Alien skrev:Det behövs fler aspergare som berättar hur det är. Och de som kände dig förut vet ju att du inte var nån utomjording, så det borde de inte tycka när de vet att du har AS heller. Visste de på jobbet om det förut?

Pemer skrev:Det är på den punkten jag inte riktigt är med på Eriks inställning till vad en del kan tycka och tänka om man nu går ut öppet med information om att vi finns och om vår problematik.

Dem ska vi bara skita i, är det folk som har respekterat en tidigare som på fullaste allvar skulle sluta med det och få en negativ inställning till en för att de får veta att man har "en konstig diagnos" så är det inte vår förlust att de vänder oss ryggen, det är bara deras egen.

Ingen av oss är väl betjänt av att ha umgänge på nåder med någon sådan person så länge man hållit tyst om sin diagnos, skulle en sådan reaktion bli följden av att "komma ut" så är det väl desto bättre att få veta det och slippa ha med vederbörande att göra.

Dessutom tror jag sådana muppar är en försumbar minoritet. Det bestående resultatet av att informera är ändå att påverka och utbilda de påverkbara och att sprida insikterna om att vi finns och att vi har de problem vi har. Eller hur?

Matilda skrev:Visst, men även om mupparna är i minoritet så kan de råka sitta på chefsposition till jobbet man trivs med eller vill ha (tex). Och att någon är en sådan mupp får man ju inte reda på förrän efteråt, alltså när det är för sent ... I alla fall jag är inte säker på att jag vill offra alltför stora delar av mitt liv på principens altare. Inte än i alla fall - i så fall vill jag åtminstone ha en plan B först.

Okej, det är faktiskt sant. Jag som redan misslyckats kapitalt med, och avskrivit, försök med normalt yrkesliv är inte van att tänka in "jobba" på det sättet.

Fast då hamnar man fortfarande i synen att helst vilja försöka spela NT så bra att att man kan få jobben och chanserna som i första hand NT:s kan få. Några av oss - rentav fler än man tror - har den möjligheten att smälta in såpass bra, och kan välja det alternativet.

Det lite knepiga är att vi är andra som inte fixar det, och det är vi som skulle kunna få våra förutsättningar så oerhört förbättrade om AS och AS-problematik kunde bli tillräckligt känt. Och frågan är hur känt det kan bli och hur snabbt så länge den andra gruppen mest ser till sitt och medvetet väljer att hålla tyst om sina diagnoser för att inte äventyra sina chanser till jobb o dyl. Det låter hemskt och fult att säga det, men det är onekligen så det hänger ihop, såvitt jag kan se.

Så länge det är alltför många fler på den sidan än informatörer som gör vad de kan tror jag inget kommer att ta nämnvärd fart... Så länge kommer vi att fortsätta stå och stampa ungefär där vi står nu... och inte särskilt mer lär hända. Det är min gissning i alla fall...

Återigen kommer jag in på det ämnet mitt i någon helt annan tråd, så den här gången drar jag konsekvenserna och startar en egen tråd. När jag antytt detta i "fel" trådar har de dött, eller bara fortsatt on topic. Det här ämnet är allvarligt och bör tas upp till diskussion. Jag hoppas och tror andra har bra synpunkter som kan ge nya inslag, och framför allt undvika den extrema polarisering som är risken med den uppfattning jag spontant känner att jag har...

Så... Nu vill jag att det här blir diskuterat!

Pemer skrev:Fast då hamnar man fortfarande i synen att helst vilja försöka spela NT så bra att att man kan få jobben och chanserna som i första hand NT:s kan få. Några av oss - rentav fler än man tror - har den möjligheten att smälta in såpass bra, och kan välja det alternativet.

Du ger mig dåligt samvete, Pemer. Självklart vill jag med näbbar och klor försöka få ett jobb som NT:s kan få. Jag vill inte behöva bli särbehandlad och komma krypande till en arbetsgivare med lönebidragsmuteflaggan högt i vädret. Jag gör allt jag kan för att smälta in. Du får mig att börja fundera över om det är fel att tänka så?

Pemer skrev:Det lite knepiga är att vi är andra som inte fixar det, och det är vi som skulle kunna få våra förutsättningar så oerhört förbättrade om AS och AS-problematik kunde bli tillräckligt känt. Och frågan är hur känt det kan bli och hur snabbt så länge den andra gruppen mest ser till sitt och medvetet väljer att hålla tyst om sina diagnoser för att inte äventyra sina chanser till jobb o dyl. Det låter hemskt och fult att säga det, men det är onekligen så det hänger ihop, såvitt jag kan se.

Om jag skulle få ett jobb (jag har inget nu, för jag klarar inte av vardagen tillräckligt för att ha energi över), skulle jag nog inte vilja hålla tyst om min AS. Måhända jag skulle välja ett lämpligt tillfälle att berätta det , men kanhända att jag skulle behöva berätta det redan på intervjun.

Jag vill ju vara ärlig och absolut berätta, men att berätta det redan i jobbansökan sitter hårt inne för mig. Däremot kommer jag kanske att berätta om några av mina svårigheter i min CV, eftersom de ingår i min personlighet.

Usch, så elak och oärlig jag helt plötsligt känner mig!

Om man söker ett vanligt arbete (utan lönebidrag) och konkurrerar med NT, så är det inte särskilt smart att avslöja sin AS.

Jag har ju läst massor av artiklar om hur arbetsgivare alltid söker efter "fel" hos de sökande för att kunna sortera bort dem. Utländskt ursprung och utländskt namn = i papperskorgen. T o m adoptivbarn kan ratas, trots att de har den svenska "kulturkompetensen" och kan svenska perfekt. Överviktiga ratas också, de anses som dummare än andra och/el ha dålig självdisciplin. Den som varit länge arbetslös el är ny på arbetsmarknaden ratas också. "Det säkra före det osäkra, här tar vi inga risker" är arbetsgivarens motto.

Står det sen i annonsen om att man ska ha "social kompetens", "god samarbetsförmåga", "ha många bollar i luften", "trivas när det är mycket att göra", vara flexibel och stresstålig etc, så blir man ju automatiskt bortsorterad. Och det kallas ju inte ens diskriminering. Har man bara de egenskaperna så är man välkommen, även om man har AS. Jag skulle kalla det "strukturell diskriminering", eftersom dessa egenskaper inte behövs för alla jobb.

Så vem kan s a s ostraffat berätta öppet om sin AS-diagnos? Alla de som inte har arbete och inte heller vill ha det. Och den som är så omtyckt och oumbärlig på sin arbetsplats att den inte behöver frukta några repressalier.

Kritan skrev:Du ger mig dåligt samvete, Pemer. Självklart vill jag med näbbar och klor försöka få ett jobb som NT:s kan få. Jag vill inte behöva bli särbehandlad och komma krypande till en arbetsgivare med lönebidragsmuteflaggan högt i vädret. Jag gör allt jag kan för att smälta in. Du får mig att börja fundera över om det är fel att tänka så?


Om jag skulle få ett jobb (jag har inget nu, för jag klarar inte av vardagen tillräckligt för att ha energi över), skulle jag nog inte vilja hålla tyst om min AS. Måhända jag skulle välja ett lämpligt tillfälle att berätta det , men kanhända att jag skulle behöva berätta det redan på intervjun.

Jag vill ju vara ärlig och absolut berätta, men att berätta det redan i jobbansökan sitter hårt inne för mig. Däremot kommer jag kanske att berätta om några av mina svårigheter i min CV, eftersom de ingår i min personlighet.

Usch, så elak och oärlig jag helt plötsligt känner mig!

Elak och oärlig mot vem? Arbetsgivaren? Lugn, de är lika elaka och oärliga. Vilken arbetsgivare berättar om det negativa med att jobba hos dem, om dåliga chefer, sura kamrater, ständig stress och aldrig nån uppskattning? Vilken chef bryr sig om att du ständigt gjort ditt bästa tills du blivit sjuk, om du inte funkar längre? Nej, arbetsgivaren ser på dig som en kugge, funkar inte kuggen, så bort med dem.

För att travestera uttrycket "sanning åt rom, lögn åt gaje": sanning åt den som man kan lita på, utvalda positiva fakta åt övriga.

Givetvis ska du inte berätta något negativt om dig redan i din CV. Däremot kan du vid intervjun avslöja litet men utan att nämna din diagnos.

Om du gör fel i att söka jobb som en NT beror på vad du själv känner att du orkar. Om att "smälta in" kostar dig din hälsa, är det inte värt det.

Viktigt ämne du tar upp tycker jag. Jag har också funderat mycket på det. Det har tagit rätt hårt på mig, för jag har aldrig medvetet hållit inne med någonting på det sättet förr, och har alltid betraktat mig som en sannfärdig person. Ändå pratar jag inte om AS med mina arbetskamrater. Varför?

Tja, jag visste till för ett år sedan inte vad det innebar att ha autistiska drag (vilket jag tror är det som ligger närmast mig). Det är ingenting som jag kan få en diagnos på, ens om jag försökte, men det medför ändå problem. Jag sökte mitt jobb som NT, fick det och spelade där NT, på samma sätt som jag spelat NT ända sedan jag var i tonåren, därför att det var så jag blev uppfostrad att man skulle bete sig. Hela tiden trodde jag att andra hade i stort sett samma problem som jag, men helt enkelt hanterade de bättre. Jag har alltså hycklat och förställt mig, egentligen utan att vara medveten om det. Samt byggt upp ett liv och en bunt relationer som bygger på mitt falska ansikte utåt. Hur bryter man det utan att byta bort saker i det som man trots svårigheterna sätter värde på?

Jag har börjat så smått att lära mig mer om autism i allmänhet under året som gått, och fört upp det (i allmäna ordalag) på jobbet och i andra sammanhang. Resultatet är att ingen av de jag pratar med har en aning om vad jag pratar om, och inte är intresserade heller (vilket är det värsta). Glirningar kommer i stil med "Ja, ja, men vi kan ju inte ha folk med f***ing diagnoser här... och vad har NI gjort i helgen".

Har avslöjat det för en person i bekantskapskretsen - en ex-pojkvän. Förhållandet sprack på grund av att han var supersocial, och att jag inte fattade tillräckligt om mig själv för att förklara vad som var jobbigt. Tyckte trots problemen oerhört mycket om honom. Försökte nu i somras förklara för honom vad som hade gått snett, nämnde detta med AS osv. Inget svar tillbaka öht Vad gör man?

Jag vet att du är ute efter enkla lösningar, men när man ser på vars och ens situation, så blir det fruktansvärt mycket mer komplicerat. Som någon (Alien tror jag) påpekade, så är det lätt att offra allt när man ingenting har att förlora på det. *Suck* Jag är kluven i det hela. Byta jobb, flytta, börja om med allt, men vara ärlig från början den här gången? Tanken har kommit för mig, men det är inte lätt. På väg att ev. söka mig in på ett universitet igen. Vet inte om det funkar, eller om jag ska nämna nåt om det här då. Det var ockå en kontakt jag tog innan jag visste...

Problemets kärna kanske är i många fall, att de som är tillräckligt anpassningsbara för att glida in i mängden, samtidigt inte har tillräckligt allvarliga problem för att berättigas till en diagnos. Vad hjälper det då de med diagnos att prata om det hela?
- Jag har problem, för jag tror jag har någon sorts AS.
- Vem har sagt det?
- Ingen, jag har ställt diagnos på mig själv, alldeles på egen hand.
- Jaså? Det är det tusentals som gör varenda dag, bara med hjälp av en hälsokosttidning. Tänker du ha cancer imorgon också?
... vad man säger saknar mycket tyngd om inte läkarvetenskapen skrivit under på det. Jag skulle aldrig kunna ge mig ut och föreläsa som tvilling99, för det skulle inte ha någon trovärdighet.

Alien skrev:Står det sen i annonsen om att man ska ha "social kompetens", "god samarbetsförmåga", "ha många bollar i luften", "trivas när det är mycket att göra", vara flexibel och stresstålig etc, så blir man ju automatiskt bortsorterad.

Gör ingenting - såna jobb söker vi icke. I vart fall inte numera

Jag hade redan jobb när jag fick min diagnos. Jag valde att berätta om den i förhoppning om att mina kollegor skulle bättre förstå mig och mina förutsättningar. Det blev splittade reaktioner till en början. Kände nog att jag hamnade lite i "muppverkstad" på kontoret. Vår operativa chef började i all välmening städa i mina arbetsuppgifter till den grad att jag nästan kände att jag inte var behövd på jobbet.

Men nu efter ca 8-9 månader har saker och ting stabiliserat sig. Jag har "återerövrat" arbetsuppgifter och respekteras för min kompetens. En ganska bra balans har uppnåtts. Jag känner att jag får mer komma till min rätt samtidigt som mina kollegor tar hänsyn till mina sociala brister. Med detta sagt så känner jag att jag med större eftertryck skulle trycka på mina starka resp. svaga sidor vid en arbetsintevjuv, utan att direkt säga att "dessa egenskaper" gör att jag har fått diagnosen Asperger.

Att direkt säga till en arbetsgivare att man har en diagnos tror jag inte är bra av det enkla skälet att en arbetsgivare inte förstår vad diagnosen innebär. Men för många av oss så innebär vår form av autism även många possitiva egenskaper, och jag vill gärna tro och hoppas att dessa positiva egenskaper överträffar dom negativa, så bör man istället lägga större vikt vid att framställa dessa för en arbetsgivare som kanske är så klok att h*n inser att människor med alla dom egenskapar dom annonserar efter inte finns IRL, utan uppskattar den uppriktighet man visar när man på ett ärligt sätt även visar upp medaljens baksida. Att uppriktighet uppskattas är min erfarenhet. Man behöver bara inte skövla ner diagnosen i halsen på dom.

Komma ut med info gör man väl bara om man har nåt att vinna på det själv,
typ för att få anpassade arbetsuppgifter.
Däremot, så fort man känner sig det minsta tveksam till hur åhörarna kommer reagera, är jag av den uppfattningen att man inte heller ska berätta.

Jag själv ses som osocial på mitt jobb, men men, jag är ju en enstöring också.

Alien skrev:För att travestera uttrycket "sanning åt rom, lögn åt gaje": sanning åt den som man kan lita på, utvalda positiva fakta åt övriga.

Var kommer det uttrycket ifrån?

Savanten Svante skrev:

Alien skrev:För att travestera uttrycket "sanning åt rom, lögn åt gaje": sanning åt den som man kan lita på, utvalda positiva fakta åt övriga.

Var kommer det uttrycket ifrån?

Misstänker att det har att göra med

Rom - i betydelsen romer, dvs det vi tidigare kallade zigenare

resp

Gaje - romani för (bönder dvs) icke-romer

Jag skulle tro att det är ett romanes/zigenskt uttryck för att ge sanning (både bokstavligt och bildligt) åt de egna och lögn åt de andra (vi och de i motsats till varandra).

Sen kan naturligtvis betydelsen ha förskjutits till att ha en mer allmän innebörd.

Men jag vet inte, det är bara spekulationer.

Aha, jag hade en helt annan spekulation. Att det skulle härstamma från antikens Rom och handla om att säga sanningen åt romarna själva men lögn åt resten av världen (gaia= jorden). Gaia verkar visserligen vara grekiska, inte latin, men å andra sidan talade ju de lärda i Rom grekiska och inte latin.

Nu tolkar jag förstås ordet gaia lite fritt här. Det betyder väl närmas "moder jord" eller något däråt, men skulle väl kanske kunna tänkas syfta på resten av jorden förutom Rom.

Ja ja, det är kul att spekulera i alla fall, även om det visar sig att man har fel.

Och det finns säkert fler varianter. Jag associerade också till Rom först, som en variant på att "ge till kejsaren vad kejsaren tillkommer" (fritt citerat ur minnet) ungefär.

Men sen tänkte jag på gaje och gissade på romani. Många av deras ord och uttryck kommer ju in i våra andra språk, främst genom slang av olika slag.

Utan att vara expert.

Pemer skrev:Så länge det är alltför många fler på den sidan än informatörer som gör vad de kan tror jag inget kommer att ta nämnvärd fart... Så länge kommer vi att fortsätta stå och stampa ungefär där vi står nu... och inte särskilt mer lär hända. Det är min gissning i alla fall...

Jag tror att du har helt rätt; det behövs pionjärer som är helt öppna med sin diagnos och gärna personer som också har fått jobb via den reguljära arbetsmarknaden för att visa att man faktiskt kan ha AS och samtidigt vara en fungerande del av samhället.

Det där med att vara pionjär kan förstås vara svårt. Det finns en risk att man bara får skit för det, precis som flera andra redan har påpekat, men om ingen leder kan ingen följa (pionjärerna fungerar som inspiratörer till andra att göra samma sak (det finns säkert många odiagnosticerade eller personer med diagnos, men som inte vågar (vilket jag kan förstå) vara öppna med det)).

Personer som arbetar som rena AS-informatörer (personer med AS som föreläser om AS) är förstås också bra (kunskap motarbetar fördomar), men jag tror att det även kan bli så att denna typ av föreläsningar kan bli mer patologiserande och distanserande än ett närmande av grupper. Risken, som jag ser det, är att publiken (och då menar jag framförallt den breda publiken (alltså inte enbart professionella)) fortfarande ser AS som något som finns någon annanstans och även om de fått ny kunskap tänker det omedvetet att de inte behöver ta den till sig i sin kontakt med andra människor (udda eller inte).

Det kommer alltid finnas grupper av människor som före alla andra förstår och accepterar, men det är inte dem vi vill nå ut till, utan till den breda massan, och det kan vi bara göra genom att söka upp den och visa att här är vi (udda, vanliga, ensamvargar, sociala, ensamma, tillsammans, lokförare, bowlingspelare, genier, tänkare, laxodlare, konsumkassearbetare, whatever ).

Att sprida kunskap om AS är naturligtvis bra, men jag tror att det även behövs "närkontakt av tredje graden" (om man vill skämta till det lite ).

Avslutningsvis skulle jag vilja ge en eloge till Pemer som vågar gå före. Du, och alla andra pionjärer, gör ett väldigt viktigt arbete. Jag är själv inte riktigt där än, men jag närmar mig (om än med små, små steg).

Matilda skrev:Viktigt ämne du tar upp tycker jag. Jag har också funderat mycket på det. Det har tagit rätt hårt på mig, för jag har aldrig medvetet hållit inne med någonting på det sättet förr, och har alltid betraktat mig som en sannfärdig person. Ändå pratar jag inte om AS med mina arbetskamrater. Varför?

Tja, jag visste till för ett år sedan inte vad det innebar att ha autistiska drag (vilket jag tror är det som ligger närmast mig). Det är ingenting som jag kan få en diagnos på, ens om jag försökte, men det medför ändå problem. Jag sökte mitt jobb som NT, fick det och spelade där NT, på samma sätt som jag spelat NT ända sedan jag var i tonåren, därför att det var så jag blev uppfostrad att man skulle bete sig. Hela tiden trodde jag att andra hade i stort sett samma problem som jag, men helt enkelt hanterade de bättre. Jag har alltså hycklat och förställt mig, egentligen utan att vara medveten om det. Samt byggt upp ett liv och en bunt relationer som bygger på mitt falska ansikte utåt. Hur bryter man det utan att byta bort saker i det som man trots svårigheterna sätter värde på?

Jag har börjat så smått att lära mig mer om autism i allmänhet under året som gått, och fört upp det (i allmäna ordalag) på jobbet och i andra sammanhang. Resultatet är att ingen av de jag pratar med har en aning om vad jag pratar om, och inte är intresserade heller (vilket är det värsta). Glirningar kommer i stil med "Ja, ja, men vi kan ju inte ha folk med f***ing diagnoser här... och vad har NI gjort i helgen".

Jag vet att du är ute efter enkla lösningar, men när man ser på vars och Jag är kluven i det hela. Byta jobb, flytta, börja om med allt, men vara ärlig från början den här gången? Tanken har kommit för mig, men det är inte lätt. På väg att ev. söka mig in på ett universitet igen. Vet inte om det funkar, eller om jag ska nämna nåt om det här då. Det var ockå en kontakt jag tog innan jag visste...

Problemets kärna kanske är i många fall, att de som är tillräckligt anpassningsbara för att glida in i mängden, samtidigt inte har tillräckligt allvarliga problem för att berättigas till en diagnos. Vad hjälper det då de med diagnos att prata om det hela?
- Jag har problem, för jag tror jag har någon sorts AS.
- Vem har sagt det?
- Ingen, jag har ställt diagnos på mig själv, alldeles på egen hand.
- Jaså? Det är det tusentals som gör varenda dag, bara med hjälp av en hälsokosttidning. Tänker du ha cancer imorgon också?
... vad man säger saknar mycket tyngd om inte läkarvetenskapen skrivit under på det. Jag skulle aldrig kunna ge mig ut och föreläsa som tvilling99, för det skulle inte ha någon trovärdighet.

Alien skrev:Står det sen i annonsen om att man ska ha "social kompetens", "god samarbetsförmåga", "ha många bollar i luften", "trivas när det är mycket att göra", vara flexibel och stresstålig etc, så blir man ju automatiskt bortsorterad.

Gör ingenting - såna jobb söker vi icke. I vart fall inte numera

Om du inte har några stora problem med studier el arbete, finns ju ingen anledning att säga något. Om du ska säga något, så kan du väl snarare säga att du har problem med (höga ljud, flexibilitet, stress/whatever). Det är ju ändå det som är det intressanta, inte själva diagnosen.

Ja, vi har alla "hycklat och föreställt" oss. Men det är det som kallas anpassning. NT gör likadant, skillnaden är det går mycket lättare för dem.

Om du får problem med studier/arbetslivet så tycker jag visst du kan begära en utredning för att se vad du har. Du kan ha AS, ADHD, bägge två el något annat. Med en diagnos så kan du få hjälp i studierna:http://www.studeramedfunktionshinder.nu/studentinfo.htm

En diagnos kan också hjälpa dig till ett arbete anpassat för ditt funktionshinder. Vet inte hur det funkar i praktiken, men du skulle i så fall kunna t ex få sjukersättning på deltid, om du inte orkar arbeta heltid.

Innan du fått en diagnos tycker jag faktiskt inte det finns nån anledning att öht prata om att du ev har AS med såna som du inte känner väl. Alltså absolut inte med arbetskamrater el studiekamrater. Tyvärr funkar det inte ens att tala om i allmänna termer. Folk är helt enkelt inte intresserade och iinte särskilt generösa heller. Fast visst skulle det vara frestande, när folk ondgör sig över alla parasiter som inte jobbar. Tänka att säga "Det är ert eget fel, ni vill ju inte ha några personer med sjukdomar el funktionshinder på jobbet, ni tänker bara på er egen bekvämlighet". Fast jag rekommenderar det inte.

Även om det inte står utskrivet i annonsen, så är "social kompetens" och stresstålighet något som arbetsgivaren ändå förväntar sig av alla anställda.

Alien skrev:Ja, vi har alla "hycklat och föreställt" oss. Men det är det som kallas anpassning. NT gör likadant, skillnaden är det går mycket lättare för dem.

*Orkar inte fundera på om du är ironiskt eller inte*. Javisst, och det är ju nödvändigt för att det ska fungera, till en viss del. Och jag pallar inte med att krypa bakom en diagnos och säga "Nej, jag fixar ingeting, för jag har XXX". Så länge jag orkar, så tänker jag slåss för ett liv jag vill ha. Liv är plåga , men nån gång emellanåt kanske man får kul också.

För mig har mycket ändrat sig sedan jag började hänga här på forumet. Jag ser världen mer genom aspie-glasögon. Kan se vilka anpassningar jag gör, och vad de gör med mig. Mycket bättre att göra dem med öppna ögon än att kämpa i blindo i den dumma tron att vara normal är så djävla viktigt. Vissa anpassningar är nödvändiga för att saker ska fungera. Andra är mer eller mindre bara konflikträdsla. (Att rubba andra människors världsbild kan ställa till ett himla hallå). Den typen av anpassningar är inget jag vill fortsätta med.

Alien skrev:Innan du fått en diagnos tycker jag faktiskt inte det finns nån anledning att öht prata om att du ev har AS med såna som du inte känner väl. Alltså absolut inte med arbetskamrater el studiekamrater. Tyvärr funkar det inte ens att tala om i allmänna termer. Folk är helt enkelt inte intresserade och iinte särskilt generösa heller. Fast visst skulle det vara frestande, när folk ondgör sig över alla parasiter som inte jobbar. Tänka att säga "Det är ert eget fel, ni vill ju inte ha några personer med sjukdomar el funktionshinder på jobbet, ni tänker bara på er egen bekvämlighet". Fast jag rekommenderar det inte.

Nej, jag tänker inte prata med någon om det, om inte denne någon redan har någon mer erfarenhet av autism, annat än från "Outsiders". Men visst hade det varit kul att slänga ur sig någonting när man hör alla dessa insnöade kommantarer *Leker med tanken*. Man får väl nöja sig med att sprida lite kunskap i all vänlighet, om ämnet skulle komma upp...

underjord skrev:Personer som arbetar som rena AS-informatörer (personer med AS som föreläser om AS) är förstås också bra (kunskap motarbetar fördomar), men jag tror att det även kan bli så att denna typ av föreläsningar kan bli mer patologiserande och distanserande än ett närmande av grupper. Risken, som jag ser det, är att publiken (och då menar jag framförallt den breda publiken (alltså inte enbart professionella)) fortfarande ser AS som något som finns någon annanstans och även om de fått ny kunskap tänker det omedvetet att de inte behöver ta den till sig i sin kontakt med andra människor (udda eller inte).

*Håller med*. Föredrag är nog bra, men de som pysslar med det, pysslar nog ofta redan med det på heltid. Det blir alltså fortfarande ett möte med "den andre" och inte ett möte av tredje graden, som du skrev. Att höra ett föredrag av någon som har ganska tung AS är inte särskilt tankeväckande. Jämför med att en släkting, vän, eller vad som helst, berättar om sina perceptionsproblem, autistiska drag, m.m. Då har man chansen att inse att AS finns överallt omkring oss, i mer eller mindre hög grad. Det är att se världen genom aspie-glasögon. Diagnoser spelar väldigt liten roll i sammanhanget...

underjord skrev:Det där med att vara pionjär kan förstås vara svårt. Det finns en risk att man bara får skit för det, precis som flera andra redan har påpekat, men om ingen leder kan ingen följa (pionjärerna fungerar som inspiratörer till andra att göra samma sak (det finns säkert många odiagnosticerade eller personer med diagnos, men som inte vågar (vilket jag kan förstå) vara öppna med det)).

Just därför får man dåligt samvete när man hör Pemer prata om det hela, eftersom han är så öppen och framåt med det. Jag tror ändå det är kontraproduktivt att lägga någon form av moralisk aspekt på hur, när och varför folk "kommer ut". Gör man det inte för att man själv vill det, och är stolt över sin personlighet/diagnos lär inte effekten bli särskilt bra.

Alien skrev:Om du inte har några stora problem med studier el arbete, finns ju ingen anledning att säga något. Om du ska säga något, så kan du väl snarare säga att du har problem med (höga ljud, flexibilitet, stress/whatever). Det är ju ändå det som är det intressanta, inte själva diagnosen.

Så har jag också tänkt, och det får bli ett första steg, sedan får vi se hur länge det håller. Det blir någon sorts medelväg. Anpassning så långt det går, och sedan ÖRONPROPPAR (Världens bästa uppfinning )! Skämt åsido - Att berätta om problemen konkret, istället för att komma dragande med konstiga bokstavsdiagnoser, som folk tror de förstår, fast de inte gör det... Då tror jag till och med man kan få reaktioner som "Jamen, så där känner jag också ibland".

Oj, vad långt det blev. *Lämnar över stafettpinnen*

Titti skrev:Misstänker att det har att göra med

Rom - i betydelsen romer, dvs det vi tidigare kallade zigenare

resp

Gaje - romani för (bönder dvs) icke-romer

Gissade nåt ditåt, blev lite förvånad över uttrycket.

Goj, Goyim är "ickejude" på jiddisch.

Savanten Svante skrev:

Titti skrev:Misstänker att det har att göra med

Rom - i betydelsen romer, dvs det vi tidigare kallade zigenare

resp

Gaje - romani för (bönder dvs) icke-romer

Gissade nåt ditåt, blev lite förvånad över uttrycket.

Goj, Goyim är "ickejude" på jiddisch.

Jag sökte på "goyim" (goj fans inte) på http://www.stars21.com/dictionary/English-Yiddish_dictionary.html och fick upp:

craziness, madness meshugas meh∙shoo∙gaas' / meh∙shi∙gaas' (n.) משוגעת
crazy meshuge meh∙shoo'∙geh / meh∙shig'∙eh (adj.) משוגע
drive (someone) crazy meshuge makhn ∙ (v.) משוגע מאַכן
madman, crazy person, lunatic meshugener meh∙shoog'∙en∙er / meh∙shig'∙en∙er (m.) משוגעןער

Intressant fenomen... *harkel*

*Vill skriva något, men vet inte riktigt vad mer än "Tack!", efter Alien, Underjord och Matilda. Och den gode missionären Pemer förstås!
Mina erfarenheter och funderingar stämmer alltså rätt bra med era.*

MsTibbs skrev:Intressant fenomen... *harkel*

Språkfrågor är väl alltid intressanta?

Titti skrev:

MsTibbs skrev:Intressant fenomen... *harkel*

Språkfrågor är väl alltid intressanta?

Såsant

Matilda skrev:Jag tror ändå det är kontraproduktivt att lägga någon form av moralisk aspekt på hur, när och varför folk "kommer ut". Gör man det inte för att man själv vill det, och är stolt över sin personlighet/diagnos lär inte effekten bli särskilt bra.

Det håller jag helt och fullt med om.

MsTibbs skrev:Jag sökte på "goyim" (goj fans inte) på http://www.stars21.com/dictionary/English-Yiddish_dictionary.html och fick upp:

craziness, madness meshugas meh∙shoo∙gaas' / meh∙shi∙gaas' (n.) משוגעת
crazy meshuge meh∙shoo'∙geh / meh∙shig'∙eh (adj.) משוגע
drive (someone) crazy meshuge makhn ∙ (v.) משוגע מאַכן
madman, crazy person, lunatic meshugener meh∙shoog'∙en∙er / meh∙shig'∙en∙er (m.) משוגעןער

Intressant fenomen... *harkel*

Brukar stavas goy, goyim i engelsk transkription, goj, gojim i tysk och svensk.

Gaje, gadje, gadjo m.m. på olika dialekter romani (eller om formerna på -e kanske är flertal??). Vet inte om orden är släkt.

Pemer, var är du? Du skapade ju tråden - vad tänker du om svaren?

Jag förstår inte era problem.
Jag har jobb, eget rum och en stor "asperger inside" affish (redesign av den klassiska intel inside)