Jag undergår en utredning just nu för HFA och ADD/ADHD och det verkar som att jag definitivt kommer att få en diagnos. Men jag oroar mig för hur det kommer att påverka mina lärares syn på mig, om jag berättar för dem. De vet redan att jag inte deltar under lektionerna och att mina redovisningar är bristande i kvalitet (eller karisma) och att jag har väldigt svårt för att koncentrera mig på skolarbete (både under lektioner och hemma).

Det jag oroar mig för är att de kommer att tro att jag inte kan klara av studierna överhuvudtaget och att det kanske är något som de har i åtanke när de sätter betyg, på så sätt att det blir till en nackdel för mig.

Det skulle egentligen kunna hjälpa mig, om det hjälper dem att förstå mig mer och varför jag inte deltar eller har svårt för att koncentrera mig på lektionerna. Om det nu skulle vara så att de vet vad Asperger och HFA är, vilket jag tvivlar på eftersom de säkert inte kan särskilt mycket om det, förutom stereotyper.

Men är det egentligen värt att berätta det? För jag vet ju inte hur de kommer att reagera, de kanske börjar särbehandla mig eller inte låter mig visa min fulla kompetens i tron om att jag verkligen är extremt autistisk.

Brister i karisma...håller de på med dramaövningar, gruppredovisningar och sån skit på din skola?

Det är bara du som kan avgöra om du vill berätta för lärarna eller inte. Finns det lärare du har förtroende för och som du tror kan förstå din problematik?

Jag tycker att du ska berätta för dina lärare så att dom vet. Det kommer att göra det mycket lättare för dom att anpassa din utbildning efter vad du behöver.
Nu vet inte jag hur gammal du är, men det går att ordna möten så att lärarna får den information de behöver och du får berätta hur du ser på saken.
Om skolan har en kurator/skolsköterska, prata med dem.


Föreslår att du läser http://www.1177.se/Uppsala-lan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Aspergers-syndrom/#section-7
Kan ge lite insikt om fördelarna.

Om läraren är omtänksam och intelligent, så kanske det är användbart att berätta för att få hjälp. Annars är det väldigt tveksamt.

Sen beror det på vad som avses med "kvalitet" och "karisma" är definitivt väldigt subjektivt. Be läraren att precisera sig. Koncentrationen kan bero på många saker som t.ex motivation. Men också på om läraren tillåter en massa spring och gap.

Något som kan vara bra att veta är vilken nivå det rör sig om, grundskola, gymnasium, högskola/universitet.

KrigarSjäl skrev:Brister i karisma...håller de på med dramaövningar, gruppredovisningar och sån skit på din skola?

Inte precis, men en redovisning kan bedömas på hur bra den är framförd snarare än själva innehållet och informationen.

KrigarSjäl skrev:Det är bara du som kan avgöra om du vill berätta för lärarna eller inte. Finns det lärare du har förtroende för och som du tror kan förstå din problematik?

Ja det finns det, men det finns andra lärare som kanske också skulle ha nytta av att veta. Men de råkar också vara de lärarna som jag misstänker är ganska "small-minded" och kommer att fokusera på autism-delen av min diagnos.

plåtmonster skrev:Något som kan vara bra att veta är vilken nivå det rör sig om, grundskola, gymnasium, högskola/universitet.

Jag går sista året i grundskolan, men det skulle lika gärna kunnat vara gymnasium.

Se det såhär, kommer de personer du berättar för att hjälpa dig så mycket att det är värt ev risk för negativ återkoppling?, poängen är att få förståelse för hur man fungerar och hjälp med t.ex kroppspråk på inför redovisningar. Får man inte det så kanske det är bättre att inget säga. Lärares tystnadsplikt är jag tveksam till.

Och du kan ju be om hjälp utan att berätta varför du behöver den egentligen.

Min erfarenhet är att gymnasium är en helt annan och mer seriös verksamhet än vad grundskolan är. I annat fall bör man hitta ett annat gymnasium.

plåtmonster skrev:Och du kan ju be om hjälp utan att berätta varför du behöver den egentligen.

Fast med en diagnos är väl skolan SKYLDIG att hjälpa till. Om det blir bra vet jag inte.

plåtmonster skrev:Och du kan ju be om hjälp utan att berätta varför du behöver den egentligen.

Fast det har jag ju gjort, berättat att jag har problem med muntlig delaktighet på lektioner men det enda svar jag fått är "men gör ditt bästa bara, så blir det nog bra" utan att riktigt fått någon förståelse för mina problem.

Det är mycket skolan är skyldig att göra, men struntar i ändå. Så man kan lika gärna be om hjälp direkt. I annat fall kan man gå på rektorn om extra resurser och begära sekretess.

nihilisten skrev:"men gör ditt bästa bara, så blir det nog bra"

Säg till att du vill ha egen tid för att öva på just framförande. I övrigt tycker jag lärarens kommentar är rent nonsens eftersom om man gör sitt bästa avspeglar det sig också på betygen. Alltså måste man få likartade förutsättningar som resten av klassen vilket då läraren förbiser.

Ett tips är annars att kanske prova någon improvisationsteaterkurs för nybörjare. Om sådant finns att välja till som extrakurs. Eller prova på studieförbund.

Berätta för den lärare du har mest förtroende för. Själv gick jag många år genom skolor/arbeten utan förståelse för mitt sätt att fungera. Jag fick min diagnos långt upp i vuxen ålder.

Vilken fördel att du får diagnos i tidig ålder! Då slipper pressa dig till att bli någon annan än den du är. Du får istället en bas att bygga upp ditt liv utifrån dina styrkor och begränsningar. Utveckla det du vill utveckla hos det själv för att du vill det, men inte för att lärare eller andra säger det. Lärare kan lösa problemet med redovisning på andra sätt.

Tycker att jag kan slappna av mer och få större förståelse idag när jag berättat om diagnos/ svårigheter för lärare/arbetsgivare. Jag har också mött andra som varit kalla och nonchalanta när jag berättat om din diagnos. Du märker med tiden vem du ska berätta eller inte berätta för. Jag tror fördelarna med att berätta väger över. Chanserna att få rätt hjälp och bemötande ökar.

Är inte ett av diagnoskriterierna för HFA att man är normalbegåvad eller har hög begåvning? Jag kan ha fel, men jag tror det. I så fall ska du nog trycka på det så att lärarna förstår att detta inte har något med din begåvning att göra.
Jag tror att det blir lättare för dina lärare att hjälpa dig när de vet exakt vad du har problem med. Lagligt sett är de lika skyldiga att hjälpa dig även utan diagnos, men med diagnos ringar man ju in problemet så att det blir lättare att peka på vad du behöver hjälp med.
Min son går i 8:an och vi ska berätta om hans diagnoser för lärarna nästa vecka. Detta sker på NP där utredningen gjordes så då får lärarna chansen att ställa frågor direkt till personalen på NP, som är experter på sådana här diagnoser.
Min son känner som du, han vill inte bli annorlunda behandlad, men jag tänker ta med det i handlingsplanen till skolan. Läraren behöver ju inte säga att hon ger min son en annan uppgift på lektionen tex.

Det kan dock vara värt att få träning i det man kanske är dålig på som t.ex grupparbeten.

Om man känner att det är en bra idé, att läraren är positiv till dig och inte kommer att ha fördomar om hur du fungerar är det nog värt att berätta.
Jag hade en lärare som oroade sig för mig eftersom att jag var ensam i skolan, hade svårt med kompisar och inte tyckte att jag hade någonting gemensamt med mina klasskompisar. Han försökte verkligen hjälpa mig på alla sätt han kunde, och när han fick reda på min diagnos tog han det väldigt bra. Han hade absolut inga fördomar utan tyckte att jag bara var som jag var och fortsatte att försöka hjälpa mig utifrån det.
Men alla lärare är inte så. Det finns säkert de som genast skulle ha fått för sig att jag var dum i huvudet och inte kunde någonting och nedvärderat mig.
Jag tror att det är bra om man känner läraren först, så att man vet hur han eller hon är och hur han eller hon skulle reagera.

Det kan nog både bli bättre och sämre tror jag. Personligen, men jag är ju inte du, så skulle jag sänka mina betygsambitioner istället. Själv så spårade jag ur på gymnasiet, fick somatisk sjukdom, depression och flyttade hemifrån. Vilket ledde till en skuld (som dock jag så småningom inte behövde betala). Traumat som satt i i många år kanske skulle ha kunnat undvikas om jag fått diagnos. Men skulle det varit mitt liv då eller ett liv styrt av åtgärder som jag inte hade möjlighet att påverka.

Jag tror det är bra att berätta. Om du har behov är skolan skyldig att upprätta en åtgärdsplan. Dvs en plan på hur lärare kan underlätta för dig att uppnå målen i skolan. Kanske kan du t.ex. få möjlighet att redovisa på ett annat sätt, eller få mer förberedelsetid. De kan också anpassa klassrummet och undervisningen så att du har större chans att hålla koncentrationen.

Men ett tips är att ta med någon utomstående expert, för min erfarenhet är att lärare, rektor m.m. tenderar att lyssna på andra mer även om man säger precis samma sak.

Min son är också snart klar med sin utredning. Psykologen ska komma till skolan och berätta om hans svårigheter för lärare och rektor. Fråga om inte din utredare också kan göra det. Autism och Aspergerföreningen här har också sagt att de kan skicka någon som kan berätta. Kanske du kan fråga din lokala förening om hjälp?