Bara en detalj (så länge): något om barndomen kan vara bra att ha med änd, som bakgrund, "förklaring", för att ge andra chansen att se en liksom framträda som människa. Likadant med andra eller annat som man kanske har förlåtit; ens egen förlåtelse kan ju inte vara det enda urvalskriteriet när man skriver för andra än sig själv. Och förresten, hur man kan göra för att förlåta sina föräldrar kan det ju också finnas de som av goda skäl vill läsa om.

@Debbido, Du verkar ha levt ett intressant men jobbigt liv. Det finns säkert massor av intressant att skriva. Så jag tycker du definitivt ska skriva en bok. Om du inte själv vill ge ut den kan du alltid ge din son möjligheten att ta det beslutet.

Ang innehåll. Så är det nog bra att ta med om uppväxt där man startar, var livsvägen avviker från den väg som hadde lett till ett problemfritt liv. Samt vad som skett senare och inte minst kontext och sammanhang. Personer är lämpligt att avidentifiera med pseudonymer och namnbyte på platser, instutioner, skolor, städer osv. Det är oftast inte så viktigt att veta vad t.ex en stad heter. Men mycket mer av vikt om vad som hände och hur stor staden är eller vilken stadsledning den har osv.

Jag håller helt med Zombie i det han skriver. Barndomen är viktig, men den går att skriva rätt kortfattat, en variant kan vara att inleda.varje kapitel med ett stycke, ex skriven med kursiverad text som beskriver någon detalj fråm barn och ungdomsåren som har påverkat dig djupt.

Jag tycker att du ska skriva in i ditt testamente att boken ska ges ut efter din bortgång och att intäkterna ska gå till din son, om du nu hinner ge ut den innan du dör kan du ändra i testamentet. Skicka gärna de färdigskrivna kapitlen till någon du litar på och som är insatt i din situation och som kan hjälpa dig att ge ut boken.

Vill du skydda din son kan du ge ut boken under pseudonym.

Bra råd från alla ovan. Håller med.

Bastuper skrev:Tänk om samhället skulle bli rättvist, man hamnar i särskolan och blir helt
idiotförklarad sen hamnar man i utanförskap, nu sk aman gå i samtal för att
bli sig själv men inte får jag fler vänner av att gå i samtal, enklaste
lösningen är att flytta och sen kan man skriva om den stad man tidigare bott i.

Hasr tyvärr inte läst er tråd men ska göra det sen.

Tack för ditt inlägg, vännen!

Det du berättar om hände min son. Jag satte honom där under ett års tid för att IV på en ort vi bodde innan var helt värdelöst. Det tog ett bra tag innan jag fattade på vilken nivå gymnasiesärskolan då låg, men när pojken tog med skolböcker hem, då fattade jag det.

Så, jag satte igång att bråka igen. Ringde rektor och krävde förflyttning till IV i den stad vi nu bor. Men han sa att det inte gick. Men vi skulle kunna få träffa honom + rektor för IV om vi ville.

OK, så satt vi där. Rektorerna talade med varandra om hur otroligt bra gymnasiesärskolan var, ungefär som i en reklamfilm. Den var som klippt och skuren för just de funktionshinder min son hade. Vi kom aldrig in i samtalet, blev inte tilltalade eller tillfrågade om något.

Då gjorde jag något som jag aldrig förr eller senare gjort i kontakten med rektorer eller myndigheter: Jag slog näven i bordet och röt:

VAD I HELVETE BLIR MAN FÖR NÅGONTING GENOM ATT TITTA PÅ NALLE-PUH-FILMER!!!

Det blev dödstyst i rummet i flera sekunder. Sedan sa rektor för särskolan:
- OK, vi skriver över honom till IV!

Jag läste i tidningen några år senare om föräldrars maktlöshet då de inte klarade av att gå emot experternas råd (tvång). Alltså tog jag nog inte till mer våld än vad nöden krävde. Fast, jag hade skämts länge efteråt.

Senare följde många års kamp för att skaffa fram en yrkesutbildning och därmed tvätta bort dumstämplingen. Den kan väl liknas vid andra världskriget ungefär. Jag använde bön, meditation, politiker, chefen för AF, massmedia, länsarbetsnämndsdirektören och en del list samt kreativitet och voodo.

Miche skrev:Jag håller helt med Zombie i det han skriver. Barndomen är viktig, men den går att skriva rätt kortfattat, en variant kan vara att inleda.varje kapitel med ett stycke, ex skriven med kursiverad text som beskriver någon detalj fråm barn och ungdomsåren som har påverkat dig djupt.

Jag tycker att du ska skriva in i ditt testamente att boken ska ges ut efter din bortgång och att intäkterna ska gå till din son, om du nu hinner ge ut den innan du dör kan du ändra i testamentet. Skicka gärna de färdigskrivna kapitlen till någon du litar på och som är insatt i din situation och som kan hjälpa dig att ge ut boken.

Vill du skydda din son kan du ge ut boken under pseudonym.

Tack för det första rådet, det verkar bra!
Pseudonym - är det helt omodernt numera?
Det finns dessvärre ingen person jag litar på eftersom allt jag skriver är kontroversiellt. Eller - tja, det skulle väl vara Anna-Lena Wikström, ett av Sveriges största medier. Det var ju hennes b l a hennes idé det här med boken!

Zombie skrev:Bara en detalj (så länge): något om barndomen kan vara bra att ha med änd, som bakgrund, "förklaring", för att ge andra chansen att se en liksom framträda som människa. Likadant med andra eller annat som man kanske har förlåtit; ens egen förlåtelse kan ju inte vara det enda urvalskriteriet när man skriver för andra än sig själv. Och förresten, hur man kan göra för att förlåta sina föräldrar kan det ju också finnas de som av goda skäl vill läsa om.

Du och de andra har rätt om att jag måste ha med barndomen i en självbiografi, även om det blir skönlitteratur om jag använder pseudonym. Fast eftersom det blir en paranormal bok så borde den kanske stå på just den bokstaven i biblioteket? Men, eftersom den innehåller information om sjukdomar och samhällskritik - så finns det väl ingen kategori alls över?

Jag gjorde ett omfattande försoningsarbete före min mammas död, eftersom jag "visste" att hon skulle dö snart och genomförde en mindre "Levande begravning" veckorna innan, med liljor och mycket kärlek.
Jag erkänner att jag ibland får flashbacks till barndomen i alla fall och hör hennes kritiska röst skära genom mig, som nu, då hon liksom säger: Du duger inte och du räcker inte till för att skriva en bok!

Jag vill vara sann mot mig själv men samtidigt kärleksfull. Det blir svåra val.

Hej alla!

Jag har nu gett upp tanken att jag ensam kan skriva en bok och har lagt över ansvaret på en högre makt. Alla råd blev till en enda röra i hjärnan. Så jag bestämde mig för att börja meditera, först med hjälp av YouTube-klipp.

Jag har nu mediterat i flera dagar av och till. Tankarna har klarnat och jag vet att jag ska skriva boken ur en paranormal synvinkel. Detta blir den röda tråden.

Mina möten med Anna-Lena Wikström (medium) är det som startat boken och också motiverar mig att skriva den. Jag hittade pappren där hon beskrev min ande och min livsuppgift. Jag SKA skriva en bok, det är en del av min livsuppgift.

Meditation kan göra att vi attraherar det som är positivt. Innan jag började med detta kom det hit en boendestödjare som helt förkastade det jag skrivit och verkade tro att jag är psykotisk.

Men efter mina meditationer, med hjälp av b l a österländska metoder, så dök det idag upp en helt ny boendestödjare som var thailändare och BUDDIST!

Jag drog snabbt in henne med ett stort leende, hängde upp hennes kappa och sa att hon var hjärtligt välkommen. Sedan lät jag henne få berätta om sin tro: vikten av meditation och att göra det som är gott mot varandra, rent praktiskt och på alla de sätt vi kan.

Puh! Nu börjar det likna något. Jag vill skapa en ny värld fylld med människor som inser att vi alla är på en evig resa som handlar om att lära oss vad kärlek är. Det är de som kan hjälpa mig skriva boken, inte de som ser NDU, medialitet och det paranormala som sjukdomstillstånd.

Då det mesta har glidit över till mitt bokskrivande undrar jag om jag borde byta till en annan del av forumet? T ex det privata. Vad sägs? Den här platsen skulle ju handla om att skapa ett rättvisare samhälle.

Debbido skrev:Då gjorde jag något som jag aldrig förr eller senare gjort i kontakten med rektorer eller myndigheter: Jag slog näven i bordet och röt:

VAD I HELVETE BLIR MAN FÖR NÅGONTING GENOM ATT TITTA PÅ NALLE-PUH-FILMER!!!

Pluspoäng på den!
Tydligen det som behövs..

Debbido skrev:Senare följde många års kamp för att skaffa fram en yrkesutbildning och därmed tvätta bort dumstämplingen.

Om man uppfyller de formella kraven för en utbildning efter att man läst upp på IV ska det väl vara att bara ansöka i vanlig ordning?

Och var finns dumstämpeln mer än som ett pappersspår hos kommunen?

plåtmonster skrev:

Debbido skrev:Senare följde många års kamp för att skaffa fram en yrkesutbildning och därmed tvätta bort dumstämplingen.

Om man uppfyller de formella kraven för en utbildning efter att man läst upp på IV ska det väl vara att bara ansöka i vanlig ordning?

Och var finns dumstämpeln mer än som ett pappersspår hos kommunen?

Tack för dina uppmuntrande ord angående mitt sätt att röja med stadens rektorer!

Du förstår - alla klarar inte av att läsa upp sig på IV. Min son har en genomgripande dyslexi som är för omfattande för att han ska klara detta med högskolekompetens. Jag insåg att det inte fanns någon mening med att han satt i en skolbänk till 65 års ålder för att lära sig läsa, skriva, räkna + allt det andra.

Vissa måste få ägna sig åt de rent praktiska sysslor som de har en viss eller t o m stark begåvning för. Idag finns det lärlingsplatser osv, men det fanns det inte då. Den som inte klarade gymnasiet var dömd att bli en slav fastklistrad i AMI-pärmen, där det fanns adresser till en massa arbetsgivare som ville ha gratis arbetskraft för enklare uppgifter, för enkla. Lönebidraget var alltså kopplat till skitjobb med skitlön, inte till vanliga jobb. Han var utestängd från den ordinarie arbetsmarknaden och även till AMS-utbildningar till typ svetsare eller annat.

Rättvist? NEJ!

Tänk, tänk ...vad gör vi då?

S. (sonen) fick genomgå diverse plågor som att arbeta i en cykelaffär i åtta månader med löfte om senare anställning, medan han levde på socialbidrag!

Jag bad och mediterade i åtta månader: "Låt arbetsgivaren få råd att anställa honom!"
Men till sist gav AMI upp och gick till affären och tog med sig S. därifrån. De förstod att de blivit lurade av en slug person som inte drar sig för att ljuga för att få gratis arbetskraft.

Jag ägnar mig inte åt voodoo, men dagen efter det att S. blivit bortförd från affären rusade det in en man med kniv som tänkte mörda cykelhandlaren! Denna var dock bra på att hoppa runt bland cyklarna, som skyddade honom och dessutom åstadkom mycket starka ljud när de föll och rinklockorna ringde.

Så, mannen gav upp och sprang iväg. Det var ju bra, för jag vill ingen något ont. Jag vill bara ha rättvisa.

Nästa arbetsplats innebar en viss lön, fastän mycket låg och med tre moment att utföra på en maskin. Detta fixade inte S. i längden, det var ju själsdödande. Så han började sjunka in i depression. Han arbetade sedan bara 75 %. Han fortsatte sjunka och jag fixade hel sjukskrivning genom en trevlig psykiater. Men - detta accepterade inte arbetsgivaren, som åkte hem till psykiaterns villa på kvällen och bad henne upphäva sjukskrivningen. S. skulle få semester i stället. Hon gick på det! Men han fick ingen semester. Okey, jag ringde psyk och sa hur det låg till samt att S. hade åkt iväg på den läkande resa jag planerat för honom. Som väl var skrev hon ett nytt sjukintyg!

Jag hade funderat länge på hur jag skulle få fram en arbetsmarknadsutbildning och hur jag skulle få loss S. från den senaste slavfabriken. I planen ingick att S. förverkligade sin dröm om MC-körkort med den lilla lön och lediga tid han hade. Detta lyckades trots dyslexin och en hoj köpte vi med.

P g a att jag insisterade på total sjukskrivning tre veckor så föll företaget, S. blev fri och dundrade in på AMI:S gård och klev in på deras kontor, klädd i MC-kläder och en cool stil.

De stirrade på honom. Var inte den killen analfabet? Nähä? Och inte ser han ut som en idiot heller. Och när vi besökt de olika arbetsplatserna har arbetsgivarna sagt att han varit väldigt duktig och ansvarstagande. Vad gör vi nu? Ger honom en AMS-kurs? Okey!

------------------------------

Detta är bara en bit av storyn. Vi hade många fler hinder att forcera, som t ex häxan på AF som lovade göra allt för att han inte skulle få en AMS-kurs. Jag tog trollspöet och trollade bort henne - poff!
Pengarna till kursen frös inne tre ggr och jag fick arbeta som en galning för att avtvinga staten dessa pengar. Det var i princip ett heltidsarbete, som dränerade mig på kraft.

Så, vägen till yrkesutbildning och arbete för den som inte klarar gymnasiet och/eller har funktionshinder är oerhört krokig och lång. Idag är det visst lag på att funktionshindrade inte får lov att gå en arbetsmarknadsutbildning.

Hörde på TV att 40 % att högstadieeleverna i östra Göteborg har för dåliga betyg för att komma in på gymnasiet. Och vad ska då hända med dem? Jag hoppas de har bedjande föräldrar, ormens list och en varulv som slåss för dem i kriget mot det intoleranta samhället som bara är till för dem som har rätt uppväxt, rätt hudfärg, rätt hjärna och är fri från funktionshinder -

UTSLAGNINGSSAMHÄLLET!

Dina inlägg är fantastiska att läsa. Du har verkligen en författartalang!

Miche skrev:Dina inlägg är fantastiska att läsa. Du har verkligen en författartalang!

Som sagt - ni är alla FÖR snälla! Känner Du till ett förlag som är just FÖR snällt?

För att citera Jack Tramiel: "business is war"

En fundering, fick han inte hjälp med dyslexin på tidigt stadium?, det är liksom inte direkt okänt med symptom och hur man hjälper folk med det. Att den offantliga sektorn har svårt att ta till sig vedertagen forskning är en annan femma.

Östra Göteborg kommer nog att sysselsätta fabror blå länge.

plåtmonster skrev:För att citera Jack Tramiel: "business is war"

En fundering, fick han inte hjälp med dyslexin på tidigt stadium?, det är liksom inte direkt okänt med symptom och hur man hjälper folk med det. Att den offantliga sektorn har svårt att ta till sig vedertagen forskning är en annan femma.

Östra Göteborg kommer nog att sysselsätta fabror blå länge.

Det första som hände var att skulden lades på Mamma. Allting är ju mammans fel som vi vet? Eller pappans. Sociala problem - det kan ge lässvårigheter.
Det andra: beviljades lite, lite specialundervisning. "Vi har inte råd med mer!" Hört det förut?
Det tredje: Jag hittade en dyslexiklinik, privat, datoriserad och med en dyslexiexpert som lärare. Jag gav offerten till kommunen och de sa: "Vi har inte råd!"
Det fjärde: Pojken sattes i en "Samverkansklass" som i praktiken var allmän utbildning i kriminalitet.
Det femte: Jag tog bort honom därifrån.
Det sjätte: Jag satte honom i en nyöppnad dyslexiskola. S. fick svår huvudvärk och orkade inte gå dit. Så jag satte mig själv i skolbänken en dag. Gud, vilken huvudvärk jag fick!!! Det fanns just ingenting annat än papper och pennor som hjälpmedel än - så eleverna rusade runt, skrek och slogs i brist på annan underhållning.
Det sjunde: Jag tog honom därifrån.

I åratal testade han sedan en rad skolor. Men IV och folkhögskolor som bara hade pennor att tugga på och papper att skrynkla till var värdelösa eftersom S nu blivit allergisk mot pennor och papper. Han var i skriande behov av dator, talsyntes och moderna hjälpmedel. Men kommunerna hade inte råd.

Sedan gav vi upp. S. klickade sig till ett MC-körkort och så drog vi iväg 50 mil, la oss i gräset och storskrattade åt detta bakvända land som utbildar snickare i flera språk så att de sedan kan bygga sjuka, mögliga, lutande, fuktiga, elektrifierade och livsfarliga hus medan de struntar i Sunt Förnuft och Händernas intelligens! Hellre bojkottar Sverige 30 % av landets praktiker och ger dem ett litet bidrag än låter dem få vara med och "bygga Sverige starkt".



Till sist sa Mamma Muu - det är dags att Leva Nuu!

Det är förjävligt att skolorna ligger på kommunernas ansvar, vilket inneburit att de flesta skiter fullständigt i ansvaret att utbilda alla barn så att de kan bli Sveriges framtid. De tittar bara på sin budget för den kommande mandatperioden.

Vi kan aldrig bygga ett rättvist samhälle med denna kortsynthet, det man sparar in idag kostar minst tio gånger så mycket i morgon och hela jävla samhället går åt helvete.

Som sagt – du kan skriva, Debbido. Och du har viktiga saker att skriva om.

(Och Miche kanske kunde skriva de politiska sammanfattningarna? )

Miche skrev:Det är förjävligt att skolorna ligger på kommunernas ansvar, vilket inneburit att de flesta skiter fullständigt i ansvaret att utbilda alla barn så att de kan bli Sveriges framtid. De tittar bara på sin budget för den kommande mandatperioden.

Vi kan aldrig bygga ett rättvist samhälle med denna kortsynthet, det man sparar in idag kostar minst tio gånger så mycket i morgon och hela jävla samhället går åt helvete.

Jag håller fullständigt med dig! Men det finns vissa garantier för att inte ALLT kan gå åt helvete - aspergarna, ja, du vet, vi som så ofta drabbas av RÄTTSPATOS!

De flesta autister har en lika envis och minst lika jävlig autistisk förälder.

Ger vi oss? NEJ!

Förutom att jag tycker varje människa ska göra mer än allt den kan göra med hjälp av hjärna och händer så är jag tvungen att lita på att det finns en god Superväxel, som låter människor ramla på varandra när allt ser hopplöst ut.

När S. till sist gav upp sitt giftiga arbete så tänkte jag: JAG ORKAR INTE MER TROLLA MER! Och just DÅ blev S:s kompis trött på sin arbetslöshet och begåvad med ett större kapital, så att det fanns vissa möjligheter att bygga ett ett företag. Visst tar detta lång tid eftersom det ligger i AS-naturen att fördjupa sig, lite för djupt kanske.

AF börjar förstås undra vad som händer så jag föreslog att de båda två går till AF. Jag vet att kompisen snabbt kommer att göra handläggaren utmattad efter att ha serverat henne alla sina planer I DETALJ, så att de kan knalla iväg och fortsätta "bygga sina liv" starka. Det där med att bygga samhället starkt är liksom inte trendigt. Nå, det finns andra arbetslösa som är på väg att dras in i Projekt PÖP, dvs Pluralistiskt-Överlevnads-Projekt!

Jag njuter av min egen överflödighet...jag är bra på att hitta nya omöjliga hinder som måste övervinnas!

ATT SKAPA RÄTTVISA GENOM VÅLD

Jag hälsade på en vän och befann mig på hans uteplats. Grannen var ute på sin och vi småpratade lite. Vi kom på att vi hade bott i samma bostadsområde för ca 50 år sedan, i samma hus. Sedan sa vi vad vi hette och bilden klarnade snabbt för mig. Detta var mamman till den ”terrorist” jag hade avskytt som barn.

Han var alltid beredd att hitta på något djävulskap och jag hade bara stått ut med det. Men jag blev äldre och när jag såg att han terroriserade småbarnen vid sandlådan så brast min impulskontroll. Jag uppfylldes av ett starkt aspergianskt, socialt rättspatos och plösligt visste jag vad jag skulle göra: hämnas alla oförrätter och skaffa rättvisa åt småbarnen!

Jag fick tag i en lagom stor sten. Eftersom jag inte ville skada pojken allt för mycket så lindade jag in stenen i gräs. Var jag verkligen så korkad att jag inte fattade att gräset skulle falla bort eller var jag så bra på att ljuga för mig själv?

Stenen träffade sitt mål och killen började blöda. Han sprang skrikande hem till sin mamma. De fick åka till sjukhuset och sy igen såret.

Senare råkade jag möta honom och hans mamma utanför huset. Hon sa åt honom att straffa mig, vilket han också gjorde. Jag utsattes för en medelmåttlig fysisk misshandel och varje smärtimpuls ristade in Sanningen i mig: Den som tar till våld kommer att drabbas av våld. Det onda jag gör kommer alltid tillbaka i form av ondska. Jag var faktiskt tacksam för denna mycket praktiska lektion i etik och moral!

- Så, hur har ”Kalle” det idag, frågade jag?
- Han är död, sa hon. Han hade ett företag som inte gick så bra, började dricka för mycket. Alkoholen blev hans död.

Kvinnans trädgård var i perfekt skick. Där prunkade de mest paradisiska blommor i mängd. Men i världens vackraste paradis finns ormar, som frestar oss att ta till våld ibland. Jag log mot kvinnan, som jag inte kände någon vrede emot längre, trots det som en gång hade hänt. Hon fostrades av samma läromästare som vi alla i denna livets skola.

Det våld pojken hade använt mot andra drabbade honom själv i form av självdestruktivitet senare i livet. Jag hade inte alls behövs ingripa, hade inte rätt att göra det. Allt mörker man kastar ut kommer tillbaka till en själv, som en bumberang. Själv har jag lidit mycket och den här kvinnan, som jag ryggade för som barn, hon hade också drabbats av den där bumerangen.

Jag nuddade vid de kosmiska lagar jag inte förstår men vet är mycket exakta. En stilla bris fick blommorna att skälva till ett ögonblick på jorden - alla dessa ögonblick som är vårt liv. Alla dessa val som är vår väg.

Min bild av en sedelärande berättelse är inte att den dryper av skönhet, men den här gör det.

Vad kostade denna dyslexiklinik?
Vad är en "Samverkansklass", verkar som rena dumheten..

Någonstans känns det som att trots vissa svårigheter så finns det mycket aspisar skulle kunna tjäna på att nätverka och därmed eliminera en hel del exponering mot NT förutsättningarna.

Apropå våld, när jag läser mobbningsdiskussioner så verkar slutsatsen vara att tyvärr så hjälper en smäll på käften men inte övervåld. Även att förminska plågoandar fungerar, men det är lite svårare. När man är vuxen så är det dock lite andra spelregler och möjligheter.

En intressant och allegorisk historia.

Zombie skrev:Min bild av en sedelärande berättelse är inte att den dryper av skönhet, men den här gör det.

Jo, varför inte? Adam och Eva fördrevs ur Edens lustgård och ut i världen. Så - var är nu Eden och var är världen? Som jag ser det: båda är här just nu, fast på lite olika våglängder. Därför kan lidandet vara fyllt av skönhet och ibland skönheten fyllt av lidande. Tsunamivågen-Thailand - så nära är Livet Döden och så oväntade de krafter som styr våra öden. (Fy på mig! Nu skriver sånger igen.)

matterik skrev:En intressant och allegorisk historia.

Tack, jo jag tyckte själv att den var mycket lärorik. Det är bra att upptäcka potentialen till ondska inom sig så tidigt som möjligt och att aldrig glömma att den finns där.