Hur berättar man om en AS diagnos för sina föräldrar i vuxen ålder? vad säger/gör man om dem förnekar och inte accepterar faktum?

Var inte de med i utredningen? De brukar ju intervjua minst en förälder angående barndomen?

sugrövmanövern skrev:Var inte de med i utredningen? De brukar ju intervjua minst en förälder angående barndomen?

Jo det är helt rätt, de har varit med på intervjuer. Men de kan ju fortfarande befinna sig i ett förnekelsestadium, även fast de varit delaktiga i utredningen.

Jag bad utredningsgruppen berätta. Så slapp jag det.

svarabhaktivokal skrev:Jag bad utredningsgruppen berätta. Så slapp jag det.

Den tanken har jag inte ens tänkt, det är ju ett alternativ! Var du med när de berättade för dina föräldrar eller hade dom ett enskilt möte?

unreal skrev:

svarabhaktivokal skrev:Jag bad utredningsgruppen berätta. Så slapp jag det.

Den tanken har jag inte ens tänkt, det är ju ett alternativ! Var du med när de berättade för dina föräldrar eller hade dom ett enskilt möte?

Nej jag bad dem kalla in till ett enskilt möte, och sa åt dem vad de fick säga och inte säga. Sen dess har h*n slutat ifrågasätta.

unreal skrev:Hur berättar man om en AS diagnos för sina föräldrar i vuxen ålder? vad säger/gör man om dem förnekar och inte accepterar faktum?

Ja vad gör man? Och en annan sida är att när de väl tar in det, kan anse sig veta bättre än man själv hur man faktiskt är. En av mina har så svårt att hantera detta, kallar det sjukdom osv att jag mer och mer närmat mig en punkt då jag helt och hållet bryter kontakten.

Jag har bett min kurator att ordna ett möte med mina föräldrar och mig. Då ska de få veta mer om min diagnos.

vallesmamma skrev:Jag har bett min kurator att ordna ett möte med mina föräldrar och mig. Då ska de få veta mer om min diagnos.

Ok, jag ska försöka få till ett sådant möte då jag känner att jag inte kommer klara av att berätta helt själv för dem, sedan blir det säkert många frågor som jag inte kommer kunna svara på och då är det ju bra att ha någon kunnig med. Det är väl bara att hoppas att dom tar det bra.. >.<

Ugglan skrev:när de väl tar in det, kan anse sig veta bättre än man själv hur man faktiskt är

Alltså berättar man inte. Förutom om det är något uppenbart.. t.ex "jag tycker inte jobbmingel är kul" = tjata ej om det osv..

unreal skrev:

vallesmamma skrev:Jag har bett min kurator att ordna ett möte med mina föräldrar och mig. Då ska de få veta mer om min diagnos.

Ok, jag ska försöka få till ett sådant möte då jag känner att jag inte kommer klara av att berätta helt själv för dem, sedan blir det säkert många frågor som jag inte kommer kunna svara på och då är det ju bra att ha någon kunnig med. Det är väl bara att hoppas att dom tar det bra.. >.<

vem är mer kunnig i hur man fungerar än en själv?

men hallå det är bara säga att du har asperger. hur kan någon undgå det liksom

Har nog det motsatta problemet, vill få mina döttrar att acceptera att dom i hela sitt liv haft en far med Asperger. Men har ingen diagnos, så jag kan inte få hjälp från någon kvackare.
Kan nog vara lika svårt för barn att acceptera sina föräldrars problem.

Föräldrarna är inget problem efter som dom inte lever längre.