kullan skrev:

Zirre skrev:Kanske kan vara så med vissa men alla är inte så, det måste du komma ihåg.

Vi tycks leva i olika verkligheter. I min verklighet är det så som jag beskrev det.

Snälla kullan, du kanske har upplevt det så men alla är inte likadana. En del har hur mycket tid som helst för nya bekantskaper och andra inte.

Bara för att du ser det negativt (som jag tycker det verkar) så behöver det inte vara så överallt.
Antagligen så skickar du det jag säger i sopen direkt (inte ovanligt) men det är förstås upp till dig, jag försöker bara vara trevlig.

kullan skrev:

Zirre skrev:Nu drog du väl lite förhastade slutsatser. Folk i din ålder kan visst ha tid att ta in nån ny i vänkretsen, det gäller iofs alla åldrar.

Inte enligt min erfarenhet. När barnen folk har blir i skolåldern så är det oftast Så att barnen går med i en idrottsförening och då ska dom skjutsa dit. Sen är det middag med släkten,träff med kompisarna man redan har. Till middag får man ju knappast nån inbjudan då det oftast är par som bjuds. En singel blir över.Tyvärr är det så här det ser ut. det är ingen negativ fantasibild. Det är verklighet.

Inte helt sant, skola = jobb, fotboll = valfri hobby. Om du verkligen vill ha kontakt med människor är det bara att bjuda ut någon från jobbet eller ta upp någon fritids aktivitet där du kan försöka prata med någon, om ni har en rolig pratstund fråga om det går bra att träffas utanför aktiviteten.

Att hitta folk att umgås med är det lättaste som finns, att undvika människor är mycket svårare.

Someone skrev:Att hitta folk att umgås med är det lättaste som finns, att undvika människor är mycket svårare.

Nä inte för mig. Jag har inget jobb. Jag går på sjukersättning. Är i praktiken pensionär. Det är inte alls enkelt. Det känns som att folk undviker mig.

kullan skrev:

Someone skrev:Att hitta folk att umgås med är det lättaste som finns, att undvika människor är mycket svårare.

Nä inte för mig. Jag har inget jobb. Jag går på sjukersättning. Är i praktiken pensionär. Det är inte alls enkelt. Det känns som att folk undviker mig.

Öva på att se glad ut.
1. Ställ dig vid en spegel och le. Tvinga fram ett leende.
2. Tänk/gör något roligt som får dig att skratta på riktigt. Observera skillnaden som bör vara små "rynkor" runt ögonen.
3. Träna på att ta fram ett leende hela tiden enda tills du ler när du är ledsen.

Tyvärr har den metoden fått mig att framstå som den mest sociala och roligaste personen folk har träffat och när man är tankspridd (ser fokuserad ut) så tror folk att man är deprimerad...

Gjorde det för att det ska bli lättare att hantera människor, skapa en alternativ bild av mig själv så att säga. Enda nackdelen är att folk vill umgås med en. Men det är bara att tacka nej som är mycket bättre än att verka konstig.

Zirre skrev:

kullan skrev:

Zirre skrev:Kanske kan vara så med vissa men alla är inte så, det måste du komma ihåg.

Vi tycks leva i olika verkligheter. I min verklighet är det så som jag beskrev det.

Snälla kullan, du kanske har upplevt det så men alla är inte likadana. En del har hur mycket tid som helst för nya bekantskaper och andra inte.

Bara för att du ser det negativt (som jag tycker det verkar) så behöver det inte vara så överallt.
Antagligen så skickar du det jag säger i sopen direkt (inte ovanligt) men det är förstås upp till dig, jag försöker bara vara trevlig.

Jag tycker det verkar vara du som inte läser vad hon skriver. Hon skriver väldigt tydligt ha i hennes verklighet är det så. Hon pratar inte om din eller vad vi andra upplever. Var och en har sina unika förmågor, problem och situation. Respektera det! För särskilt trevlig och empatisk framstår du inte för mig.

Du har naturligtvis rätt att uttrycka din åsikt, men försök visa åtminstone lite förståelse för att andra kan ha en annan omvärldsuppfattning än din.

Det kanske ger bättre utdelning att fokusera på de som man delar intressen med och som är öppna rent allmänt. Sönderstressade småbarnsföräldrar känns inte som optimalt umgänge. Sen har jag av andra trådar fått intrycket att det finns en viss övervikt. Sådant kan spela in också. Liksom att man får försöka vara trevlig även om livet suger på det personliga planet. De flesta föredrar någon att umgås med som iaf är neutral eller iaf lite glad.

JvA00 skrev:

Zirre skrev:

kullan skrev:Vi tycks leva i olika verkligheter. I min verklighet är det så som jag beskrev det.

Snälla kullan, du kanske har upplevt det så men alla är inte likadana. En del har hur mycket tid som helst för nya bekantskaper och andra inte.

Bara för att du ser det negativt (som jag tycker det verkar) så behöver det inte vara så överallt.
Antagligen så skickar du det jag säger i sopen direkt (inte ovanligt) men det är förstås upp till dig, jag försöker bara vara trevlig.

Jag tycker det verkar vara du som inte läser vad hon skriver. Hon skriver väldigt tydligt ha i hennes verklighet är det så. Hon pratar inte om din eller vad vi andra upplever. Var och en har sina unika förmågor, problem och situation. Respektera det! För särskilt trevlig och empatisk framstår du inte för mig.

Du har naturligtvis rätt att uttrycka din åsikt, men försök visa åtminstone lite förståelse för att andra kan ha en annan omvärldsuppfattning än din.

Jag förklarade bara att det inte bara behöver vara som hon upplever det. Inget dumt/otrevligt etc i det.
Punkt slut!


Moderator atoms - reparerade en tilltrasslad citering.

@Zirre, Kika igenom "quotes" verkar blivit en salig röra.

plåtmonster skrev:@Zirre, Kika igenom "quotes" verkar blivit en salig röra.

Vet men kan inget göra nu, modd för fixa eller så får det va.

Verkar som om en del gillar ensamheten, kul att det kan vara så.
Nog för att man ibland uppskattar den men jag vill helst ha sällskap, ännu hellre hitta någon att dela tillvaron med väldigt ofta, typ att bli ihop med någon.
Men jag har ett krav för detta, att både hon och jag är kära i varandra

Hmm, kanske var rätt självklart när jag tänker efter.

nano skrev:Verkar som om en del gillar ensamheten, kul att det kan vara så.
Nog för att man ibland uppskattar den men jag vill helst ha sällskap, ännu hellre hitta någon att dela tillvaron med väldigt ofta, typ att bli ihop med någon.
Men jag har ett krav för detta, att både hon och jag är kära i varandra

Hmm, kanske var rätt självklart när jag tänker efter.

Verkar vara lite av en paradox.
Osociala människor som söker en livskamrat där raggningsrepliken skulle vara - Hej, jag hatar normalt sett människor men du skulle kunna vara undantaget.

Jag personligen brukar inte hata någon, möjligen kan jag ogilla någon men de allra flesta gillar jag någonting hos

Juggernawt skrev:Överlag när man blir äldre så kokar kompisar och vänner ner till en handfull - de flesta har helt enkelt inte så mycket fri tid att umgås som i ungdomen. Jobb, familj och andra förpliktelser tar upp majoriteten av tiden och kompisar får ofta komma i sjunde hand. Tror nog att du har ett par vänner som du ser som mer nära än andra, det är dem du ska uppskatta och spendera din tid med!

Känner helt och hållet igen mig! "Kokar ner", vilket underbart uttryck i det här sammanhanget.

Trots min blyghet, mobbning i grundskolan var jag medvetet kontaktsökande och ville ha vänner på min fritid, gärna några år äldre. Jämnåriga var så flamsiga och ytliga. I 25-35 åldern hade jag en bättre period när några av mina gamla vänner fortfarande inte hade fått barn. Gick på kurser i måleri/ hantverk och tog initiativ till utflykter, promenader och bio för att motverka den förutspådda isoleringen. Jag insåg att fler och fler fick barn i 35-40 åldern. Mina ansträngningar att bredda mina kontaktytor gav viss utdelning samtidigt som människor i den åldern stadgade sig och blev mindre kontaktsökande och mindre benägna att släppa in mig.

Jag krisade i det här när jag var kring 37 år, men fortsatte att göra konstruktiva saker för att må bättre och att fylla ut tiden. Samtidigt fick jag min autismdiagnos (lättnad). Jag prövade den lokala autismföreningen under något år ,men det var inget för mig.

De närmaste vännerna visade sig finnas kvar i mitt liv, trots att de vet om att jag har svårt att umgås med småbarn. Idag är mina värdefullaste vänner de gamla som accepterar mig som jag är och en ny vän med AS, utan barn. I framtiden vill jag helst inrikta mig på barnfria personer eller de med vuxna, självständiga barn, och behålla gamla vänner.