Har du diagnos? (Omröstning)
110 inlägg
• Sida 2 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
MsTibbs skrev:pH skrev:MsTibbs skrev:Jag har diagnos aspergers syndrom och ADHD (blandad typ) sedan november 2007. Sen ser det ut att jag är Bipolär 2 också, formell utredning återstår.
Hmm... Låter betungande...
Då kanske detta vore läsvärt för dig?
Cura Bokförlag & Utbildning
[img]http://www.cura.se/eshop/images/products/341.gif[/img]Jag har läst den! Tack ändå för tipset!
Den har jag oxå läst Tyckte den var väldigt bra! Han har ju även varit på Tv`s nyhetsmorron samtidigt som en psykiatriker.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
jonsch skrev:Hörredu Kristofer, statistiken riskerar att få slagsida åt ett obekant håll tills dess att alla aktiva eller alla reggade har röstat (och talat sanning).Kristofer skrev:Nej
Men med tanke på andra trådars "spekulationer" så tänkte jag att det kunde vara intressant med hårda fakta
Men för all del, det kanske kan bli en diskussion av det.
Mycket möjligt att proportionerna aldrig kan uttrönas av detta. Men oavsett vad så visar detta att det finns många medlemmar med diagnos, det var det jag ville få fram.
Senast redigerad av Kristofer 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs skrev:Mardröm skrev:jaa...3-6 st...
Tre TILL sex styck? Vet du inte precis eller vad?
Nej, Vill man kan man nog räkna ihop massor... olika sömnstörningar tex.
Diagnoserna formellt, 100% efter boken fick jag ju rätt nyligen,
Sen är det arbetsdiagnoser, det är depression, olika former, generell ångest, panikattacker, dysthymi, atypisk autism, bipolär sjukdom och lat slö ovillig narcissthelvete som förväntar sig att vara förmer, blabla...
Nu är ju frågan, som jag undrar över, om jag ska behadlas för tex en sömnstörning som "alla andra"
om jag ska behandlas extra mkt för jag har AS,
eller
om de ska skratta och säga: "men du har ju AS, vem har inte sömnstörningar då"?
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
Hmm skulle citera men något gick fel...
apropå min sociala fobi:
Jag föredrar sång och teater på scen än att prata som redovisningar och grupparbeten. När jag sjunger och spelar teater känns det som "flow"
apropå min sociala fobi:
Jag föredrar sång och teater på scen än att prata som redovisningar och grupparbeten. När jag sjunger och spelar teater känns det som "flow"
Senast redigerad av Mystiqa 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
Mardröm skrev:MsTibbs skrev:Mardröm skrev:jaa...3-6 st...
Tre TILL sex styck? Vet du inte precis eller vad?
Nej, Vill man kan man nog räkna ihop massor... olika sömnstörningar tex.
Diagnoserna formellt, 100% efter boken fick jag ju rätt nyligen,
Sen är det arbetsdiagnoser, det är depression, olika former, generell ångest, panikattacker, dysthymi, atypisk autism, bipolär sjukdom och lat slö ovillig narcissthelvete som förväntar sig att vara förmer, blabla...
Nu är ju frågan, som jag undrar över, om jag ska behadlas för tex en sömnstörning som "alla andra"
om jag ska behandlas extra mkt för jag har AS,
eller
om de ska skratta och säga: "men du har ju AS, vem har inte sömnstörningar då"?
Aha, skall man räkna med alla tillstånd man har kan man lägga till depression, panikångest, ångest även på min lista. Det står om sådant sedan åratal i mina papper, men jag har ingen diagnos på det vad jag vet, det är ju mer en formaliasak...
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs skrev:Aha, skall man räkna med alla tillstånd man har kan man lägga till depression, panikångest, ångest även på min lista. Det står om sådant sedan åratal i mina papper, men jag har ingen diagnos på det vad jag vet, det är ju mer en formaliasak...
Ja, På mina sjukintyg står det nog depression mest.
Men idag bipolär.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
Mystiqa skrev:men alltså på själva pappret så står det ju allt möjligt
panikångest, insomningsproblem, gränsen till psykos!, vanföreställningar, paranoia, tics
Fast många av de sakerna är bara symptom, inte diagnoser.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir skrev:Mystiqa skrev:men alltså på själva pappret så står det ju allt möjligt
panikångest, insomningsproblem, gränsen till psykos!, vanföreställningar, paranoia, tics
Fast många av de sakerna är bara symptom, inte diagnoser.
De skulle väl kunna vara diagnoser?
Panikångestsyndrom, vanföreställningssyndrom, insomnia tex har väl egna icd koder.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
Mardröm skrev:Kvasir skrev:Mystiqa skrev:men alltså på själva pappret så står det ju allt möjligt
panikångest, insomningsproblem, gränsen till psykos!, vanföreställningar, paranoia, tics
Fast många av de sakerna är bara symptom, inte diagnoser.
De skulle väl kunna vara diagnoser?
Panikångestsyndrom, vanföreställningssyndrom, insomnia tex har väl egna icd koder.
Kanske det, jag har ingen koll på vilka exakt av dem som är diagnoser. Mitt förra inlägg var förstås inte menat kategoriskt och påstående. Jag borde nog snarare ha skrivit:
"Fast många av de sakerna är väl bara symptom, inte diagnoer?"
Det var nog så jag menade det, tror jag.
Men även om kanske många eller de flesta av dem har egna diagnoser, så ingår de ju ofta som delsymptom i andra diagnoser, och i de fall de gör det så antar jag att man nöjer sig med de större sammanfattande diagnoserna.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:55:54, redigerad totalt 1 gång.
Ja, både ja och nej, du kan ha panikångest, men du behöver inte ha panikångestsyndrom för det.
Förr tror jag man nöjde sig men "den grövsta" diagnosen, men idag tror jag man använder dem mkt för att få en helhetsproblembild. Vad säger tex asperger en läkare? Det kan ju säga allt det Mystica räknade upp, plus depression, social fobi, narcissim mm, mm.
Eller ...ingenting.
Förr tror jag man nöjde sig men "den grövsta" diagnosen, men idag tror jag man använder dem mkt för att få en helhetsproblembild. Vad säger tex asperger en läkare? Det kan ju säga allt det Mystica räknade upp, plus depression, social fobi, narcissim mm, mm.
Eller ...ingenting.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
Ingen diagnos. Utredning pågår. Lutar nog åt diagnos, men säkert är det inte.
Börjar misströsta dock. Ingen verkar faktiskt få ut något av att bli diagnosticerad såvitt man förstår på det här forumet, så hela poängen med att söka utredning verkar ha försvunnit.
Börjar misströsta dock. Ingen verkar faktiskt få ut något av att bli diagnosticerad såvitt man förstår på det här forumet, så hela poängen med att söka utredning verkar ha försvunnit.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
Peter skrev:Ingen diagnos. Utredning pågår. Lutar nog åt diagnos, men säkert är det inte.
Börjar misströsta dock. Ingen verkar faktiskt få ut något av att bli diagnosticerad såvitt man förstår på det här forumet, så hela poängen med att söka utredning verkar ha försvunnit.
Där misstar du dig. Vi är ganska många här som tycker att vi fått ett nytt liv eller i vart fall början på ett eller en möjlighet att få ett just genom diagnosen.
Dock tror jag att de flesta av oss som upplever det så är lite äldre och vi har levt länge med svårigheter som vi nu äntligen har fått en förklaring till eller åtminstone en ledtråd till det.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 2 gånger.
Precis, jag tycker det märks ganska tydligt här på forumet att vi som fått diagnos en bit (eller långt) upp i vuxen ålder oftast är positiva och tycker det är bra och gör att vi plötsligt förstår varför livet har varit så konstigt. Samtidigt verkar det som att de som fått diagnosen som barn eller tonåringar oftare är negativa och känner diagnosen som en stämpel eller belastning. En gissning angående den skillnaden är att om man får diagnosen som ung så har man ännu inte fått prova på att försöka leva vuxenliv som Aspergare utan att veta om att man är det. Och har man inte kämpat med den problematiken i många år så kanske man inte uppskattar sin diagnos lika mycket.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir skrev:Precis, jag tycker det märks ganska tydligt här på forumet att vi som fått diagnos en bit (eller långt) upp i vuxen ålder oftast är positiva och tycker det är bra och gör att vi plötsligt förstår varför livet har varit så konstigt. Samtidigt verkar det som att de som fått diagnosen som barn eller tonåringar oftare är negativa och känner diagnosen som en stämpel eller belastning. En gissning angående den skillnaden är att om man får diagnosen som ung så har man ännu inte fått prova på att försöka leva vuxenliv som Aspergare utan att veta om att man är det. Och har man inte kämpat med den problematiken i många år så kanske man inte uppskattar sin diagnos lika mycket.
Och på samma sätt så har många av oss som fått diagnos som äldre aldrig drabbats av känslan att vara utpekade på förhand, diskuterade över våra huvuden och beskrivna på ett sätt som vi inte bett om och kanske inte ens känner igen oss i...
Senast redigerad av pH 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
pH skrev:Och på samma sätt så har många av oss som fått diagnos som äldre aldrig drabbats av känslan att vara utpekade på förhand, diskuterade över våra huvuden och beskrivna på ett sätt som vi inte bett om och kanske inte ens känner igen oss i...
Precis. De som får diagnos som unga får det väl antagligen oftast för föräldrar eller andra vuxna tycker att barnen behöver utredas, och barnen själva kanske inte upplever något behov av det. Vi som är vuxna utreds ju, om det överhuvudtaget sker, först efter att vi har haft rejäla problem att klara av vuxentillvaron och (nästan) alltid själva sökt oss till vården.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
Personligen har jag svårt att se en framtid längre. Vad gör man nu? Vissa kanske har byggt upp allt, men tyvärr kom min diagnos efter ett rejält ras.
Den ser också formellt ut att bli mer ras och knas än bra, nog för att den förklarar många missförstånd osv men den säger ju samtidigt att man är väldigt osäker till döden.
Den ser också formellt ut att bli mer ras och knas än bra, nog för att den förklarar många missförstånd osv men den säger ju samtidigt att man är väldigt osäker till döden.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
Fast problemen har man ju vare sig man har fått diagnos eller ej. Visst, så länge man inte har diagnos kanske man har en förhoppning om att man en dag ska börja må mycket bättre, men den illusionen dör ju ändå med åren. En diagnos däremot gör ändå att man får något att förhålla sig till, och att man plötsligt inte är en ensam människa med en massa konstiga problem, utan en av väldigt många med likartade problem. Istället för att försöka passa in i samhället och inte förstå varför man inte lyckas, så kanske man kan acceptera att man avviker på vissa sätt och satsa krutet på att försöka passa in på de områden där det verkligen spelar roll.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:55:55, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare