Man har ju fått sin AS-diagnos för att man har haft en del svårigheter i sitt liv, vissa har mycket svåra besvär, andra som jag själv som har en mycket mild form av AS, min psykiatiker som jag gick i samtalsterapi i under flera år var helt övertygad om att jag hade AS, medans kuratorn på AS center var helt övetygad om att jag inte hade AS, så jag fick efter flera års väntetid (pga av att jag blev bortglömd..sic) slutligen min AS diagnos, men de sa att jag var de största gränsfall de haft, den största anledningen var att diagnosen sattes var min extremt ojämna begåvningsprofil.

Bor i en lägenhet mitt i Sthlm och har haft en jobb som jag tyvärr blev uppsagd ifrån förra året, nu ska jag genomgå en utredning på AF för att försöka hjälpa mig att få ett arbete som jag passar för.
Har ju haft subtila symptom genom livet som har varit så svårt att sätta fingret på vad det är för någonting, man har varken varit fågel eller fisk sas.
Just min extremt ojämna begåvningsprofil har skapat problem genom (yrkes)livet, då man är så bra på vissa saker men usel på andra.
Ribban har satts skyhögt och sen när man inte lever upp till förväntningarna så har det misstolkats som slarv, nonchalans, man har ansetts oförskämd/ouppfostrad etc

Så det har blivit ett mönster som ständigt återupprepat sig under åren, med arbeten där det kört ihop så mycket att jag varit tvungen att sluta, med mer eller mindre långa perioder av arbetslöshet som följd.
Detta har varit oerhört påfrestande, har haft tur som har hjälp av mina föräldrar fast de är gamla och en extremt låg boendekostnad annars skulle jag aldrig klarat min ekonomi.

Är det några här som känner igen sig, som haft dessa subtila svårdefinierande symptom som hela tiden gjort sig påminda och försvårat tillvaron?

Det är precis vad man känner igen...

Ja.

Jag var på vippen att inte få Aspergerdiagnos. Jag var för kontaktbar eller nåt. Lite oklarheter med diagnoskriterierna där.

Subtilt, definitivt. Inte som de andra barnen.

Garum skrev:Är det några här som känner igen sig, som haft dessa subtila svårdefinierande symptom som hela tiden gjort sig påminda och försvårat tillvaron?

Ja, mina symptom på AS är subtila.
Dock är nog egentligen inte symptomen svårdefinierade eller tvetydiga men däremot har jag nog inte alla symptom som krävs.

Garum skrev:min psykiatiker som jag gick i samtalsterapi i under flera år var helt övertygad om att jag hade AS, medans kuratorn på AS center var helt övetygad om att jag inte hade AS,

En kurator skulle förmodligen inte ´avslöja mig´ En sådan verkar se mest beteende och det som tydligt syns, och jag har (för att jag är så sårbar och det känns livsnödvändigt att ha en gräns mellan mig och världen) utvecklat sociala skyddslager. En psykiatriker skulle kanske kunna ge mig diagnosen, eftersom denne verkar ägna sig åt en mer finmaskig och avancerad analys. Dock har jag ingen diagnos eftersom jag inte tycker att jag har behövt det och jag vet redan att jag är ett gränsfall.

Både subtila symptom och väldigt starka, men lömska (slutsats: det var jag som var lömsk) och otolkbara. Extremt ojämn begåvningsprofil, eller åtminstone färdighetsprofil. Ingen nåd alls förrän med diagnosen (och just ingen verklighetsanpassad hjälp sedan heller; den bra sak jag ändå får ska sparas in nu, vi måste ju alla hjälpa till att spara.)

jag tycker att det jag märker av mest är såna hära symtom som inte är diagnos kriterier (motoriska problem)....
men det kan ju vara för att jag har mer "kontakt" med träning än med andra personer
(dock har jag fått diagnos)

Jag vet inte om jag har tydliga eller subtila tecken/symptom. Ibland känner jag mig helt väck bland andra, medan jag andra gånger får se/höra folks förvåning över att jag har diagnos. Å andra sidan är väl det mina bekymmer; koncentrationsproblem, inte hålla ordning hemma, glömma att äta och liknande, det är inte något som syns utåt. Sammanfattningsvis tycker jag om mig själv jämfört med omvärlden:

Jag är normal och alla andra är konstiga.

Jag känner igen mig till stor del. Jag har en del subtila grejer som det ibland svårt o. sätta fingret exakt på vad det är.

Jag har haft svårigheter i arbetslivet o. därmed sagt upp mig, shoopat alldeles för mkt o. därmed försummat min ekonomi (förut) o. sedan slängt grejerna efter en tid. Haft svårt med sociala kontakter o. har lite fortfarande.

Jag är ett gränsfall, men har oxå en enormt ojämn begåvningsprofil, vilket ställt till det ibland o. det är bl.a. den som gjorde att jag fick diagnos.

Jag känner igen mig. Mina problem har påverkat mig väldigt mycket, men de syns ofta inte speciellt tydligt. Jag har en pågående utredning och det verkar luta åt Aspergerdiagnos, men eftersom de tydliga symptomen i första hand är problem med exekutiva funktioner (sociala problem är tydliga också, men mycket mer subtila), så är det antagligen gränsfall. Kanske får jag inten diagnos alls.

Jag trodde att jag hade autistiska drag, inte AS. Anledningen till att jag inte trodde att jag hade AS var att de aspergare jag kände var motoriskt mycket klumpiga med total oförmåga att kunna hålla ordning, städa, stryka, göra något praktiskt.

Själv kunde jag, innan reumatismen knäckte mig, skapa ett myckert vacker och välstädat hem med ordning överallt. Sydde gardiner, målade om tapeter, stickade, virkade etc. Jag kunde koncentrera mig, arbeta etc. Har flera diagnoser. Vet inte hur många procent asperger jag har egentligen, undrar?

Men mina EQ-poäng är låga, så är det bara.

Kanske är det ändå dags för en ASperger-light-diagnos. Som det är nu så finns det inget mellanting mellan en 7-årig pojkes kriterier eller att vara "normal".......

Vi vet ju alla att det INTE innebär att vi är utan svårigheter i vardagen...
eller att vi tänker som andra heller för den delen....

Kanske kan en sådan diagnos hjälpa till? PDD-NOS säger för lite anser jag. AS blir tämligen förvirrande för de instanser som ska hjälpa till när jag inte beter mig som en 7-årig pojke med AS.......

Tingeling skrev:AS blir tämligen förvirrande för de instanser som ska hjälpa till när jag inte beter mig som en 7-årig pojke med AS.......

Klockren beskrivning av läget . Det finns ingen hjälp, och jag är skitförbannad för att jag ens hamnat i vårdsvängen. Jag kunde nog ha hankat mig fram på något sätt om jag inte stressats till döds av skolan.

Kan se mig själv som en grinig djuraffärsinnehaverska, excentrisk blomsterförsäljerska, hora, städkärring med mera. Då. Men nu är jag fullt upptagen med att lida av stress eftersom allting är så bråttom överallt.

Jag är själv väldigt tvivelaktigt diagnostiserad från 12-års åldern. Det är otroligt enkelt att få AS diagnos, krävs ingenting.

Hermann skrev:Jag är själv väldigt tvivelaktigt diagnostiserad från 12-års åldern. Det är otroligt enkelt att få AS diagnos, krävs ingenting.

Det är inte alls min uppfattning. Jag har varit med om två utredningar av barn - utöver min egen som vuxen - och de har varit mycket noggranna och det har varit många överväganden fram och tillbaka innan de beslöt sig för att sätta diagnosen AS.

Jag skulle uppskatta antalet mötestillfällen (á en timme eller lite drygt) för varje utredning till omkring tjugo var för vuxen resp barn samt ytterligare skolobservationer och QB-test (misstänkt ADHD). Totalt har det varit omkring femton personer inblandade i varje utredning - skolpersonal, föräldrar, andra vuxna, personal från BUP etc. Och så barnet självt såklart

Titti skrev:

Hermann skrev:Jag är själv väldigt tvivelaktigt diagnostiserad från 12-års åldern. Det är otroligt enkelt att få AS diagnos, krävs ingenting.

Det är inte alls min uppfattning. Jag har varit med om två utredningar av barn - utöver min egen som vuxen - och de har varit mycket noggranna och det har varit många överväganden fram och tillbaka innan de beslöt sig för att sätta diagnosen AS.

Jag skulle uppskatta antalet mötestillfällen (á en timme eller lite drygt) för varje utredning till omkring tjugo var för vuxen resp barn samt ytterligare skolobservationer och QB-test (misstänkt ADHD). Totalt har det varit omkring femton personer inblandade i varje utredning - skolpersonal, föräldrar, andra vuxna, personal från BUP etc. Och så barnet självt såklart

Hur mycket tid utredningen ges är faktiskt inte så viktigt i sammanhanget, ibland används det säkert t.o.m bara som en ursäkt för att kunna sätta en tvivelaktig aspergerdiagnos.
Att det tar tid är absolut ingen säkerhetsgaranti, om man inbillar sig det lever man i en drömvärld och är som förälder oansvarig och opassande eftersom man inte ifrågasätter vårdens kompetens utan litar på den blint, endast baserat på det enkla och svaga argument att "mycket tid ges till möten och träffar innan diagnosen sätts".
Det är ett sätt för föräldrar att förenkla komplicerade saker, att hitta ett sätt som trots att det är ett felaktigt sätt ger dem en möjlighet, ibland inbillad möjlighet, att "förstå sitt barn" bättre.

AS-diagnostisering är rätt slumpmässig.

Sen om du tror att skolpersonal är kompetent nog att bidra till en konstruktiv utredning tror du fel. Det finns ingen anställd inom skolan någonstans i Sverige som på något sätt skulle kunna göra annat än att läsa upp på olika diagnoser och sen projicera sina egna inmalda sanningar på offret i fråga, dvs barnet som riskerar diagnos.
Dessa vuxna, inom skolan, är de absolut mest farliga som finns för ett barn i riskzonen. De har förstört många liv och borde omyndigförklaras när det gäller att utreda barns psykiska hälsa.

Hermann skrev:Hur mycket tid utredningen ges är faktiskt inte så viktigt i sammanhanget, ibland används det säkert t.o.m bara som en ursäkt för att kunna sätta en tvivelaktig aspergerdiagnos.
Att det tar tid är absolut ingen säkerhetsgaranti, om man inbillar sig det lever man i en drömvärld och är som förälder oansvarig och opassande eftersom man inte ifrågasätter vårdens kompetens utan litar på den blint, endast baserat på det enkla och svaga argument att "mycket tid ges till möten och träffar innan diagnosen sätts".
Det är ett sätt för föräldrar att förenkla komplicerade saker, att hitta ett sätt som trots att det är ett felaktigt sätt ger dem en möjlighet, ibland inbillad möjlighet, att "förstå sitt barn" bättre.

AS-diagnostisering är rätt slumpmässig.

Sen om du tror att skolpersonal är kompetent nog att bidra till en konstruktiv utredning tror du fel. Det finns ingen anställd inom skolan någonstans i Sverige som på något sätt skulle kunna göra annat än att läsa upp på olika diagnoser och sen projicera sina egna inmalda sanningar på offret i fråga, dvs barnet som riskerar diagnos.
Dessa vuxna, inom skolan, är de absolut mest farliga som finns för ett barn i riskzonen. De har förstört många liv och borde omyndigförklaras när det gäller att utreda barns psykiska hälsa.

Jag håller inte med dig alls här. Min uppfattning står fast, det är inget som gjordes på lösa grunder och självfallet har inte skolan ställt diagnoser, inte heller andra vuxna runt omkring. Alla har bidragit med sin bit till det pussel som har lagts för att försöka få en så bra bild som möjligt av hur svårigheterna ser ut. Jag är för min del övertygad om att diagnosen är riktig.

Att man lägger ner tid på en utredning är självfallet ingen garanti för att den blir riktigt gjord men om man inte gör det är det mycket större risk att man gör fel. Jag vill inte alls betecknas som oansvarig och opassande som förälder för att jag tror att det faktiskt finns kompetens inom vården, det förakt som jag tycker frodas lite överallt finns det i vissa fall säkert fog för men det är definitivt inget man ska förutsätta alltid har fog för sig.

Skolpersonalen kan i vissa fall bidra med en hel del till en utredning men definitivt inte alla alltid. En del ser mer, en del mindre. En del ser med tydligare glasögon än andra.

Vem menar du skall utreda ett barn med misstänkt AS och hur skulle det gå till annat än som jag beskrivit? Hjärnröntgen? Eller skall barn inte utredas alls?

Titti skrev:

Hermann skrev:Hur mycket tid utredningen ges är faktiskt inte så viktigt i sammanhanget, ibland används det säkert t.o.m bara som en ursäkt för att kunna sätta en tvivelaktig aspergerdiagnos.
Att det tar tid är absolut ingen säkerhetsgaranti, om man inbillar sig det lever man i en drömvärld och är som förälder oansvarig och opassande eftersom man inte ifrågasätter vårdens kompetens utan litar på den blint, endast baserat på det enkla och svaga argument att "mycket tid ges till möten och träffar innan diagnosen sätts".
Det är ett sätt för föräldrar att förenkla komplicerade saker, att hitta ett sätt som trots att det är ett felaktigt sätt ger dem en möjlighet, ibland inbillad möjlighet, att "förstå sitt barn" bättre.

AS-diagnostisering är rätt slumpmässig.

Sen om du tror att skolpersonal är kompetent nog att bidra till en konstruktiv utredning tror du fel. Det finns ingen anställd inom skolan någonstans i Sverige som på något sätt skulle kunna göra annat än att läsa upp på olika diagnoser och sen projicera sina egna inmalda sanningar på offret i fråga, dvs barnet som riskerar diagnos.
Dessa vuxna, inom skolan, är de absolut mest farliga som finns för ett barn i riskzonen. De har förstört många liv och borde omyndigförklaras när det gäller att utreda barns psykiska hälsa.

Jag håller inte med dig alls här. Min uppfattning står fast, det är inget som gjordes på lösa grunder och självfallet har inte skolan ställt diagnoser, inte heller andra vuxna runt omkring. Alla har bidragit med sin bit till det pussel som har lagts för att försöka få en så bra bild som möjligt av hur svårigheterna ser ut. Jag är för min del övertygad om att diagnosen är riktig.

Att man lägger ner tid på en utredning är självfallet ingen garanti för att den blir riktigt gjord men om man inte gör det är det mycket större risk att man gör fel. Jag vill inte alls betecknas som oansvarig och opassande som förälder för att jag tror att det faktiskt finns kompetens inom vården, det förakt som jag tycker frodas lite överallt finns det i vissa fall säkert fog för men det är definitivt inget man ska förutsätta alltid har fog för sig.

Skolpersonalen kan i vissa fall bidra med en hel del till en utredning men definitivt inte alla alltid. En del ser mer, en del mindre. En del ser med tydligare glasögon än andra.

Vem menar du skall utreda ett barn med misstänkt AS och hur skulle det gå till annat än som jag beskrivit? Hjärnröntgen? Eller skall barn inte utredas alls?

Omfattande medicinska tester som hjärnröntgen borde alltid vara ett krav. En diagnos ska inte gå att ställa utan att det medicinskt kan styrkas på något sätt.

Skolpersonal ser saker som inte finns där, de projicerar saker om ett barn råkar vara stökigt. Speciellt idag när "kunskapen" om diagnoser som AS är så mycket större är det nog inte ovanligt att en simpel skolkurator är den första som tar upp frågan och nämner diagnosen, innan experterna ens fått titta på det. Redan där går det fel och grunden läggs till en manipulerad diagnos.

Vad folk glömmer är också att läkare är precis som advokater, åklagare eller andra yrkesmänniskor som måste göra bedömningar, inte mer än människor.
Felet många föräldrar gör är att lita blint på någon. Precis som jurister måste läkare göra en bedömning och baserat på de fakta som finns att tillgå nå en slutsats och även här kan det gå fel, på samma sätt som att oskyldiga sitter i svenska fängelser, vissa t.o.m på livstid.
Varje dag ser man dock hur den mänskliga faktorn inom rättsväsendet ger sig till känna, antalet oskyldigt dömda är inte obetydligt.

Bara för att det handlar om vård, inte "straff" är inte den mänskliga faktorn mindre betydande. I många fall kan läkaren, även om han eller hon tituleras expert på området, göra en felaktig bedömning som backas upp med det som till synes verkar vara "bevis".

Hermann skrev:
Felet många föräldrar gör är att lita blint på någon.

Jag är så otroligt glad för att mina föräldrar alltid hävdat att jag inte felade och att de tyckte att det var idiotiskt att sända mig till barnpsykolog när jag var 4 och sedan när jag var 10 så sändes jag av läraren till skolpsykologen.

Vid 4 års ålder var det en tant på barnavårdscentralen som sade att jag inte var normal för att jag satt på golvet och skällde på henne som en hund. Så det blev storutredning, leka i sandlåda och samtala hos barnpsykolog. Resultat: Fullständigt normal flicka enligt honom. Ja, jag uppförde mig väl, jag gillade psykologen, han var skitcool och tilltalade mig som om jag vore en vuxen människa, detta gillade jag.

Vid 10 års ålder så var felet att jag var osocial och bara umgicks med min bästis, detta skulle stävjas. Så jag fick gå till skolpsykologen, som sade till mig att jag skulle fråga någon annan än min bästis om vi kunde leka. Dumt tyckte jag, de andra är ju äckliga. Men det sade jag inte, jag satt tyst och led, förstod inte vad hon snackade för blaj. En äkta tant. Jätteäcklig var hon, då vill jag inte prata. Så hon gav upp.

Hade det här varit idag hade jag säkert fått Aspergerdiagnos före, som i slutänden blev fallet, vid 24 års ålder. Läskig tanke, då hade jag fått gå skola med efterblivna, illaluktande, dreglande monster som våldtar varandra på rasterna och är allmänt odrägliga.

Tanter förstör barn.

De stirrar på barnen med efterblivna ögon, och pekar ut fel med krokiga fingrar, man blir fan gråtfärdig av att tänka på det, äckelhäxor med flottiga glasögon som ska bedöma barnen. Som om de hade koll. Vilket de inte har för fem öre.

sugrövmanövern skrev:

Hermann skrev:
Felet många föräldrar gör är att lita blint på någon.

Jag är så otroligt glad för att mina föräldrar alltid hävdat att jag inte felade och att de tyckte att det var idiotiskt att sända mig till barnpsykolog när jag var 4 och sedan när jag var 10 så sändes jag av läraren till skolpsykologen.

Vid 4 års ålder var det en tant på barnavårdscentralen som sade att jag inte var normal för att jag satt på golvet och skällde på henne som en hund. Så det blev storutredning, leka i sandlåda och samtala hos barnpsykolog. Resultat: Fullständigt normal flicka enligt honom. Ja, jag uppförde mig väl, jag gillade psykologen, han var skitcool och tilltalade mig som om jag vore en vuxen människa, detta gillade jag.

Vid 10 års ålder så var felet att jag var osocial och bara umgicks med min bästis, detta skulle stävjas. Så jag fick gå till skolpsykologen, som sade till mig att jag skulle fråga någon annan än min bästis om vi kunde leka. Dumt tyckte jag, de andra är ju äckliga. Men det sade jag inte, jag satt tyst och led, förstod inte vad hon snackade för blaj. En äkta tant. Jätteäcklig var hon, då vill jag inte prata. Så hon gav upp.

Hade det här varit idag hade jag säkert fått Aspergerdiagnos före, som i slutänden blev fallet, vid 24 års ålder. Läskig tanke, då hade jag fått gå skola med efterblivna, illaluktande, dreglande monster som våldtar varandra på rasterna och är allmänt odrägliga.

Tanter förstör barn.

De stirrar på barnen med efterblivna ögon, och pekar ut fel med krokiga fingrar, man blir fan gråtfärdig av att tänka på det, äckelhäxor med flottiga glasögon som ska bedöma barnen. Som om de hade koll. Vilket de inte har för fem öre.

Jag gick också hos en psykolog och hade även kontakt med en psykiatriker från 8-11 års ålder, de avfärdade AS och var mer inne på något "borderlineliknande" ett tag men jag fick inte diagnos föränn en kvinnlig, medelålders aspergerspecialist och överläkare kom in i bilden vid 12-års ålder och bestämde att det trots allt måste vara asperger, hennes specialitet.
Det som sen följde var hela historien där jag användes som försökskanin åt hennes "cutting edge" mediciner som var helt nya för aspergers men testats på schizofrena i USA i många år. Hon ordinerade preparat efter preparat som alla byttes ut efter 6-12 månader eftersom det bara gav biverkningar och fick mig att må dåligt utan att förändra det min omgivning trodde var problemet.

I en handvändning bestämde sig denna specialist, som numera även försökt sig på lokalpolitik för att bygga på sitt ego än mer, att det inte var neuroleptika utan antidepressivt som gällde! Samma sak, helt annan medicin mot helt andra besvär som inte gav något egentligt resultat. Till slut var denna läkare så desperat, efter att ha provat varenda klassisk typ av neuroleptika + antidepressiv som finns, inklusive klassiska schizofrenimediciner som mallorol, anafranil och risperdal vilket helvände och blev fontex och nån annan antidepressiv jag glömt namnet på, började prata om betablockerare för att göra mig "lugnare" utan att inse att orsaken till min aggression till stor del berodde på kränkningen jag dagligen fick utstå av att vara diagnostiserad och särbehandlad.

Till slut gav hon upp och erkände att jag farit illa av att sitta inlåst på BuP och rekommenderade "en terapeutisk miljö på landet". Detta från att ha börjat med en AS-diagnostisering och flera års hård medicinering med schizomedicin. En viss typ av neuroleptika denna läkare så vitt jag vet lär vara särskild "expert" inom och även vara drivande i hur de lanserats för personer med AS i Sverige, från att ha varit schizofrenimediciner i USA. Det var hennes trademark, dessa mediciner, och hon verkade i väldigt hög grad ha sitt yrkesmässiga fokus på farmakologi, en annan anledning till varför jag kände mig som ett försöksobjekt i hennes forskning.

Att hon sen försökt sig på en karriär som politiker i norra Sverige stärker också min bild av henne som extremt äregirig och hänsynslös karriärist som är villig att offra barn för att komma med banbrytande resultat till forskningen och se sitt eget namn med guldkant.
Träffade henne ett par gånger på stan under dessa år, i andra sammanhang när jag var ute med mina föräldrar, då var hon starkt avståndstagande och verkade knappt vilja hälsa.

Herregud, din berättelse är helt osannolik, du borde skriva en bok om det där Hermann.

Skall nämna en till sak angående min diagnos. Den pushades på av välmenande tanter. Inget grudge där dock, jag behövde diagnosen, för jag var verkligen i behov av entledigande och sjukpension.

Men det var lite underligt hur jag ena dagen inte ansågs ha Aspergers, och hur jag, efter att tanterna som var behjälpliga i mitt diagnosinförskaffande skällt på utredningsteamet, faktiskt fick diagnosen.

Minnet sviker, jag antar att någon extra undersökning gjordes där för att komplettera kriterierna.

Det var ett införskaffande, verkligen. Ganska taffligt så här i efterhand. Påskyndat för att rädda livhanken på mig, eftersom jag svävade mellan att pressas ut i arbetsträning eller entledigas från arbetsmarknaden.

sugrövmanövern skrev:Herregud, din berättelse är helt osannolik, du borde skriva en bok om det där Hermann.

Skall nämna en till sak angående min diagnos. Den pushades på av välmenande tanter. Inget grudge där dock, jag behövde diagnosen, för jag var verkligen i behov av entledigande och sjukpension.

Men det var lite underligt hur jag ena dagen inte ansågs ha Aspergers, och hur jag, efter att tanterna som var behjälpliga i mitt diagnosinförskaffande skällt på utredningsteamet, faktiskt fick diagnosen.

Minnet sviker, jag antar att någon extra undersökning gjordes där för att komplettera kriterierna.

Det var ett införskaffande, verkligen. Ganska taffligt så här i efterhand. Påskyndat för att rädda livhanken på mig, eftersom jag svävade mellan att pressas ut i arbetsträning eller entledigas från arbetsmarknaden.

Kan väl också påstå att min sjukpension håller mig vid liv som det är nu. Jag vill aldrig ha ett "normalt" jobb men skulle kunna tänka mig att syssla med politik eller nånting. Förr eller senare vill jag göra något annat än att sitta hemma och må dåligt.

Så ser man det på det sättet är sjukpensionen faktiskt helt nödvändig, anser dock själv att jag utnyttjar systemet för en ersättning jag kanske inte borde ha rätt till.
Den kom på köpet, jag sjukpensionerades som 16-åring och mina föräldrar försnillade pengarna för eget bruk i 2 år utan att jag ens visste att jag hade pension.

Det uppdagades först när ett oväntat brev från pliktverket förklarade att "eftersom du är förtidspensionär dras kravet på att infinna sig för mönstring tillbaka" och jag frågade min mamma vad det här handlade om, var på hon omedelbart låser in sig på toaletten och börjar skrika att jag är hotfull, innan jag ens gjort någonting annat än att fråga och visa min uppriktiga irritation. Därefter ringer hon polisen och ser till att jag blir körd till akuten, som ringer en jourhavande psykiater.
Tack och lov så är denna psykiater amerikansk jude, inte svensk gris, och efter att ha pratat halva natten vandrar jag ut från psyket som en FRI människa med enda krav att vi ska ta en fortsatt kontakt några dagar senare och diskutera hur saker ska lösas eftersom min mamma inte ville ha hem mig.
Denna judiska läkare har jag också genom slumpen träffat i andra sammanhang ett par gånger och han har varit hur trevlig och personlig som helst, inte rädd, avståndstagande eller nedlåtande som alla andra jag haft att göra med inom vården.
Det var osannolikt men faktiskt enda gången jag blivit rättvist behandlad av vården som inte gått på min mammas eller någon annans lögner. Flera gånger under mina tonår hände det att jag för vanliga, inte fysiska utan enbart verbala bråk i hemmet skjutsades av polis till psyket och tvångsinlades i två veckor.

En gång var orsaken att jag förstört en tavla i hemmet. Det ledde till två veckors tvångsinläggning med rutinmässigt LPT som var formulerat som om det var korrekt, men egentligen bara var en formell rutin för att kunna förvara mig. Det var vad det handlade om, förvar, inget annat.

En gång överklagade jag t.o.m ett av deras slarviga LPT, vilka heller aldrig följdes upp inom 48 timmar av en andra läkare som gjorde en personlig utvärdering, utan bara godkändes och mörklades på rutin.

Advokaten hade vattentäta juridiska argument till varför LPT vid tillfället det ställdes var felaktigt, vilket är det enda rätten ska pröva. Rätten ska inte göra en bedömning av vårdbheovet vid ett LPT-överklagande utan endast se till om det fanns orsak till LPT vid tillfället det ställdes.
Läkaren ber att få sista ordet och förklarar för nämndemännen att jag är "suicid" och risken finns att jag tar livet av mig om jag inte hålls inlåst. Detta var lögn eftersom jag rymt från psyket ett par dagar tidigare och frivilligt kommit tillbaka eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen och inte orkade gömma mig i skogen medans polisen letade. Hade jag varit suicid hade jag valt självmord före att återvända.
Rätten går på läkarens linje och ignorerar de juridiskt korrekta argument min advokat lagt fram, de struntar i grunden till det LPT som överklagas och väljer att istället göra en vårdbehovsbedömning för stunden, baserad på läkarens utlåtande.

Dessa upprepade kränkningar har satt enormt djupa spår i mig. Vet inte vad som är värst, den försmak av helvetet jag upplevde av att vara inlåst utan rättegång på falska grunder, eller det övriga utanförskap jag fick utstå under min barndom.

Nu låter det förvisso som att du (ni båda) har blivit utsatt för en del i din barndom men det ger dig inte rätt att avfärda utredningar och diagnoser generellt. Därmed vill jag inte på något sätt rättfärdiga de övergrepp som verkar ha förekommit.

Att få en diagnos som barn innebär inte automatiskt varken särskola eller förtida pension. Det kan däremot innebära ett bättre bemötande i skolan med hjälp och resurser som inte hade funnits där annars.

Problemen finns där oavsett diagnos eller ej och det är bättre att ha en korrekt benämning på svårigheterna än att annars bara bestämma sig för att barnen är lata, ouppfostrade, ointresserade och allmänt stökiga.

Tycker jag.

Jag hade inte velat köpa mig respekt med hjälp av en Aspergerstämpel i pannan, det skulle bara ha lett till mer mobbing och utanförskap. Jag är en alltför stolt människa för att acceptera mig själv som en sämre variant av människa bara för att andra tycker att jag inte duger.

Jag hade velat bli entledigad från skolgympan vid 13 års ålder när mitt immunförsvar och psyke kraschade. Katederundervisningen hade jag inga problem med.

Att arbeta för att hålla kvar barnen i skolan till varje pris, 100%, pressa in dem i mallar, varav vissa mallar består av särskola och otroligt många tanter, det passar inte alla och hade fått förödande konsekvenser för en sådan som mig.

Barn som diagnosticeras i dag kommer att sitta på detta forum om tio år och ondgöra sig över sina föräldrar, tanter, kränkningar, särskolevistelser med mera.