Mamma till dotter med AS. Under hela sitt liv har hon i perioder skolvägrat och nu börjar hon komma upp i åren vilket också medför att kraven i skolan ökar. Detta i sin tur medför att hennes perioder med frånvaro blir mer märkbara. Jag vet att det handlar om låsningar och hon kan verkligen inte gå dit.

Vi står nu inför att bli inkopplade till Mellanvården och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till henne inför hennes vägran. Genom hennes liv, 13 år har jag alltid förutsatt att hon gör så bra hon kan. Alltså inte lagt någon skuld på henne i onödan. Om man får panik och ångest för att göra en sak ska man inte göra den. Och det blir ju tämligen meningslöst då man kommer vara helt slut av sin ångest och ändå inte ta till sig av det som var meningen att man skulle... till exempel skolan... Men samtidigt så är det ju så att vi har skolplikt och vissa saker måste man bara göra! När vi hamnar i dessa lägen nu blir vi rysligt osams och jag blir arg och hon blir förtvivlad och ledsen.

Sen är det liksom bara över. Och jag känner att jag kan inte gå och hålla konflikten vid liv hela dagen. Hon tar sina straff som att bli utan datortid och vad det än nu må vara. Och sen är det som att inget har hänt. Vad jag känner mig förvirrad över är om jag ska upprätthålla konflikten? För mig känns det lite galet. Vi har ju redan skrikit åt varandra och varit ledsna, ibland kastat saker och slagit hårt i dörrar. Samtidigt är det skönt att vi sedan kan vara med varandra och må bra och samtidigt känns det som att konflikten inte är på allvar då... För mig personligen tycket jag att det inte är konstruktivt att gå omkring och vara "osams" men samtidigt är det en så viktig bit detta med att vägra gå till skolan... Jag är totalt villrådig!


Moderator: Delade upp texten i stycken så den blir lättare att läsa.

Jag har aldrig hört talas om någon aspergare som har lätt att glömma konflikter... Det är inte vettigt att som förälder tappa kontrollen och skrika på sina barn. Det tyder på bristande impulskontroll. För aspergare är det svårt att acceptera att folk säger saker i affekt som de inte menar.

Har du frågat varför hon inte vill gå dit? Är lärarnas krav för höga? Är hon understimulerad? Blir hon mobbad?

Försök prata med henne utan att skrika. Någon av er måste ju visa sig vuxen. Du kan inte vänta dig att komma till bottnet av vad det nu är för problem om du skriker åt henne.

frågan är väll vad skulle du/ni kunna vinna på att bråka mer?
låter mer för mig som att din dotter skulle behöva anpassad skolgång så skolan passar henne, själv hade jag 75% frånvaro i högstadiet o ca 15-20 av dom % jag var där så var jag i en annan lärares klass, dvs han hade igentligen inget med min skolgång o göra men var nog den enda läraren där jag inte hade nått emot.

@Meppe, mycket bra skrivet. En dialog ska föras i lugn och ro. Mina barn blev mycket hjälpa av skolpsykologen (jag önskar att det finns en skolpsykolog i varje skola), när de kände att det var tufft kunde de gå till honom och få prata av sig och det hjälpte.

Vi lyckades även göra en överenskommelse om att de inte fick gå hem under dagen utan att ha pratat med skolpsykologen, skolsyster, rektor eller kontaktläraren och fick därmed upp deras närvaro. Jag ska inte sticka under stol med att mobbing var ett problem (mobbing är dock ett litet problem på den skolan), men båda mina barn har fått bra respekt i skolan och är duktiga på att stoppa mobbing nu (båda har varit mobbade).

Ingen av dem har diagnos (men vi ska försöka få till en utredning på dottern, tror att hon kan få AS-diagnos).

Varför kan inte en liten flicka bara få vara ifred.

matterik skrev:Varför kan inte en liten flicka bara få vara ifred.

Därför att vi har skolplikt och det blir mycket svårt att få arbete om man inte klarar av sin skolgång.

Men det finns ju andra sätt om någon inte klarar av den vanliga skolan. (Har skrivit om det här: utbranda-barn-behover-time-out-fran-skolan-t24863.html)

"Gå vidare" behöver ju inte betyda "strunta i det hela och låta henne skolka i lugn och ro", utan att söka lösningar. Mellanvården kan vara bra, om de har kunskap om AS. Har ni pratat med Habiliteringen, där borde de vara väl förtrogna med problemet.

Den senare delen av grundskolan är mycket tyngre. Många byten av lärare, salar och liknande gör det säkert mycket tyngre för henne att klara av skolan nu än när hon var yngre.
Jag tror behöver komma i dialog med skolan om det går att anpassa hennes skolgång på något sätt så att det blir lugnare. Eller om hon kan byta till någon annan skola eller någon annan klass.

Men det första steget är att sätta dig ner med din dotter och försöka reda ut med henne vad som hon tycker är jobbigt nu om det går. Går det inte att du gör det behöver ni kanske söka hjälp för detta steg. Kanske kan hon behöva prata med någon annan vuxen om problemet som inte är i konflikt med henne. Det är bra nog om ni kan komma igång med något sådant så snart din dotter orkar.

Alien skrev:Därför att vi har skolplikt och det blir mycket svårt att få arbete om man inte klarar av sin skolgång.

Kanske det avsågs att vara ifred från plågoandar.

Miche skrev:@Meppe, mycket bra skrivet. En dialog ska föras i lugn och ro. Mina barn blev mycket hjälpa av skolpsykologen (jag önskar att det finns en skolpsykolog i varje skola), när de kände att det var tufft kunde de gå till honom och få prata av sig och det hjälpte.

Vi lyckades även göra en överenskommelse om att de inte fick gå hem under dagen utan att ha pratat med skolpsykologen, skolsyster, rektor eller kontaktläraren och fick därmed upp deras närvaro. Jag ska inte sticka under stol med att mobbing var ett problem (mobbing är dock ett litet problem på den skolan), men båda mina barn har fått bra respekt i skolan och är duktiga på att stoppa mobbing nu (båda har varit mobbade).

Dialog har förts i lugn och ro.
Vi har en mycket bra och etablerad relation på BUP med en bra psykolog som sätter upp delmål och som vi har bra konstruktivt arbete tillsammans med.
Mellanvården går inte in och hjälper till vid just att gå till skolan. De hävdar att hon måste ha ett självskadebeteende eller vara mer destruktiv för att de ska gå in.
Skolan har åtgärdsprogram, anpassad undervisning och inkluderingstänk. Utrymme för henne finns där! Bra klasskamrater som är väl insatta i Asperger och som också tycker att det är en del av vad min dotter är ingen dramatik eller utanförskap.
Kurator finns på skolan som har regelbundna samtal med min dotter samt en stödlärare som stöttar i den undervisning som gås om miste under skoldagen!

Björne skrev:Jag har aldrig hört talas om någon aspergare som har lätt att glömma konflikter... Det är inte vettigt att som förälder tappa kontrollen och skrika på sina barn. Det tyder på bristande impulskontroll. För aspergare är det svårt att acceptera att folk säger saker i affekt som de inte menar.

Detta är ju ingen konflikt egentligen! Det är ju det jag vill komma fram till. Både hon och jag vet ju vad som är vad. Jag vet ju att hon inte kan gå! Och hon vet att jag vet och ändå måste vi ju på sätt och vis bråka om det då hon faktiskt måste. Hon glömmer inte konflikter annars de sitter i henne länge annars.
Och som förälder inför hot om Socialanmälan vilket faktiskt blir påföljden av för hög frånvaro blir situationen mycket stark och därigenom även de krockar vi har!
Jag skriker aldrig saker i affekt! Har aldrig gjort och kommer dessvärre aldrig att göra. Det kan vara befriande att göra har jag förstått men jag är inte en sån människa. Jag tror du missuppfattade vår "konflikt". Och vad jag var ute efter!

Bjäbbmonstret skrev:Men det första steget är att sätta dig ner med din dotter och försöka reda ut med henne vad som hon tycker är jobbigt nu om det går. Går det inte att du gör det behöver ni kanske söka hjälp för detta steg. Kanske kan hon behöva prata med någon annan vuxen om problemet som inte är i konflikt med henne. Det är bra nog om ni kan komma igång med något sådant så snart din dotter orkar.

Då hon haft AS hela sitt liv är detta ingen ny situation! Vi har andra så som BUP, vänner, kurator på skolan, stödlärare, lärare, rektor och vår närmaste familj.

Vi pratar mycket om hennes vardag och just i detta läge går det faktiskt inte att komma åt vad som är problemet! Det blir låsningar när det gäller att gå till skolan med jämna mellanrum som någon form av socialutbrändhet! Jag förstår då jag har en pappa med AS och därigenom växt upp med det som en del av vad som är normalt! Hamnar själv där i ibland. Men det övriga samhället har inte den förståelsen! Det handlar hela tiden om att komma ut ta sig till andra ställen och träffa nya kontakter. Aspbergercenter, anpassade fritidsaktiviteter, osv osv. Då vi bor i Sthm så är utbudet stort!

Vi har i vår familj tagit beslutet att det viktigaste är att man själv hittar sina gränser för vad man orkar och inte och därigenom har vi en ganska "liten" och statisk tillvaro. Men att gå utanför dörren är en ganska viktig del i att leva. Och att gå till skolan är en mycket viktigt del när man har skolplikt! Tyvärr har vi ett ytterst oflexiblet skolsystem i vårt land! Personligen tycker jag att man som förälder ska ha rätt till delvis hemundervisning när man har barn som har de behoven. Men så ser det inte ut!

matterik skrev:Varför kan inte en liten flicka bara få vara ifred.

Jag håller såååå mycket med dig!
Önskar så i mitt hjärta att det kommer till en mer flexibel syn på undervisning gällande dessa unga människor! Det är inte alltid dödsviktigt att vara bland "hundramiljoner" människor. Det kanske är viktigare att hon får de kunskaper hon behöver. Den sociala biten kommer ändå alltid vara på hennes villkor och hon går tillbaka till skolan när hennes socialautbrändhet är läkt!

Meppe skrev:Försök prata med henne utan att skrika. Någon av er måste ju visa sig vuxen. Du kan inte vänta dig att komma till bottnet av vad det nu är för problem om du skriker åt henne.

Jag är inte en mamma som skriker! Och ber om ursäkt för att jag varit rysligt otydlig i mitt upplägg. Ibland är det lätt att tro att andra vet precis vad man tänker och hur allt är. Vad jag menar med inlägget är att varken hon eller jag har en konflikt kring detta då vi båda vet var problemet ligger! Hon kan inte gå och hon vet att hon måste. Det handlar om alla yttre krafter. Min fråga var kanske egentligen om det finns ett värde överhuvudtaget i att hålla på och gå in i dessa teaterlika konflikter?

Jag vet att hon behöver tid för att orka möta skolan. Den kräver mycket av henne. Vi pratar mycket om hennes vardag, min vardag vår familjs vardag i förhållande till henne omvärlden och det mesta. Vi har en mycket odramatisk tillvaro för det mesta nu... Det har så klart varit annorlunda innan vi visste och innan hon själv visste. Nu jobbar vi framåt och har mycket bra samtal och utarbetade metoder för att allt ska fungera för oss alla. Vi är en stor familj och har andra NPF i familjen. Så jag ber återigen om ursäkt för att jag var otydlig.

Aklaim skrev:frågan är väll vad skulle du/ni kunna vinna på att bråka mer?
låter mer för mig som att din dotter skulle behöva anpassad skolgång så skolan passar henne, själv hade jag 75% frånvaro i högstadiet o ca 15-20 av dom % jag var där så var jag i en annan lärares klass, dvs han hade igentligen inget med min skolgång o göra men var nog den enda läraren där jag inte hade nått emot.

Tack för att du ställde frågan! Det gav mig mycket!
Och härligt att höra att det finns lyckade exempel där man går utanför normer och ramar för att möta upp. Det finns bra upp backning i skolan för min dotter. Problemet är att hon inte kan gå ut överhuvudtaget i perioder. Behöver ladda sig.

matterik skrev:Varför kan inte en liten flicka bara få vara ifred.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

ylvan skrev:Jag är inte en mamma som skriker!

Utropstecken brukar betyda att man skriker.

ylvan skrev:Vi har ju redan skrikit åt varandra

Du får gärna tala om för oss hur det är meningen att det här ska tolkas om inte som att ni skriker.

ylvan skrev:Och som förälder inför hot om Socialanmälan vilket faktiskt blir påföljden av för hög frånvaro blir situationen mycket stark och därigenom även de krockar vi har!

Eftersom ni har en pågående dialog med skolan och med BUP angående skolgången så verkar det konstigt om skolan hotar med en anmälan till soc, det känns som om skolan har dubbla agendor och inte är med 100% i samarbetet.

Har ni funderat på någon annan skola eller annan anpassad skolgång? Det finns i Stockholm ett utbud med Aspergeranpassad skolgång, något borde väl kunna fungera bättre än det gör nu.

Även om skolan har samarbete med familjen så är skolan ålagd att göra en orosanmälan vid hög frånvaro. Det ligger i skolans uppdrag. Detta även om man har bra samarbete.
Och det finns absolut andra skolor.
Och ja utropstecken är så klart en symbol att man skriker. Vad jag ville mena var att jag inte är en mamma som skriker. I alla fall uppfattar inte min dotter mig som en mamma som skriker. Vilket hon själv sagt vid de möten vi haft med olika psykologer och annat på BUP. Det känns som att tråden är slut. Och att vi hamnar i detalj förklaringar och upprepningar.

Som svar på frågan i rubriken:

Gå vidare.

Du vet att hon vet att hon måste. Hon vet att du vet att hon måste. Ändå klarar hon inte av det. Då måste man lösa det på annat sätt.

Anpassad skolgång med vissa lektioner helt ensam med lärare/assistent?
Hemundervisning, alt. du kommer med till skolan någon dag i veckan och är delaktig i undervisningen?
Byta skola till en aspergerskola?
Låta henne hänga på sina favoritlärares lektioner?
Ha ett avkopplingsrum på skolan dit hon kan gå och stänga ner en stund innan hon kommer tillbaka till undervisningen?

Finns säkert fler sätt. Man måste vara kreativ.

Försök att stötta och få henna att inse att skolan är viktig.
Hade både personlig lärare som följde med och var med i en stödgrupp i grundskolan.

Dock så blev mitt enda mål att aldrig behöva hjälp och det går bra, även om folk på jobbet nu i vuxen ålder säger efter 4 års tid (varje dag) att jag ska fråga efter hjälp när det behövs. Aldrig gjort det.

Du kan inte tvinga henne, hon måste själv vilja kämpa så det enda du kan göra är att vara där för henne om hon är oveklig.

Resursskolan har aspergers klass i Mora.

weasley skrev:Du vet att hon vet att hon måste. Hon vet att du vet att hon måste. Ändå klarar hon inte av det. Då måste man lösa det på annat sätt.

weasley skrev:Finns säkert fler sätt. Man måste vara kreativ.

Man måste absolut vara kreativ. Så kreativ att det stundtals tar slut.
Vi har plats på en anpassad skola för både henne och hennes bror i en annan stadsdel här i sthm. Lutar kraftigt åt att vi tar de platserna till hösten. Hennes lärare är verkligen insatt i As och har verkligen anpassat. Problemet är ju dock att alla elever i klassen har inte uttalade diagnoser men behöver mycket stöd i olika sammanhang vilket gör att en lärare inte räcker till. Så ser det ju ut överlag i klasser i "normala" skolor. Hon hamnar ändå i kläm där. Men det vet vi ju alla hur bilden ser ut. Det är i vårt fall väldigt synd då denna lärare faktiskt med stort engagemang försöker skapa en miljö som är inkulderande och fungerande.

Min son har den klassiska situationen av pojke med ADHD. Han har fått en roll att leva upp till trots att vi om och om igen pratar om det med lärarna. Fick nu senast ett IUP där han beskrivs som en person med avsaknad av empati. Stor skillnad på lärare på samma skola!!! Men som flera har kommit tillbaka till byte av skola är nog inte helt fel.

weasley skrev:Hemundervisning, alt. du kommer med till skolan någon dag i veckan och är delaktig i undervisningen?

Hemundervisning är man oerhört restriktiv till att ge tillstånd till idag!!! Rent omöjligt att få. Jag har varit med henne till skolan och varit vårdavbarnsjukskriven från mitt jobb under en period nu. Och då går hon!!! Men det är ohållbart att jag ska göra detta varje dag. Mitt jobb kan inte ta att jag är borta så mycket. Vilket gör att jag får välja mellan att betala räkningar och få min dotter till skolan... Vi har redan vårdbidrag vill jag tillägga! 3/4 vilket är ganska mycket i försäkringskassans värld men inte i den vi lever i.

Och helt ärligt stundtals känner jag sån avsmak för hela den yttre världen som vill trycka in henne i normer och former som jag själv föraktar och som jag vet att med den hon är aldrig kommer att formas till eller passa i! Vi pratar mycket om det och om styrkan i att vara den man är! Själv säger hon att hon upplever sig som annorlunda men helt utan värdering. Men att om hon måste värdera det så tycker hon överhängande att det är bra. Jag förstår ju att kunskapen i skolan är viktig men den skola som finns idag (då pratar jag om den rådande form som finns på kommunala och andra "normala") fokuserar på så mycket annat än just kunskap. Stort fokus på att forma människor till det samhälle som vi har utanför. Så ja det blir med all sannolikhet ett byte av skola till hösten!

Även om de sociala myndigheterna tar kontakt med er så borde de ju se att ni föräldrar gör vad ni kan. Det här är ju ett fall där hemundervisning/distansundervisning borde vara det självklara i väntan på en ny skola.

Är du med i någon förening för föräldrar till barn med AS, där känner de säkert till problemet? T ex Autism- och Aspergerföreningen: http://www.autism.se/districtDefault.as ... ntid=34665