Det enda positiva jag kan säga om min egen mamma är att hon till skillnad från 95% av aspergermammorna inte hade en arbetar/medelklassbakgrund utan kom från en finare familj och därför inte var riktigt lika "grov" i sättet hon pratade om mig med alla möjliga, även om hon hade ett sjukligt bekräftelsebehov.

Vanligtvis verkar en typisk aspergermamma vara en väldigt drivande, extremt skvallrig arbetar eller medelklasskärring, ofta med münchhausenliknande beteende också.

Ofta när jag ser eller hör aspergermammor slås jag av att många faktiskt är värre än min mamma var. Extremt dumma kossor, ofta också med dummare barn än jag själv så proportionellt skadar de kanske sina barn mindre än vad min mamma skadade mig.
Dumma och slöa aspergerbarn verkar inte alls lida av sin diagnos, de kan bråka och vara jobbiga men är ungefär som djur i den bemärkelsen att så snart de får mat eller något roligare att göra är konflikten glömd och ingen tid ägnas åt kontemplation kring den egna självbilden, "vem är jag?" eller begreppen stolthet och individuell integritet. De låter sig fösas som åsnor helt enkelt och att deras mammor är pådrivande och besatta av deras diagnos på ett sätt som t.o.m är värre än hur min egen mamma betedde sig skadar dem därför inte märkbart.

Det mest skrämmande för mig har varit när jag på något sätt kommenterats av andras aspergermammor, i något sammanhang, bakom min rygg, utan att de ens träffat mig i verkligheten många gånger. De projicerar alltid väldigt starkt sin egen världsbild på vem som än råkar ha diagnosen och har redan dömt en på förhand, dessa extremt obildade, okunniga lågklasskärringar som inte sällan jobbar på dagis, soc, som skolkurator eller något annat yrke där "empati" är viktigt men ingen i realiteten har det.
De drar grova, totalt ogrundade paraleller till sina egna barn och hänvisar alltid på ett skvallersjukt och uthängande sätt till sina egna, "enorma" erfarenheter och kunskaper på området, "att leva med ett AS-barn" etc.

Om de bara skadade sina egna barn skulle jag inte bry mig, men när dessa mindre förfinade men mer dominanta och pådrivande subbor influerat min mamma med sitt tänkande och försökt göra henne till en del av sin sektliknande skvallergemenskap har det påverkat henne, eftersom hon är rätt svag i vissa avseenden, och fört in dessa grisars arbetarklassmentalitet i vår familj. Något som direkt påverkat mig negativt.

Som tonåring drömde jag vid ett par tillfällen att jag mördade mamman till en rätt lågfungerande AS-kille jag placerats i kränkande specialklass tillsammans med.
Min egen mammas relation till dessa kvinnor var under en period ungefär som när Marge Simpson i ett gammalt simpsonsavsnitt träffar en halvkriminell, kroppsbyggande flata som börjar påverka hennes tankesätt och de drar iväg på en thelma & louise-parodierad road trip.

Jag upplevde alltid att min mamma perverterades av andra aspergermammor och av lärare/skolpersonal och att vår relation hade varit bättre idag om de utomståendes påträngande åsikter inte fått komma i närheten av vår familj.

Till alla unga, oerfarna aspergermammor vill jag ge rådet att inte lyssna på de gamla erfarna communitykärringarna med 80-talist eller tidiga 90-talistbarn som diagnostiserades under 90-talet.
Stäng dem ute och bilda er egen uppfattning, helt och hållet. Hur hjälplöst det än kan kännas och hur skönt det än kan vara att ha någon som framstår som "erfaren" att ta råd av och utbyta erfarenheter med, gör inte det. För era barns skull.

Jag misstänker att du nu syftar på aspergermammor som själva är s.k "NT", eller har jag missuppfattat dig då?

Själv känner jag nämligen inte igen mig i din beskrivning då jag själv har en dotter med AS. Däremot känner jag igen min egen mamma, som är väldigt "NT" men som iofs inte hade en susning om att jag hade AS, då jag fick diagnosen förra året.
Nu är hon dock, precis som du nämner, allvetare om AS och hur det fungerar. Kan reta mig något så förbannat också faktiskt. Speciellt när hon lämpar det på min dotter och lägger sig i kontakten jag och hennes pappa har med BUP och skolan.
Jag har försökt få henne att fatta att hon ska backa ett gäng steg, för det här är min, dotterns och hennes pappas fajt. Inte min mammas.

Tycker att det är sorgligt att du haft det såhär, men ser tendensen hos människor som har barn med problem men som själv inte har några (inom NPF t.ex). Konstigt att människor blir experter.
Jag själv har AS, precis som min dotter, men ber ändå BUP om råd (BUP här har varit fantastiska) i massor av frågor, då jag och min dotter inte är samma person.

tahlia skrev:Jag misstänker att du nu syftar på aspergermammor som själva är s.k "NT", eller har jag missuppfattat dig då?

Själv känner jag nämligen inte igen mig i din beskrivning då jag själv har en dotter med AS. Däremot känner jag igen min egen mamma, som är väldigt "NT" men som iofs inte hade en susning om att jag hade AS, då jag fick diagnosen förra året.
Nu är hon dock, precis som du nämner, allvetare om AS och hur det fungerar. Kan reta mig något så förbannat också faktiskt. Speciellt när hon lämpar det på min dotter och lägger sig i kontakten jag och hennes pappa har med BUP och skolan.
Jag har försökt få henne att fatta att hon ska backa ett gäng steg, för det här är min, dotterns och hennes pappas fajt. Inte min mammas.

Tycker att det är sorgligt att du haft det såhär, men ser tendensen hos människor som har barn med problem men som själv inte har några (inom NPF t.ex). Konstigt att människor blir experter.
Jag själv har AS, precis som min dotter, men ber ändå BUP om råd (BUP här har varit fantastiska) i massor av frågor, då jag och min dotter inte är samma person.

Att du själv har AS förändrar nog saken radikalt skulle jag tro. Har faktiskt ingen erfarenhet av hur en aspergermamma som själv har AS kan vara men du har rätt att jag med mitt inlägg syftar på NT-personer (med normal på gränsen till svag begåvning) helt och hållet.

Är nog bra för din dotter om du själv vet hur det är att lida på grund av en obegåvad, oraffinerad men väldigt "påläst" NT-omgivnings agerande.
Det ökar chansen att hon kommer klara sig bra tror jag, inte råka illa ut på grund av de som "vill hjälpa till" på ett ganska forcerat sätt.

Kul att se en aspergare som anlägger ett så nyktert narcissitiskt perspektiv på det hela.
trevlit skrivet hermann

Jag undrar hur det hade varit att växa upp med en mamma som inte alls förstått mitt sätt att tänka. En mamma som varit fullständigt normal och helt utan AS-drag.
DET hade varit mycket svårt.

Ni får ursäkta men anser nog att detta utbrott över Asperger.mammor tyder på en i alltför hög grad dynamisk terapi hos dessa personer.

Sedan kom vi ju inte med storken direkt......med en ärftlighet på 80% så är det väl troligt att de flesta av oss har en mamma med några AS.drag iallafall.

Vill också hänvisa till forskning av Eric Shopler som bevisar att mammor till barn med AS-diagnos känner sitt barn PRECIS lika bra som normala NT-mammor.

Jag har träffat få (om några) knäppa AS-mammor. Däremot har många, liksom sina barn, svårt att kommunicera ibland....och tolkas därefter.

Tingeling skrev:Jag undrar hur det hade varit att växa upp med en mamma som inte alls förstått mitt sätt att tänka. En mamma som varit fullständigt normal och helt utan AS-drag.
DET hade varit mycket svårt.

Ni får ursäkta men anser nog att detta utbrott över Asperger.mammor tyder på en i alltför hög grad dynamisk terapi hos dessa personer.

Sedan kom vi ju inte med storken direkt......med en ärftlighet på 80% så är det väl troligt att de flesta av oss har en mamma med några AS.drag iallafall.

Vill också hänvisa till forskning av Eric Shopler som bevisar att mammor till barn med AS-diagnos känner sitt barn PRECIS lika bra som normala NT-mammor.

Jag har träffat få (om några) knäppa AS-mammor. Däremot har många, liksom sina barn, svårt att kommunicera ibland....och tolkas därefter.

Med aspergermammor menar jag mammor till aspergerbarn, inte mammor som själva har aspergers.
Jag visste faktiskt inte ens att ärftlighetsfaktorn var så hög och av vad jag sett på detta forum är var och varannan kvinna själv mamma med asperger.

I min egen släkt återfinns depression, missbruk, folk med hetsigt temperament och känslomässiga svängningar och en del med diskreta AS-drag men ingenting som kan sägas vara asperger någonstans. Jag har en kombination av störda drag från mina mor och farföräldrar, i hög grad, och ingen av dessa skulle nog klassas som AS. Jag gjorde det däremot för att alla dessa drag samlade i en person kan bli lite mycket, och då krävs en psykologisk förklaring. Det fick bli asperger även om det inte är verklig asperger jag har.

Oavsett vad jag har vill jag inte riskera att skaffa barn om det skulle vara något aspergerliknande. Är risken 80% att det förs vidare tycker jag personligen att sterilisering vore att föredra.
Världen skulle besparas mycket lidande, framtidens barn skulle besparas mycket lidande, om personer med AS bara frivilligt steriliserade sig.

Hur mycket det än skriks om allas lika värde och rätten att få vara individ kommer vi om 200 år leva i en genmanipulerad värld där alla skadade gener, inklusive AS, helt enkelt raderats. Den utvecklingen är ofrånkomlig även om den tycks lika fjärran som månresor och satelliter gjorde år 1815.

Folk kan skrika och beklaga sig men generna kommer vara upprensade inom ett par sekler, tack vare vetenskapen.

Skratt...men kära du. Du är bra precis som du är!!!!!

Verklig Asperger....Vad är det??? Finns det ens??? Om du nu uppfyller
kriterierna för Aspergers syndrom så har du det. Det är en symptomdiagnos och FINNS liksom inte generellt. Ungeför som depression. Vem har en ÄKTA depression...Kan man ta blodprov på det?

Kanske hade din mamma drag av AS? Kanske inte? Oavsett om just din mamma inte fungerade för dig som barn finns det väl ingenting som säger att du behöver bli likadan?? För övrigt tror jag inte det finns några perfekta föräldrar. Men de flesta är "goda nog". Mammor (och pappor) gör i de allra flesta fall precis så gott de kan. För inte såå många år sedan (och ibland även idag) så var också föräldrarna helt i händerna på expertisen. Gick man inte med på deras behandlingar riskrerade man att faktiskt förlora vårdnaden om sitt barn. För att inte tala om att man också beskyllde föräldrarna för att ha orsakat AS...(horribelt egentligen nu när man vet att det till så hög grad är ärftligt).

Nu vet jag att det finns MYCKET få föräldrar med münchhausen eller som de facto vill sina barn illa. Ärligt talat har jag aldrig ens träffat på någon och jag har träffat MÅNGA föräldrar till barn med AS.

Hur som så hoppas jag du kan tala med din mamma direkt om hur din uppväxt känts. Kanske kan hon förklara en del för dig som du inte ens kände till? Bästa källan är hon själv.

Jag är själv mamma till ett barn med AS och ett som inte har AS. Hela min släkt verkar vara fylld av "aspisar" har det visat sig (om man ser på min generation och nästa som nu börjat få diagnoser allt tidigare).

Jag ser INGEN anledning till att behöva sterilisera mig eller min son. Vi är bra precis som vi är och ibland fungerar vi t.o.m. bättre än många NT-isar......på vissa bitar.

Föd fler barn med AS!!!!!.....det gör nog denna jorden bara gott. Det borde födas fler ärliga, genuina människor som säger vad de menar (och inget annat) och är goda lojala vänner/arbetskamrater med en vad jag iallafall tycker större empatisk förmåga än normalstörda (NT).....

Hermann skrev:Hur mycket det än skriks om allas lika värde och rätten att få vara individ kommer vi om 200 år leva i en genmanipulerad värld där alla skadade gener, inklusive AS, helt enkelt raderats. Den utvecklingen är ofrånkomlig även om den tycks lika fjärran som månresor och satelliter gjorde år 1815.

Folk kan skrika och beklaga sig men generna kommer vara upprensade inom ett par sekler, tack vare vetenskapen.

Du har möjligtvis inte tagit med i beräkningen att Aspergare högst sannolikt är ganska överrepresentarade just bland vetenskapsmän, och att de ibland spelar en ganska stor roll för vetenskapen?

Kvasir skrev:

Hermann skrev:Hur mycket det än skriks om allas lika värde och rätten att få vara individ kommer vi om 200 år leva i en genmanipulerad värld där alla skadade gener, inklusive AS, helt enkelt raderats. Den utvecklingen är ofrånkomlig även om den tycks lika fjärran som månresor och satelliter gjorde år 1815.

Folk kan skrika och beklaga sig men generna kommer vara upprensade inom ett par sekler, tack vare vetenskapen.

Du har möjligtvis inte tagit med i beräkningen att Aspergare högst sannolikt är ganska överrepresentarade just bland vetenskapsmän, och att de ibland spelar en ganska stor roll för vetenskapen?

De är nog inte överrepresenterade, men det förekommer vetenskapsmän med asperger. Jag tror mest det där är ett klassiskt motivationsargument, "vi har också värde! Vi fyller en funktion!".

Personligen tror jag inte att AS-personer fyller en biologisk funktion alls. jag tror den biologiska funktionen är lika avsiktlig som cancer av att prata i mobiltelefonen eller av att bo under en elledning. Onödig, överflödig, fyller inget egentligt syfte.

Tja.....en annorlunda hjärnfunktion är i HÖGSTA GRAD användbar många gånger. Inte minst avseende forskning och utveckling.

Om du känner att AS är överflödig och onödig så får det stå för dig. Jag känner inte att mina personlighetsdrag är de minsta överflödiga utan tvärtom ganska nyttiga i dagens samhälle.

Vad som är normalt (alltså det vanligaste) säger INTE ETT DUGG om att det är bra eller dåligt. Alltså kan det normala egentligen vara både onödigt och överflödigt.

Tingeling skrev:Skratt...men kära du. Du är bra precis som du är!!!!!

Verklig Asperger....Vad är det??? Finns det ens??? Om du nu uppfyller
kriterierna för Aspergers syndrom så har du det. Det är en symptomdiagnos och FINNS liksom inte generellt. Ungeför som depression. Vem har en ÄKTA depression...Kan man ta blodprov på det?

Kanske hade din mamma drag av AS? Kanske inte? Oavsett om just din mamma inte fungerade för dig som barn finns det väl ingenting som säger att du behöver bli likadan?? För övrigt tror jag inte det finns några perfekta föräldrar. Men de flesta är "goda nog". Mammor (och pappor) gör i de allra flesta fall precis så gott de kan. För inte såå många år sedan (och ibland även idag) så var också föräldrarna helt i händerna på expertisen. Gick man inte med på deras behandlingar riskrerade man att faktiskt förlora vårdnaden om sitt barn. För att inte tala om att man också beskyllde föräldrarna för att ha orsakat AS...(horribelt egentligen nu när man vet att det till så hög grad är ärftligt).

Nu vet jag att det finns MYCKET få föräldrar med münchhausen eller som de facto vill sina barn illa. Ärligt talat har jag aldrig ens träffat på någon och jag har träffat MÅNGA föräldrar till barn med AS.

Hur som så hoppas jag du kan tala med din mamma direkt om hur din uppväxt känts. Kanske kan hon förklara en del för dig som du inte ens kände till? Bästa källan är hon själv.

Jag är själv mamma till ett barn med AS och ett som inte har AS. Hela min släkt verkar vara fylld av "aspisar" har det visat sig (om man ser på min generation och nästa som nu börjat få diagnoser allt tidigare).

Jag ser INGEN anledning till att behöva sterilisera mig eller min son. Vi är bra precis som vi är och ibland fungerar vi t.o.m. bättre än många NT-isar......på vissa bitar.

Föd fler barn med AS!!!!!.....det gör nog denna jorden bara gott. Det borde födas fler ärliga, genuina människor som säger vad de menar (och inget annat) och är goda lojala vänner/arbetskamrater med en vad jag iallafall tycker större empatisk förmåga än normalstörda (NT).....

Kriterierna i mitt fall är ihopljugna av en felaktig utredning. I efterhand har det visats att jag INTE uppfyller flera av de kriterier jag ansågs uppfylla när diagnosen ställdes.
Har gjort tester för IQ och EQ som är helt normala och enligt psykologen "ovanligt jämna, t.o.m mer balanserade än för de flesta NT personer".
Jag hade inga svackor eller speciella brister/överbegåvningar utan en intelligens som låg helt rak och jämn en hyffsad bit över genomsnittet.

Sen kommer jag aldrig acceptera en diagnos när alla medicinska tester som gjorts visar på normala resultat. Inga skador eller avvikelser i hjärnans blodflöde eller hjärnvågorna eller någonting.

Man kan också fråga sig varför jag är mer högfungerande än 98% av alla med AS men mår sämre än vad de flesta verkar göra. Vidare bör man fråga sig varför alla mina vänner någonsin varit NT-personer och varför jag får stimulans av umgänget med NT även om jag också hamnar i konflikter.
Varför upplever jag AS-personer som tråkiga, jobbiga och äckliga och varför känner jag att jag inte kan identifiera mig med AS-personer?

Min mamma har psykopatiska/narcissistiska drag, inte AS-drag. I grunden hade hon nog bara en jobbig uppväxt själv och fick känslomässiga problem av det.

Hermann skrev:

Du har möjligtvis inte tagit med i beräkningen att Aspergare högst sannolikt är ganska överrepresentarade just bland vetenskapsmän, och att de ibland spelar en ganska stor roll för vetenskapen?

De är nog inte överrepresenterade, men det förekommer vetenskapsmän med asperger. Jag tror mest det där är ett klassiskt motivationsargument, "vi har också värde! Vi fyller en funktion!".

Jag vet inte om det finns några studier på det, men det verkar vara en ganska vanlig uppfattning bland de som jobbar professionellt med Asperger att det finns en överrepresentation bland akademiker. Och då gäller det bara diagnosticerade. Det finns förmodligen ett stort mörkertal på icke diagnosticerade Aspergare som fungerar för bra att få diagnos, och dessa är då allra minst yrkesverksamma, och gissningvis är akademiker överrepresentade även här för att det är lätt att vara "konstig" utan att uppmärksammas i den akademiska världen.


Edit: Förresten, varför är du så envis på att svartmåla AS och samtidigt lika envis med att hävda att din AS-diagnos är felaktig? Ska vi andra ta det som en förolämpning, eller vad är poängen?

Kvasir skrev:

Hermann skrev:

Du har möjligtvis inte tagit med i beräkningen att Aspergare högst sannolikt är ganska överrepresentarade just bland vetenskapsmän, och att de ibland spelar en ganska stor roll för vetenskapen?

De är nog inte överrepresenterade, men det förekommer vetenskapsmän med asperger. Jag tror mest det där är ett klassiskt motivationsargument, "vi har också värde! Vi fyller en funktion!".

Jag vet inte om det finns några studier på det, men det verkar vara en ganska vanlig uppfattning bland de som jobbar professionellt med Asperger att det finns en överrepresentation bland akademiker. Och då gäller det bara diagnosticerade. Det finns förmodligen ett stort mörkertal på icke diagnosticerade Aspergare som fungerar för bra att få diagnos, och dessa är då allra minst yrkesverksamma, och gissningvis är akademiker överrepresentade även här för att det är lätt att vara "konstig" utan att uppmärksammas i den akademiska världen.


Edit: Förresten, varför är du så envis på att svartmåla AS och samtidigt lika envis med att hävda att din AS-diagnos är felaktig? Ska vi andra ta det som en förolämpning, eller vad är poängen?

Varför skulle jag inte vilja svartmåla något jag känner genuint äckel inför? Jag har fått den vidrigaste av vidriga diagnoser påtvingad, den förstörde min barndom och har varit orsak till så mycket tvivel och smärta vad gäller min egen självbild att det är sanslöst.

Jag har också blivit förföljd av aspergare som varit så irriterande att jag faktiskt skulle dödat dem rent fysiskt om det inte var olagligt.

Alla kränkningar sammantaget är för mycket. Jag vet att mitt liv hade varit bättre om jag fått växa upp som odiagnostiserad utan utomståendes inverkan på min familj.

Moderator Titti: Jag uppmanar till ett mindre uppskruvat tonläge i debatten och ökad respekt för andra debattörer samt visad hänsyn till hur andra uppfattar AS

Hermann skrev:Varför skulle jag inte vilja svartmåla något jag känner genuint äckel inför? Jag har fått den vidrigaste av vidriga diagnoser påtvingad, den förstörde min barndom och har varit orsak till så mycket tvivel och smärta vad gäller min egen självbild att det är sanslöst.

Jag har också blivit förföljd av aspergare som varit så irriterande att jag faktiskt skulle dödat dem rent fysiskt om det inte var olagligt.

Alla kränkningar sammantaget är för mycket. Jag vet att mitt liv hade varit bättre om jag fått växa upp som odiagnostiserad utan utomståendes inverkan på min familj.

Och samtidigt anser du att själv är feldiagnosticerad och inte har AS? Då är det alltså en glasklar förolämpning mot oss andra som har AS, och då undrar jag vad du har på forumet att göra. Det är i så fall ett glasklart brott mot forumreglerna här, och tråden borde i så fall ha startats i Fri Diskussion.

Kvasir skrev:

Hermann skrev:Varför skulle jag inte vilja svartmåla något jag känner genuint äckel inför? Jag har fått den vidrigaste av vidriga diagnoser påtvingad, den förstörde min barndom och har varit orsak till så mycket tvivel och smärta vad gäller min egen självbild att det är sanslöst.

Jag har också blivit förföljd av aspergare som varit så irriterande att jag faktiskt skulle dödat dem rent fysiskt om det inte var olagligt.

Alla kränkningar sammantaget är för mycket. Jag vet att mitt liv hade varit bättre om jag fått växa upp som odiagnostiserad utan utomståendes inverkan på min familj.

Och samtidigt anser du att själv är feldiagnosticerad och inte har AS? Då är det alltså en glasklar förolämpning mot oss andra som har AS, och då undrar jag vad du har på forumet att göra. Det är i så fall ett glasklart brott mot forumreglerna här, och tråden borde i så fall ha startats i Fri Diskussion.

Så länge jag har diagnosen har jag samma rättigheter som andra att säga vad jag tycker om den, på ett aspergerforum. Att jag anser mig feldiagnostiserad borde inte ha någon betydelse.
Finns väl ingen forumregel som säger att du måste vara positivt inställd till AS som handikapp och diagnos, lika lite som gaycommunities kräver att du ska vara positiv till pride eller bastuklubbar bara för att du är homosexuell.
AS har förstört mitt liv, hur man än vrider och vänder på det är det ett enormt kors jag tvingats bära i många år. Vare sig orsaken kommer inifrån eller utifrån är AS som fenomen boven. AS är ondska vad mig beträffar.

Tråkiga, jobbiga och äckliga. Så beskriver du oss som har AS.
Du själv varken har eller vill ha Asperger. Du tar avstånd från både Asperger per se och oss som har Asperger. Ursäkta att jag frågar:

Varför är du här?

Jag själv brukar jag göra så att om jag är på ett ställe och upptäcker att jag inte gillar de som är där, då går jag till ett annat ställe. Hur brukar du göra? Stanna bara för att tala om hur illa du tycker om de som är på stället? Hur brukar du bli bemött?

Kvasir skrev:Förresten, varför är du så envis på att svartmåla AS och samtidigt lika envis med att hävda att din AS-diagnos är felaktig? Ska vi andra ta det som en förolämpning, eller vad är poängen?

Ja, ska vi det?

Man kan också fråga sig varför jag är mer högfungerande än 98% av alla med AS men mår sämre än vad de flesta verkar göra. Vidare bör man fråga sig varför alla mina vänner någonsin varit NT-personer och varför jag får stimulans av umgänget med NT även om jag också hamnar i konflikter.
Varför upplever jag AS-personer som tråkiga, jobbiga och äckliga och varför känner jag att jag inte kan identifiera mig med AS-personer?

Min mamma har psykopatiska/narcissistiska drag, inte AS-drag. I grunden hade hon nog bara en jobbig uppväxt själv och fick känslomässiga problem av det.

Jag kan inte identifiera mig med dig, pga at jag själv aldrig uppplevt det.

Många med AS är tråkiga, jobbiga och äckliga, ingen tvekan om det, som sagt, har man inga problem - varför diagnos? Före jag fick diagnos var jag på ett möte med as-are, jag tyckte det var lite väl....de såg, som min psykiatiker sa, lustiga ut, de var ointressanta som vänner, jag fick inga känslor alls för ngn människa, tvärtom kändes det som att jag var lika utanför som vanligt. Att jag skulle ha as trodde jag aldrig, även om jag såg en del gemensamma drag.

Som vuxen spelar det mindre roll om du har asperger, det är förvisso delvis en negativ stämpel men också ngt positivt. Man kan inte bli hemlös tex, om man är en aktivt störd kluster b-människa är det annars en betydligt ökad risk.

Ditt krig mot aspergerstämpeln är don quijote.
Onödig. Dum. Faktiskt rent kontraproduktiv.
Har du växt upp med en mor som var sådan, du är själv sådan, du vill leva med dig själv....du behöver hjälp men inte mot aspergerhursom, den biten är ju avklarad, nu handlar det om onda mörka känslor, om förorättning, idiotstämpling, tvång, falsk gruppgemenskap och kanske en grav felbehading.

Om din mor var sådan du sa, och sen fick du as stämpel falskt, och sen leva med att vara "speciell" på ett asjobbigt sätt, sen har du generna från iaf mor, men kanske far också?

Du har tur, det är lätt att få freudiansk terapi idag.

Hermann skrev:Finns väl ingen forumregel som säger att du måste vara positivt inställd till AS som handikapp och diagnos, lika lite som gaycommunities kräver att du ska vara positiv till pride eller bastuklubbar bara för att du är homosexuell.
AS har förstört mitt liv, hur man än vrider och vänder på det är det ett enormt kors jag tvingats bära i många år. Vare sig orsaken kommer inifrån eller utifrån är AS som fenomen boven. AS är ondska vad mig beträffar.

Moderator:

Klipper in delar av de forumregler som gäller:

* Visa i så stor utsträckning som möjligt hänsyn och respekt gentemot andra medlemmar.

* Försök att undvika ett onödigt grovt och offensivt språk.

Ganesh skrev:Tråkiga, jobbiga och äckliga. Så beskriver du oss som har AS.
Du själv varken har eller vill ha Asperger. Du tar avstånd från både Asperger perse och oss som har Asperger. Ursäkta att jag frågar:

Varför är du här?

Jag fick diagnosen felaktigt och har rätt att säga vad jag tycker. Jag kan också rädda en del barn i riskzonen från att drabbas av mitt öde. Alla föräldrar med annorlunda barn vill inte bli en del av AS-gemenskapen lika lite som alla bögar vill dansa runt i rosa badbyxor i pridefestivalen.

Jag anser att den enorma tilltro till diagnostisering som finns här är farlig. "Få en AS diagnos så kan du andas ut! Skönt!". Otroligt farligt att hjärntvätta föräldrar.
Det behövs åsikter från de som farit illa av diagnostisering. Det är nyanserande och kan kanske rädda liv i längden.

Jag visste inte att det här var ett forum man kommer till för att kramas och förenas i något slags "community". Jag trodde diskussionerna var öppna för åsikter, både positiva och negativa, kring allt som har med AS att göra. Även diagnosen i sig som negativ eller handikappet i sig som ett genetiskt misstag.

Hermann skrev:

Kvasir skrev:Och samtidigt anser du att själv är feldiagnosticerad och inte har AS? Då är det alltså en glasklar förolämpning mot oss andra som har AS, och då undrar jag vad du har på forumet att göra. Det är i så fall ett glasklart brott mot forumreglerna här, och tråden borde i så fall ha startats i Fri Diskussion.

Så länge jag har diagnosen har jag samma rättigheter som andra att säga vad jag tycker om den, på ett aspergerforum. Att jag anser mig feldiagnostiserad borde inte ha någon betydelse.
Finns väl ingen forumregel som säger att du måste vara positivt inställd till AS som handikapp och diganos, lika lite som gaycommunities kräver att du ska vara positiv till pride eller bastuklubbar bara för att du är homosexuell.

Eftersom du anser att du är feldiagnosticerad och anser att du inte själv har AS, så blir ju dina inlägg ett påhopp på oss andra som har AS och accepterar det. Du väljer att ställa dig utanför den grupp du rackar ner på. Det känns som du mest är lite förvirrad och slår lite åt alla håll i ren desperation, vilket är förståeligt med tanke på vad du har råkat ut för. Men det du verkar arg på egentligen är väl inte AS utan att du har fått den diagnosen fast du inte tycker den stämmer på dig? Om du var övertygad om att du hade problem med lungorna men läkarna ställde diagnos att det var fel på ditt hjärta. Skulle du då tala illa om alla hjärtsjuka bara för att du inte har fått en diagnos som du själv tror på?

Ditt beteende är oacceptabelt, och i synnerhet tycker jag du bör be om ursäkt till de mammor här som du har förolämpat utan vettig anledning. Att ha AS kan förklara att man uttrycker sig klumpigt, men det ger ingen rätt att göra det utan att be om ursäkt. Och du anser ju inte ens att du har AS, så kan ju inte ens skylla på det.

Kvasir skrev:

Hermann skrev:

Kvasir skrev:Och samtidigt anser du att själv är feldiagnosticerad och inte har AS? Då är det alltså en glasklar förolämpning mot oss andra som har AS, och då undrar jag vad du har på forumet att göra. Det är i så fall ett glasklart brott mot forumreglerna här, och tråden borde i så fall ha startats i Fri Diskussion.

Så länge jag har diagnosen har jag samma rättigheter som andra att säga vad jag tycker om den, på ett aspergerforum. Att jag anser mig feldiagnostiserad borde inte ha någon betydelse.
Finns väl ingen forumregel som säger att du måste vara positivt inställd till AS som handikapp och diganos, lika lite som gaycommunities kräver att du ska vara positiv till pride eller bastuklubbar bara för att du är homosexuell.

Eftersom du anser att du är feldiagnosticerad och anser att du inte själv har AS, så blir ju dina inlägg ett påhopp på oss andra som har AS och accepterar det. Du väljer att ställa dig utanför den grupp du rackar ner på. Det känns som du mest är lite förvirrad och slår lite åt alla håll i ren desperation, vilket är förståeligt med tanke på vad du har råkat ut för. Men det du verkar arg på egentligen är väl inte AS utan att du har fått den diagnosen fast du inte tycker den stämmer på dig? Om du var övertygad om att du hade problem med lungorna men läkarna ställde diagnos att det var fel på ditt hjärta. Skulle du då tala illa om alla hjärtsjuka bara för att du inte har fått en diagnos som du själv tror på?

Ditt beteende är oacceptabelt, och i synnerhet tycker jag du bör be om ursäkt till de mammor här som du har förolämpat utan vettig anledning. Att ha AS kan förklara att man uttrycker sig klumpigt, men det ger ingen rätt att göra det utan att be om ursäkt. Och du anser ju inte ens att du har AS, så kan ju inte ens skylla på det.

Jag njuter av att uttrycka mig klumpigt och gör det medvetet. Jag är okänslig och hänsynslös av många anledningar, en kanske är att jag farit illa och anser att andra helt enkelt har lägre värde på grund av vad jag fått utstå, en annan anledning är att jag helt enkelt är sån av naturen och får en kick av det.

Moderator Titti: Detta inlägg har renderat dig ett PM

Hermann skrev:

Ganesh skrev:Tråkiga, jobbiga och äckliga. Så beskriver du oss som har AS.
Du själv varken har eller vill ha Asperger. Du tar avstånd från både Asperger perse och oss som har Asperger. Ursäkta att jag frågar:

Varför är du här?

Jag fick diagnosen felaktigt och har rätt att säga vad jag tycker. Jag kan också rädda en del barn i riskzonen från att drabbas av mitt öde. Alla föräldrar med annorlunda barn vill inte bli en del av AS-gemenskapen lika lite som alla bögar vill dansa runt i rosa badbyxor i pridefestivalen.

Jag anser att den enorma tilltro till diagnostisering som finns här är farlig. "Få en AS diagnos så kan du andas ut! Skönt!". Otroligt farligt att hjärntvätta föräldrar.
Det behövs åsikter från de som farit illa av diagnostisering. Det är nyanserande och kan kanske rädda liv i längden.

Herman, här har man rätt att säga vad man tycker. Men man har inte rätt att vara oförskämd på ett tölpaktigt sätt. Och kan du inte skilja på att å ena sidan säga sin mening och å andra sidan att vara elak och oförskämd så tycker jag att du skall hitta andra ställen att hänga på.

Elakhet finns det ingen ursäkt för.

Hermann skrev:Jag njuter av att uttrycka mig klumpigt och gör det medvetet. Jag är okänslig och hänsynslös av många anledningar, en kanske är att jag farit illa och anser att andra helt enkelt har lägre värde på grund av vad jag fått utstå, en annan anledning är att jag helt enkelt är sån av naturen och får en kick av det.

Och då demonstrerar du en total avsaknad av respekt för oss andra på forumet.

Du har nog helt rätt att du inte har AS. Jag tänker på ett avsnitt av House nyligen där Wilson tror att House har AS och läser symptomen högt för Cuddy. Cuddy svarar: "House har inte AS. Jag vet precis vad han har för diagnos. Han är en skitstövel!".

Kvasir skrev:

Hermann skrev:Jag njuter av att uttrycka mig klumpigt och gör det medvetet. Jag är okänslig och hänsynslös av många anledningar, en kanske är att jag farit illa och anser att andra helt enkelt har lägre värde på grund av vad jag fått utstå, en annan anledning är att jag helt enkelt är sån av naturen och får en kick av det.

Och då demonstrerar du en total avsaknad av respekt för oss andra på forumet.

Du har nog helt rätt att du inte har AS. Jag tänker på ett avsnitt av House nyligen där Wilson tror att House har AS och läser symptomen högt för Cuddy. Cuddy svarar: "House har inte AS. Jag vet precis vad han har för diagnos. Han är en skitstövel!".

Jag vet inte vad det kallas med psykologiska termer, men den klassiska personlighetsstörningen där någon farit illa och på grund av detta sprider hat och förintelse runt sig som svar, trots att man innerst inne också har ett litet barn i fosterställning, är nog vad jag "lider" av.
Är tillräckligt intelligent för att ha sjukdomsinsikt men ingenting jag egentligen kan göra åt det.
Nu råkar bara aspergers syndrom ha blivit mitt livs stora trauma. Det uttrycket har en laddning för mig som inbegriper allt som är smutsigt, fult och dåligt och som tvingat ned mig i djupt tvivel och självhat, nästan krossat mig i ren hopplöshet många gånger.
En stämpel kan i vissa fall ha en sån förödande effekt. Att gå halva sin barndom och känna sig smutsig, för att sen när man uppnått självinsikt nog att inse att man inte är vad de säger att man är, inse att man istället blivit galen, är en svår situation.

Jag kan rannsaka mig själv och analysera den väg jag gått men jag har också stunder där den galenskap jag fått på köpet, av att kämpa mot omvärlden och mig själv och hela min existens, tar över och jag inte kan tänka rationellt för en stund.

Viljan att såra och provocera finns dock ofta nära till hands. Det är något sadomassochistiskt över det hela. Jag har en djup tro på livet och kärleken men vill samtidigt sprida elände runt mig och bränna broar. Jag behandlar folk som skräp och får ofta höra att jag är ett arrogant svin, jag beter mig arrogant för att jag blivit sårad, i grunden, men det har gått så långt att jag ibland gör det utan att ens tänka efter.
Det enda jag inte kan förklara är varför jag minns mig själv som likadan redan som barn, innan jag fick diagnosen. Har alltid haft hämndkänslor mot omvärlden.