Jag upplever att jag har svårt att hålla en balans mellan mej och min omgivning och verkar falla in i tillstånd av antingen extrem själviskhet eller självlöshet. Så till exempel kan jag parasitera på mina närstående och bryta löften efter humör ena sekunden för att nästa sekund vara helt absorberad i att lösa deras problem åt dem. Notera att jag är ett ganska milt fall så jag har inga problem med att t.ex. etablera en känslomssig maktbalans i ett förhållande och jag har inte social fobi eller (stark) utmattning av att fejka de känslor och impulser som jag inte har - som jag upplever det så rör det sig helt enkelt om tillstånd där jag antingen sätter mig själv före allting annat eller närmast glömmer att jag själv existerar, med betoning på det första.

Det här stör mig, inte bara för att sån själviskhet skaver mot min moral utan ochså för att det får mig att framstå i dålig dager och komplicerar mitt liv. Nån som känner igen sig i detta och kan ge mig tips och råd?

Tack, än en gång hittar jag någon som sätter ord på ett problem som även jag har, dvs jag känner igen mig i det du skriver.

Jag är extremt duktig på att lösa andras problem, men så plötsligt sitter jag där och är enormt skamligt egoistisk och kan vara oförskämd (det förstärks enormt av Fluoxetin), inte minst gentemot den egna familjen (och kan inte ens lösa mina egna problem).

Vatgrown skrev:Jag upplever att jag har svårt att hålla en balans mellan mej och min omgivning...

+1!

Men för mig är det ändå annorlunda, eftersom min "gungbräda" ständigt tycks vara i läget;

Vatgrown skrev:... närmast glömmer att jag själv existerar...

Detta är inte bra, det fattar jag också, så jag kämpar med att försöka bli mer "egoistisk", men det är inte lätt inte...löjligt, men sant.

@ miche oj vad jag känner igen mig hur löser du detta??? vi äter dessutom samma medicin (pma gärna) för jag har liknade problem och skulle vilja veta hur andra löst dem...

Känner igen mig fast jag inte bryter löften. Men jag pendlar också mellan att vara antingen alltför självcentrerad eller engagera mig för mycket i andras problem glömma mina egna behov helt, vilket gör att jag sedan måste ha en period av att bara göra det jag själv vill för att återhämta mig o s v.

Försöker hitta en lagom balans mellan ytterligheterna eftersom jag tydligen funkar såhär.

@atltk, jag slutade med medicinen eftersom jag fick minnesluckor då jag var som värst.

För egen del har jag avslutat mitt förhållande, det blev för intensivt och jag kunde inte hantera det så numera sköter jag mig själv på ett helt annat sätt och kan klara av de värsta svackorna. Jag äter ingen medicin för de problemen alls.

Jag är extremt duktig på att lösa andras problem, men så plötsligt sitter jag där och är enormt skamligt egoistisk och kan vara oförskämd (det förstärks enormt av Fluoxetin), inte minst gentemot den egna familjen (och kan inte ens lösa mina egna problem).

Precis. Jag lyckas av någon outgrundlig anledning komma undan med att nästan inte göra nånting alls hemma just nu, sitter som klistrad framför datorn. Samtidigt så ger jag min mamma (tydligen bra) råd och analyser gällande hennes jobb. Måste anstränga mig något enormt för att inte rya i åt henne när hon knackar på dörren, känner mig som en levande parodi på basement-dwellers.

Detta är inte bra, det fattar jag också, så jag kämpar med att försöka bli mer "egoistisk", men det är inte lätt inte...löjligt, men sant.

Mitt mål är att vara egoistisk eftersom jag tror att enda sättet för mig att klara mig i livet är att samla på mig pengar och socialt/kulturellt kapital som en buffert mot mina excentriciteter. Men det innefattar ju positiv, aktiv egoism och inte passiv sådan.

Känner igen mig fast jag inte bryter löften.

Ska sägas att jag har ADD och organisationssvårigheter ochså. Men det verkar jag kunna avhjälpa med Concerta; dessutom så hade jag väldigt höga betyg i gymnasiet (gick natur/datateknik) även om jag höftade något extremt. Speciellt på matten.

Försöker hitta en lagom balans mellan ytterligheterna eftersom jag tydligen funkar såhär.

Precis, men gud vet hur. Som jag ser det så finns det två lösningsmodeller: antingen så försöker jag involvera mig i mina närståendes aktiviteter mera och försöker stimulera min sociala instinkt, vilket jag vet av erfarenhet kan avhjälpa såna här problem, eller så försöker jag att intellektuellt guida mig själv till en situation där jag bor ensam och därmed inte gör intrång på någon. Eller både och. Det första vet jag inte om jag orkar och det andra är helt enkelt ekonomiskt olämpligt just nu - det är inte så att jag inte flugit från boet utan jag bor helt enkelt ihop med min mamma och syster just nu därför att vi råkar vara i samma stad och det är billigt/mindre ensamt.

@ miche du har ett pm