Hej,

jag har blivit utredd och fått diagnosen Aspergers syndrom i samband med att min son föddes, juli 2011. Jag börjar lida mer och mer av att aldrig kunna få vara ensam och i de värsta fallen stänger jag mer eller mindre av när jag är med min sambo, jag hör inte ens vad hon säger utan enorm ansträngning. Jag arbetar heltid och när jag kommer hem så är det matlagning och sen nattar jag plutten.

Jag vill gärna ha tips från andra föräldrar med en Aspergerdiagnos. Hur har ni hanterat att inte få vara ensamma och har ni upplevt avstängningseffekten?


Moderator atoms - tråden är flyttad från avdelningen, Att leva som aspergare.

Det du beskriver nu är exakt det jag själv är rädd att jag skall bli/nå då jag blir förälder.

Jag hoppas du får svar angående detta, användbara tips med mer vilka jag själv kommer ta till mig av då det beger sig.

Av någon anledning fanns inte detta med i mina tankar kring vad som skulle kunna bli problematiskt utan jag trodde det skulle bli först när plutten börjar i skola, får vänner och man måste umgås med en massa föräldrar.

Jag vill också inflika att jag trivs jättebra med plutten, han är som ett litet djur och det känns inte som om det finns någon energikostnad behäftad med att vara med honom. Jag saknar honom om han är borta någon dag, främst på kvällen för jag tycker jättemycket om när vi alla sover i samma säng. Han blir glad så fort han ser mig när jag kommer hem från jobbet så jag tror han tycker om mig också.

Jag håller med om att det inte är någon social ansträngning att ta hand om ett litet barn.

Jag kraschade ihop totalt när jag fick min son. Jag behöver få vara hemma i tystnad för att hinna i fatt mig själv ibland och det funkade inte. Hade inte riktigt samma behov av det innan jag fick barn. Min fd sambo har ändå haft massa annat för sig, även om han är hemma så pysslar han med saker, sitter vid datorn el liknande. Hur som helst så separerade vi i höstas. Vi har delad vårdnad och det funkar bra. Även om det för mig är väldigt tufft att ta hand om min son ensam när jag har honom, så får jag ju vara ensam mycket också. Jag och ex-sambon träffas fortfarande ibland, ingen av oss har träffat någon ny och det finns fortfarande en attraktion mellan oss. Jag börjar mer och mer tro att det var det du pratar om som ställde till det. Att jag aldrig fick någon space att återhämta mig.

Det är mycket möjligt att vi blir ett par igen nån dag, men då måste vi göra upp vissa regler innan. Speciellt om vi skulle flytta ihop igen.

Jag tror att det är superviktigt att du pratar med din sambo om detta, och hur ni kan tillgodose ditt behov att vara ensam ibland. För om du bara ignorerar det så kommer det att drabba erat förhållande till slut.

Jag har barn sen tidigare och precis fått diagnos. När min son fick diagnosen atypisk autism tyckte jag att jag var mer autistisk än han som barn och nu ett par år senare fick jag facit, att jag hade rätt om det .

Kan känna igen att bli mer autistisk, sjunka in i egna tankar när det blir för livligt, men oftast går det bra.

Du har diagnos, om du har en god relation med din sambo borde ni pratat igenom problemet ordenligt. Och att acceptera att du inte klarar eller är bra på allt. Kunskap är alltid bra se till din sambo läser på om AS om hon inte redan har det. Ni kanske kan dela upp sysslorna i hemmet så det passar båda. Du kanske kan laga mat i köket i lugn och ro medan din sambo umgås med barnet i annat rum. Hon kanske nattar medan du fixar tex räkningar. Sen ska du så klart umgås med barnet när det känns bra.

Att ha arbete är för mig en oas av lugn som förälder.

Våga även be släkt om hjälp om sådan finns. Jag har själv även kontakt med soc och BUP vilket jag har goda erfarenheter av men vet att inte alla har det. Eftersom jag bor ensam med barnen på heltid är stöd utifrån ett måste för mig.

Jag känner igen mig i mycket av ovanstående. Jag har tyvärr inga tips. Annat än att ditt behov är absolut och därmed inte så mycket att göra nåt åt, annat än att försöka förklara det. Det är de andra faktorerna som måste förändras. Mitt behov av stillhet och tystnad är så stort att det inte går att förena med ett yrkesliv. Det gick inget vidare före jag fick barn, men då hade jag ingen diagnos och trodde jag kunde skärpa mig, nu med familj och hushåll och arbetsresor och krävande jobb fungerade det inte, jag blev helt slut. Klarar inte av att laga mat, prata eller lyssna på några ljud överhuvudtaget om jag har jobbat en dag.

Tack för svaren,
det känns bra att veta att det inte bara är en svaghet hos mig.

Diagnosen är fortfarande ny och saker som jag alltid trott var excentriska drag har visat ha en gemensam rot. Min sambo har givetvis vetat om hur jag är men hon hade hoppats att det var något som kunde förändras.

Det scenario som Syrenlila skriver om är något jag tänkt på och som jag i pressade situationer upplever som en bra lösning. En separation med delad vårdnad skulle ge mig chansen att vara ensam en tid. Jag har försökt föreslå lösningar som uppnår samma effekt men utan en separation relationsmässigt, dvs två boenden, men det har INTE fallit i god jord.
Givetvis har jag tagit hänsyn till mitt barns bästa och slutsatsen är att två föräldrar som mår bra på var sitt håll måste vara bättre än två föräldrar som mår ganska dåligt tillsammans.

De praktiska steg jag vidtagit för att försöka råda bot på problemet är att tala med min chef om detta med konkreta förslag på att få arbeta på distans och mer isolerad när jag är på jobbet. Han lyssnade och sade att han förstod men att det fanns arbetsmiljöregler vid hemarbete etc och det har inte hänt mer där men habiliteringen har lovat att hjälpa till. Habiliteringen är, dessvärre, mycket sävlig där jag bor.

Syrenlila: Jag hoppas att du och din f.d. sambo kan hitta en lösning. Jag har med min sambo sagt något i stil med att vi inte behöver bekymra oss om hur andra har det i sina förhållanden. Vi kan ju göra precis hur vi vill i vårt men även om innebörden går fram så verkar det finnas väldigt mycket oro kring vad andra tycker.

Nargil: När jag kommer hem lagar jag oftast mat samtidigt som jag tar hand om plutten och sedan nattar jag honom för min sambo tycker att hon behöver en paus. Det har varit diskussioner kring föräldraledighet och arbete som varit mycket svåra att hålla sakliga. I slutändan är det mindre energikrävande och mysigare att ta hand om plutt än att ha osakliga diskussioner.

Ugglan: Hur gör du nu?

Tallbarr skrev:Ugglan: Hur gör du nu?

Jag är sjukskriven och ansökan om sjukersättning är snart klar. Våra barn är åtta och fem och jag tänker att sen när den lilla också går i skolan, då kanske jag skulle kunna syssla med något på tjugofem procent kanske? Jag hade en projektanställning som forskningsassistent och tanken var att doktorera men jag fattade att jag inte är den typen av människa som kan köra det racet med familj. Då hade jag fått göra bara det och det var inte så jag ville ha det. Men visst lite trist känns det emellanåt. Hur som...jag har mina små projekt här hemma och jag läser om asperger och annat och mycket energi går åt till vår äldsta som är en mycket känslig person. Funderar på att flytta till Norrland där jag är uppväxt (som jag tjatar om i trådar). Detta för att vardagen där är enklare (inga bilköer tex)och att jag gillar atmosfären överlag. Bor på landet utanför Stockholm och visst så länge som jag sitter och ugglar på ön är det okej, men att ta sig härifrån ger mig huvudvärk.

Hoppas att ni hittar ett sätt där ni kan vara tillsammans på ett sätt som passar er. Trivs man ihop är det värt väldigt mycket!

Nu förstår jag din situation bättre. Verkligen svårt läge.

Viktigaste du inte gör några förhastade val. Att ni fortsätter prata vara öppna. Kan mellan raderna tolka det som om din sambo fortfarande inte förstår, förstår på riktigt. Låt diagnosen smälta in mer för er båda, uppmuntra till mer kunskap. Visst det kan bli så att ni kan separera, fortsätta vara tillsammans, bara vänner eller där emellan. Men tyvärr vet du inte i förväg hur det blir oavsett hur mycket du litar på din sambo och tror dig förstå dig på den andra. Att överhuvudtaget föreslå att ha separata boenden kan av vissa tolkas som ett försiktigt sätt göra slut eller att tveka på förhållandet. Om jag hade en sambo som kom med det förslaget skulle jag bli mycket orolig.

Vi är alla olika. En här tyckte växelvis boende var bäst. Jag har varit med om att ha barn när jag var sambo, växelvis och ensam på heltid. Och jag tyckte det var lättare vara två som hela tiden delade än att vara ensam även om du hade flera dagars vila emellan. Men detta är ju individuellt.

Och om ni separerar och blir osams? Din diagnos kanske tyvärr är en nackdel i en vårdnadstvist.

Tänk på, det är lättare göra slut och bli osams än att hitta varandra igen och försonas. Så var försiktig.

Det är svårt och jag känner absolut igen mig. Jag försjunker ofta i en bok när jag har behov av egentid, eller går och tränar. Men det är inte alltid som tiden finns för det i den grad som jag behöver, med ångest/irritation som följd.

På kvällarna när barnen lagt sig (vilket i och försig blir senare och senare eftersom de snart är tonåringar), orkar jag sällan umgås med min sambo, ett tydligt exempel var i helgen då han hade suttit och spelar datorspel och jag satt vid TV:n och surfade på min dator. Då kommer han helt plötsligt och sätter sig i soffan bredvid mig, min spontana kommentar var "Var gör du här?". Det var verkligen min känsla att han kom och störde, men jag förstod sen att han ju ville vara social, eftersom han vet hur jag är så kunde vi skratta åt det dock!

Jag stänger väl av ibland också, minns inte saker vi pratat om, orkar knappt svara på tilltal eller möta någons blick.

Känner också att jobbet är en lugn tillflyktsort, tyvärr känns det som jag oftast mår som bäst när jag inte är hemma...