Under mitt liv utan diagnos pressade och misshandlade jag mig själv med att delta i grupparbeten, eftersom både omgivningen och jag trodde att mina svårigheter berodde på blyghet och social fobi. Botemedlet heter ju exponering.

Hur jag än slet med att förändra mig själv och våga ta för mig mer kunde jag inte påverka eller förutse gruppdynamiken - människors maktkamp om utrymmet i gruppen och människors grisiga sidor och metoder som kommer fram vid stress. Ålder, kön, intelligens och utbildningsnivå verkar inte spela någon roll alls. Oavsett gymnasiet, Ky-utbildning eller högskola har samma mönster visat sig. Fristående kurser i beteendevetenskap kan ha stora brister i hur handledning och grupparbeten/ gruppindelning gått till! Skrämmande! Med tiden insåg jag att min sociala fobi innehöll en hel del SUNT, RATIONELLT MOTSTÅND mot människors brist på social kompetens och pladdrande, och den insikten drev mig till att kräva en NPF-utredning.

Grupparbeten utan fast struktur och handledning spårar ur direkt! Det är sällan människor är så pass samarbetsvilliga och mogna att ta in olika människors sätt att tänka och arbeta när det verkligen gäller. Den enda gången jag upplevde ett positivt grupparbete var en PBL- grupp med en handledare som fördelade ordet och såg till att alla i gruppen fick komma till tals. Att jag hoppade av utbildningen hade delvis med att göra att PBL var för diffust, och kaotiskt för min hjärna att rangordna och sortera mellan.

Efter diagnos vid 37 år och två decenniers kamp efter gymnasiet kan ingen tala om för mig att jag inte har försökt att socialisera mig. Numera studerar jag på distans med dispens från grupparbeten. Jag behöver inte stånga mig blodig mot min tendens att bli tyst i grupper - Numera vet jag att det beror på att min hjärna behöver längre tid på sig att sortera informationen och sålla bland allt pladder.Nu använder jag min diagnos för att må bra och välja bort miljöer och brist på struktur där jag fungerar dåligt.

I skolan gjorde jag alltid största delen själv och på jobbet låter jag folk slappa eftersom de inte kan nå min standard endå. Låter lite konstigt, jag blir irriterad när folk slappar på jobbet, men även när de gör ett sämre jobb än mig så springer hellre extra själv.

Someone skrev:I skolan gjorde jag alltid största delen själv och på jobbet låter jag folk slappa eftersom de inte kan nå min standard endå. Låter lite konstigt, jag blir irriterad när folk slappar på jobbet, men även när de gör ett sämre jobb än mig så springer hellre extra själv.

Story of my life

Swesse skrev:

Someone skrev:I skolan gjorde jag alltid största delen själv och på jobbet låter jag folk slappa eftersom de inte kan nå min standard endå. Låter lite konstigt, jag blir irriterad när folk slappar på jobbet, men även när de gör ett sämre jobb än mig så springer hellre extra själv.

Story of my life

De flesta skulle gå in i en lång diskussion om hurvida man ska dela upp arbetet och tjafsa om vem som gör vad. Orkar inte vara så social så det är oftast lättare att göra det själv även om man blir irriterad. Resultatet blir bättre så också.

Har ni inte haft möjlighet att välja lämpliga gruppdeltagare?, ett sätt är också att röra sig i miljöer med konstruktiva personer. Och undvika resten som pesten.

Someone skrev:I skolan gjorde jag alltid största delen själv och på jobbet låter jag folk slappa eftersom de inte kan nå min standard endå. Låter lite konstigt, jag blir irriterad när folk slappar på jobbet, men även när de gör ett sämre jobb än mig så springer hellre extra själv.

Sammanfattar ungefär hur jag gör. Jag har ett lagom roligt kontrollbehov och är petig med detaljer...

Henkkalexi skrev:

Someone skrev:I skolan gjorde jag alltid största delen själv och på jobbet låter jag folk slappa eftersom de inte kan nå min standard endå. Låter lite konstigt, jag blir irriterad när folk slappar på jobbet, men även när de gör ett sämre jobb än mig så springer hellre extra själv.

Sammanfattar ungefär hur jag gör. Jag har ett lagom roligt kontrollbehov och är petig med detaljer...

Jag vet att jag gör det enkelt för mig, men vad fasiken...+1!

Ovan "talare" talar också för mig trots att jag inte längre har nå´t "jobb" i den "egentliga" meningen, men ändå har hur mycket jobb som helst .

I gymnasiet hatade jag grupparbeten, i grundskolan gick det dock bra. Sen ute på arbetsmarknaden blev jag gruppchef.