diagnos finns", så jag försökte förklara och han typ skaka lite på huvudet. Så jag såg till att han inte kunde ta den enda förklaringen till varför jag ibland varit som jag varit ifrån mig. Enda anledningen till att jag inte blev riktigt förbannad och slog näven i bordet var att vi satt i ett köpcenter.

Och det är klart det gör dig osäker, när en legitimerad läkare kläcker ur sig någonting som förvränger din egna bild av dig själv. Din värld blir ju helt annorlunda. Musiken tystnar, hjärtat pulserar allt högre, det blir en rush av adrenaline inombords och tankarna blir allt mer och mer.

Du verkar lite likt mig i en punkt. 3 läkare har kommit fram till en slutsats men det är 1 läkare som säger tvärtom. Din värld kraschar!
Jag är exakt likadant och jag avskyr det.

Försök att inte må pest, jag är ganska bullheaded också och om det finns bevis för någonting så tar jag det. Har dom inga som helst bevis mer än ett par rader så bryr jag mig inte.

Du är inte ensam.

Ännu en psykolog som verkar okunnig om AS och inte har fattat att vi kan förändras och faktistk lära oss saker som vi är naturligt dåliga på (eller kanske inte ens alltid är dåliga på ens från födseln). Just att jag har blivit ganska bra på empati och social förmåga och att att tolka folk har säkerligen bidragit till att det dröjde så länge innan någon ens övervägde NPF-utredning, men när väl den hade rullat igång så var det ju uppenbarligen inga faktorer som hindrade mig från att bli etiketterad som klart AS-fall.

Tänk efter hur du var när du var yngre, om du har förändrats mycket på de här punkterna? Om så är fallet, berätta det för din psykolog.


Apropå detta så var det ett intressant inslag i en dokumentär om hjärnan för kanske något år sedan. Den handlade om det här med manliga och kvinnliga hjärnor. Man lät där ett antal män ta hand om varsitt spädbarn en stund och så bedömdes de av en "jury". Det visade sig att den man som hade den mest extremt manliga hjärnan fick högst betyg fast han borde ha varit väldigt dålig på empati och att förstå barn. Man menade att det handlade om just att han i brist på naturlig empati hade blivit tvungen att lära sig empati, och då till slut blivit mycket bättre på det än en genomsnittlig man (och kanske även kvinna). På samma sätt verkar det vara med oss AS, att vi kan lära oss sådana saker och t.o.m. lära oss så bra att vi blir bättre än NT i allmänhet. Eftersom somliga experter dessutom menar att AS-hjärnan är just en extremvariant på den manliga hjärnan så finns i så fall en tydlig koppling med experimentet i dokumentären.

Ja precis, jag förklarade för min psykolog att jag var betydligt mer annorlunda när jag var i tonåren. Jag fick t o m diplom av skolan som "årets entertainer", vilket var en ny kategori som kom när jag kom. Jag spelade gitarr och sjöng i korridoren, jag var högljudd och livlig, hamna alltid i trubbel på något sätt.

Idag, aldrig att jag skulle göra det. Jag kan knappt gå ut och spela på gräsmattan på sommaren (bor högst upp så det blir ganska varmt).
Även om jag fick diplomet så visste jag hur många jag störde eftersom det gång på gång blev påpekat att "det var någon som förde väsen".

Nu gör jag inte samma misstag två gånger. Jag lär mig direkt när det är fel att det var fel.

Och jag lärde mig allting snabbare än de flesta. Som kvasir säger.

Är det inte så att när vi (med AS) väl vill någonting mycket så ger vi oss in i det och lär oss allt och lite till ganska snabbt?

Men jag har ju ADHD också. Det känns som om det kan komma i vägen ibland fast jag vet inte, jag är ju fortfarande lite osäker på det och inte speciellt bildad i ämnet. Men jag lär mig mer för varje dag.
Jag skriver vad jag upplever och tänker.

En sak vet jag säkert, min psykolog tyckte det var intressant när jag sa att det skedde en total förändring med mig när jag var mellan 18-20.

Tack för era svar!

Är lite för splittrad för att svara ordentligt nu, men ville skriva något iallafall.

Jo, att det här ställer till det för mig beror mycket på att det gäller just psykologen på habiliteringen. Eftersom min sjukgymnast (som även fungerat som terapeut) ska sluta snart och jag då inte längre kommer att ha någon kontakt med psykiatrin blir kontakten med habiliteringen mitt enda stöd. Om det då känns som om hon inte förstår mig (eller i förlängningen kanske inte heller tycker jag behöver deras hjälp) så blir det motigt att gå dit och då står jag helt ensam. Kanske är på tiden visserligen, men lite läskigt känns det väl ändå...

Snarare ska du väl försöka få psykologen att förstå att inte alla AS passar in precis på standardbeteende 1A och i synnerhet inte hela livet. Berättar inte du det för henne så kommer hon drabba andra med samma missförstånd.

Alltså du måste utnyttja varenda resurs du kan ifall det blir för jobbigt för dig. Jag satt helt ensam, isolerad och fundersam i ett helt år utan pengar, utan hjälp innan jag gick till en läkare för att se vad som var fel (jag hade känt till diagnosen en mycket lång tid innan, fast inte AS).

Han kunde inte göra något, skicka remiss till psykiatrin. Jag träffade en psykiatiker som hade en tysk dialekt och bet på ramen till sina glasögon. Det var roligt, jag kunde nästan inte vara allvarlig. Iallafall, SHIT vilken väntetid. Jag prata med min kontakt hos socialen och hon skynda på processen så att jag fick gå till en privat neuropsykolog.

Står ensam? Jag förstår hur du menar. Men hey lyssna..
Du är inte ensam, enda gången jag känner mig som en del av någonting är när jag är ensam. Men jag har läst en del här nu och det är första gången jag öppet snackar om AS/ADHD. Jag är helt övervälmigad, jag har aldrig träffat någon som förstår vad jag känner. Och jag har sökt efter det i hela mitt liv. Visst psykologer och sådant, det kan analysera och summera allting på ett helt annat sätt. Men det finns ingen chans att de förstår hur det känns, för det finns mer ämnen i kroppen som styr och ställer när någonting kickar till. Nu märker jag att det finns människor som bokstavligt talat känner precis som jag. Jag blir nästan tårögd av lycka.

Jag ska ingenstans.

pointblank:

Din psykolog verkar som så många andra ha lite skruvade uppfattningar om vad AS betyder.
AS betyder INTE att man "saknar empati"! Det är så idiotiskt missuppfattat och jag blir förbannad när jag ser att ännu en psykolog agerar kvasiexpert och bedömer någon på felaktiga grunder. AS betyder att man kan ha svårt att förstå när man ska visa empati däremot! Men precis som kvasir och earlydayminer skriver så är det något man kan lära sej, och det har ju du uppenbarligen gjort!
Att ha svårt att förstå när man ska visa empati kan hos vissa uppfattas som att man inte har empati, men detta är en missuppfattning. Fy för den lede vilken psykolog du verkar ha! Se till att informera vederbörande bums!

earlydayminer:

Välkommen! Jag hoppas du kommer trivas här! :-D

Jag skulle inte tro alltför mkt på psykologen. Det verkar som att denne inte har tillräckliga kunskaper om AS och som Kvasir skriver, "Ännu en psykolog som verkar okunnig om AS och inte har fattat att vi kan förändras och faktistk lära oss saker som vi är naturligt dåliga på".

Även om man "ska" vara dålig på empati enligt psykologins standardformulär så är vi fortfarande människor, och människor har ju tveklöst förmågan att lära sig nya saker.

Jag anser mig inte ha några större problem med empatin själv heller, men jag hade det när jag var mindre.

Du kanske sätta psykologen vid datorn och surfa in på aspergerforum.se så han/hon kanske kan se att alla inte är likadana? Bara en tanke

jo jag ifrågasätter också min diagnos.....

jag har lärt mig en massa bara under ett år hur människor fungerar. Jag vet vad man ska göra i sociala situationer men känner mig obekväm för att göra dom. Som att ta i hand när man ska hälsa, det vet jag att man ska göra. Men jag tycker inte om det därför tar jag aldrig först i hand.

Jag vet också vad människor tänker och vad dom har för avsikt. Men ändå sker missförstånd, och då är det altid att dom inte förstår mig. Jag förstår ofta dom. även om jag tydligt säger vad jag menar så verkar dom inte förstå. Jag tycker NT människor ofta ahr smalare perspektiv på saker. Dom ser ofta bara utifrån sin egen synvinkel och kan inte byta perspektiv till något annat.

En psykolog på habilteringen är för det första ingen läkare och har ingen rätt att sätta eller ifrågasätta diagnoser.

När det gäller själva sättande av diagnosen så är det alltid en läkare som ska göra detta. Men vid en utredning så ingår ofta andra kategorier som psykologer och socionomer i utredningsteamet tillsammans med en ansvarig läkare.

Du kan nog vara helt lugn har du fått diagnosen AS så har du med största sannolikhet AS.
Hur du sedan väljer att hantera och se på din diagnos, är upp till dig. Så lita till din magkänsla för vad som stämmer.
Sedan är man aldrig sin diagnos, man har en diagnos, som kan ge upphov till en del svårigheter.

Jag skulle nog säga att kunskapen om AS har stora luckor om hur det kan se ut.
Tyvärr är det nog lite av ett lotteri om man får en psykolog, läkare, socionom mfl. som inser att en diagnos som AS kan se väldigt olika ut och att även behovet av hjälp och stöd är i hösta grad varierande från indidivid till individ.

weasley skrev:earlydayminer:

Välkommen! Jag hoppas du kommer trivas här!

Tack så hemskt mycket.

earlydayminer skrev:

weasley skrev:earlydayminer:

Välkommen! Jag hoppas du kommer trivas här!

Tack så hemskt mycket.

Du är rätt söt om jag får säga det själv *titta på din avatarbild*

Haha. Ja jag tillhör en apfamilj.
Klart jag är söt då.

pointblank skrev:Ändå sitter min psykolog på habiliteringen och säger att hon tror det är fel. Hon menar att jag inte har svårt med empati och att det inte blir så mycket missförstånd med andra människor. Det kan jag hålla med om (och det är ju bra), men måste alla ha lika svårt med just det?

Nej, alla med AS måste inte ha svårt med det. Det är över huvud taget inget specifikt kriterium att man ska ha svårt med det, med någon av de två bitarna egentligen. Hur "mycket" missförstånd det blir med andra människor är ju alltid relativt.

Vore som sagt kanon om du kan säga till psykologen om det här, det är för jävligt med alla halvdant insatta som sitter och gör livet ännu tyngre och jobbigare för diagnosticerade fränder till oss med att ifrågasätta deras diagnoser på ren och skär okunskap.

Psykologer kan och får sätta diagnoser. Ibland finns inte ens någon läkare med vid utredningen. Det gör ju då inte att de får säga eller bete sig hur som helst - hoppas du kan berätta för din psykolog hur det egentligen är. Om du känner att du absolut inte kan fortsätta med just den här psykologen tycker jag du ska berätta det också, vanligtvis finns det någon annan man kan få prata med istället.

Det är också sant. Det var en psykolog som utredde mig och satte min diagnos.

Men det påstås ofta att bara läkare ska kunna göra det. Vad gäller där egentligen, någon som är insatt?

Jag tror faktist att det är psykologer som ställer NPF-diagnoser, men de måste ha specialkompetens för det, och det är väldigt få som har. Det är ingen risk att t.ex. psykologen på habiliteringen får eller kan avdiagnosticera någon. Såvida nu inte den psykologen faktiskt har specialkompetensen, men i så fall måste ju en hel NPF-utredning göras i vilket fall.

Pemer skrev:Det är också sant. Det var en psykolog som utredde mig och satte min diagnos.

Men det påstås ofta att bara läkare ska kunna göra det. Vad gäller där egentligen, någon som är insatt?

Psykologer kan sätta diagnos. Det gjorde hon ensam i mitt fall. Inte desto mindre BÖR det vara ett team som jobbar kring diagnosen, något man dock går ifrån något, i synnerhet med tanke på de långa utredningsköerna. I mitt fall hade neuropsykologen i fråga jobbat med NPF i team i tio år och jag hoppas att inte newbies sätter diagnoser någon annanstans heller.

MsTibbs, det känns som om vi haft samma neuropsykolog.

Psykologer behöver inte specialistutbildning för att sätta diagnos. Inte behöver de någon speciell erfarenhet heller. Precis som med läkare finns det bra, kunniga psykologer och dåliga. Men att ifrågasätta en diagnos på det sättet tycker jag bara är obetänksamt och klumpigt. Hoppas som sagt att du kan säga till henne.

Den vi träffar i vår roll som patient under en utredning, behöver inte vara den som ansvarar för sättandet/utfärdandet av diagnosen på papper.
Vilka har skrivit under era papper från utredningen?
Vem har skrivit intygen till t.ex. FK

Psykologen har ofta en mer patient nära kontakt och är den vi träffar.
Läkaren kanske vi träffar en eller två gång. Kanske upplever vi dessa mötet som en mer medicinsk bedömning. (För att en AS diagnos ska sättas så ska andra ev. tillstånd vara uteslutna även andra mer medicnska diagnoser).

Psykologen är den som ofta utför själva testerna, har samtalen med patienten osv...och är nog den som många upplever som utredaren för sin diagnos . (Om det inte är en psykiater som utför tester och har samtalen med oss, då kan det vara samma person.Vanligare om man får sin diagnos som en privata utredningar).

När det gäller att skriva/ufärda en formell diagnos på papper ska det vara en läkare som sätter/utfärdar diagnosen. (vilket ske i samarbete utifrån det material och resultat som t.ex. psykologen har kommit framtill.) Detta är inget som vi behöver märka något av.

Vid en formell diagnos, ska det finnas en ansvarig läkare. Det är denna som utfärdar ev. intyg till t.ex. FK. Hur tror ni annars att vi har fått våra sjukbidrag och aktivitets ersättningar?

Säkert finns det de som fått höra av sin psykolog att de har AS, men det är knappast troligt att den räknas som en giltig och formell diagnos, (om det inte finns en ansvarig läkare i bakgrunden) Men den behöver absolut inte vara fel. Men den ger oss knappas några rättigheter till ev. hjälp eller stöd, sjukersättningar aktiviters ersättningar osv...

Detta går att läsa på autismforums hemsida:

Utredningen avslutas med att personen får ett skrivet utlåtande där läkare och psykolog beskriver resultaten från undersökningarna, eller erbjuds ett journalutdrag. I utlåtandet eller journalutdraget framgår vilken diagnos som ställts.

Sedan är det väl alltid en tolknings fråga vem som kom fram till själva diagnosen och vem som är ansvarig rent formellt för utfärdandet av diagnosen.

earlydayminer skrev:MsTibbs, det känns som om vi haft samma neuropsykolog.

Jajjemensan, det har vi!

Tack allihop för era svar. Ska prata med henne om det här på måndag. Får väl se vart det leder. Känns något lugnare nu iallafall. Att läsa det ni skrivit har hjälpt mig att hitta tillbaka till vad jag faktiskt själv tror.

Mystiqa; Att ta i hand har jag aldrig gillat heller! När jag var liten vägrade jag helt sonika. Numera så gör jag det, men precis som du så gör jag det aldrig först.

earlydayminer; Låter bra att du inte ska någonstans! Vet väl egentligen att jag inte är helt ensam, men kanske blir utan "professionella hjälpare"...

Kvasir; Nej, det är ju bra att en psykolog inte kan avdiagnosticera en hur som helst. Hon nämde att jag kunde be om en second opinion (Felstavat kanske? Orkar inte slå upp det...).

Sam;Ja, du har rätt - man är inte sin diagnos. Det kom mig att tänka på något en klok person sa: "Du är inte allt som du tror men mycket mer än du tror." Stämmer rätt bra tycker jag.

Fortsättning följer på måndag då kanske...