Måste säga att jag börjar bli mer och mer nöjd med mitt liv dvs kan stå på egna ben.

I går fick jag hem beslut från Tingsrätten att mitt God manskap nu är helt avslutat.

Hade för ganska så länge sen nu boendestöd men har sagt i från det och har nu eget kontrakt på lägenheten jag bor i.

Har en pojkvän som jag tycker mycket om dvs vill dela resten av livet med honom.


Kan jag nu äntligen få klara mig själv här i livet eller måste jag leva med rädslan att folk kan tvinga mig till hjälp?

Vad anser ni innebär med att stå på egna ben och få fatta egna beslut?

Varför skulle du bli påtvingad hjälp? Så länge du inte fullständigt trampar i klaveret, som att ekonomin inte alls fungerar eller att du blir kriminell nåt sånt, får du nog lov att klara dig utan samhällets stöd, precis som du vill.

Jag har skött allt själv vad gäller känslolivet och Mitt, men när det kom till skaffa bostad och betala räkningar fixa skola och sånt har alltid någon annan gjort det, för att be någon om en tjänst eller vidare var mycket främmande och kändes oerhört läskigt. Så att stå på egna ben för mig idag, är att kunna ringa mina egna samtal när det kommer till sjukvården och skolan, betala räkningar och kunna tala för min sak och framförallt känslan av att kunna reflektera över dom beslut som fattas. Kunna säga Nej.

Det där med att få stå på egna ben är väldigt viktigt för mig.


Har varit en ganska så kämpig väg dit för mig då jag stött på en del motstånd dvs har fått kämpa ensam med att säga i från mitt boendestöd och att få mitt god manskap helt avslutat!

Jag är lite orolig för att Överförmyndaren väljer att överklaga Tingsrättens beslut till Hovrätten.

Är det befogat tycker ni?

Till getadog: Jag tycker att du gav en bra beskrivning!

Varför skulle dom vilja överklaga? Om du vill ha en god man är det ditt val, om du inte vill ha en är det också ditt val. Vad denne gode man ska göra är ditt val och ingen annans. Så har iallafall jag fått det förklarat för mig. Rätta mig gärna om jag har fel.

Hej!

Överförmyndaren skrev nämligen i sitt yttrande till Tingsrätten att de anser att jag fortfarande är i behov av God man men lät samtidigt Tingsrätten besluta i ärendet.

Har fått uppfattningen att hon på Överförmyndaren har svårt att acceptera att jag kan stå på egna ben utan ser helst att jag har Förvaltare

När tiden för överklagan har gått ut kan jag känna mig lugn dvs definitivt beslut är fattat.

Känner på något sätt att jag har skaffat mig mycket erfarenheter och har växt som person.

Sannolikheten att överföemyndaren överklagar är extremt låg så du kan nog vara lugn.

Jag tycker iofs att eftersom du klantade till det för inte så länge sen att du borde fortsatt med god man, men eftersom insatsen är frivillig så väger din önskan mycket tyngre än alla andras önskan.

Jag känner själv att jag inte längre är i behov att ha God man utan är redo att stå på egna ben.

Har verkligen tagit lärdom av det som hände förut och ser alltid till att sätta alla räkningar i första hand dvs betalar räkningarna samma dag som mina pengar från Försäkringskassan kommit.

Känns bra nu när jag själv har möjlighet att be tex mina föräldrar om hjälp.

kan jag som sagt känna mig helt fri nu?

För att återgå till din första fråga.
Jag har skött allt själv sen jag var 19 och flyttade hemifrån, är väldigt glad för att jag fixat det så pass bra.
Angående din fråga om överförmyndarens överklagan tror jag risken är rätt liten att det blir överklagan, dom som vill sätta in eller behålla hjälpinsatser är oftast anhöriga, partner eller kontaktperson. Det vanliga brukar oftast vara det omvända, att en person som verkligen behöver hjälp får slåss som en samuraj för att få det.
Lycka till med ditt självständiga liv.

När jag flyttade till ett LSS-boende blev jag nästan tvingad att ha god man. Vid inskrivningen möttes jag av ett papper där jag skulle skriva under att jag godtog godman. Men jag vägrade. Gud vad personalen tjatade! Och gode-mannen ringde mig och tilltalade mig som en 12-åring och sa att jag inte behövde vara rädd för henne. Men jag var envis och tillslut orkade de inte tjata mer. Jag har haft hand om min ekonomi själv i 10 år själv och aldrig haft någon betalningsanmärkning lr dyl. Jag förstår inte hur dedär fungerar, vad de grundar det på. Jag tänkte om det var boendets princip, men de fanns andra där som inte heller hade god man. Ioförsig frågade damen vid inskrivningen om jag visste hur mycket schampo man använde när man tvättade håret.
Så det är möjligt att boendeansvarig trodde asperger=efterbliven.

Låter nog ganska troligt ja, tyvärr.
Men om man bor själv och har ordning på stålarna borde det vara rätt lugnt, såvida inte kontaktperson, personal på habiliteringen eller liknande får fnatt.

jag är väl medveten att jag i början behövde god man och boendestöd för att reda upp min situation.
Nu har åren gått dvs saker har ordnat upp sig väldigt mycket och känner att jag är säkrare i mig själv.
Nu känns det viktigt för mig att själv kunna välja när jag vill ha hjälp och inte!
Längtar efter att få uppleva den i bland hårda vardagen.

I mitt fall har det varit så att jag alltid har haft lätt att bli beviljad insatser inom LSS dvs har aldrig behövt kämpa för det.

Varför har jag varit ett undantag?

Känner mig mer avslappnad nu när jag efter lång kamp som sagt blivit av med mitt boende stöd och God man

Bra kämpat och lycka till!