Hej!
Skulle vilja veta om det finns någon som har diagnosen Asperger och bipolär. Jag fick den för ett år sedan och försöker lära mig så mkt som möjligt.
Det känns ibland som motsägelsefullt att ha dessa diagnoser då asperger gör mig inåtriktad men under maniska bipolära perioder då blir man utåtriktad och mer social. Så kombinationen känns underlig ibland.
Vore roligt att höra nån mer berätta..
/staffan

Jag har det, känns som någon form av bortförklaring imo

Jag har förutom de två.diagnoserna även ADHD, vilket gör det än mer förvirrat. Dock kan varken Bipolär eller ADHD motverka de missuppfattningar i sociala relationer som Asperger ger upphov till.

Jag är för det mesta väldigt social (utom då jag är som mest deprimerad), men jävlar vilka problem mina sociala missar orsakar.

Miche skrev: men jävlar vilka problem mina sociala missar orsakar.

Det ovanstående skulle kunna vara mina ord.

Tror inte att jag är bipolär även om jag svänger väldigt. Har inte systematiskt långa deppiga perioder, jag känner till depression ja, men jag blir inte helt ur spel om jag deppar. Jag fungerar ändå.

Hypomani har jag periodvis, men det är självdiagnos. Man behöver egentligen inte vara Einstein att kunna räkna ut vad som är problemet. Jag tror att man har ganska bra uppfattning själv om man nu vill/vågar se verkligheten rakt in i kalla ögat.
Men jag skulle nog inte bli så förvånad om jag skulle vara även bipolär, skulle inte heller få chock om jag vore skitsoid.
Vi får se vad farbro psykiatriker tycker, han kanske tycker att det inte finns nåt annat fel med mig än att jag är hypokondrisk
Nej vars nånting är det som inte stämmer och AS är nog riktigt självklart.

Egentligen spelar det inte så stor roll vad jag har, bara att jag får veta vad det handlar om och att jag får hjälp när det krisar för det gör det ofta och får jag inte lugnande då så orkar jag inte med mig själv.

Inte att jag inte gillar mig själv och hur jag är för det gör jag verkligen, det är bara lite jobbigt ibland (ofta) att stå ut med mig själv för jag sitter i klistret jämnt.
Fast det blir ju aldrig tråkigt.

Gud har skapat mig så får han ta hand om mig då.

Hypomani - vad är det?

plåtmonster skrev:Hypomani - vad är det?

Inte manisk men åt det hållet fast i mindre skala.

Jag kan ha både jäkla fart eller ligga i koma typ. Inte samtidigt dock

Typ, landstingets journalsystem suger fett. Ikväll skriver vi ett nytt! halleluja.. hitta bekväm stol

Red and green skrev:

Miche skrev: men jävlar vilka problem mina sociala missar orsakar.

Det ovanstående skulle kunna vara mina ord.

Tror inte att jag är bipolär även om jag svänger väldigt. Har inte systematiskt långa deppiga perioder, jag känner till depression ja, men jag blir inte helt ur spel om jag deppar. Jag fungerar ändå.

Hypomani har jag periodvis, men det är självdiagnos. Man behöver egentligen inte vara Einstein att kunna räkna ut vad som är problemet. Jag tror att man har ganska bra uppfattning själv om man nu vill/vågar se verkligheten rakt in i kalla ögat.
Men jag skulle nog inte bli så förvånad om jag skulle vara även bipolär, skulle inte heller få chock om jag vore skitsoid.
Vi får se vad farbro psykiatriker tycker, han kanske tycker att det inte finns nåt annat fel med mig än att jag är hypokondrisk
Nej vars nånting är det som inte stämmer och AS är nog riktigt självklart.

Egentligen spelar det inte så stor roll vad jag har, bara att jag får veta vad det handlar om och att jag får hjälp när det krisar för det gör det ofta och får jag inte lugnande då så orkar jag inte med mig själv.

Inte att jag inte gillar mig själv och hur jag är för det gör jag verkligen, det är bara lite jobbigt ibland (ofta) att stå ut med mig själv för jag sitter i klistret jämnt.
Fast det blir ju aldrig tråkigt.

Gud har skapat mig så får han ta hand om mig då.

Är inte alla människor bipolära, vi svänger i vårat humör period vis.
Även utan yttre stimuli och kost,sömn.

På ett sätt ja, men inte medicinskt. När det orsakar större problem än vanliga humörsvängningar typ nedsatt arbetsförmåga eller att man inte kommer upp ur sängen hela dagarna då handlar det om allvarligare saker.

Vad är vad? Vilken intressant fråga, fick mig verkligen att sätta igång och tänka.

Jag fick bipolär diagnos för tjugo år sedan (så länge sedan så att det hette manodepressiv rätt och slätt). Aspergerdiagnosen har jag haft drygt ett år.

Mina första (och enda) manier/psykoser var mycket dramatiska. Sedan har det varit rätt mycket mediciner och svängningar har funnits men jag har inte kajkat ut totalt. Jag har fått beröm för god sjukdomsinsikt och bett om tilläggsmedicin när det skenat iväg (neuroleptiika) Jag har hela tiden haft en bra kontakt med psykiatrin, de som varit specialiserade på bipolärsjukdom, inte på NPF. Det var hos dem jag blev utredd.

Det här är första gången jag tänker vad har varit bipolärt, vad har varit Asperger? Jag tror att humörssvängningar har utlösts av stress-symtom som kommit pga Asperger. Stress som triggat bipolära skov både uppåt och nedåt.

Jag är bipolär, men läkaren sa att det "mycket väl kan vara så att jag är schizoaffektiv" när jag frågade nyligen, men som det står nu är jag bipolär. Fick AS och ADHD-diagnosen november 2007, hade andra diagnoser emellan och nu har jag haft bipolär och borderline ett par år eller nått.

Hade du specifika frågor?

är det vanligt med längre perioder av maniskhet och depression? kan man vara (mer eller mindre) manisk i ca 2-3 år och kan en depression därefter vara lika länge?

plåtmonster skrev:Hypomani - vad är det?

Är inte riktigt beläst för att förklara vad det är, men kan säga vad som händer med mig när jag är hypoman.

Jag har stuckit utomlands, det var nog det värsta, drog iväg med en buss ut i Europa och kom på sedan efter några dagar att vafan är det jag håller på med:S
Lyckades ta mig hem:P men det var med nöd och näppe.

Lite lindrigare grejer är att jag har köpt ett par jävligt flådiga glasögon, som jag i efterhand ej kan ha.
Det blir lite galna teorier och antagande.

Hypomani skulle kunna förklaras med ren galenskap som står på wikipedia.

staff3 skrev:är det vanligt med längre perioder av maniskhet och depression? kan man vara (mer eller mindre) manisk i ca 2-3 år och kan en depression därefter vara lika länge?

Jag tror att går man helt omedicinerad kan skoven vara årslånga eller längre. Går uppvarvningen över till manisk psykos brukar man i allmänhet hamna på psyket. Då har man helt tappat verklighetsuppfattningen.

Är man hypoman är man väldigt uppe i varv, men har viss verklighetsuppfattning kvar. Är man hypoman kan man ställa till det rejält för sig ekonomiskt, sexuellt, you name it. Andra begår stordåd under sina hypomana skov, författar böcker, kommer på uppfinningar etc.

Depressionen kommer som brev på posten efter ett uppåt-skov. Min högst ovetenskapliga erfarenhet har varit att om jag varit uppe i varv i tre månader så har jag en tre gånger så lång depression att se fram emot, dvs 9månaders depp. Den insikten har stämt för mig och gjort att jag ätit medicinerna doktorn sagt åt mig att äta. Hellre diverse biverkningar än depression!

Din ovetenskapliga erfarenhet stämmer rätt bra med min ovetenskapliga erfarenhet

När jag insjuknar så slår det mej som en käftsmäll. Från att skratta och vara glad till att vilja dö. Sedan har jag det i MINST 7 månader. Sedan kan jag vara "frisk" i 1-2 år. Fast under den tiden jag ha perioder där jag är väldigt hyper och gör saker väldigt väldigt fort, impulsiv och så. Kan bli väldigt besatt av saker.
Det är ett helvete. Alla svängningar har gett mej mycket problem, både i omgivningen och psykiskt och fysiskt.
Jag hade valt bort det för allt i världen om jag kunde

Nu är jag påväg ur en snart 1 årig lång svår insjukning i ångest och depression. Jag har varit nere på 44 kg och har inte kunnat fullfölja studier eller jobb. Nu är jag tillbaka upp mot 50kg igen, gladeligen, då jag ständigt oroar mej för min kropp och sjukdomar. Jag är stolt för varje dag som går att jag har tagit mej igenom det..

Cerasifera skrev:Nu är jag påväg ur en snart 1 årig lång svår insjukning i ångest och depression. Jag har varit nere på 44 kg och har inte kunnat fullfölja studier eller jobb. Nu är jag tillbaka upp mot 50kg igen, gladeligen, då jag ständigt oroar mej för min kropp och sjukdomar. Jag är stolt för varje dag som går att jag har tagit mej igenom det..

Jag förstår på många sätt hur du har det trots att mitt är lite olikt ditt.

Jag skulle inte önska bipoläritet till min värsta fiende

Du har all rätt att vara stolt. Ta hand om dig så gott det går

Oj, tänk att ändå vara ok i alla fall ett år. För mig svänger det från dagar till max en månad. Ibland på bara timmar

Det svänger en hel del för mig med, jag trodde det var normalt. Att ingen reagerat är nog för att det inte haft något med ilska eller liknande som varit inblandat (?)

Mitt är nog .. ja mer konstant.. har några bra dagar då jag är i hypermani och sedan faller allt,, så varierar det och när jag faller så faller jag hårt. Självmordstankar osv.. detta kan hålla i sig i några dagar med små variationer på humöret upp och ned till flera månaders depression. Jag har inte haft möjligheten att studera mig själv så noga än för att se om det har några mer.. schemalagt än. Höst och vår vet jag med säkerhet att jag faller hårt.

Jag hade först en adhd kombinerad typ diagnos innan jag fick bipolär. Då jag gick igenom en ny utredning så försvann adhd'n helt. Det hoppar inte alls på samma sätt har jag fått lära mig. Jag som just börjat acceptera adhd'n måste nu lära mig det här med bipolär.

Och jag erkänner .. bipolär stämmer mycket bra och jag är säker nu på att jag har det logiskt sett. Känslomässigt vill jag inte inse det riktigt än.

Det är en tung diagnos att ha, med eller utan fastställd diagnos är det ett helvete varje gång man hamnar på botten och vill ta sitt liv och inte tänker klart på allt som är.

Om man är väldigt introvert så syns det nog inte när man börjar bli manisk eller hypo.
Inget roligt när man är så tung att man bara drömmer bort dagarna. Och inga roliga drömmar precis. Många tankar om att allt blir bra när jag avslutar allt. I stunden ger det liksom en slags tröst...

Dandelo skrev:Om man är väldigt introvert så syns det nog inte när man börjar bli manisk eller hypo.
Inget roligt när man är så tung att man bara drömmer bort dagarna. Och inga roliga drömmar precis. Många tankar om att allt blir bra när jag avslutar allt. I stunden ger det liksom en slags tröst...

Dessvärre förstår jag vad du menar.

Kram till dig Dandelo

Tack! Detsamma.


Vad brukar ni gör när ni känner hopplöshet, dödstrött men samtidigt snurrar hjärnan runt med tankar och inte vet vart man ska ta vägen?
Det här tillståndet kan få mig att sitta och spänna mig i flera timmar och det känns som det är nära till gråt, men såklart så får jag inte ur mig skiten.
Ska man bara droga ned sig och försöka sova bort det?

Betvivlar ej någons diagnoser eller så nu -
Men - är man kvinna, och misstänker att man är bipolär - så ett tips: läs på om PMDD också.

Har själv trott att jag är bipolär - kanske är det också, ingen aning, men det som förstör mig mest är definitivt relaterat till menscykeln.

Mår bra i typ 10-12 dagar varje månad - vill DÖ övriga dagar.
Och vissa dagar vill jag typ dö OCH göra 1000 grejer samtidigt.
Får härdsmälta.

Kanske finns det nån som känner igen sig, eller kanske inte.