Jag har nyligen fått diagnosen atypisk autism / pdd-nos efter utredning (frågeställning: Aspergers syndrom eller annan Autismspektrumstörning) av en privat psykolog. Jag har inget att anmärka på honom, utan tvärtom är han den första av de många psykologer och psykiatriker jag träffat, som jag upplevt förstått vad jag pratar om, och som tagit mig på allvar. Trots detta har jag svårt att känna mig säker på att diagnosen är rätt.

Anledningarna är nog några stycken:
- Att jag känner igen mig så väldigt mycket i saker skrivna av folk med AS.
- Att jag själv tycker att jag stämmer in på diagnoskriterierna för AS.
- Att jag hade förväntat mig att utredningen skulle innehålla fler tester.
- Att utredningen är gjord av endast en person, och ingen psykiater var involverad.
- Kanske också att jag blir överskattad på grund av min höga intelligens som jag är bra på att använda för att kompensera.
- Att utredaren vid ett tillfälle sa att jag nog skulle fått diagnosen Aspergers Syndrom om man bara "prickat av diagnoskriterierna", men att hans helhetsbedöming av mig gjorde att jag inte liknade andra aspergare han träffat.

Kanske är det den sistnämnda punkten som får mig att tvivla mest.

Angående tester, så har jag tidigare gjort ADHD-utredning (misstanke om ADD; avfärdat) och utlåtandet från den fanns med i den här senaste utredningen. ADHD-utredningen innehöll omfattande tester, bla WAIS III.
Jag har också diagnosen GAD.

Jag försöker säga mig själv att det inte har så stor betydelse om jag får diagnosen atypisk autism eller AS - jag är iallafall säker på att jag befinner mig inom autismspektrat - men det hjälper inte. Jag vill veta så säkert det går, och jag vill ha det utrett och definierat så noggrant det går.

Skulle gärna utbyta tankar och erfarenheter om det här, förhoppningsvis få råd av folk som går eller gått igenom liknande grubbel, eller har den här fasen bakom sig.
I övrigt vill jag säga hej till forumet, för jag har just börjat skriva här.

MVH

Det ser ut som att om lite drygt 1 år så kommer DSM-5 ut och då försvinner diagnosen AS. Och dom ska även ge ut ICD-11 som brukar följa efter DSM när det gäller psykiatriska diagnoser.

Så det kommer inte att spela någon som helst roll vilken diagnos du får om förslagen går igenom. Så soffta 1 år och se vad som händer om diagnosen AS är kvar då tycker jag att du kan börja fundera på om det är värt eller inte att göra om utredningen.

http://www.dsm5.org/proposedrevision/pa ... px?rid=94#

Ja det har du ju rätt i
Konstigt nog har hittills inte heller det argumentet fått mig riktigt lugn. Men som sagt, du har rätt, jag hänger upp mig på något som strax inte kommer ha någon betydelse.
Funderingarna kanske bara är en del av att bearbeta att jag har fått en diagnos överhuvudtaget.
Och det där med ICD-11 visste jag inte. Tack.

En annan sak som kanske kan vara värt att veta är. Att du har exakt samma lagliga rätt till stöd vilken diagnos du än har inom autismspektrumet.

Så du missar absolut inget lagligt stöd.

Fast jag antar att det inte låter så bra med diagnosen

Atypisk autism motsvarar diagnosen genomgripande störning i utvecklingen UNS.

Att omgivningen kan dra vissa slutsatser som inte alltid kan kännas så smickrande.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... sk_autism/

Angående diagnosen atypisk autism så medför den exakt samma rättigheter till stöd och hjälp som AS gör.
Sen själva stödet man får är ju olika från person till person och är individs beprövad så där gör det ingen skillnad. Sen ska ju AS försvinna som diagnos snart (på ont eller gott kan man ju tvista).
Personligen så stämde jag in på det mesta när det gällde AS, men jag missade på ett av kraven för att få diagnosen. Så jag har även jag atypisk autism istället, men det gör ingen skillnad för mig.

P4r4d0X skrev:Funderingarna kanske bara är en del av att bearbeta att jag har fått en diagnos överhuvudtaget.

Så tror jag. Plus att logiskt starka människor inte gillar oklarheter utsn vill veta exakt. Egentligen är ju alla autismspektrumdiagnoser same shit om du förstår vad jag menar. Det är mycket vettigare att ha en diagnos med graderingar av hjälpbehov istället för flera olika diagnoser som inte skiljer sig nämnvärt åt.

Det är sunt att tvivla och inte ta det experter säger för givet.

Jag var själv lättad över min diagnos och utredning, men tvivlen ville smyga sig in och pröva om utredarnas hypoteser verkligen höll. Jag kom till en punkt där jag bestämde mig för att de inte visste hela sanningen om min personlighet, men att de var sanningen på spåren i alla fall. Om du kan nöja dig med att AS är en bra förklaring på hur du fungerar, och känner igen dig mycket i det du läst av andra med AS, är du helt klart inom autismspektrum. Sen är det förstås mycket man inte alls känner igen i det man läser om AS, men det visar bara på hur olika personligheter/intressen/ vanor människor har.

Du är säkert väldigt bra på att kompensera för ditt funktionshinder. Själv får jag höra av människor som inte känner mig så väl: Nej, du kan inte ha asperger! De begriper inte hur mycket vi med AS kompenserar och medvetet måste processa och tänka på i sociala sammanhang. Allt det som går så automatiskt för NT.

Det är en fördel att allt kommer att heta autismspektrum i framtiden och att synen på diagnosen är en gråskala. Så slipper man haka upp sig på om det ska heta autism, Atypisk autism eller asperger. Det är bra med så få namn och underdiagnoser som möjligt kan förvilla. Jag hade en period i början när jag fastnade i det där. Om du efter några år tvivlar på utredningen kan du söka efter ett NP- team som består av fler personer än en ensam psykolog.

Fördelen när man söker stöd, är att med korrekt utredning och en vettig utredares sammanfattning, får man bättre stöd.

Min kommun plockar medvetet och effektivt ut de meningar som beskriver mig som mest fungerande, och utesluter allt där det står om hur mycket stöd jag behöver. De citerar ALLTID alla mina fördelar som framkommit under utredningar, samt att uttrycket "hög funktion" är skrivet i sammanfattningen så att meningen kan ryckas ut och användas godtyckligt.

Min utredning var seriös med riktigt team och många inblandade, och ändå råkar jag ut för detta. Så därför tror jag att det har betydelse hur utredningen är gjord, vad utredarna skrivit o.s.v. om man tänkt söka stöd av kommunen.

Jag kontaktade faktiskt utredande teamet och berättade, och de sade att om jag ville, kunde de formulera ett bra intyg som beskrev svårigheter och diagnos, och som inte går att vända och vrida på så som kommunen gör. Jag tackade nej, men kanske jag borde göra några besök där och få vettigare papper. Kommunen ger liksom avslag baserade på vad som står om mig och min visospatiala (stavning?) förmåga eller att jag har "hög förmåga" (utan att nämna angående vad, utan låtsas som att det är hög förmåga att klara sig själv som avses).

Jag stämde inte in på alla kriterierna heller men den som gjorde utredningen på mig gav mig Asperger Syndrom i alla fall. Tydligen tyckte han att jag hade tillräckligt som stämde för att få en diagnos ändå. Sen tycker jag att vissa av kriterierna är så stereotypa så man ibland nästan skrattar när man läser dom.

En sak som jag inte har så svåra problem med är väl den sociala biten. Jag lider inte av någon social fobi som vissa andra gör. Min psykolog var förvånad över att jag var så talför. Jag blev nästan lite så där att vadå då? Och det svar som jag fick var väl ungefär som att har man Asperger skulle man nästan va stum.

Det jag har störst problem med är nog det som märks hemma. min oförmåga att planera och utföra ett hushållsarbete. Ja rent tekniskt sett vet jag hur det går till men att få igång mig på att göra det oxå , det är värre.

Och som dom tidigare sagt i tråden så försvinner Asperger som egen diagnos utan man får funktions störning i Autismspektrat och sen får man en siffra på vilken svårihetsgrad det är.

Hej! Jag vill tacka alla för era kloka och hjälpsamma svar. Det känns redan bättre. Det var ett rätt stort steg att börja skriva här, över en tröskel, vidare in i accepterande av hur jag är.

Bror Duktig skrev:Min kommun plockar medvetet och effektivt ut de meningar som beskriver mig som mest fungerande, och utesluter allt där det står om hur mycket stöd jag behöver. De citerar ALLTID alla mina fördelar som framkommit under utredningar, samt att uttrycket "hög funktion" är skrivet i sammanfattningen så att meningen kan ryckas ut och användas godtyckligt.

Jag känner igen den där inställningen från en rad skeptiska och/eller okunniga psykologer/psykiatriker jag mött de senaste åren, när jag försökt få till stånd en utredning och försökt få hjälp som är anpassad efter hur jag är - inte efter hur jag kan pressa mig till att vara. Det är fruktansvärt frustrerande. Hoppas du får den hjälp du vill ha. Än så länge försöker jag klara mig själv och med privat psykolog (utredaren)

Intressant läsning P4r4d0X, det återkommer hela tiden när man läser om högfungerande. Det är konstigt att psykologer går så mycket på "magkänsla" trots att de känner till att det krävs en utredning, eller i alla fall konstigt att de så ofta luras av maskeringsmekanismerna.

De olika psykologerna jag först bollades mellan sade att jag inte verkade ha Asperger, detta efter 1-2 samtalstillfällen, men bl.a. min dåliga ögonkontakt var ändå en hint som gjorde att jag fick gå vidare. (Samt att jag vid ett tillfälle fick insistera på att de även kollade AS och inte bara ADHD.) I takt med att utredningen sedan gick vidare så kom det upp fler och fler indikationer på AS, vissa tydliga och andra mindre tydliga, men de flesta är sådana jag inte går och visar upp för någon vid en första handskakning. Har som flera av er andra också turen att kunna resonera mig runt missuppfattningar och använder min intelligens som krycka, men det tar mycket energi och koncentration att lyckas "glida" genom olika sociala sammanhang.

Orken nöts bort, förr eller senare, och det blir som det alltid blir. Folk märker tydligt att jag inte riktigt är "med i matchen" socialt, ofta frånvarande och selektiv kring samtalsämnen. En del verkar uppriktigt förbryllade andra placerar mig snabbt i ett eller annat fack, och jag ser att den initiala synen på mig som "normal" övergår i en del märkliga blickar som jag inte kan tolka. En liten tröst (?) är att de inte heller lyckas tolka mig.

Men. Om det nu finns en "AS-radar" så verkar NTs inte ha så utvecklad sådan.. jag tyckte i alla fall att dina AS-drag var tydliga när vi träffade dig nu i lördags, dvs såg små saker i beteende osv som jag känner igen från mig själv och andra jag mött. Ren mönsterigenkänning egentligen. Men, du fick ju en diagnos som ligger väldigt nära AS, och just den specifika diagnosen är ju på väg bort. Så länge det inte inverkar negativt på hjälpmöjligheterna (oavsett om man behöver dem NU eller senare) är det väl rätt ok?

Hej! Jag blev nyligen diagnostiserad med atypisk autism, jag läste lite snabbt här i tråden och läste att Asperger kommer försvinna som diagnos och antar att det är likadant med atypisk Autism?

Vad händer då när diagnosen försvinner? blir det någon "ny" diagnos?, egentligen bryr jag mig väl inte så värst mycket om min diagnos men undrar mest hur det kommer bli med LSS när diagnosen fösrvinner får man ingen form av stöd av LSS då? någon vänlig som kan svara på min funderingar? Är ny på forumet därför tänkte jag passa på och fråga hoppas det går bra.

wheelbite skrev:Vad händer då när diagnosen försvinner? blir det någon "ny" diagnos?, egentligen bryr jag mig väl inte så värst mycket om min diagnos men undrar mest hur det kommer bli med LSS när diagnosen fösrvinner får man ingen form av stöd av LSS då? någon vänlig som kan svara på min funderingar? Är ny på forumet därför tänkte jag passa på och fråga hoppas det går bra.

Som jag förstår det kommer flera autismliknande diagnoser att slås ihop till en enda övergripande diagnos, med gradering för svårighet och behov av stöd.

Vad gäller LSS kommer du fortfarande vara i personkrets 1, och sålunda fortsätta ha rätt till det stöd du har nu.