Jag har mest tassat runt i forumet under några år, lite då och då innan jag gick med nyligen som medlem. Är det någon därute som har positiva erfarenheter av jobb? Det vore kul att höra i så fall!

Själv är jag fångad i dilemmat med att ha ett stort behov intellektuell stimulans, lagom nivå på utmaning, spretig begåvningsprofil, men så extremt lättstressad. Att jag har svårt för jargonger, socialt spel, fikaraster och utåtriktade arbetsuppgifter stänger mig ute från de allra flesta yrken. Hade jag varit mer utåtriktad hade psykolog varit lockande.

Min egen lösning har varit att hålla mig borta från AF. Jobben har jag sökt på egen hand, tyvärr mest städjobb. Jag har haft flera sådana genom åren för att jag blivit så bränd på den sociala biten, att jag tagit ensamjobb. Men fy så understimulerande! Det slutar med att jag säger upp mig, har sparat pengar och hoppat på utbildning/ fristående kurser. Jag har gjort tre seriösa försök att byta karriär. Efteråt har jag sökt jobb igen men inte fått något annat än städjobb. Min diagnosutredning för två år sedan hjälpte mig mycket på det personliga planet, men arbetssituationen blev inte ett dugg bättre.

Jag har odlat mina intressen för konstnärskap, foto, natur och psykologi för att stå ut och få energi som fyller på, och sökt mig till människor som accepterar mig.

Nyligen sa jag upp mig igen från ett städjobb, när en bra och förstående chef slutade. Jag hade jobbat där på halvtid i tre år. Personligt rekord i längd! Har kommit fram till att jag mår bäst av distansstudier och skapande. Just nu läser jag på distans. Jag mår bäst UTAN jobb och myndigheter som lägger sig i mitt liv.

Är det någon av er som har positiva erfarenheter av jobb som fungerat. Det vore inspirerande i så fall. Finns det någon i samma situation som jag?

Här har du en till!! Lycka till i ditt arbetssökande. Det du skrev stämmer på pricken in på vad jag känner. Men jag tar snart vad som helst, dock rädd för att jag ruttnar efter en tid och säger upp mig. Jag har dessutom så svårt att spela entusiastisk när jag träffar ev arbetsgivare. Önskar att jag var bättre på att ljuga också, då skulle det bli lättare att hitta något. När dom frågar vad jag har för svagheter, ja då har jag två val:
-Pass, har ingen kommentar, kan inte svara på den frågan.
-Vara ärlig och sållas bort på en gång.

Hoppas att du hittar något som du kan trivas med.

mvh, Kattpappa

Ja, jag har också svårt att ljuga. Tänk så mycket folk i allmänhet måste spela sociala åtta timmar om dagen, på sina jobb, och gå in i rollen de inte alltid behärskar. Inte konstigt om många blir utbrända. Ibland önskar jag att jag hade mer flexibilitet och skådespelartalang. Det hade underlättat i många arbetsroller och gett fler yrken att välja och vraka mellan!
Kul att du svarade, Tack!

Är det någon därute som lyckats bra med kombinationen AS och socialt arbete av något slag?

Jag är kvar i arbetslivet. Kom ut från universitetet 1989 och lyckats hålla mig kvar inom IT-branchen sedan dess. Det har varit många sjukskrivningar, några riktigt långa, och många jobb-byten pga konflikter med chefer (aldrig med vanliga arbetskollegor), jag har alltid haft en eller ett par riktiga kompisar på mina arbetsplatser utom nu. Då var den enda diagnosen bipolär. Min tjänst är 80%.

Jag fick AS diagnosen för ca ett år sedan. Förra veckan bestämde jag mig för att "komma ut" och mailade till en släkting, min chef och en person jag har förtroende för (den enda).

Till min chef beskrev jag hur jag var stresskänslig. Han svarade iskallt att alla stressar i dagens samhälle och han inte kunde hjälpa mig. Hans svar var inte vänligt sinnat och nu är jag rädd att han ska börja mobba mig, använda kunskapen om min stresskänslighet till ett vapen mot mig. Jag har lärt mig att jag är så gott som chanslös mot en chef och mina förutsättningar att få nytt jobb med tanke på kön, ålder och diagnoser är minimal. Fan, varför lär jag mig inte att hålla käften (TIG MIN MUN SÅ FÅR DU SOCKER). Släktingen har inte hört av sig överhuvudtaget.

Jag gillar jobbet jag har. Mycket är helt nya arbetsuppgifter och det är en super tungt och lång tid att gå igenom startsträckan. Lyckas jag med det kommer mitt jobb passa mig som handsken.

Jag har stor frihet på jobbet, för närvarande ingen som jag jobbar med och jag får jobba hemifrån när det passar. Min envishet är nog min främsta begåvning, så med den och lite tur klarar jag det här.

jojomamma skrev:Till min chef beskrev jag hur jag var stresskänslig. Han svarade iskallt att alla stressar i dagens samhälle och han inte kunde hjälpa mig. Hans svar var inte vänligt sinnat och nu är jag rädd att han ska börja mobba mig, använda kunskapen om min stresskänslighet till ett vapen mot mig.

Korkad verkar han också vara. Han verkar inte förstå vad det här med stress och stresskänslighet handlar om. Stress i den bemärkelse du avser handlar om kemiska signaler kroppen sänder ut när det blir för mycket intryck. Stress i hans värld verkar handla om att ha bråttom eller ha mycket att göra - vilket i sig inte har ett smack med stress att göra. Stress är en fysiologisk reaktion som är osund i längden och alla som har mycket att göra blir inte stressade i klinisk mening.

Jag tycker folk är korkade om de inte hajar detta enkla.

kattkvinna skrev:Är det någon därute som lyckats bra med kombinationen AS och socialt arbete av något slag?

Tja jag jobbade som säljare i en färgbutik några år.
Det var gott om stimulans på ett positivt sätt. Skulle inte tveka att göra om det, men den arbetsgivaren är inte kvar idag.

Det sociala spelet mellan försäljare och kund är mer ett rollspel, inte alls som mellan "jämlika" på ett socialt plan.

Starkt av dig Jojomamma, att du hållit dig kvar inom branschen du är utbildad inom, trots motgångar med chefer och sånt. Det visar ju på att det är möjligt att arbeta om man hittar rätt.
Reagerar på att din chef inte vill/kan sätta sig in din stresskänslighet/ diagnoser. Låter som en omogen och dålig chef, som har svårt att sätta sig in andra människors perspektiv. Många NT har också svårt för att sätta sig in i hur andra människor tänker, känner och har för avsikter. Det gäller inte alls bara personer med AS/ autism. Framförallt verkar många NT ha en tendens att stöta bort det som är annorlunda. Deras vilja att ta in och förstå andra människor blockeras av motviljan mot det som är annorlunda. Jag har upplevt det själv många gånger, ofta på arbetsplatser. Detta trots alla försök att smälta in.

Det är ett stort steg att ta att berätta för andra om sig diagnos: att berätta eller inte berätta. Du hade valt ut några du hade förtroende för och det känns ännu tråkigare att de tog det så dåligt.

Jag berättade om min utredning och diagnos för min chef och hon var rätt person att ta det. Det ledde till att jag kunde slappna av mer på mitt arbete. Hon ställde inte samma höga krav på min flexibilitet längre. Jag sökte och fick städjobbet/hushållsnära tjänster ett år innan jag fick min diagnos. Det hade varit intressant att veta om jag hade fått jobbet om jag haft diagnos från början och berättat det på anställningsintervjun.

Hoppas verkligen att du orkar jobba vidare. Det låter bra att du får jobba mycket hemifrån. Jag trivs just nu med distansstudier och pluggar hemma.

kattkvinna skrev:Framförallt verkar många NT ha en tendens att stöta bort det som är annorlunda.

Detta gäller i synnerhet chefer, eller kanske i stort sett dom. Gissa varför invandrare har så svårt med jobb i Sverige.

plåtmonster skrev:Gissa varför invandrare har så svårt med jobb i Sverige.

Kan rätt svar vara: att de anses vara lata tjuvar som skrämmer bort kunderna?

Kanske det, men arbetsgivare i Sverige, i allmänhet tenderar att rekrytera rätt likformigt.

KrigarSjäl skrev:

jojomamma skrev:Till min chef beskrev jag hur jag var stresskänslig. Han svarade iskallt att alla stressar i dagens samhälle och han inte kunde hjälpa mig. Hans svar var inte vänligt sinnat och nu är jag rädd att han ska börja mobba mig, använda kunskapen om min stresskänslighet till ett vapen mot mig.

Korkad verkar han också vara. Han verkar inte förstå vad det här med stress och stresskänslighet handlar om. Stress i den bemärkelse du avser handlar om kemiska signaler kroppen sänder ut när det blir för mycket intryck. Stress i hans värld verkar handla om att ha bråttom eller ha mycket att göra - vilket i sig inte har ett smack med stress att göra. Stress är en fysiologisk reaktion som är osund i längden och alla som har mycket att göra blir inte stressade i klinisk mening.

Jag tycker folk är korkade om de inte hajar detta enkla.

Tack för orden Krigarsjäl,ska minnas dem och använda dem när passande tillfälle kommer.

Var på jobbet idag och det gick jätte bra. Kände inte längre att bossen skulle vara så ovänlig, mest kantig som vanligt. Känner mig själv lite "stärkt" av att komma ut, lite mer självförtroende. Fast jag vet, sådana känslor kan gå upp och ner.

Stå på dig och ta ingen skit från förstoppade chefer!

KrigarSjäl skrev:Stå på dig och ta ingen skit från förstoppade chefer!

Bara nyfiken, är det nåt du märkt har funkat bra i praktiken på riktiga arbetsplatser eller är det en klyscha?

Dagobert skrev:

KrigarSjäl skrev:Stå på dig och ta ingen skit från förstoppade chefer!

Bara nyfiken, är det nåt du märkt har funkat bra i praktiken på riktiga arbetsplatser eller är det en klyscha?

Det är en vettig inställning i största allmänhet.

Inte om chefen är tjockskallig och man vill behålla jobbet.

Dagobert skrev:Inte om chefen är tjockskallig och man vill behålla jobbet.

+1

Man måste stå på sig här i livet...

Som allmän inställning är det rätt, men uppblåsta chefer gör sig gärna av med egensinniga/obekväma anställda, oavsett dessas kompetens. Det gör deras tillvaro lättare. Därför kan man tjäna på att ta en del skit.

Är det någon som hittat rätt nivå på utmaning i arbetet? Ett arbete som är värt att kämpa för och varken är för understimulerande eller stressande.

Har arbetet i industrin och har överlag mestadels bra. Processindustrin fungerade bäst eftersom man fick större ansvar och skötte en mer komplicerad process. Verkstadsindustrin var inte riktigt lika intressant då den var väldigt "grund" och repetetiv. Men är man nyfiken, hjälpsam och tävlingsinriktad som så blir man ganska snabbt uppskattad av både chefer och medarbetare. Då gör det inte så mycket om man inte är socialt i fas med alla andra hela tiden. Det där draget som många med AS har som har att göra med att man kanske är lite mer "business 24/7" än den genomsnittlige verkar oftast vara uppskattat bland arbetsgivare som prioriterar resultat framför en nyslickad ringmuskel.

Jag tyckte det var kul att återkomma till min gamla tråd och nämna en positiv och ny erfarenhet av en arbetsgivare. Alla goda erfarenheter behövs så väl för att avlasta den tunga ryggsäck som jag burit på. I kampen för att hitta ett fungerande arbete har jag hunnit och prova en hel del och tagit en del smällar genom åren.

Den här arbetsgivaren gjorde ingen stor sak av att jag kom ut och berättade om asperger. Jag gjorde det på ett naturligt sätt, kunde betona styrkor och nämna svårigheter på ett sakligt och odramatiskt sätt. Värdigheten inför mig själv höjdes. Jag hade gjort rätt oavsett om jag fått jobbet eller inte. Första gången jag berättade om min diagnos och det gick bra!

Jag har jobbat halvtid i en vecka och ska jobba resten av sommaren. Det funkar bra och de verkar nöjda med mig och uppskattar att jag är noggrann.

Till hösten fortsätter jag att plugga halvtid.

Kul, det är skönt att höra att det fungerade bra.

Miche skrev:Kul, det är skönt att höra att det fungerade bra.

Håller med Miche. Kul när det är något positivt!

Mitt senaste jobb var som skolmåltidsbiträde på en skärgårdsskola.
Kunde jobbat kvar där om det inte varit för att jag blev tvungen att flytta ur en relation.
Jag hade en underbar chef! Hon uppskattade mig verkligen. Men hon fick aldrig veta om mina diagnoser. Hon hade själv en väldigt psyksjuk dotter.
Mina arbetskamrater kunde irritera sig på mig ibland. Jag är mycket snabb och kreativ när jag arbetar. Och kan prata och jobba samtidigt...

Jag saknar min chef där. Skall skriva henne ett kort

Innan henne hade jag ett jobb på en ridskola i 10år. Den kvinnliga chefen har jag fortsatt kontakt med. Men det är en annan historia