På detta:

Zombie skrev:Men vad Choklad och otaliga andra, ursäkta, räkmackeaspergare inte vet om eller tänker på är just vad jag påpekade ovan, att AS kan yttra sig så att man är funktionshindrad i vilket samhälle som helst. Det vore tacknämligt om de kunde begripa det någon gång, eftersom deras propaganda kan leda till att de som är det får ännu mindre hjälp än den redan helt otillräckliga de får nu. Och blir ännu sjukare av det än vad de redan blir.

Som en funktionsnedsättning som förhindrar eller försvårar för mig att göra saker som jag vill göra. En ytterligare sak är den depression jag antagligen har fått på grund av år av problem som gör livet ännu svårare att leva på ett sätt som jag skulle vara nöjd med.

plåtmonster skrev:På detta:

Zombie skrev:Men vad Choklad och otaliga andra, ursäkta, räkmackeaspergare inte vet om eller tänker på är just vad jag påpekade ovan, att AS kan yttra sig så att man är funktionshindrad i vilket samhälle som helst. Det vore tacknämligt om de kunde begripa det någon gång, eftersom deras propaganda kan leda till att de som är det får ännu mindre hjälp än den redan helt otillräckliga de får nu. Och blir ännu sjukare av det än vad de redan blir.

Och var motsäger jag att folk har olika behov? Eller håller du med mig om att de jag kritiserar inte ser det, utan uttalar sig generellt som om ett tillstånd som i sig kan innebära funktionshinder inte kunde det?

För du kan väl inte mena att självklarheten "olika behov" skulle vara en fullgod ersättning för diagnos i alla lägen? Som om det inte skulle vara mer än "olika behov" att ha brukbara ben eller inte, eller vara man eller kvinna, för att bara ta ett par exempel.

Zombie skrev:Choklad, bra ambition. Men jag syftar på genuina funktionshinder på grund av AS hos i övrigt friska personer

Det förstod jag...

Zombie skrev:Ett par andra saker åtminstone många av er behöver förstå är dels hur mycket en diagnos kan göra för många människors förståelse och acceptans av sig själva; dels att vi aldrig inom överskådlig framtid kommer att få ett samhälle där ens i närheten av var och en duger som den är utan etikett eller någonting, så att på ett naivt sätt plädera för det kommer att göra folk illa istället.

Jag förstår vad en diagnos kan göra, annars hade jag inte själv varit mitt i en utredning. Jag behöver hjälp att passa in i samhället som tyvärr är anpassat efter att alla ska vara lika varandra. Jag förstår verkligen inte hur du menar att det jag skrivit skulle kunna göra någon illa.

Även om man har samma diagnos kan man ha olika behov av hjälp. Då ska samhället ge hjälp till de som behöver det och respektera de som inte behöver det (ang nya psykiatri "utredningen").

plåtmonster skrev:Även om man har samma diagnos kan man ha olika behov av hjälp. Då ska samhället ge hjälp till de som behöver det och respektera de som inte behöver det (ang nya psykiatri "utredningen").

Ja, jag förstår ju att diagnoserna behövs men jag tycker allt att de i någon högre grad kunde se till personens faktiska behov av hjälp i stället för till vilka diagnoser den har...

Sofia75 skrev:kunde se till personens faktiska behov av hjälp

Det där lär grå byråkrater ha svårt att hantera.

Jepp, fyrkantigt konstigt system utan känsla...

Jag tänker att folk med aspig personlighetstyp/hjärndesign-typ blir funktionshindrade och/eller handikappade i vissa situationer. Jag hade aldrig hört talas om npf och visste varken vad as eller adhd var i förre sommaren! Men jag var helt slut av mina barn och råkade läsa om adhd, fick en impuls att kolla upp det osv. Sen gick jag väl in helt i väggen av själva utredningen (men var inte lång ifrån innan och bad dem om hjälp). Att detaljerat beskriva allt man är dålig på för att kunna få hjälp är det värsta jag har varit med om i mitt liv!!! (Ångrar på ett sätt att jag ens råkade läsa om adhd.)

Just nu är jag mao funktionshindrad/handikappad. 100% sjukskriven t ex. Slut. Innan barnen så fungerade ju mitt liv och även med ett barn med lite hjälp från familjen. Men nu! Nope, jag klarar inte så mycket. Jag klarar inte familjeliv plus jobb mm på en gång just nu. Jag hoppas mycket på adhd-medicinen. Hoppet om att orka jobba ordentligt igen innan barnen har blivit större hänger på det men jag tänker mig att jag senast när barnen flyttat hemifrån ska vara tillbaka där jag var tidigare. Förhoppningsvis mycket tidigare men det beror ju mycket på hur barnen utvecklas.

Har en viss oro för egna problem hos dem... (Storen är väldigt blyg (och sparkar bakut vid ens förändringen att klä på sig men fungerar också ok ibland) och lillen är väldigt hyper...) kanske är det inte så konstigt att jag är så slut...? (Jag får inte heller stöd av karln min utan får i stället stöda honom. Det vore spännande att veta om han skulle få diagnos men han är inte intresserad... Han kan t ex inte ta fram kläder till barnen eller hitta skor till dem ens om jag pekar på dem bland de andra skorna (för många skor som bara flyter ihop till en gröt säger han). Jag måste lägga det ett barn ska ha på sig i en hög. Då kan har kanske klä på det (om han inte exploderar och går därifrån för att barnet krånglar)... Jag får styra upp och lösa konflikter...)

Det jag försöker säga är att man ska skilja på personen och situationen. Jag har levt ett liv som har varit mer eller mindre aspie-vänligt tills nu (server-admin och programmeringsjobb med flexibla tider och ingen chef som ens fattar vad jag gör) och med vissa undantag som t ex skolmobbning klarat mig bra. Kanske skulle jag inte ens få diagnosen om jag gjorde utredningen idag i stället för för ett halvår sedan då jag mådde mycket sämre då och var "aspigare" (men med all sannolikhet skulle jag det). Jag menar helt enkelt att sättet att tänka jag har fungerar bra i vissa situationer men inte i andra. Ett kriterium är ju att man har problem (vilket jag ju fortfarande har men förhoppningsvis så försvinner de när barnen blir större).

Sorry för långt inlägg... det bara rinner iväg liksom... Försöker vara kortfattad!!

Sett i backspegeln har varit ett hinder för mig, men när jag kommit till insikt vad AS innebär generellt och speciellt för mig så har det snarare blivit mer neutralt. Mer en avvikelse från normen. Vissa saker är svårare att hantera medan andra är lättare. Sedan är det väl, som med allt annat, väldigt individuellt hur man påverkas av AS. Olika personligheter sammansatt med olika varianter av "avvikelser" och så vidare...

Kan tycka att det är rätt skönt att veta att orsaken till att man i större delen av livet känt sig annorlunda och utanför har varit för att man faktiskt är annorlunda. Eftersom jag aldrig varit mobbad eller liknande har det där utanförskapet varit jäkligt luddigt och svårt att få grepp på. När jag fick klart för mig att det med störta sannolikhet var AS låg till grund för den där känslan var det lite lättare för mig att förhålla mig till min tillvaro. Gilla läget och spela handen man fått.

Men jag har samtidigt stor förståelse för de personer vars AS verkligen är ett handikapp. Det är en del AS-profiler (samling egenskaper/symptom) som verkligen verkar vara besvärliga.

Som gåva och som positiv egenskap.

Det verkar ju vara rätt individuellt hur man ser på det.
Jag ser på min diagnos som ett funktionshinder och en förbannelse snarare än en gåva som jag har hört många säga att det är.

Jag skulle personligen aldrig kategorisera en neuropsykiatrisk diagnos som sjukdom ifall det faktiskt inte går bota. Det blir konstigt för mig att se på något som är ett obotningsbart tillstånd som sjukdom.

På det personliga planet har det varit mer av en gåva än ett besvär. Jag skulle sträcka mig till att säga att jag älskar att jag har ADHD+AS, där ADHD:n helt klart är primär. Rent materiellt har min gåva gjort det möjligt att redan som 25-åring tjäna mer pengar än vad välutbildade 40-åringar gör.

På det emotionella planet har det varit upp och ner. Dåliga dagar kan jag önska att jag fått diagnos och medicin innan jag fyllt 22, att jag haft möjlighet att utveckla och framförallt se de sociala signalerna andra - inbillar jag mig - steg för steg lärde sig under tonårstiden. Då hade nog ett gäng tjejer blivit mindre sårade. Samtidigt är jag väldigt glad över att varje relation gjort mig till en tryggare person, bättre lärt känna vem jag är och blivit mer empatisk och förstående mot andra. På det sättet skiljer jag mig förmodligen inte mot en NT.

Jag kan sakna att det är rätt få personer jag genuint klickar med, som jag känner att jag har mycket gemensamt med och som skulle förstå mig och min verklighet. Nästan alla NT jag träffat hittills tycks ha en fundamentalt annorlunda världsuppfattning, andra mål och saker de lägger vikt vid. Fast samtidigt kan man nog inte förvänta sig att man förstår allt på bara 3 år. Trots allt har hela den här processen gjort att jag hittat massor av nya vänner. Jag min ADHD för det, min impulsivitet. Som en automatisk skyddsmekanism tycks mitt ena funktionshinder paradoxalt räddat mig från mitt andra, min AS med bristande sociala förståelse och allt vad det innebär, innan jag fick en vettig impulskontroll (Metamina).

Jag fullkomligt älskar att det finns något inom mig, likt en glöd eller en fighter av guds nåde, som aldrig under några omständigheter ger upp, när det handlar om saker som spelar roll för mig. Samtidigt har jag säkert både egocentriska och milda narcissistiska drag, men jag är lycklig

JvA00 skrev:gjort det möjligt att redan som 25-åring tjäna mer pengar än vad välutbildade 40-åringar gör.

Vad tjänade du pengar på?
(och hur blev ADHD (eller AS?) en fördel däri)

Moloch skrev:Eftersom jag aldrig varit mobbad eller liknande har det där utanförskapet varit jäkligt luddigt och svårt att få grepp på.

Ser du bra ut?, är stor och stark? .. nyfiken

Det är en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning som ofta innebär varierande grad av perceptionsstörningar, vissa kognitiva begränsningar och svårigheter med social interaktion + lite till.

Det är det och det som det faktiskt är, det kommer ingen ifrån. Man försöker smita undan begrepp som är negativt laddade, men faktum kvarstår - det är och förblir en funktionsnedsättning. För alltid.

Men hey! Det är därför det är så viktigt att alltid försöka bli bättre.

Men tack vare vissa funktionsnedsättningar så anpassar man sig och utvecklar förmågor man kanske inte alls haft om det inte vore för funktionsnedsättningar. Dock kan detta yttra sig helt tvärtom, att funktionsnedsättningarna leder till svårare problem. Det är också möjligt att man skulle haft sina "goda" förmågor även utan AS.

Det kan gå framåt eller bakåt.

Allt vi känner, tänker och allt som vi är formar vår personlighet. Man är inte först och främst en aspergare, man är först och främst en människa - en person. En individ med tankar, känslor, drömmar, hopp, behov m.m. - värda lika mycket eller lite (beroende på hur man ser det) som resten av mänskligheten.

Bra skrivet! Hoppas ingen någonsin ser asperger som ett handikapp. Det är bara ett bättre sätt att uppleva världen på.

Som jag förstått håller man på och reformerar vissa begrepp och hur dessa används. Det är bara något jag plockat upp och inget jag vet med säkerhet vet eller kan garantera. Intrycket jag fått är att man försöker neutralisera begrepp eller byta ut det mot liknande begrepp med mer neutral laddning, samt att man försöker påvisa att t ex en funktionsnedsättning inte behöver vara just det under andra omständigheter.

Hur tänker ni med att få och bli av med diagnos? Ett krav är ju att ha problem och alla har ju inte det. Det borde ju vara en motsägelse. Om jag t ex flyttar till en djungel någonstans och bor med ett naturfolk. Hur påverkar det mig jämfört med det moderna samhället? Känner en som kommer från en varm ö där det jämt fanns frukt på träden. Mao varken krav på sig att skaffa husrum för vintern eller att skaffa mat. (Sen så saknades ju så mycket bekvämligheter jämfört med här såklart som t ex varmt vatten till dusch.)

Tanken är alltså: Samma person i olika situationer har ju alltså ibland diagnos och ibland inte. Jag hänger inte riktigt med på deras tankar här. Borde inte en hjärnscan göras för att konstatera t ex att man tänker på as-sätt eller vad det nu gäller i stället för dessa formulär och tester. Det känns ju lite som att säga till den som har två olika långa ben att han bara har problem med det de dagar han ska gå. Ska han vara stilla så är problemet borta. Samtidigt så kanske han bor på en tyngdlös plats där benen inte alls andvänts... Äh, ni fattar väl poängen utan att jag dillar vidare. Borde sova...

Men sen kommer ju frågan om det ens har någon betydelse att man tänker på as-sätt, adhd-sätt osv. Det som borde ha betydelse är ju om man har problem och i så fall vilka så att man kan få hjälp med dem. Efter alla jag träffat och förklarat för sedan i somras så känns ju diagnoser väldigt onödiga. Man får ju ändå dra allt från början!!!

Personlighetstyp som kan vara ett funktionshinder ibland.

Diagnosen i sig är varken en sjukdom eller ett funktionshinder (om man nu bortser från att man lätt kan bli stämplad som exempelvis socialt eller/och emotionellt efterbliven och således inte "fungera" i vissa sammanhang). Diagnosen är blott en redogörelse för vilka funktionsnedsättningar som finns inom funktionshindret ifråga.

Visst, det går att sitta i sin skyddade verkstad (ta inte åt er det är endast mig själv jag syftar på), och känna sig nöjd med att tänka utanför lådan osv. Nej det är inget fel på mig, det är samhället det är fel på osv. Men det är inte hela sanningen för hur jag än vrider och vänder på det så är jag jäkligt funktionshindrad i relation till det liv jag hade levt utan de funktionshinder som AS innebär. Det spelar ingen större roll om jag inte har alla de svårigheter som AS kan innebära, för de jag har gör mig så funktionshindrad att jag inte kan leva upp till de krav som ställs på en vuxen människa.
Men det är samtidigt svårt att förhålla sig till och det är väl därför man väljer att lyfta fram de positiva sidor som finns. För det gör det ju också. Men om orken, problemen, tröttheten överskuggar allt, blir det i slutändan inte så mycket värt att vara så jäkla bright, charmigt annorlunda bla bla osv.

earlydayminer skrev:Det är det och det som det faktiskt är, det kommer ingen ifrån. Man försöker smita undan begrepp som är negativt laddade, men faktum kvarstår - det är och förblir en funktionsnedsättning. För alltid.

Håller med Ugglan och earlydayminer.

Som sagt, diagnosen lyder på funktionshinder enligt vissa fastställda kriterier (plus diverse bättre och sämre praxis som har utvecklats på deras grundval). Det är ett faktum. Skriver man att "diagnosen" inte är funktionshinder så har man rent sakligt fel, eller också har man lagt någon egen betydelse i ordet "diagnos" utan att tala om det. Vad funktionshindren sedan är i förhållande till är en annan diskussion. Svaret på den torde väl rimligtvis vara "i förhållande till de samhällen där diagnoskriterierna utarbetades och det samhälle där diagnosen ställs", och sedan får man bena ut vad det innebär i varje fall för sig.

Men återigen, det finns många av oss som har såpass påtagliga funktionshinder att de med säkerhet skulle vara funktionshinder i vilket samhälle som helst. Att man aldrig skulle ha blivit så missbildad i ett på något vagt sätt "bättre" samhälle är inget man kan sätta sig och säga. Det måste i så fall forskas i, och vad om den forskningen kommer med ett annat resultat än det man hade målat upp att den skulle?

Det är också fakta och en skit man måste svälja om man vill skriva om mer än sig själv i den här frågan.

Det jag ovan i tråden kallade "aspighet", eller "drag av asperger", är något annat. Som kan innefatta funktionshinder eller också inte. Men det har heller inga kriterier fastställda av någon erkänd auktoritet, och eftersom det inte måste innebära funktionshinder kan det inte bli någon psykiatrisk diagnos. Det är alltså öppet för diskussion om det ens finns. Blanda inte ihop sakerna.

Om man ordnar sitt liv så att man kan använda sina styrkor för framgång och ser till att strukturera det man har svårt för på ett sätt att det ger små problem så fungerar det väldigt bra.

Folk som har svårt att komma upp på morgonen är inte dödligt handikappade. Utan har en väckarklocka.. t.ex.

Zombie skrev:Det jag ovan i tråden kallade "aspighet", eller "drag av asperger", är något annat. Som kan innefatta funktionshinder eller också inte. Men det har heller inga kriterier fastställda av någon erkänd auktoritet, och eftersom det inte måste innebära funktionshinder kan det inte bli någon psykiatrisk diagnos. Det är alltså öppet för diskussion om det ens finns. Blanda inte ihop sakerna.

Fast det du menar med aspighet är inte det en personlighetstyp? För psykiatrikerna kan ju skriva ut autistiska drag i journalerna om man har en annan diagnos som innefattar större problem för personen men har också problem inom autismspektrumet?

Men behöver inte LSS insatserna så det är väll jätte bra att läkarna kan sätta ut autistiska drag eller AS drag i journalerna så att problematiken uppmärksammas i kontakten med patienten?