Oj vad många tankeställare man får i denna tråd. .

Kom på att mitt verbala minne kompletteras av ett känslominne. När jag minns en episod på en plats, minns jag som jag skrivit tidigare i tråden den som en berättelse. Kan också komplettera det med att minnas känslan av att vara där. Jag kan beskriva platsen i ord såsom om jag beskriver ett fotografi, men jag "ser" inte fotografiet, men skulle kunna göra en miljöskildring för er så ni lurades tro jag hade ett bildminne. Minnet är inte som en statisk roman utan ju mer jag tänker på det ju mer fylls berättelsen med detaljer. Däremot är jag värdelös på att teckna.

Som någon skrev. Om jag blundar är det bara svart för mig.

Någon skrev om diagram, figurer etc. Även där ser jag inte på riktigt. Däremot är sånt lagrat ungefär som ekvationer. Därför har jag lättare rita den sortens figurer från minnet om det inte blir för mycket att hålla reda på.

Det någon skrev att många med bra bildminne har autistiska drag, var faktiskt en av de saker som gjorde att jag tidigare uteslöt autistdiagnos på mig. Men nu tror jag snarare att eftersom våra hjärnor kopplar annorlunda än NT får vi extrema förmågor och oförmågor. Tror de flesta tänker i både ord och bilder, men att många av oss här har bara den ena men då bättre utvecklad. Sen så tror jag att vi som tänker i ord lättare kan förklara våra tankar för andra och därför verkar mer NT. Men det kan också vara en nackdel, att folk inte märker ens svårigheter.

Roligt läsa både de med bara bildminne och vi med verbalt minne kan använda det för att bli bra på matte, men med helt olika strategier

Slutligen. Kom på det ironiska med att jag tänker verbalt men samtidigt hade extrem sen språkutveckling som barn. Hur tänkte jag då? Jag tror jag tänkte i känslor plus i egna ord som inte omgivningen förstod.

Om jag blundar ser jag svart i ca 0,00001 sec, sedan drar bildspelet igång.

Om jag fokuserar på att se "ingenting" när jag blundar, så börjar jag tänka på att inte se någonting, och då tänker jag på att jag tänker och det blir inte svart ändå.
Haha.

Måste ju vara skönt som tusan att kunna "se helt svart".

Drömmar: jag minns sällan drömmar, men jag kan "se" i drömmen trots inget bildminne. Men i drömmen upplever man "live", så antar det snarare är jämförbart med att jag ser saker med synen i nuet i vaket tillstånd.

Sex: Jag kan visuellt bli attraherad. Men av förklarliga skäl kan jag inte ur minnet fantisera visuellt, jag fantiserar mer som erotiska berättelser.

Idiot skrev:Om jag blundar ser jag svart i ca 0,00001 sec, sedan drar bildspelet igång.

Om jag fokuserar på att se "ingenting" när jag blundar, så börjar jag tänka på att inte se någonting, och då tänker jag på att jag tänker och det blir inte svart ändå.
Haha.

Måste ju vara skönt som tusan att kunna "se helt svart".

Hur gärna vi vill kan vi nog aldrig förstå helt hur den andra upplever världen eftersom det tydligen är så olika.
Finns nog för- och nackdelar. Jag slipper ju plågas av hemska minnebilder, även om jag såklart kan ha jobbiga känslominnen. Men samtidigt saknar jag ibland att kunna ha häftiga visuella fantasier. Har till och med lekt med tanken att testa LSD någon gång bara för att få uppleva visuella häftiga världar. Samtidigt förstår jag att många gör vad som helst för att få min förmåga att bara blunda och se svart.

Nargil skrev:Drömmar: jag minns sällan drömmar, men jag kan "se" i drömmen trots inget bildminne. Men i drömmen upplever man "live", så antar det snarare är jämförbart med att jag ser saker med synen i nuet i vaket tillstånd.

Sex: Jag kan visuellt bli attraherad. Men av förklarliga skäl kan jag inte ur minnet fantisera visuellt, jag fantiserar mer som erotiska berättelser.

Drömmar: Är lite olika, men jag minns alltid mina drömmar nästan lika lätt som "vanliga" minnen.
Har fört en drömlogg (man skriver ner vad man drömt om, precis när man vaknar) under en period nu, och när jag sen läser det jag skrivit ner kan jag återuppleva drömmarna.
De upplevs ofta som väldigt verkliga också.
Har även tränat upp förmågan att "kontrollera" drömmar, så att de känns precis som
"real life".
(Kan bestämma vad jag ska drömma om, och drömmarna känns verkliga, känner beröring/lukt/g-krafter/smaker, ja.. det mesta)
Men det är en annan "femma".

Attraktion: Japp, kan såklart bli attraherad, och visualisera precis som vilket annat ämne som helst.

Jag tänker nog både i bilder och ord. Jag hör min egen röst inuti mitt huvud och för konversationer med mig själv, men jag ser även bilder.

Peace skrev:Jag tänker nog både i bilder och ord. Jag hör min egen röst inuti mitt huvud och för konversationer med mig själv, men jag ser även bilder.

Intressant. Höra inre röster är också inget jag kan, i alla fall om du menar höra bokstavligt. Menar du att du kan tänka auditivt - ungefär som psykotiska personer konkret kan höra andras röster? I sådana fall är det två sorters minnen jag saknar helt . Eller så missförstår jag, att det är på samma sätt som när jag tänker i ord.

Skulle vara intressant att göra en enkät över hur vanligt de olika sätten att tänka är.

Nargil skrev:

Peace skrev:Jag tänker nog både i bilder och ord. Jag hör min egen röst inuti mitt huvud och för konversationer med mig själv, men jag ser även bilder.

Intressant. Höra inre röster är också inget jag kan, i alla fall om du menar höra bokstavligt. Menar du att du kan tänka auditivt - ungefär som psykotiska personer konkret kan höra andras röster? I sådana fall är det två sorters minnen jag saknar helt . Eller så missförstår jag, att det är på samma sätt som när jag tänker i ord.

Skulle vara intressant att göra en enkät över hur vanligt de olika sätten att tänka är.

Jag hör också min egen röst i huvudet när jag tänker ibland. Har haft en psykos, så jag vet skillnaden... Min "huvudröst" är totalt kontrollerad av mig själv och det är mina tankar. En psykotisk röst tillhör någon annan, dyker upp från ingenstans, hörs "utanför" huvudet och är totalt oberäknelig.

Har du någonsin haft en låt på hjärnan? Precis så funkar det, men man hör sin egen röst istället för musik och sång.

Nargil skrev:

Peace skrev:Jag tänker nog både i bilder och ord. Jag hör min egen röst inuti mitt huvud och för konversationer med mig själv, men jag ser även bilder.

Intressant. Höra inre röster är också inget jag kan, i alla fall om du menar höra bokstavligt. Menar du att du kan tänka auditivt - ungefär som psykotiska personer konkret kan höra andras röster? I sådana fall är det två sorters minnen jag saknar helt . Eller så missförstår jag, att det är på samma sätt som när jag tänker i ord.

Skulle vara intressant att göra en enkät över hur vanligt de olika sätten att tänka är.

Ja, jag kan tänka "audiativt". Hör verkligen min egen röst. Jag pratar med mig själv inuti huvudet väldigt ofta.

biologic skrev:Jag hör också min egen röst i huvudet när jag tänker ibland. Har haft en psykos, så jag vet skillnaden... Min "huvudröst" är totalt kontrollerad av mig själv och det är mina tankar. En psykotisk röst tillhör någon annan, dyker upp från ingenstans, hörs "utanför" huvudet och är totalt oberäknelig.

Har du någonsin haft en låt på hjärnan? Precis så funkar det, men man hör sin egen röst istället för musik och sång.

Bra exempel, att det funkar som när man hör musik i huvudet. Jag kontrollerar också min röst själv. Jag pratar helt enkelt utan att använda munnen/stämbanden. Men jag använder mig som sagt även av bildtänkande.

biologic skrev:Har du någonsin haft en låt på hjärnan? Precis så funkar det, men man hör sin egen röst istället för musik och sång.

"sin egen röst"? Läter det inte mer som en abstrakt efterlikning av "röst"? Tycker inte alls det låter som en riktig röst. (såvida man inte "spelar upp" citat från filmer/tvserier.)

Peace skrev:Ja, jag kan tänka "audiativt". Hör verkligen min egen röst. Jag pratar med mig själv inuti huvudet väldigt ofta.

Peace skrev:Har du någonsin haft en låt på hjärnan? Precis så funkar det, men man hör sin egen röst istället för musik och sång.

Tack för ditt svar, nu förstår jag bättre. Då vet jag att jag inte kan tänka "audativt" heller. Jag hör inte min röst. Om jag har en låt på hjärnan är det mer som när man tyst "nynnar" en låt samtidigt som jag tänker texten (eller i värsta fall tyst mumlar för sig själv).

Lite OT: jag har nästan fobi höra min röst när någon spelat in den eller för den delen att se mig själv på film .

Det är hemskt att höra sin egen röst från en inspelning "Va, låter JAG så DÄR???"

"Hör du röster? - ja DIN!"

Ja, självklart (jag är inte döv).

Vad sa du ? Jag hör så illa.

Ett litet exempel på mitt sätt att se i bilder och bildsekvenser.

Jag hat länge funderat på mitt höga blodtryck, om jag tittar på mina inälvor och framför allt blodkärlen, kan jag göra mig en bild av hur blodårorna trycks samman av den överflödiga bukfettman, som utåt hålls inne av diverse bukhinnor.
Dessutom tillkommer lite annat, svårt att förmedla i ord.

Har en bekant som med starkt nedsatt njurfunktion. funderade vidare på hopklämda organ, då kom bilden på hur de mycket trånga "kanaler", som vätskan skall passera för att komma från blodomloppet till urinledarn, kläms samman och försvårar vätskans passage.

Sen slog sekventiella seendet till. Men vafan, i en normaltjock buk fins ju massa utrymme, som tillåter organen att "röra" sig, alltså om man böjer sig framåt, så kommer ju nuren att ändra form något, och hela det komplicerade maskineriet i nuren skulle faktiskt kunna få en slags pumpeffekt, vilket skulle kunna, förbättra flödet genom njuren.
Men det där med pumpeffekten, var lite fusk. Det kom fram i en sekvensfundering om blindtarmens kommunikation med sin appendix.

Men som sagt tidigare, det mesta jag funderar på blir alltid fel, särskilt om man pratar med en läkare. Det handlar tydligen mest om hormoner när något sker i vår kropp.
Men som tidsfördriv är det alltid roligt att fundera i bilder och sekvenser.

Min senaste förvirrade sekvens av funderingar om bukfettma, dök upp under Söndagens långpromenad. den sista pusselbiten i en hypotes om problemet bukfettma - högt blodtryck föll på plats.
Men tyvärr har jag för dåliga medicinska kunskaper för att förklara det hela, på ett förståeligt sätt.

Jag minns i bilder, men jag tänker inte i dem, undantaget om jag dagdrömmer. Jag tänker nästan enbart i ord, vilket orsakar ett konstant tjattrande i huvudet på mig. När folk pratar ser jag deras ord i text, samma när jag själv pratar och tänker. Av den anledningen har jag svårt att använda ord jag inte kan stavningen på och är lite manisk när det gäller att ta reda på stavningen av ord. Alla mina tankar kommer till mig i ord, antingen i fraser eller hela meningar. Det är därför jag kan skriva så obehindrat, alla tankar jag har kommer redan med ord.

Jag är visuellt orienterad så till vida att jag får mycket njutning av att titta på saker, men min spatiella känsla är värdelös. Jag vet aldrig hur byggnader och gator förhåller sig till varandra, geografiskt eller storleksmässigt, även om jag gått i dem varje dag i flera år. Jag går vilse var som helst om jag inte automatiserat vägen fullständigt. För att hitta måste jag välja ut vägmärken som jag kan gå mot. Inte helelr minns jag ansikten, bara detaljer. Det mesta tror jag beror på mina svårigheter att få överblick över saker. Jag ser bara detaljer i ett oändligt virrvarr.

När jag skriver eller läser bygger min hjärna dock hierarkiska modeller och då kan jag hålla ordning på sakernas tillstånd. Jag har även en tendens att visualisera saker på mitt eget vis. Tid tex, jag har en väldigt tydlig bild av hur året "ser ut" och även tidsslingor, men det är omedvetet, inget jag byggt upp själv.

Jag tänker även på fler språk än svenska, beroende på vilket som är mest aktivt. När jag lärde mig franska använde jag det för att snabba på inlärningen, dvs jag formulerade om alla tankar på franska. Jag "gör" även hur allt uttalas när jag tänker, vilket gör att jag fta får in uttal väldigt snabbt när jag lär mig språk. Jag spelar helt enkelt upp alla ord i huvudet. Jag tror det har med musikalitet att göra. Jag spelar inte instrument själv, men har ganska bra gehör och ordentligt med genetiskt påbrå. Jag har alltid musik i huvuedet, vare sig jag lyssnar på det eller inte. Jag kan inte sortera ut detaljer, förutom röster.

Röster känner jag igen väldigt väl. Ansikten är hopplösa, men röster minns jag länge och jag är även extremt känslig för tonfall och får lätt ångest av hårda röster, oavsett var jag hör dem eller vem de riktar sig mot. Ytterligare en bra anledning till att aldrig gå hemifrån utan hörlurar.

För att demonstrera hur snabbt ordflödet går i mitt huvud kan jag ju alltid berätta att denna text skrev jag på mellan fem och tio minuter, rakt ner utan att stanna en enda gång.

Nytt begrepp: Synestesitänkande. Jag kan nog beskriva mitt tänkande så. Det finns länkar mellan mönster, bilder och ord och jag väljer fokus beroende på vad som är mest praktiskt.

Väldigt intressant att få ta del av hur andra tänker och uppfattar intryck!

Om jag letar efter något jag förlagt, måste jag se en bild av var jag såg den senast, då går det ganska bra att hitta. Men ibland kan det ta viss tid att "framkalla" bilden
( har börjat måla saker gulrandiga, hjälper när man inte hittar bilden, i kartoteket.)

Jag brukar också göra så. Men ibland så får man ingen bild för att man var upptagen med att tänka på något annat just då.

En gång hade jag köpt ett par örhängen el dyl som jag sedan inte kunde hitta. Jag sprang runt som en yr höna och letade överallt. Men sånt hjälper ju aldrig, man bara stressar upp sig själv. Så jag satte mig på sängen och blundade och försökte slappna av. Då fick jag en bild av soptunnan i huvudet. "Vaddå soptunnan, jag är väl inte så dum att jag slänger något som jag just köpt" tänkte jag skeptiskt. Men jag gick ut och kollade i alla fall och det var precis vad jag hade gjort!

Iridia skrev:Jag brukar också göra så. Men ibland så får man ingen bild för att man var upptagen med att tänka på något annat just då.

En gång hade jag köpt ett par örhängen el dyl som jag sedan inte kunde hitta. Jag sprang runt som en yr höna och letade överallt. Men sånt hjälper ju aldrig, man bara stressar upp sig själv. Så jag satte mig på sängen och blundade och försökte slappna av. Då fick jag en bild av soptunnan i huvudet. "Vaddå soptunnan, jag är väl inte så dum att jag slänger något som jag just köpt" tänkte jag skeptiskt. Men jag gick ut och kollade i alla fall och det var precis vad jag hade gjort!

Det där med yr höna känner jag igen. Brukar faktiskt vara bättre att sluta leta, då kommer ofta bilden efter ett tag.

Iridia skrev:Då fick jag en bild av soptunnan i huvudet.

Hmm, jag fick just en tankeställare, jag undrar just hur många saker jag slängt i soptunnan som jag just har köpt, jag vet inte hur många saker jag inte hittat timmarna efter att jag kommit hem efter köpet...