Hej

Jag har inte haft ett problem med det tidigare men det börjar märkas mer och mer nu. Och det konstiga är att jag inte ändrat min synpunkt på området...

Förr undvek jag andra människor, mer eller mindre alla, familj, vänner och främlingar. Detta gjorde jag för att jag ofta missförstod dem och de missförstod mig. Konflikter följde. Än idag märker jag att jag tänker väldigt annorlunda jämfört med andra människor.

Jag tittar på världsregeringar och deras ledare, uttalanden de gör och utspel. Det alla har gemensamt är att de är inkonsekvent och kortsynta.

Jag tittar på folk som springer omkring på krogen och dricker sig dyngraka för att sedan klaga på baksmällan. Folk som knarkar och sedan klaga på att samhället vänder dem ryggen. Människor som skaffar barn och klagar på att det kostar pengar. Dessa är aktiva val, stå för dem.

Varför ska det vara så svårt att tänka på konsekvenserna för sitt handlande? Jag gör det hela tiden men så fort jag märker att en annan inte gör det blir jag väldigt tvär. Jag vill bara skrika åt människan att vakna upp och använda hjärnan innan de tar dumma beslut. Men det gör jag inte. Jag gör faktiskt ingenting idag. Förr försökte jag hjälpa och prata med folk om sina problem bara för att se dem upprepas dagen efter.

Jag blir helt enkelt ur led på min omgivnings konstanta tjafs om sina problem. Så jag drar mig bara längre och längre bort från mänskligheten. Jag tål inte allt oorganiserat skrik och jämmer. Ljudet från 1000 klagande idioter slår mot min trumhinna så fort jag träffar en annan människa. Jag blir direkt påmind om allt jag hört tidigare, alla misstag som gjorts och alla problem som uppstått.

Så här sitter jag, i min balanserade lilla tillvaro där inte mycket händer.

Ensam men i alla fall inte störd av andra.

Så äntligen ett forum vart jag kan hålla med folk!
Du är inte galen. Jag har lagt märke till detta jag med,
så håll det inte emot dig själv.

Skönt att läsa det du skrev. Jag är dötrött på dem som är så inkonsekventa i att gnälla om andra, medans de tar sig själva friheter som de hypokritiskt har unnat sigsjälva. De flesta tycks bara vilja gnälla sig till fördelar, hellre än vara sanningstrogna, för sanningen och för den absoluta nyttans skull.

Människor är så fulla med skit.
Hoppas du finner likasinnade inom kort, som du kan umgås med.

Alla människor har fel inom sig. Mitt problem är att jag inte kan acceptera detta och därmed inte acceptera mig själv, vilket leder till ångest, stress och energilöshet.

Men vafan... When your down and out... sing a song!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=jHPOzQzk9Qo[/youtube]

Att du kan inte acceptera detta o därmed inte accetepterade digsjälv ?

Låt oss säga att problemet var att du just inte accepterade helhjärtat det du tycker o tänker, så du inte slutar med att du försöker umgås med vilka du skulle bara utsäta dig för att självmant slå digsjälv i ansiktet med knytnäven.. ??

Världen är underbar!!!
Vi lever, vi kommer dö, och både är faschinerande för en livsnjutare!
Tro mig eller inte, men jag ville veta hur min död kommer kännas.
För smärta är inte alls så hemskt som vår överaktiva paralyserande, fåfänga rädsla för döden. Efter över 20 år av deppression, social fobi, bdd m.m, så är det vad jag har kommit fram till.

Världen är så fruktansvärt fin! ..Inte pågrund av andra, men att jag kan sjunga, fantisera, röra på mig så sm jag vill, att stimuleras genom mina sinnen och genom ljusa varma dagar..Och att det finns ändå hopp för att finna likasinnade. Kände mig ensam ett taqg.

Jag håller med dig..

Det är inget fel på livet..bara människorna i det

Pff... det är allt fel på livet också.

Mm. Livet är egentligen verkligen så pass skumt, att man undrar om det var någonsin ämnat att människan ska överleva.

outzaidur skrev:Ensam men i alla fall inte störd av andra.

Inte alla människor är som du beskriver. De flesta är så.

Det går att hitta likasinnade som man kan umgås med. De är svåra att hitta men de finns. Det FINNS bra människor också. Inte att förglömma.

När jag var ung, mkt duktig i skolan, vacker och snygg då hade jag folk runt mig utan att jag behövde anstränga mig. Killar ville vara med mig, även om min rädsla för närhet brukade skrämma de till slut och de brukade lämna mig.
Tjej kompisar hade jag också, jag hjälpte de med läxor (gymnasiet), var snäll och hade en öppen, hjälpsam attityd, kunde "blomma", mär jag kände mig verkligen, verkligen välkommen i ett socialt sammanhang. Då trivdes jag mycket, jag var med...

Nu är jag mkt äldre, och rätt så ensam, ibland går det dagar när jag inte ens har nån att "öppna käften till"...

Ibland gör jag tafatta försök att vara kompis med någon, men det är nåntig i mig som inte når fram, som kanske min desperation?... och folk känner det och det skrämmer de bort?

Ibland passerar jag en glad alkis-gäng i parken och tänker nästan: "jag vill vara med"...

Detached

Jag förstår, jag kan känna igen mig i det du beskriver mer och mer. Har du något intresse du kan utveckla mer, gå en kurs i? Eller börja med nytt helt nytt? Det är en väg att komma i kontakt med människor utan att man riskerar att skrämma iväg dem, för detta är ett stelt land. Där roboten är ideal, känns det ibland som.

Jag tror tyvärr det är en risk växa upp som vacker och lite "speciell". Vuxna kan tycka att det lite annorlunda beteendet är småcharmigt, jämnåriga tjejkompisar kanske tyckte du var mystisk och intressant just för att det var svårt lära känna dig på djupet. Vad killarna tyckte (ville), det kan du nog räkna ut själv. Vid en viss ålder slutar folk ha överseende tyvärr. Folk är ytliga, ett vackert yttre döljer ett handikapp lättare än vad som är fallet om man ser konstig ut, ett vanligt problem för oss med AS.

Skoltiden gör att man automatiskt kommer i kontakt med andra på gott och ont. Jag kom själv bra överens med de flesta under mina skolår, blev inte mobbad trots att jag var blyg, var hjälpsam, men ändå behöll jag sällan vänner in i vuxen ålder.

Du skriver att du var duktig i skolan. Du kanske skulle kunna hitta en högskoleutbildning som passar dig, där chansen är stor att du hittar likasinnade?

Hmmm även jag känner igen mig dock med skillnad att jag har noll behov att umgås med någon på min fritid. Lider inte ett tugg av det, tvärtom skulle lida om jag vore tvungen att umgås. Men jag jobbar ju i team och är helt matt av det

Jag har väldig lite fritid dock för jag gillar att studera vid sidan om jobbet. Alltid någon kurs på g. Det gör jag för att jag vill kunna byta jobb/yrke så småningom, inte roligt längre göra samma jobb jag gjort 20 år. Det finns gränser även för Aspergare !

Jag har fortfarande min tjejgäng kvar från skoltiden, vi bor långt ifrån varandra med när vi ses har ingenting förändrats
Så jag var inte enstöring när jag gick i skolan. Det tycker inte jag är nu heller tack vare internet. Lätt att hålla kontakt med vänner överallt i världen men också slippa träffa dom för ofta Vad andra tycker om det, det bekymrar inte jag.
Gillar inte träffas för ofta. Tycker det blir tråkigt så. Ses man sällan, då är det mycket roligare att träffas.
Jäkla skillnad hur jag var när jag var yngre jämfört med nu ! Jag har åldrat Jag är dock nöjd med det för jag mådde mycket sämre när ag var yngre. Var mer rastlös och åt ADHD-hållet. Nu är det definitivt ADD som gäller. Gör fan inte nåt annat än jobbar och pluggar !
Fast jag är nöjd med det

Överlag när man blir äldre så kokar kompisar och vänner ner till en handfull - de flesta har helt enkelt inte så mycket fri tid att umgås som i ungdomen. Jobb, familj och andra förpliktelser tar upp majoriteten av tiden och kompisar får ofta komma i sjunde hand. Tror nog att du har ett par vänner som du ser som mer nära än andra, det är dem du ska uppskatta och spendera din tid med!

Jag är 41 år och har inga vänner att umgås med alls. I min ålder har folk inte tid eller ork med att ta in någon ny i vänkretsen. Man blir över. Det är skitsvårt att lösa det problemet känner jag. Är man inte någon som springer på krogen eller dyl så tja man blir sittandes och får umgås med sitt bohag.

aroniafly skrev:När jag var ung, mkt duktig i skolan, vacker och snygg då hade jag folk runt mig utan att jag behövde anstränga mig. Killar ville vara med mig, även om min rädsla för närhet brukade skrämma de till slut och de brukade lämna mig.
Tjej kompisar hade jag också, jag hjälpte de med läxor (gymnasiet), var snäll och hade en öppen, hjälpsam attityd, kunde "blomma", mär jag kände mig verkligen, verkligen välkommen i ett socialt sammanhang. Då trivdes jag mycket, jag var med...

Nu är jag mkt äldre, och rätt så ensam, ibland går det dagar när jag inte ens har nån att "öppna käften till"...

Ibland gör jag tafatta försök att vara kompis med någon, men det är nåntig i mig som inte når fram, som kanske min desperation?... och folk känner det och det skrämmer de bort?

Ibland passerar jag en glad alkis-gäng i parken och tänker nästan: "jag vill vara med"...

Detached

Bor du i Stockholm? I så fall gör jag dig gärna sällskap på en promenad någon dag. Sitter lite i samma sits, fast på det vis att jag är helt nyinflyttad i Stockholm och inte känner någon.

kullan skrev:Jag är 41 år och har inga vänner att umgås med alls. I min ålder har folk inte tid eller ork med att ta in någon ny i vänkretsen. Man blir över. Det är skitsvårt att lösa det problemet känner jag. Är man inte någon som springer på krogen eller dyl så tja man blir sittandes och får umgås med sitt bohag.

Nu drog du väl lite förhastade slutsatser. Folk i din ålder kan visst ha tid att ta in nån ny i vänkretsen, det gäller iofs alla åldrar. Var inte så jävla negativ hela tiden.

Jag har gett upp hopp om vänner (och framför allt flickvän). Jag har ett par kompisar som jag kanske socialiserar med nån gång varannan månad - om ens det. Det här med vänner har dock varit rätt så varierande under mitt liv. Under iaf hela låg och mellanstadiet så var jag som vilken unge som helst - sen under högstadiet började jag ta avstånd från folk av diverse anledningar och blev således mer och mer ensam. I gymnasiet umgicks jag aldrig med någon på fritiden - bara i skolan. Tackade aldrig ja till fester heller eftersom jag såg det som väldigt psykiskt påfrestande och t.o.m. lite "farligt".

Resultatet av det var att jag aldrig lärde mig alla de viktiga saker som det är tänkt att man ska lära sig då - hur man skaffar vänner/nya kontakter och framför allt hela det här med tjejer. Så ja nog är jag jävligt ensam allt, fast jag vill ha vänner. Det är inte lätt när man har den här skadan (jag anser att AS är en "skada" - tycka vad ni tycka vill).

Är 27 år för övrigt.

Ensamhet är inte ett problem, det är frihet. Att göra det du vill utan att någon är där för att säga annorlunda. Om 2 personer vill olika saker så tvingas man kompromissa/turas om, det är roligare att göra det man gillar hela tiden.

Tja vad ska man säga? Har tex en barndomsvän i samma ålder i samma stad sen över ett år tillbaka och promenadavstånd till och med men jag har inte känt att jag velat hälsa på honom och hans familj(har två småbarn), exakt orsaken har jag inte till det, vet bara att det tar emot att ta bara en kopp kaffe och ta det som avkoppling och snacka lite.. men det är klart.. jag har då heller inte lätt för småbarn, har inget emot dom utan handlar om osäkerhet till att börja med, ögonkontakt är då inte direkt min starka sida, om jag har någon överhuvudtaget vill säga, har heller inte lätt att få igång ett samtal bara så där spontant och naturligt med någon annan.. så ensamhet? ja och har ingen lösning på att kunna förbättra och förändra.

Är 37 idag och känns då rätt kört nu.. ja då ska nåt underverk ske men det gör det ju inte.. funkar inte så, nä vet!

Someone skrev:Ensamhet är inte ett problem, det är frihet. Att göra det du vill utan att någon är där för att säga annorlunda. Om 2 personer vill olika saker så tvingas man kompromissa/turas om, det är roligare att göra det man gillar hela tiden.

+ 100

Someone skrev:Ensamhet är inte ett problem, det är frihet. Att göra det du vill utan att någon är där för att säga annorlunda. Om 2 personer vill olika saker så tvingas man kompromissa/turas om, det är roligare att göra det man gillar hela tiden.

++1

så sant, när jag rannsakar mig själv inser jag att de lyckligaste stunderna i mitt liv varit då jag varit själv.

Att vara ensam och att vara själv är iofs inte samma sak, men jag älskar att vara själv och tycker livet är ok ensamt.

Svårt med en stor familj.

Zirre skrev:Nu drog du väl lite förhastade slutsatser. Folk i din ålder kan visst ha tid att ta in nån ny i vänkretsen, det gäller iofs alla åldrar.

Inte enligt min erfarenhet. När barnen folk har blir i skolåldern så är det oftast Så att barnen går med i en idrottsförening och då ska dom skjutsa dit. Sen är det middag med släkten,träff med kompisarna man redan har. Till middag får man ju knappast nån inbjudan då det oftast är par som bjuds. En singel blir över.Tyvärr är det så här det ser ut. det är ingen negativ fantasibild. Det är verklighet.

kullan skrev:

Zirre skrev:Nu drog du väl lite förhastade slutsatser. Folk i din ålder kan visst ha tid att ta in nån ny i vänkretsen, det gäller iofs alla åldrar.

Inte enligt min erfarenhet. När barnen folk har blir i skolåldern så är det oftast Så att barnen går med i en idrottsförening och då ska dom skjutsa dit. Sen är det middag med släkten,träff med kompisarna man redan har. Till middag får man ju knappast nån inbjudan då det oftast är par som bjuds. En singel blir över.Tyvärr är det så här det ser ut. det är ingen negativ fantasibild. Det är verklighet.

Kanske kan vara så med vissa men alla är inte så, det måste du komma ihåg.

Zirre skrev:Kanske kan vara så med vissa men alla är inte så, det måste du komma ihåg.

Vi tycks leva i olika verkligheter. I min verklighet är det så som jag beskrev det.