Jag har så svårt för att lära mig köra bil, både svårt att lära mig "driva bilen framåt" på ett vettigt sätt och tolka trafiken om det blir mycket information att sortera tex. i en korsning. Efter 1 år av körlektioner fick jag fortfarande motorstopp i varannan korsning, min körlärare både tuggade på naglarna och hyperventilerade...

Undrar om nån känner igen sig?

Jag kan trafikreglerna och klarade teorin ganska lätt men jag förstår inte vem som ska ha tålamodet att övningsköra med mig i en evighet...

Från en som lagt körkortet på is... känns motigt att ta tag i det på nytt då jag vet vilken tid det kommer ta.

Jag lärde mig köra till slut och kör nu rätt bra (om jag inte har nån alltför livlig och pratglad passagerare). Fick körkortet på första uppkörningen men det berodde nog uteslutande på att de två som körde upp före mig gjorde kardinaltabbar som jag lade på minnet och såg till att inte upprepa, typ att köra ut på en huvudväg utan att titta först. 90% tur med andra ord.

Jag vågade inte ens börja övningsköra förrän jag var 22 och det tog mig många månader för jag kan bara processa en sak i taget. Jag kan antingen köra eller lyssna på bilskoläraren. Han snackade så mycket att jag helt tappade koncentrationen på trafiken.

Det problemet har jag fortfarande; kör markant mycket sämre om jag har passagerare som jag konverserar med. Likaså om det är nån som har yvigt kroppspråk och viftar med armarna; då blir jag så distraherad att jag har svårt att koncentrera mig på körningen.

Att köra på ställen där jag inte varit förut är också förvirrande. Föredrar stan för den har jag liksom en inbyggd bild av i huvet så att jag alltid vet precis hur jag ska åka. Om jag inte har den bilden klar för mig så blir det genast strul.

Men annars tycker jag det är kul att köra. Dock så finns det nog de som aldrig riktigt blir vän med bilen. Eller så är det bara att man behöver lite mer tid innan man fått sin kropp att automatisera de nödvändiga momenten. För mig tog det som sagt mycket längre tid än övriga jag känner.

Jag har aldrig förstått hur man ska kunna hålla koll på en 360° komlpex trafiksituation samtidigt som man kör en bil. Har har aldrig ens vågat försöka ta körkort. Redan att cykla i trafik blir för mycket för mig. Särskilt om jag ska följa någon. Var nära att bli påkörd ett par gånger i såna situationer. Sen dess har jag lagt av att cykla. Föredrar att gå. Då har man koll...

Vi verkar vara olika duktiga på att orientera oss i trafiken. Jag tycker att jag har fått sämre uppfattning om trafiken sedan jag fick glasögon (?) för två år sedan. Har fått svårare att skifta fokus, bedömma avstånd, hastighet och så...

Här är en annan bil-händelse:
Jag och min flickvän var och handlade på en stormarknad. Efteråt skulle jag gå och hämta bilen långt bort på parkeringen, medan hon stod kvar vid entrén med alla matkassar.
Väl framme vid bilen så hoppar jag in och kör hem...
Någonstans halvvägs hem upptäcker jag att jag glömde min flickvän, oj!

"OOPS!"

Humusa skrev:Jag har aldrig förstått hur man ska kunna hålla koll på en 360° komlpex trafiksituation samtidigt som man kör en bil. Har har aldrig ens vågat försöka ta körkort. Redan att cykla i trafik blir för mycket för mig. Särskilt om jag ska följa någon. Var nära att bli påkörd ett par gånger i såna situationer. Sen dess har jag lagt av att cykla. Föredrar att gå. Då har man koll...

Enda sättet att ha koll är att åka med någon annan som kör. Att gå i trafikerade områden är livsfarligt, jag tittar alltid fel och är urkass på att bedöma bilars avstånd. För att inte tala om risken att snubbla. Jag har snubblat och trillat riktigt illa massor av gånger på en jättetrafikerad gata precis där jag bor. En gång lyckades jag falla handlöst framåt sekunden innan 3 brandbilar svängde runt ett hörn körandes för full fart och satte förstås just på sirenerna för att de ville ha folk ur vägen. Jag har totalförstört 3 par byxor på den gatan, enbart på den gatan alltså. Sedan har vi alla andra incidenter som har inträffat. Och risken att gå in i stolpar.

Jag vet inte vad som är värst. Kanske tur jag inte kör bil.

Jag har bott i Stockholm första halvan av mitt hittillsvarande liv. Att vara gångtrafikant där är mer krävande än att vara det här i Borås. Inte minst för att bilförarna är mer uppstressade där.
Snubblar gör jag sällan. Har nog rätt bra grovmotorik. (Men på min utredning sa dom att jag rörde mig klumpigt...)

När jag går kan jag "skärma av" och bara uppmärksamma det i omgivningen som är viktigt (för att slippa snubbla eller bli påkörd). Det gör att jag orkar vara uppmärksam när det behövs. I Borås kan det bli rätt avkopplande om man väljer rätt vägar!

Micke, jag kan tänka mig att din flickvän inte var så glad när du glömde henne.

VaiSing skrev:Jag har så svårt för att lära mig köra bil, både svårt att lära mig "driva bilen framåt" på ett vettigt sätt och tolka trafiken om det blir mycket information att sortera tex. i en korsning. Efter 1 år av körlektioner fick jag fortfarande motorstopp i varannan korsning, min körlärare både tuggade på naglarna och hyperventilerade...

Undrar om nån känner igen sig?

Jag kan trafikreglerna och klarade teorin ganska lätt men jag förstår inte vem som ska ha tålamodet att övningsköra med mig i en evighet...

Från en som lagt körkortet på is... känns motigt att ta tag i det på nytt då jag vet vilken tid det kommer ta.

Detta med bilar och körkort är helt uteslutet för mig pga av AS. Jag ser mig själv som en trafikfara om jag skulle hamna bakom en ratt. Förövrigt så har jag aldrig suttit bakom en ratt.

Metaforiska upplysningar

Välkommen hit föresten !!

Jag tror faktiskt helt enkelt att körkort inte är till för alla, endel har inga problem med att hålla reda på allting samtidigt, göra snabba bedömningar och så medans andra helt enkelt inte klarar av det. Är det bara ständiga motorstop man har problem med så kan man ju numera ta körkort för automatväxlad bil och slippa hålla reda på växlar och dragläge.

Själv har jag faktiskt körkort och tycker att bilkörning är jättekul, har faktiskt funderat lite på att börja köra amatörrally eller liknande bara för att det verkar skojj. Dessutom blir jag aldrig åksjuk när jag själv kör bil vilket jag för det mesta blir som passagerare vare sig det är på tåg, bil, buss eller båt.

Däremot så har jag taskigt balanssinne varför cyklar och andra tvåhjulingar inte är något för mig.
Alla har vi våra svaga och våra starka sidor, visst kan vi arbeta på dom men vissa saker får man kanske helt enkelt acceptera att man har svårt för.

Jag känner igen problemet med att ha svårt för pratiga bilskollärare, jag gick igenom många lärare för att jag helt enkelt kände att jag inte fungerade ihop med vissa och därför inte ville lägga ut flera hundra i timmen för att köra med en lärare som inte var bra för mig så jag "testade mig igenom sortimentet" och bokade sedan bara lektioner med de som var bra, tur att jag gick på en stor skola med många lärare. Jag körde inte privat vilket nog kan vara väldigt bra, dels är det ju billigare och dels är det nog bra att köra med någon man känner väl så man slipper så mycket kallprat mellan instruktionerna.

Är det föresten någon som skaffat lämplighetsintyg nyligen och behövt styrka med läkarintyg? Hur gick det i så fall? Var det svårt att få det godkänt?

Att Asbergare har dålig motorik är bara en del som upplever. Den kan ge sig till synes på olika sätt. Drabbas bilkörandet är det synd. Kanske går att träna upp?? En tanke bara.

Korrektion:
Asbergare är felstavning. Ska stavas aspergare. Ordet asbergare ger också otrevliga associationer. Vem vill bli betraktad som as + berg?

Det är kanske möjligt att man kan träna upp sin förmåga att styra ett metallmonster på en väg och bli expert på just sin bil. Det kan fungera alldeles utmärkt i isolerade miljöer. Det ser jag inte som något problem överhuvudtaget.

Problemen uppstår när man kommer i kontakt med andra fartmonster och blir tvungen att lära sig att förstå hur människorna tänker och kan agera i olika situationer. Trots att man är expert på sin bil så kan man vara en katastrof bland andra bilar. Där ligger de stora problemen som jag ser det.

Grimuald skrev:Problemen uppstår när man kommer i kontakt med andra fartmonster och blir tvungen att lära sig att förstå hur människorna tänker och kan agera i olika situationer. Trots att man är expert på sin bil så kan man vara en katastrof bland andra bilar. Där ligger de stora problemen som jag ser det.

Skriver under på det. Jag har också problem med det. Känner mig väldigt "okänslig" i trafiken om man kan säga så. Rondeller är värst. Känns väldigt mycket som ett chansartat spel.

Har också svårt att bedömma bilens storlek i rum på ett naturligt sätt. Vet inte hur det är med den saken men det känns som att jag får tänka på det väldigt mycket i trafiken också, var jag ligger i förhållande till vägkant, räcke o.s.v. Fickparkeringar faller bort nästan helt. Är utrymmet såpass likartat att det jag kan följa samma rutin med riktmärken utan att improvisera går det dock bra. Har lagt ner jag vet inte hur många hundra timmar på det här.

Roligt med många svar, kommer försöka ta körkort igen framöver...sen
får vi se med vilket resultat Många hundjobb kräver körkort, det är min morot...

Billärare är både bra på att prata och prata om alldeles för många saker samtidigt, att köra med samma billärare varje gång känns också viktigt och att det finns en tydlig plan för vad nästa lektion kommer innebära.

Där jag tog körlektion tidigare kunde dom säga att "nästa gång ska du köra rondell" och sen blev det inte så...jag avskyr förändringar så det var störande.

Än så länge cyklar jag, då kan man styra cykeln över övergånstället om trafiksituationen blir för jobbig. Att långfärdscykla är också härligt!

Jag tog körkort "tredje gången gillt".

Första gången jag försökte (runt 19-årsåldern) sa körkortsläraren att jag ju visserligen kunde visserligen köra rätt bra, men jag var inte redo att köra upp pga "något". Jag fick aldrig någon precision på det, men han ville inte låta mig köra upp, varvid jag prövade (och misslyckades) två gånger som privatist.

Spola fram 6 år (där jag mestadels vägrade ens tänka på övningskörning).

I ett nytt försök, nu med intensivkurs, gick det återigen rätt bra, men det blev aldrig någon uppkörning efter att jag brutit ihop på sista körlektionen.

Ny spolperiod på 3-4 år.

Slutligen i år, efter att mitt tredje klarade teoriprov och andra körkortstillstånd bägge gick mot sitt slut gick jag (vilket aldrig skulle hänt utan släktens påtryckningar) en superintensiv kurs som jag faktiskt avslutade. Visserligen med ett sammanbrott under en av lektionerna (vilket renderade i 30 minuters andningspaus) och med fullständig skräck under uppkörningen, men likväl ett körkort...

Med de erfarenheterna kan jag mest tipsa om två saker:

Försök köra så mycket som möjligt (för att faktiskt ha hamnat i de flesta situationer som kan uppkomma) utan alltför långt mellan gångerna. Detta kan kräva att du gör upp med någon som du kan övningsköra med, för det blir lätt helt enkelt för dyrt att ta körkort endast med körskola.

Avsluta med en ytterst intensiv kurs under några få dagar, eftersom oavsett hur bra du är på att köra, är det viktigt att allt är helt aktuellt när det väl gäller...

Jag håller på att få intyg för att ens få påbörja en lektion. Ett särskildt aspergerintyg som jag fortfarande väntar på att få. Har nu väntat tre månader på att få en tid hos läkare sen jag skickade in det "vanliga" intyget (synprov, hälsodeklaration) som du vet för det och som det är fick jag tid om en månad till. Allt detta bara för att få börja med lektionerna som aspie.

För de som tror eller vet att de har motoriska problem kan jag skarpt rekommendera automat. Jag försökte med manuell växel men det blev för mycket att tänka på. Sen provade jag automat och det var en otrolig skillnad.

Jag fick min diagnos förra hösten, men psykologen tyckte att jag hade bättre nytta av avslappningsövningar mot mina fobier än att lära mig mer om min diagnos så det fick jag göra själv. Resultatet blev att jag tack vara Gunilla Brattbergs Guide i helvetet, äntligen insåg ur det låg till i ungefär samma tid som min första uppkörning. Den misslyckades pga att jag var nervös vilket fick mig att köra för fort vid vissa tillfällen. Nästa uppkörning lyckades.

Det är en otrolig frihet att ha bil och som någon sa ett krav i många jobb. Fortfarande är det en hel del att tänka även om vanan har gjort mig säkrare.

I en diskution på aftonbladets hemsida som handlade om fartgränser var det mycket prat om hur dåligt det var med kameror och att då måste man sitta och titta på hastighetsmätaren hela tiden! Varför då, är min fundering. Så himla svårt är det inte att veta hur fort man åker så till vida att man inte är nervös och pga av det trampar till extra på gasen.

Vidare så klagades det på att de långsamma! hastigheterna på motorvägarna gör att man blir slö. Kanske borde jag tacka min asperger som garanterat gör att man håller koll jämt.

Nej jag tror att såna svar kommer från folk som inte bryr sig om vad hur fort de kör. Såna kommer ni träffa på om ni tar körkort. Bry er inte om dem. Om ni kör för fort pga av att någon sån dåre låg tätt bakom er och stressade er så kvittar det. Polisen ser bara till vad ni har gjort. Så ta det lungt och håll hastighetsgränserna om det inte skulle vara väldigt halt.

När det gäller parkering så tycker jag också att det är svårt att veta var man har bilen. Och ändå har jag skaffat en stor bil. Om ni nu måste parkera trångt så ta det lungt eller om möjligt hitta en annan parkering. Nu är Karlskoga inte så stor så jag vet inte hur det ser ut i större städer. men jag brukar försöka hitta en plats jag snabbt och lätt kan komma in på även om den ligger lite längre bort. Det blir inte lika jobbigt psykiskt då utan bara fysiskt, och så otränad är jag inte.

Jag hade inga problem med intyg då jag har bra syn och så, men som sagt mitt var ett vanligt ett eftersom jag inte kände till min AS då.

VaiSing:

Jag tror du bör titta i din omgivning (släkt/familj/vänner) om du har någon lämplig handledare att köra privat med.
Någon som:
* Känner dig, och vet hur du vill ha det.
* Du litar på och känner dig lugn och trygg med.
* Har tid och är envis.
* Inte stressar upp sig för lätt.
* Låter dig ta saker i Din takt.

Och dessutom de vanliga kraven: körkort i 5 år osv...

Själv lyckades jag ta Bilkörkort på det sättet, plus 15 körlektioner utspridda under tiden. Farsan och läraren pratade även mycket med varandra om vad jag behövde öva på efter de lektioner jag haft.

Motorcykelkortet tog jag mest genom olovlig körning, och det var det enda som krävde två uppkörningar.

Till dig som klarade uppkörningen på tredje försöket, det krävs lite att försöka så många gånger, bra jobbat! =)

Jag har funderat vidare och alternativet att ta körkort för automatlåda visste jag inte om. Första försöket med körkort så körde jag bara på körskola och jag tänker inte tala om hur många lektioner...
Jag har som det ser ut nu ingen bra kandidat för privat handledare. Jag avvaktar just nu med det hela, det kan ju dyka upp nya möjligheter på den fronten.

Mamma och pappa är inga bra val. Pappa är åkrädd och mamma är ringrostig...kanske för att pappa är åkrädd. Sen har föräldranas bil automatlåda, så jag får ju inte öva på att växla då och är alldeles för stor för att öva parkering med.

Jag har kört med pappa ngr gånger, han rycker i ratten och skriker när han blir nervös för att man kör nära väggrenen och så... (I övrigt är han en lugn och sansad person).

Tack för alla nya svar i tråden! Det får mig att hålla tanken på körkort levande.

Jag ska köra bil för första gången på 6 år nästa vecka, med typ 60 körlektioner på en körskola i bagaget borde det inte vara så skrämmande men jag är orolig. Jag ska bara köra en lektion för att kunna utvärdera med körläraren...tyvärr är det väl så att man måste se mig köra för att förstå vad jag menar med "stora svårigheter..."

Alternativitet att ta körkort för automatväxlad bil enbart har jag grubblat på ett längre tag....men det finns ingen körskola som erbjuder det inom en radie av 50 mil så det skulle medföra vissa svårigheter då intensivkurs liksom inte finns på kartan.

Håll tummarna nu att jag inte får panikångest och svimmar

Undrar själv om jag verkligen ska ha ett körtkort.

Finns det några bestämmelser för för hur "skadad" (:P) man får vara? Alltså, hur ouppmärksam, hyperfokuserad man får vara osv.

Jag hade inga problem att ta körkortet. Det enda jag hade lite svårt för var rondeller, för att dom förvirrade mig och stressade mig.
Jag klarade uppkörningen på första försöket och det hade bara tagit ett par månader för mig att öva innan dess.

Jag är en hoppslös trafikfara, blir nervig bara jag sätter mig bakom ratten.
Har svårt med trafik enbart som gångtrafikant..

Det är liksom FÖR många moment på en gång för mig, kan inte riktigt hantera sådant.

Att min största svårighet är att HITTA till olika platser gör inte saken lättare.

Halleluja för kollektivtrafik säger jag bara!!