Min yngsta dotter fick sin AS-diagnos i höstas när hon var lite drygt 4 år. Till henne har vi inte sagt så mycket om det alls. Några gånger, när tillfällen uppstått då det blir tydligt att hon inte tänker som tex sin storasyster, har vi sagt att hon tänker rätt men annorlunda. Att det är helt ok och ibland bättre, men annorlunda mot de flesta andra.

Min fråga är nu, är det viktigt att tala om för henne redan nu att hon har just Aspergers syndrom?

Jag har fått höra att det inte alltid är bra att berätta för barn eftersom de kan springa runt och berätta det för vem som helst och att folk då kan behandla dem annorlunda.
Vi har berättat för förskolepersonal, danslärare osv där vi tror att det kan vara viktigt, men vi berättar det ju inte för andra föräldrar i lekparken tex.

Vad tycker ni?

Jag tycker du kan berätta det när hon är gammal nog att själv läsa om det och förstå vad det innebär. Eller om hon frågar om det, jag hade som barn inte uppskattat en lögn oavsett vad.

En risk som tyvärr finns om hon sedan skulle berätta det vidare till en massa hade kunnat vara att de andra föräldrarna gått efter osanna fördomar och påverkat sina ungar till att hålla sig undan.

Choklad skrev:Jag tycker du kan berätta det när hon är gammal nog att själv läsa om det och förstå vad det innebär. Eller om hon frågar om det, jag hade som barn inte uppskattat en lögn oavsett vad.

En risk som tyvärr finns om hon sedan skulle berätta det vidare till en massa hade kunnat vara att de andra föräldrarna gått efter osanna fördomar och påverkat sina ungar till att hålla sig undan.

Jag har självklart tänkt att berätta det för henne, min fråga var bara om det är viktigt att berätta det redan nu.

Jag berättade för föräldrarna på dagis och nu blir hon inte bjuden hem till de andra barnen som hon blev innan. Hade jag vetat att de skulle behandla henne sämre hade jag aldrig berättat. Det finns inget enklare barn att ha att göra med än mitt, även enligt dagispersonalen, så det borde inte vara ett problem för de andra föräldrarna. Min dotter har en skyhög begåvning, är empatisk, lugn och snäll så om hon inte var mitt barn hade jag älskat att mina barn lekte med henne. Dessutom kan hon ju inte starta en lek så de andra barnen får fritt bestämma hela tiden. Tydligen var namnet på hennes funktionshinder för skrämmande för andra och därför blir jag lite osäker på att lära henne ordet Asperger innan hon vet vad det innebär.
Som det ser ut nu kommer jag nog inte att berätta för de andra föräldrana när hon börjar skolan, det räcker med att lärarna vet.

Mamasnest skrev:Jag berättade för föräldrarna på dagis och nu blir hon inte bjuden hem till de andra barnen som hon blev innan. Hade jag vetat att de skulle behandla henne sämre hade jag aldrig berättat.

Snacka om mobbning i form av utfrysning, hur kan vuxna människor göra på det viset?!
Har ni någon slags föräldramöten eller liknande där du kan dela ut faktablad och förklara hur det är och att det inte innebär att hon är farlig eller något i den stilen?

Choklad skrev:
Snacka om mobbning i form av utfrysning, hur kan vuxna människor göra på det viset?!
Har ni någon slags föräldramöten eller liknande där du kan dela ut faktablad och förklara hur det är och att det inte innebär att hon är farlig eller något i den stilen?

De som gör så här är inga jag vill ha i vårt liv ändå. Våra riktiga vänner finns kvar och det är allt som räknas. Min dotter är överlägsen de här barnen och hon behöver dem inte.

Såvida det inte är nödvändligt för folk att utföra sitt jobb så anser jag att du inte skall berätta överhuvudtaget. Ett bättre sätt är att säga att dottern är blyg, svårt för att ta initiativ osv. Utgå alltid från att folk i gemen är fördomsfulla och snackar skit med varann. Med tanke på att dottern är såpass ung och kanske inte förstår att hålla saker för sig själv, i synnerhet om hon har asperger så säg inget. Men berätta om hon fråga explicit. Ljug aldrig. Men det är nog läge att berätta innan hon fyller 15 iaf.

Skulle dock uppmana dig att vara uppmärksam på att hon inte blir mobbad, och inte tveka att ta i med krafttag mot skolan om så sker.

Om hon är intelligent och snäll så har hon framtiden för sig, även om det kanske blir tillfälliga problem i unga år. Det viktiga är att behålla självkänslan, att man kan, och få stimulans.

Angående hur föräldrarna på dagis behandlade din dotter så bekräftar det dessvärre bilden av hur folk i stort fungerar.

plåtmonster skrev:Såvida det inte är nödvändligt för folk att utföra sitt jobb så anser jag att du inte skall berätta överhuvudtaget. Ett bättre sätt är att säga att dottern är blyg, svårt för att ta initiativ osv. Utgå alltid från att folk i gemen är fördomsfulla och snackar skit med varann. Med tanke på att dottern är såpass ung och kanske inte förstår att hålla saker för sig själv, i synnerhet om hon har asperger så säg inget. Men berätta om hon fråga explicit. Ljug aldrig. Men det är nog läge att berätta innan hon fyller 15 iaf.

Skulle dock uppmana dig att vara uppmärksam på att hon inte blir mobbad, och inte tveka att ta i med krafttag mot skolan om så sker.

Om hon är intelligent och snäll så har hon framtiden för sig, även om det kanske blir tillfälliga problem i unga år. Det viktiga är att behålla självkänslan, att man kan, och få stimulans.

Angående hur föräldrarna på dagis behandlade din dotter så bekräftar det dessvärre bilden av hur folk i stort fungerar.

Jag jobbar inte utan är hemma med lilltjejen pga att hon inte orkar mer än 15 timmar i veckan i dagis-miljö. Hon har svårt för alla intryck och eftersom hon även lider av svår migrän funkar det helt enkelt inte att ha henne i en sådan miljö mer än några få timmar per dag.
Om någon undrar så skyller jag ofta på migränen, eller förklara att hon har svårt att ta in mycket intryck. Bara man nämner ordet "migrän" och en 4-åring brukar folk visa respekt och förståelse.

Jag tror inte att hon skulle bli mobbad, hon har inget udda beteende på något sätt idag. Däremot kan hon lätt bli utanför eftersom hon inte själv kommer att ta initiativ till kontakt med andra. Jag kommer att kräva av skolan att de har beredskap för detta redan från början, och jag kommer att föreslå en resurs till henne i början tills hon kommer in i allt. Hon har en förmåga att "vandra iväg" också så någon måste ändå vara med henne på rasterna tills hon har fått in rutinen att man stannar på skolgården.

Angående de andra föräldrana förstår jag det inte alls!!! Jag har flera vänner som har barn med olika egenheter/funktionshinder/handikapp och jag har aldrig ens tänkt tanken att undvika dem pga det. Jag är inte felfri själv så varför skulle jag kräva att andra är det?!

Jag blir lite orolig inför skolstarten, dels är hon högintelligent (jag hoppas jag tolkar dig rätt där) vilket gör att hon lär kräva mer stimulans än vad skolan kan ge, dels har problem med sociala funktioner, vilket gör att hon skulle behöva en Aspergerklass, problemet är ofta att Aspergerklasserna inte är riktigt anpassade till högintelligenta barn, utan snarare normalbegåvade.

Som förälder måste du i god tid hitta en skolform till henne som gör att hon kan dra nytta av sin intelligens men inte behöver få sociala problem. En elitskola fungerar säkerligen, men de växer inte på träd i Sverige, de är extremt sällsynta (än så länge).

En skola som inte hindrar barnen är iaf en stort steg.

Stort tack för alla tips!!

Eftersom min dotter faktiskt har papper på sin höga intelligens borde ju skolan kunna göra upp en plan för henne. Eller är det att vara för optimistisk?
Skolan är toppenbra, ett av mina äldre barn går där nu.
Vet att vi har gymnasie-klasser för ungdomar med AS här i stan, men tror inte vi har elitskolor.

Jag vill också påpeka att hon fungerar bra ihop med andra barn NÄR hon leker. Problemet är snarare att hon inte tar initiativ till lek och har svårt att upprätthålla leken. Hon kan leka och ha jättekul med en kompis och plötsligt glömmer hon att hon lekte med någon och så blir det ensamlek av det istället. Andra barns sällskap betyder alltså inte jättemycket för henne även om hon har kul när de väl leker.

Det kanske inte är så viktigt att pressa henne att leka med andra även om det bör uppmuntras.

Har kanske inte alltför höga förhoppningar om skolans funktion, funkar pappret - bra. Annars var handlingskraftig och invänta ingenting utan byt direkt om behovet uppstår.

Mamasnest skrev:Eftersom min dotter faktiskt har papper på sin höga intelligens borde ju skolan kunna göra upp en plan för henne. Eller är det att vara för optimistisk?

Jag tror faktiskt du kan hitta info på mensas hemsida om särbegåvade barn och deras rätt till att göra någon slags plan om hon ligger före och sånt.

Jag tror inte att man hamnar under kategorin "särbegåvad" när man har en diagnos som AS eftersom det är allmänt känt att personer med AS ibland har mycket hög intelligens.

Hon har lite "savant-saker" för sig ibland, typ kan se hur många föremål som ligger i en påse utan att sitta och fysiskt räkna dem. När vi gjorde tester på NP memorerade hon pusselbitar i en ask och la sedan pusslet utan att knappt titta på bitarna. Hon hade liksom redan löst det i huvudet.
Hur uppmuntrar man henne att utveckla den här förmågan tro?

Choklad skrev:

Mamasnest skrev:Eftersom min dotter faktiskt har papper på sin höga intelligens borde ju skolan kunna göra upp en plan för henne. Eller är det att vara för optimistisk?

Jag tror faktiskt du kan hitta info på mensas hemsida om särbegåvade barn och deras rätt till att göra någon slags plan om hon ligger före och sånt.

Det är nog en bra idé.

Min erfarenhet från när min son utreddes, var att INGET GJORDES när rektor upplystes om att han hade extremt hög IQ (de talade om att 2 på tusen ligger på samma nivå - då). Utredningsteamet i min kommun gav heller ingen diagnos, eftersom "han har aspergerprofil, men som en äldre aspergare, så han verkar kunna kompensera lite och då ger vi ingen diagnos än".

De skulle utreda igen senast 2009, men det glömdes bort. Han fick förtur förra året, men har sedan dess väntat längre än ordinarie kö. Jag har inte pushat på, eftersom jag ändå hoppas att han ska slippa sjukförsäkringshelvete m.m. om han bara lyckas klara sig själv. Han är helt klart på gränsen (inte diagnosmässigt kanske, utan "klara sig själv-mässigt").

Ja, inte är det lätt. Just nu har vi ett helvete, och inga rättigheter eftersom ingen diagnos finns. Och jag är skeptisk till diagnos om det innebär att inga krav ställs (det finns en autist i klassen, och har får göra precis vad han vill - skita i skolarbete o.s.v., samt inget görs åt att han mobbas). Jag talade med en person på NPF-teamet som började gagga om att min son skulle vila från läxor och allt vad det var. Det tror jag är fel väg att gå - att ofrånkomligen halka efter rejält.

Då återkommer det till er: förbered förbered förbered så att ni inte hamnar i en situation där man lägger allt tillrätta för er dotter. Sådana som vi måste förberedas och hjälpas att klara oss själva, inte få så mycket stöd att vi blir helt beroende av det i alla situationer. OBS: ibland kanske det behövs, så det är viktigt att man känner sig fram. Kraven ska vara höga, men inte högre än att individen klarar dem. Tyvärr verkar kraven för låga nu för tiden, medan de på min tid, före man kände till AS, var för höga så att vi i många fall blev utbrända och fick depressioner och utmattningssjukdomar.

Stöd att hitta rätt utbildning för ett hållbart vidare liv där man har egenkontroll över ekonomi och arbete, är ovärderligt.

Jag inser att det kan låta som att jag bara gaggar. Det är inte lätt sådant här. Det har jag full förståelse för. Svårt att veta vad som är rätt och fel, diagnos eller ej, berätta eller ej, specialklass eller ej o.s.v. i all oändlighet.

Jag har förresten råkat ut för liknande som ni när jag berättat om min diagnos, och är därför mycket mer restriktiv med det nu. Lite trist, för man vill samtidigt ändå visa hur gruppen är. Det är inte alls bara de som syns i media som representerar den typiske aspergaren. Vi är så olika, och de flesta har ju inte alls de problem som leder till att en del begår brott som uppmärksammas t.ex.

Bror Duktig skrev:

Choklad skrev:

Mamasnest skrev:Eftersom min dotter faktiskt har papper på sin höga intelligens borde ju skolan kunna göra upp en plan för henne. Eller är det att vara för optimistisk?

Jag tror faktiskt du kan hitta info på mensas hemsida om särbegåvade barn och deras rätt till att göra någon slags plan om hon ligger före och sånt.

Det är nog en bra idé.

Min erfarenhet från när min son utreddes, var att INGET GJORDES när rektor upplystes om att han hade extremt hög IQ (de talade om att 2 på tusen ligger på samma nivå - då). Utredningsteamet i min kommun gav heller ingen diagnos, eftersom "han har aspergerprofil, men som en äldre aspergare, så han verkar kunna kompensera lite och då ger vi ingen diagnos än".

De skulle utreda igen senast 2009, men det glömdes bort. Han fick förtur förra året, men har sedan dess väntat längre än ordinarie kö. Jag har inte pushat på, eftersom jag ändå hoppas att han ska slippa sjukförsäkringshelvete m.m. om han bara lyckas klara sig själv. Han är helt klart på gränsen (inte diagnosmässigt kanske, utan "klara sig själv-mässigt").

Ja, inte är det lätt. Just nu har vi ett helvete, och inga rättigheter eftersom ingen diagnos finns. Och jag är skeptisk till diagnos om det innebär att inga krav ställs (det finns en autist i klassen, och har får göra precis vad han vill - skita i skolarbete o.s.v., samt inget görs åt att han mobbas). Jag talade med en person på NPF-teamet som började gagga om att min son skulle vila från läxor och allt vad det var. Det tror jag är fel väg att gå - att ofrånkomligen halka efter rejält.

Då återkommer det till er: förbered förbered förbered så att ni inte hamnar i en situation där man lägger allt tillrätta för er dotter. Sådana som vi måste förberedas och hjälpas att klara oss själva, inte få så mycket stöd att vi blir helt beroende av det i alla situationer. OBS: ibland kanske det behövs, så det är viktigt att man känner sig fram. Kraven ska vara höga, men inte högre än att individen klarar dem. Tyvärr verkar kraven för låga nu för tiden, medan de på min tid, före man kände till AS, var för höga så att vi i många fall blev utbrända och fick depressioner och utmattningssjukdomar.

Stöd att hitta rätt utbildning för ett hållbart vidare liv där man har egenkontroll över ekonomi och arbete, är ovärderligt.

Jag inser att det kan låta som att jag bara gaggar. Det är inte lätt sådant här. Det har jag full förståelse för. Svårt att veta vad som är rätt och fel, diagnos eller ej, berätta eller ej, specialklass eller ej o.s.v. i all oändlighet.

Jag har förresten råkat ut för liknande som ni när jag berättat om min diagnos, och är därför mycket mer restriktiv med det nu. Lite trist, för man vill samtidigt ändå visa hur gruppen är. Det är inte alls bara de som syns i media som representerar den typiske aspergaren. Vi är så olika, och de flesta har ju inte alls de problem som leder till att en del begår brott som uppmärksammas t.ex.

Får jag fråga hur gammal din son är? Jag har nämligen en son på snart 15 år med AS som precis fått sin diagnos. Känner mig lite orolig inför gymnasiet nästa år, om han ens kommer in...

Jag har faktiskt inte ens tänkt tanken att det skulle "lägga allt tillrätta" för min dotter. Hon är rätt dålig på att göra som andra säger ändå, så det skulle troligtvis sluta med att hon pluggade i någon annans böcker om hon hade det behovet. Även om hon är blid och snäll ser hon liksom inte att hon ska följa regler som andra så hon gör det som känns bäst för henne. Som tur är är hon lugn och stör sällan någon annan.

Jag planerar att fortsätta vara hemma med barnen länge med tanke på deras behov. Jag är heller ingen mamma som står och tittar på utan jag kräver full insyn i skolarbetet och mycket täta möten med mentor osv (nu syftar jag på min äldsta son som går i 8:an). Det är ovärdeligt att få dessa tips så att jag kan förbereda mig så mycket som möjligt, jag insuper all kunskap i ämnet jag kommer över!
Det är nästan 1½ år kvar till sonen börjar gymnasiet och lillan börjar förskoleklass så jag har massa tid på mig att förbereda mig och jag börjar känna att jag kommer behöva den här tiden.

Stort tack för alla tips och åsikter!

Hej igen. Min äldsta son är 11 år nu. Vi planerar inför högstadiet. Om din dotter har en drivkraft, så kanske det ordnar sig med vissa saker automatiskt. Alla har ju inte en inneboende sådan, och riskerar att bli för omhändertagna och osjälvständiga som vuxna.

Vi har tittat på olika skolor, allt från Waldorf till Montessori. Det ser ut som det blir att vi väljer den lugnaste av de kommunala skolorna, och där de även har en musikklass som jag hoppas att han lyckas komma in i. Han påverkas en del av hur motiverade andra är, dras liksom med på både bra och dåligt (och då menar jag inte på NT-sättet utan mer naivt och mer p.g.a. att "motorn" kan vara lite dålig). Så därför tror jag att det i vårt fall är viktigt att få in honom där eleverna har en motivation, drivkraft och vilja till studier, i stället för den skola där han hamnar automatiskt, och där det är stökigt och mobbing. Han har inte lika stora problem med utfrysning och mobbing som jag hade (och tjejerna verkar gilla honom - själv var jag hatad av alla), men helt lätt är det ju inte.

I min sons klass går alltså också en kille med diagnos autism. Han får knappt något stöd, utan har en resursperson som bara ser till att han inte stör. Sedan får han göra som han vill, vilket betyder att han läser böcker och skiter i allt annat. På rasterna blir han retad, men ingen vuxen gör något. De säger ofta "ja, men XXX beter sig ju inte helt bra själv" om både autisten och när min son råkar illa ut (eller andra med för den delen).

Men såklart, helt beroende på hur man är funtad, så kommer olika skolformer att passa olika aspergare. Ibland räcker det att det är litet och lugnt, eller att det finns en specialinriktning (typ musikklassen) eller en speciell pedagogik (Waldorfpedagogik på t.ex. matematik eller historia skulle passa min son, men tyvärr får man med en del annat på köpet, samt att vissa inte verkar hinna med allt de ska).

Bror Duktig skrev:Hej igen. Min äldsta son är 11 år nu. Vi planerar inför högstadiet. Om din dotter har en drivkraft, så kanske det ordnar sig med vissa saker automatiskt. Alla har ju inte en inneboende sådan, och riskerar att bli för omhändertagna och osjälvständiga som vuxna.

Vi har tittat på olika skolor, allt från Waldorf till Montessori. Det ser ut som det blir att vi väljer den lugnaste av de kommunala skolorna, och där de även har en musikklass som jag hoppas att han lyckas komma in i. Han påverkas en del av hur motiverade andra är, dras liksom med på både bra och dåligt (och då menar jag inte på NT-sättet utan mer naivt och mer p.g.a. att "motorn" kan vara lite dålig). Så därför tror jag att det i vårt fall är viktigt att få in honom där eleverna har en motivation, drivkraft och vilja till studier, i stället för den skola där han hamnar automatiskt, och där det är stökigt och mobbing. Han har inte lika stora problem med utfrysning och mobbing som jag hade (och tjejerna verkar gilla honom - själv var jag hatad av alla), men helt lätt är det ju inte.

I min sons klass går alltså också en kille med diagnos autism. Han får knappt något stöd, utan har en resursperson som bara ser till att han inte stör. Sedan får han göra som han vill, vilket betyder att han läser böcker och skiter i allt annat. På rasterna blir han retad, men ingen vuxen gör något. De säger ofta "ja, men XXX beter sig ju inte helt bra själv" om både autisten och när min son råkar illa ut (eller andra med för den delen).

Men såklart, helt beroende på hur man är funtad, så kommer olika skolformer att passa olika aspergare. Ibland räcker det att det är litet och lugnt, eller att det finns en specialinriktning (typ musikklassen) eller en speciell pedagogik (Waldorfpedagogik på t.ex. matematik eller historia skulle passa min son, men tyvärr får man med en del annat på köpet, samt att vissa inte verkar hinna med allt de ska).

Intressant att bolla detta med en annan förälder!

Min dotter går Montessori-förskola, jag visste nämligen att det skulle passa henne. Hon har en mycket bra "motor" och kan ta jättebra egna initiativ till arbete, det bästa de sett faktiskt. När de har "arbetspass" blir hon som uppslukad och varken hör eller ser de andra barnen på 2 timmar. Det är heller inte så att hon snöar in på att göra samma sak utan hon varierar sig hela tiden, börjar, fullföljer och avslutar själv. Inget stör hennes koncentration även om de skulle försöka, så jag är inte så orolig för hennes skolarbete.

Min son däremot saknar motor helt. Han har även ADD, vilket ställer till det jättemycket för honom. För att han ska göra något måste en lärare puffa på honom genom varje steg, annars händer inget alls. Läxor gör han inte och har inte gjort på många år. När jag fortfarande tvingade honom tog det oftast 2 timmar för honom att ens få upp böckerna och detta under gnäll och ångest. Det spelar liksom ingen roll om jag tar hans dator och tv för att få honom att göra läxorna, hans ADD gör det nästan omöjligt för honom att komma igång.
När han kommer hem från skolan är han helt slut och måste oftast vila en stund. Jag känner inte längre att det är värt att bråka i 2 timmar varje dag om läxorna utan att jag kollar vad som är riktigt viktigt att göra och så fokuserar vi på det. När det är skriftliga saker som ska in tar han ofta upp det med mig frivilligt och ber om hjälp att påminna honom att göra det senare.

En sak som jag har lärt mig under åren är att det inte är värt att göra allt "precis som man ska". Jag har tagit bort idrott och bild för min son eftersom det tar så fruktansvärt mycket energi från honom att han inte orkar med annat. Vi fokuserar på att han ska ha betyg nog att komma in på gymnasiet. IDag kommer ju inte alla in som de gjorde när vi var unga.

När han började högstadiet hade han inte godkänt i ett enda ämne, förra terminen hade han godkänt och högre i ca hälften av ämnena. Nu vet jag att han redan har höjt sig i två ämnen den här terminen så det går framåt. Hellre godkänt i de ämnen som är viktiga än icke godkänd i alltihop säger jag!

BrorDuktig: En sak jag tänkte på här. Var vill din son gå i skola? Det är så otroligt viktigt att lyssna på det! Min son valde först en engelskspråkig skola, men där stod de dagarna i ända och talade om alla ens misstag så han fick byta till skolan närmast oss efter en termin. Den här skolan han bytte till har alltid haft jättedåligt rykte och jag hade sådan ångest när han skulle börja där. Mycket "problembarn" i alla kategorier. Han trivs så himla bra på sin skola nu så alla de svårigheter han har i skolan liksom inte överskuggar känslan av att gå till skolan. Han älskar att gå dit även när det är tufft med skolarbetet och betygen.

En mycket vanlig problematik hos barn och ungdomar med AS är ju att de skolvägrar och gör de det är man rätt illa ute. Om de trivs har man de bästa förutsättningarna tror jag.

Vad gällande min sons skola visade det sig vara det bästa vi kunde göra! Lärarna har jättemycket erfarenhet av elever med problematik och kommunen har satsat massa extra pengar på skolan. Så bra hjälp som han får nu (innan diagnos också) har han aldrig fått i skolan, och då har han gått i "finare" skolor tidigare.

Mitt råd är alltså att lägga mycket vikt vid vad son son har för magkänsla.

Min son vill inte göra det okända, utan ville följa de i klassen. Men efter besöket på Waldorf, ville han börja där direkt. Så jag tror att han är öppen för det mesta (om det inte är helknäppt), om det presenteras bra. Det finns andra i klassen som ska söka till den lugna kommunala skolan, så jag tror att det skulle gå bra. Bl.a. en av de han umgås med, ska gå där.

Och min son är mycket musikalisk (inte till rösen, men väl på att få ton i instrument och ta ut låtar, tyvärr har musikskolan agerat bromskloss, men nu är han igång) varför en musikklass skulle passa bra tror jag. Vi går väl dit på öppet hus, så får han se och inte bara oroligt gissa.

Intressant där med din sons skola.

Vi har också problem med läxor, och har infört belöningar och lite allt möjligt för att få dem gjorda. Det är som sagt på gränsen, så jag vill inte låta det vara i nuläget. Han verkar ha som fotografiskt minne för vissa saker, så om han hänger med på lektionen, så kan han återge exakt vad fröken sagt. När han inte hänger med, har han inte snappat upp ett dyft. Han har lätt för det jag hade svårt för (typ geografi när det inte handlar om kartor, historia av alla slag o.s.v.) och svårare för matte (där jag knappt behövde lyssna för att klara mig). Fast jag TROR att han inte är bra på matte, läraren sade att han är ok. Kanske jag har fel utgångsläge för att bedöma som själv hade så otroligt lätt för detta.

Men han har som sagt ingen diagnos än. Och i vår familj var det lite annorlunda än hur det brukar gå till. Jag fick diagnos först, utan att jag visste vad AS var ens när jag fick remiss. Sedan fattade jag ju att barnen har sina drag av både AS och ADHD. Den äldsta kanske har lite ADD-drag, lite så som du beskriver din son. Svårt med motor. Den andra är antingen utan NPF eller har lite av hyper-ADHD. han är ett år yngre.

Om du är ny här, så kan jag upplysa om att jag inte är man, utan kvinna, nicket till trots. Det kanske har mer betydelse är i vanliga fall, när man diskuterar barn (vet inte, men det är ingen hemlighet vilket kön jag har )

Har du själv diagnos? Jag upplever allting som mycket svårt när man har sig själv att försöka hålla reda på också. jag drabbas ju lätt av diverse fixeringar och tvång, och alla andra "vanliga AS-drag" som jag ska fungera ihop med.

Våra barn verkar vara väldigt lika i mycket! Min son är jätteduktig på SO-ämnen (specialintresse) men matten går inte så bra. Mest tror jag att matten går dåligt för att han kom efter för många år sedan och ingen lärare före högstadiet brydde sig om att hjälpa honom ikapp.

Inte för att skrämma dig, men det gick hyfsat bra för min son också på mellanstadiet. Han minns också alls som sägs på lektionerna och klarade sig genom prov och liknande med det. På högstadiet sprack bubblan helt! Där krävs det att man lämnar in längre skrivna arbeten, det blir mycket grupparbeten och muntliga redovisningar inför klassen. Här gick det väldigt snett för min son. Nu jobbar vi oss lånsamt tillbaka, men det är inte lätt!

Jag jobbar ju inte, och skulle heller inte kunna det. Dels tar lillan mycket tid och sonen tar minst lika mycket tid han med. Sedan har jag ett mellanbarn som lite hamnar li kläm mellan syskon som kräver mer.

Jag har ingen diagnos, men helt klart massor av drag av både det ena och andra. Jag misstänker att flera av mina släktingar har NPF, och även barnens pappor (den äldsta har en annan pappa än de små barnen)tror sig ha det. Eftersom jag har två barn med flera diagnoser vore det märkligt om jag inte ransakade mig själv, jag vet ju hur ärftligt det är. Mitt största bekymmer de sista åren har väl varit att jag inte mått bra psykiskt av flera anledningar. Det gör att jag är mindre stresstålig och har perioder då jag får gå på lågvarv för att klara vardagen.

Nu har två av mina barn blivit utredda inom loppet av några månader och det har också tagit mycket kraft från mig. Man försöker landa i deras diagnoser och leta efter bästa sättet att hjälpa dem.
Jag ligger på skola/dagis/NP hela tiden med nya idéer och tips, är säkert skitjobbig! Psykologen på NP tyckte att jag skulle börja jobba hos dem eftersom jag vid varje besök ligger steget före dem och vår barnläkare kallar mig "Tigermamma" eftersom jag slåss med näbbar och klor för mina barns rättigheter. Jag lever helt för mina barn nu och det gör att det inte finns utrymme för mig själv i mitt eget liv, det gör det tungt ibland.

Vad tycker du är jobbigast runt barnen och på vilket sätt tror du att din diagnos gör det svårt i rollen som förälder?

Bror Duktig skrev:Waldorfpedagogik på t.ex. matematik eller historia skulle passa min son, men tyvärr får man med en del annat på köpet, samt att vissa inte verkar hinna med allt de ska

Vad är det för annat man får med "på köpet" ..?
Och varför skulle de hinna sämre med Waldorf?

plåtmonster skrev:

Bror Duktig skrev:Waldorfpedagogik på t.ex. matematik eller historia skulle passa min son, men tyvärr får man med en del annat på köpet, samt att vissa inte verkar hinna med allt de ska

Vad är det för annat man får med "på köpet" ..?
Och varför skulle de hinna sämre med Waldorf?

Min son går på en Waldorfskola och han trivs som fisken i vattnet.

@slackern, Fast det där sa inget om det jag frågade om..

En idé för öka motivationen att nå vidare i utbildningssystemet kan vara att besöka gymnasium som har de ämnesområden man är intresserad av och få visat vad de gör vid öppet hus mm eller våldgästa på övrig tid. Samt dito för högskola/universitet. Som komplement kan man gå på vetenskapscentrum som t.ex Universeum i Göteborg.