Vilken är din favoritfilm och varför?

Min favorit alla kategorier är Rocky. En man från slummen, från gatan, bespottad och som får ta mycket skit från omgivningen, som har ett mod och ett hjärta av sällan skådat slag och tar sig an en av världens absolut största utmaningar; han går upp mot världsmästarn. Kvällen innan match ligger han bredvid sin tjej och säger något direkt från hjärtat och med fullständig absolut klarhet; I can't do it. The champ is better than me. But if I can go fifteen rounds I know for the first time that I'm not just another bum from the neighborhood. Detta är filmens epicentrum, den dramaturgiska punkten. Och Stallones manus går till historien som ett av det bästa någonsin...

Vanishing Point är trevligt, men kanske inte min favorit.

Last standing Hippie är också klart sevärd, liksom Goodbye Lenin

Fear and Loathing in Las Vegas ska också ses

Ups, nu gär jag nästan en manne.

Min favoritfilm är och är förblir nog första Tillbaka till framtiden. Exakt den sorts äventyrsfilm jag kunde tänka mig när den kom. Del två är ännu mer fulländad som tidsrese-äventyrs-film. Del tre fullbordade trilogin med en ännu mer jordnära film i en charmerande westernmiljö... bara älskar dem!

Apocalypse Now. Gärna i Redux-versionen. Samtliga filmer med Bogart och Bacall.

Det är ju egentligen omöjligt att välja ut en enda film. En sådan fråga får direkt tankarna att gå till regissörer som Fassbinder, Almodovar och Greenaway m.fl.

Men ska jag ändå försöka tvinga mig att välja ut en bästa film så är jag lite svag för Casablanca. Den har allt utom färg, och det ska den inte ha. På den tiden kunde Hollywood fortfarande göra film. Den är dessutom extra intressant om man försöker tänka sig in den tid den gjordes i, 1942, och då inser man att den är väldigt komplex och vad som på ytan kan verka som "bara" en väldigt bra och välgjord film egentligen samtidigt är en del av krigspropagandan mot Tyskland. Men det stör ju inte (såvida man inte är nazist) utan gör bara filmen mera intressant.

Fast egentligen brister den ändå gentemot filmer av förstnämnda regissörer på den punkt som jag tycker är viktigast, att film i första hand ska vara ett bildspråk och inte en illustrerad dialog, men i Casablanca är det tillräckligt av det för att helheten ska fungera och bli riktigt bra.

Kvasir, visserligen ingen Bacall, men lägg till den till min lista.

Vem saknar Bacall när Ingrid Bergman är med?

Jag håller med dig om Apocalypse now, även om den inte är med bland mina toppkandidater. Jag var väl i övre tonåren när den var ny och jag och en kompis såg den på bio. Vi var som frågetecken efteråt. Det tog oss en vecka att smälta den och ens bli på det klara med om det var en vanlig krigsfilm eller en antikrigsfilm (vi insåg till slut att det var det senare). Reduxversionen såg jag på TV för några år sedan, och den tillförde onekligen en del till den ursprungliga versionen.

När det gäller Apocalypse skall man se filmen och läsa Conrads bok (Mörkrets hjärta) så paralellt det går. Och blanda med TS Eliots "The Hollow Men". Och Dantes Inferno. Därför att alla dessa fyra refererar till varandra. Om man skall utesluta nåt så dumpa Dante.

Så här slutar The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang, but with i whimper

För övrigt är det "The Hollow Men" som Kurtz läser i Apocalypse Now. Tre ömsesidigt refererande konstnärliga mästerverk. Wow.

(Jag vet att jag överdriver litet. Men sett ur backspegeln, med eftertankens kranka visshet...kanske ändå.)

Kopplingen till Conrad kände jag till (även om jag i och för sig hade glömt bort den), men att koppla till Dante var ett nytt och intressant drag, likaså Eliot. Det finns ju många filmer som har en massa sådana paralleller som man lätt missar om man inte känner till dem.

Om jag måste välja blir det nog Amadeus, Milos Formans underbara film om medelmåttans Salieris hopplösa kamp mot geniet Mozart.

Sea of Love (1989) med Al Pacino, Ellen Barkin och John Goodman.

Jag såg den faktiskt på bio två kvällar i rad! Först med en kompis, sedan med dåvarande flickvän. Sedan har jag sett den minst en gång på TV.

Inget mästerverk kanske, men en spännande polisthriller, lite småerotisk och väldigt rolig. Bara lite våldsam på slutet. Musiken är mysigt 60-tal (tillhör inte min favoritmusik).

Mycket fräckt storstadstugg på New York-dialekt. Det tycker jag är gôrkul.
De som är bäst på det snacket är Al Pacino, Dustin Hoffman och Robert De Niro tycker jag.

FRANK
I'm sitten' across from Mortisha Adams.

All these people in here with their rocks and their furs, they get robbed, they get raped, all the sudden I'm their daddy. Come the wetass hour I'm everybody's daddy.

I feel like I got the London Philharmonic up my ass here.

People are work

===
HELEN I thought you were an insonmiac.
FRANK I am. I must have fainted.

===
FRANK I get in a beef with a guy, I hit him fast, I hit him a lot I'm outta there. I don't like getting hurt, know what I mean?
SHERMAN Yea, well God gave fat guys guns so they wouldn't have to do that stuff.

===
SHERMAN You think you could go for a babe with a dick?
FRANK Depend on her personality really.

===
I feel like I got the London Philharmonic up my ass here.


Mera Trivia: <a target="_blank" href="http://velvet_peach.tripod.com/fpacseaoflove.html">Sea of Love Trivia</a>

/Barracuber

Al Pacino är onekligen en väldigt bra skådespelare, och jag är lite svag för Ellen Barkin också även om jag inte vet om hon är så bra skådespelare egentligen. Håller med om att Sea of Love är en ganska bra polisttrhiller dock.

Pacinos bästa rollprestation torde väl annars vara i "En kvinnas doft" (Scent of a woman).

Kvasir skrev:Det är ju egentligen omöjlikänsla att att välja ut en enda film. En sådan fråga får direkt tankarna att gå till regissörer som Fassbinder, Almodovar och Greenaway m.fl.

Men ska jag ändå försöka tvinga mig att välja ut en bästa film så är jag lite svag för Casablanca.

Den fick jag på dvd av min äldste son i julklapp för ett par år sedan. Han har även haft den goda smaken att skänka mig Stalker, en av mina absoluta favoriter, och en box med Hasse-å-Tage.

Säga vad man vill om pojken men har lite känsla för hur man gör sin mamma glad i alla fall...

Jag är inte så där jätteförtjust i att titta på film. Men några filmer som gjort starkt intryck på mig är...

Stanley Kubrick - Barry Lyndon
Peter Greenaway - Tecknarens kontrakt
Peter Greeenaway - ZOO... A Zed and Two Noughts
Jane Campion - Pianot

Jag tycker om vackra filmer med lågt tempo. Jag blir bara stressad av en massa babbel och snabba klipp hit och dit. Värst av allt är den här "sjösjuka" filmningen, som har varit så populär nu de senaste 10-15 åren. När kameran inte är stilla en sekund ens en gång - då blir jag bara alldeles uppstressad och vimmelkantig. Blev så besviken på Lars von Triers "Riget", när den visades på TV. Innehållsmässigt var den serien precis så där skruvad som jag bara älskar.... Men tyvärr var alltsammans så fruktansvärt sjösjukt filmat.

Nej, då är de fyra filmerna som jag nämnde betydligt vilsammare. Och framför allt är det en estetisk njutning att titta på dem.

Svårt att välja en film men den film jag sett flest gånger är "Varats olidliga lätthet" som bygger på Milan Kunderas bok med samma namn. Den fångar bra hur det var att leva i de forna kommunistländerna, ett förtryck som är svårt att förstå innebörden av om man inte upplevt det. Att man dessutom lyckas väva in humor och sensualism är ett extra plus.

Kieslowskis triologi, den blå, vita och röda filmen står även de högt i kurs. Tittade också mycket på fransk film förr och gillar filmer av Luc Besson, Jean-Luc Godard, Truffaut och Patrice Leconte.

Hmm ... som sagt, svårt att välja en film.

Grattis Karenina, du har förstått film. Det ska vara bildspråk och tillräckligt långsamt för att hinna ta in det och njuta av det. Prova "Petra von Kants bittra tårar" av Fassbinder. De flesta skulle förmodligen gå i taket av att den är så långsam och att dialogen är så minimalistisk. Jag tycker det är en helt fantastisk film.

Den har en scen som har ätit sig fast i minnet på mig. Över två minuters stillbild, men istället för att bara frysa bilden som de flesta andra skulle ha gjort så är den filmad så man ser små små rörelser i skådespelarna när de försöker stå så stilla som möjligt. Samtidigt är scenen välkomponerad och spännande som en målning och så är den ett paradexempel på Fassbinders metod att låta musiken kontrastera och säga något helt annat än bilden och dialogen. Till denna scen där alla illusioner har gått i kras för alla så spelar han en kärleksaria ur Traviata (om jag minns rätt).

Min huvudkritik mot det mesta av amerikansk film är att det handlar mera om att illustrera en berättelse med bilder än att använda bildspråk. En bra film borde klara sig utan dialogen.

Och jag som trodde Karls avatar var från hans favoritfilm...

Pemer skrev:Och jag som trodde Karls avatar var från hans favoritfilm...

"Nu blåser vi snuten" får vi nog lägga under kategorin lättare underhållning.

Karl skrev:

Pemer skrev:Och jag som trodde Karls avatar var från hans favoritfilm...

"Nu blåser vi snuten" får vi nog lägga under kategorin lättare underhållning.

Och jag som faktiskt har träffat dig (vad jag minns) kan inte för mitt liv komma ihåg hur du egentligen ser ut...

Och nu kom jag inte upp i jämna tusental inlägg men dock 500 i alla fall ser jag!

En enda favoritfilm? Nej, det klarar jag inte av.

Snarare favoritfilmer i olika genrer:
Musikalfilm: West Side Story: Har allt, massor av fina melodier, en tragisk historia och också en viss realism (krig mellan ungdomsgäng av olika ursprung)
Ungdomsfilm (coming of age): Dirty dancing. Gillar musiken och det är en bra story om klasskillnad, kärlek och en flickas frigörelse från sin far
Dramafilm: Far from Heaven. Nutida film men utspelar sig på 50-talet. Idyllens sprickor avslöjas. Fantastiskt hur färgerna används

En film som gjorde djupt intryck på mig och som jag förgäves letat efter på biblioteket är Rashomon av Akira Kurosawa. En samuraj reser med sin hustru, träffar på en rövare och dödas. Alla berättar olika versioner: hustrun, rövaren, samurajen (genom ett medium) och vittnet vedhuggaren.

Öht gillar jag Kurosawas filmer. De verkar exotiska för oss västerlänningar, men för japanerna är han snarare för påverkad av västerlandet.

Nyckeln till Frihet ligger bra till hos mig. Har sett den 5-6 ggr.

Egentligen varierar favoriterna mycket. Men en av mina favoriter för tre år sedan var "Pi".

uniqueNr5 skrev:Egentligen varierar favoriterna mycket. Men en av mina favoriter för tre år sedan var "Pi".

Är du säker på att det inte var för ungefär 3,14 år sedan?`