Stämmer det att personer med Aspergers har brist på empati?
Min dotters pappa påstår att han skulle kunna bryta sitt ben framför henne utan att hon skulle reagera.
Det jag har sett av brist på empati är att hon (som är stor djurvän), kan strunta i att mata djuren, städa hos dem, ja rent utav glömma bort dom, och då går jag naturligtvis som mamma in och "tar över". Först trodde jag att det var av lathet, eller att hon är barn och "bekväm av sig" men tänker att detta kanske också är ett symptom på Aspergers.
Någon som känner igen sig?

PS. Ibland så kommer hon ihåg sig och städar buren och gullar med djuret.

Nej, vi har inte brist på empati. Däremot har vi svårt att läsa av kroppsspråk och det gör att vi kan ha svårt att förstå hur andra människor känner sig. Men när vi väl har förstått det känner vi empati precis som alla andra.

Det var skönt att höra. Gärna fler synpunkter i ärendet.

Tänk om du har en "tolkningsmall" för hennes beteende som inte stämmer-
Hon gör nåt. Du tolkar. Men med fel mall så blir det fel. Därför att du (och hennes pappa) tolkar in en avsikt. Att hon medvetet skiter i...vad det nu var.

Det är tex lätt fär personer med Asperger att glömma. Eller att tex plötsligt komma på nåt man bara måste göra. (Faktiskt gör det också.) Och då blir det där man tänkt göra från början inte gjort. För att man skall kunna glömma måste en sak ha fastnat i minnet. Det kanske är så att mycket mindre fastnar i dotterns minne än i ditt. (Har något aldrig hamnat i minnet kan man inte glömma det.)

MEN det betyder INTE att man inte bryr sig. Förmodligen är det så att dottern faktiskt inte kan komma ihåg en hel del saker. Att glömma är nåt hon inte kan undgå ibland.

DET ÄR INTE SLARV. Slarv är när man inte bryr sig. Med all sannolikhet bryr sig din dotter.

Gissningar:
Gissning 1 Du tycker att din dotter har stökigt på sitt rum.
Gissning 2 Din dotter har svårt att "ta tag i" saker, svårt att komma igång.
Gissning 3 Din dotter har svårt att avsluta saker hon börjat med.
Gissning 4 Dottern har svårt att välja. Om hon skall välja mellan likvärdiga saker som tex rätter på en lunchrestaurang.
Gissning 5 Hon verkar inte uppfatta subtila "hints". Och du tänker ofta "hon borde ha begripit".
Gissning 6 Du tycker att dottern har ett svårläst kroppsspråk.

Vad jag tror om mina gissningar, om du tycker att 4-5 stycken stämmer så kan hon mycket väl ha Asperger. För det är vanliga aspie-problem. Men bakom dessa saker finns ingen slarvighet eller ointresse eller nåt sånt. Bakom finns oförmåga, inte ovilja. (Skulle det vara så att mina gissningar stämmer så skulle det förvåna mig om hon inte hade problem i skolan med just de sakerna.)

Empati. Vad är det som säger att hon inte känner empati bara för att hon inte visar det? Eller att hennes empati inte är densamma som hennes pappas. Men även om det är både svårt och komplicerat och nytt för dig och hennes pappa, så är det ert jobb. Det är ert jobb att lära er att tolka er dotter. Och att hjälpa henne att kommunicera på ett sätt som underlättar för er. Hon kan inte ändra sin personlighet. Inte ändra sitt sätt att vara på i grunden. Och ska inte behöva göra det. Men alla inblandade kan lära sig att förstå bättre och att kommunicera bättre.

Empati handlar mycket om att förstå intuitivt. Eller rättare sagt NT (normala) människor anser ofta det. Men dela upp det. En del är att förstå (det man skall känna empati inför). En annan del är att känna medkänsla inom sig. Vad är det som säger att det är själva medkänslan det brister i. Det kanske är förståelsen av, tex den andres lidande. Pappan förutsätter att man förstår andras lidande intuitivt. Det kanske inte är så. Er dotter förstår förmodligen det sagda. Det outsagda kan mycket väl vara ett mysterium för henne. Men om ni (hennes pappa?) pratar med henne och säger, tydligt, det han tycker hon borde förstå. Då har nog inga problem att förstå känslor. Men då måste man vara konkret och tydlig. Inte antyda eller vara flummig på nåt annat sätt.

Kort och koncist:

En asp har massor av empati och känslor.

När det gäller andras känslor kan man ibland behöva berätta dem för att en asp ska förstå.
Råd: Säg "Nu har jag jätteont i benet. Aj!" eller "Nu är jag ledsen."

När det gäller egna känslor kan en asp behöva en stund på sej för att reda ut vad den egentligen känner.
Råd: Fråga dottern vad hon känner. Fråga också om hon behöver tid på sej att tänka ut vad hon känner.

Jag förstår det ni säger, att jag ska lära mig tolka hennes signaler på andra sätt och lära mig läsa henne rätt. Hon kanske har Aspbergers och jag får anpassa mig efter det.

Problem nr två, vad händer när hon blir vuxen och själv får barn? Hur blir det då? Om hon får barn som inte förstår och inte kan läsa...förstår ni problematiken? Finns det människor med Aspbergers som har barn och hur går det för er? Har ni "lärt er leva" med problematiken och hur hanterar man det i "nästa skede", dvs när man själv blir förälder?
Det kan ju bli jätte-svårt. Jag vill gärna veta.
Berätta!

Pst!
Sluta skriv "Aspbergers", skriv helt klart hellre "Aspergers"

Orolig mamma skrev:Problem nr två, vad händer när hon blir vuxen och själv får barn? Hur blir det då? Om hon får barn som inte förstår och inte kan läsa...förstår ni problematiken? Finns det människor med Aspbergers som har barn och hur går det för er? Har ni "lärt er leva" med problematiken och hur hanterar man det i "nästa skede", dvs när man själv blir förälder?
Det kan ju bli jätte-svårt. Jag vill gärna veta.
Berätta!

Jag är vuxen och har AS och har fem barn, flera av dem med drag av AS eller diagnosticerad AS. Det ÄR svårt men kanske inte på det sätt man tänker sig främst. Jag och barnen känner varandra så väl och vi gillar ungefär samma slags liv, vi talar samma språk dvs vi talar klarspråk och uttrycker oss konkret. Jag vet mycket om var fallgroparna finns och försöker lära barnen så mycket jag mäktar med (och de orkar ta emot).

Problemen finns på andra sätt. De har svårigheter i skolan och i det sociala samspelet med jämnåriga. Där har jag inte mycket till hjälp att erbjuda eftersom jag fullt ut förstår deras svårigheter men är usel på det själv. Jag kan erbjuda vila från en massa sociala måsten, flitigt umgänge med släkt, vänner och bekanta men inte träning i hur man gör. Jag har ingen fungerande modell att föra vidare för hur man fungerar ihop med andra flickor i mellanstadieåldern.

Svårast dagligdags är kanske den ständiga röra av saker, "projekt i arbete" som florerar i en barnfamilj. Och det ständiga sorlet som bara avbryts av antingen den oroväckande tystnaden som betyder att något håller på att hända som inte skall hända eller ilskna rop och skrik när något går dem emot eller de råkar i luven på varandra. Nu har jag flera barn ganska tätt vilket gör att det blir mer av allt men jag tror att det också är bra för dem att växa upp i en syskonskara just för att de har de speciella svårigheter de har.

Jag måste ta tag i och hålla i kontakter med alla människor i skolan, på bup och habiliteringen tex. Det är jobbigt för mig. Jag måste försöka se till att de får den hjälp jag inte kan ge dem på annat håll. Jag har svårt att strukturera min vardag med hushållsgöromål, rutiner kring städning, personlig hygien, läxläsning, ytterkläder och gymnastikpåsar som skall med. Jag har svårt att minnas namnen på deras klasskamrater och deras föräldrar och ändå måste jag på något sätt förhålla mig till dem och till och med ibland kontakta dem själv.

Utöver detta förväntas jag arbeta, klara av att hålla ihop mitt eget liv med räkningar som skall betalas, egna kontakter med olika människor som tex LSS, habiliteringen, läkare, tandläkare - listan blir lång. Det är svårt och det är krävande och ibland nästan kvävande. Men jag måste försöka och försöka igen och på något sätt orka. Jobbet har jag nästan helt prioriterat bort, det var det som var enklast att välja bort eller snarare var det det enda som gick att välja bort.

Missförstå mig rätt - jag ångrar ingenting. Jag skulle inte vilja vara utan ett enda av mina barn och fick jag leva om livet skulle jag göra likadant. Utan dem vore jag säkert väldigt ensam och livet vore fattigare. Men det är inte enkelt. Kanske är mitt största problem den dotter som är mest NT? Henne har jag svårast att förstå - inte så att jag älskar henne mindre men vi är så olika... Vi andra trivs bra med att gå och skrota i varsitt hörn av huset men hon försöker hela tiden valla ihop oss på samma fläck...

Orolig mamma skrev:Jag förstår det ni säger, att jag ska lära mig tolka hennes signaler på andra sätt och lära mig läsa henne rätt. Hon kanske har Aspbergers och jag får anpassa mig efter det.

Problem nr två, vad händer när hon blir vuxen och själv får barn? Hur blir det då? Om hon får barn som inte förstår och inte kan läsa...förstår ni problematiken? Finns det människor med Aspbergers som har barn och hur går det för er? Har ni "lärt er leva" med problematiken och hur hanterar man det i "nästa skede", dvs när man själv blir förälder?
Det kan ju bli jätte-svårt. Jag vill gärna veta.
Berätta!

Man kan lära sig mycket, men kanske inte allt.

Det finns föräldrar här. De föräldrar jag känner som är aspies får helt enkelt "läsa på" lite noggrannare, och medvetet försöka förstå och lära sig saker som funkar intuitivt för andra.

Orolig mamma skrev:Problem nr två, vad händer när hon blir vuxen och själv får barn? Hur blir det då? Om hon får barn som inte förstår och inte kan läsa...förstår ni problematiken? Finns det människor med Aspbergers som har barn och hur går det för er? Har ni "lärt er leva" med problematiken och hur hanterar man det i "nästa skede", dvs när man själv blir förälder?
Det kan ju bli jätte-svårt. Jag vill gärna veta.
Berätta!

Tar du inte ut bekymren väl långt i förväg? För det första kanske inte din dotter alls vill ha några barn. För det andra finns ju du där och kan stödja henne i så fall.

Alla människor med Aspergers är inte lika. En del klarar tydligen av flera barn. Jag klarade bara av ett barn (det var nog tur att det inte blev fler, jag slapp att ta itu med syskonbråk).

När jag fick mitt barn visste jag inte om att jag hade AS (hade jag gjort det kanske jag aldrig vågat skaffa något barn). Jag läste på om spädbarnsvård och barnpsykologi. "Inte kan man läsa sig till hur man ska ta hand om barn", var det nån som sa lite föraktfullt. Men hur ska man annars göra, om man inte haft nån träning på småsyskon, tänkte jag. För NT kanske det går "av sig självt". Mina kunskaper var mer teoretiska.

Jag tycker det gått bra ändå. Dels var jag inte ensam om det praktiska, hennes far gjorde det mesta. Dels har jag pratat mycket med min dotter och tyckte jag kände henne väl. Hon fick kramar när hon var liten, men annars har jag inte varit mycket för att s a s "gråta med henne" utan i stället försökt analysera när hon haft problem med kompisar. Någon förebild när det gäller sociala relationer är jag inte, men min NT-dotter har lyckats bra själv. Hon har många kompisar och inte svårt för att få kontakt med folk.

En mardröm jag hade när jag väntade barn var att jag skulle glömma bort att ge babyn mat och den skulle tyna bort, innan jag kom ihåg den igen. Undermedvetet oroade jag mig för hur jag skulle klara av det. Fast just det var förstås inget problem, babyn skrek minsann när hon var hungrig, ingen chans att glömma bort henne.

Jo, jag kanske tar ut bekymren långt i förväg. För det första är det inte ens säkert att min dotter har ASPergers men det är det jag försöker utröna lite i "förväg" här inne, ifall utredningen inte ger något. Jag vet inte hur en sådan utredning på ett LVU-hem går till och har fått höra att ibland får man ingen diagnos.
Jag är dock helt övertygad om att det inte är "vanliga" tonårsproblem i hennes fall utan något mer.

Visst kommer jag att stödja och hjälpa min dotter på alla det sätt jag kan både nu och när hon blir vuxen. Saken är den att hon vänt sig mot mig och inte vill ha något med mig att göra. Blir hon arg är alltid JAG syndabocken. Dessutom bor hon inte hos mig och jag vet inte om hon någonsin kommer att göra det något mer. Detta gör att jag brister i det stöd jag så gärna vill vara. Därav min nyfikenhet hur ni klarar er som vuxna.

Och även om hon inte skulle uppfylla kriterierna för Asperger tillräckligt mycket för att få diagnosen Asperger sån kan hon ju ha mycket av Asperger-personlighet i alla fall. Och de dragen måste ju hanteras ändå, oberoende av diagnos eller ej. Hanteras av både dig och henne. Om hon har dom.

Orolig mamma skrev:Saken är den att hon vänt sig mot mig och inte vill ha något med mig att göra. Blir hon arg är alltid JAG syndabocken.

Känner igen det där. Det är alltid lättare att anklaga andra än att se sina egna brister och/eller sin egen medverkan till en konflikt. Det enda man kan hoppas på är att din dotter inser det någon dag.

Detta med Aspergers och att vara förälder är inte konstigare än för andra föräldrar.
Man är aldrig sin diagnos. Diagnosen är bara en beteckning inom vilket område problematiken finns. Hur stora svårigheterna är väldigt olika.
Dessutom är inte våra svårigheter konstant lika stora, utan varierar nog en del i olika åldrar. Även vi är i en konstant utveckling fas.

Något som jag har märkt är att jag har utvecklades enormt i samband med att jag blev förälder och jag kan se samma sak hända med min dotter.

Jag har ett barn, som, jag har varit ensamstående med under hela hennes liv. Hon har med största säkerhet en AS problematik, men har valt att inte ha en diagnos.
Idag har hon själv två barn var av ett troligen har en As problematik, men är ännu för liten för att utredas.

Visst finns det tillfällen som man upplever att andra föräldrar har en samhörighet som man själv inte kan ta del av och dela , som nästan tar all ens energi. Tillfällen där man helst inte skulle velat delta men ändå gjorde våld på sig själv för att ens barn inte ska hamna utanför.


Kanske hade jag inte utvecklas på samma sätt om jag inte hade haft barn. Tvingats till att ta ansvar, att fixa saker för oss båda osv....

Dessutom tycker jag att man ofta kan se drag hos föräldrarna till barn med AST , även om föräldrarna ser sig som NT.

Om jag hade haft min diagnos, när min dotter var liten, så är det möjligt att vårt liv hade blivit lite enklare , kanske hade vi valt bort saker, som vi båda nu genomförde för att man förväntades delta.
Jag hade troligen inte varit så orolig för att hon inte hade kompisar på samma sätt som barn i samma ålder.

Innan jag fick min diagnos så såg jag bara hur hon upprepade samma mönster som jag själv hade. Jag visste vilka svårigheter dessa skapade, hur lätt de skapade inre konflikter. Kraven på att vara som alla andra och samtidigt önskan att få säga nej och dra sig tillbaka och göra på sitt eget sätt. Att känna att man inte hörde till på riktigt även om man får vara med.

Jag vet inte om jag skulle ha barn om jag fick leva om mitt liv. Detta betyder inte att jag inte älskar min dotter och jag skulle absolut inte vilja vara utan henne .
Att vara mormor passar mig bättre, än att vara mamma.
Jag kan bara säga att vi idag har en fantastisk kontakt, jag och min dotter.
Och hon är en fantastisk mamma.

Jag tillhör en av dem som högljutt protesterar när någon påstår att människor med Asperger inte har någon empati. Jag hävdar ihärdigt att vi har minst lika mycket empati som "alla andra".

Men då är jag inne i "vuxenvärlden". Ska jag använda mig själv som barn till mall när det gäller empati så tvingas jag erkänna att som barn hade jag inte mycket av den varan.
De som fick min empati var djur, och senare (när jag var 9) även min lillebror som jag avgudade. Vad som hände resterande skaran av människor både i och utanför mitt liv kunde jag inte bry mig mindre om. Skrämmande att tänka på, men helt sant.

Sedan är det ju, precis som Sam säger, stor skillnad på en tjej med AS och en tjej med AS. Även om många av oss här inne t.ex känner igen oss i varandra, så skiljer vi oss också väldigt mycket åt i problematik, intressen och personlighet.
Ingen av oss här inne har en identisk problematik, utan det varierar friskt.

Jag var mycket autistisk som barn. Dels i det att jag inte kände samhörighet eller empati med andra människor, men också det att man inte fick röra mig, ta på mig, kramas eller något liknande. Jag hade även den delen att jag aldrig, under några som helst omständigheter, skulle ha talat med en annan människa om känslor. Faktum är att jag inte hade många känslor öht.
Det blev bättre och bättre med åren. Det hela "lossnade" helt för mig när jag fick barn. Sedan min äldsta dotter föddes så har jag snarare varit överempatisk än "oempatisk".

Men det är bara jag. Alla är olika.
Min äldsta jänta har AS och hon har absolut empati, både för människor och djur. MEN, mår hon dåligt orkar hon inte ha empati för någon. Då kan hon uppfattas som kall och hård. Det är inte svårt för mig att förstå varför det blir så. När hon mår dåligt har hon nog med sig själv, och all hennes energi går åt till att ta sig ur sängen och ta sig genom dagen så friktionsfritt som möjligt.

Nåja, det var en liten inblick i min historia.
Det jag ville ha sagt var att det inte på något vis måste vara ett problem för din dotter att skaffa barn och bli en helt underbar mamma, bara för att hon har en AS-diagnos. Hon växer om sig många gånger innan det blir dags för något sådant, precis som många andra av oss gjort, och som även det Sam var inne på.

Tack för alla inlägg!

Orolig mamma skrev:Jo, jag kanske tar ut bekymren långt i förväg. För det första är det inte ens säkert att min dotter har ASPergers men det är det jag försöker utröna lite i "förväg" här inne, ifall utredningen inte ger något. Jag vet inte hur en sådan utredning på ett LVU-hem går till och har fått höra att ibland får man ingen diagnos.
Jag är dock helt övertygad om att det inte är "vanliga" tonårsproblem i hennes fall utan något mer.

Visst kommer jag att stödja och hjälpa min dotter på alla det sätt jag kan både nu och när hon blir vuxen. Saken är den att hon vänt sig mot mig och inte vill ha något med mig att göra. Blir hon arg är alltid JAG syndabocken. Dessutom bor hon inte hos mig och jag vet inte om hon någonsin kommer att göra det något mer. Detta gör att jag brister i det stöd jag så gärna vill vara. Därav min nyfikenhet hur ni klarar er som vuxna.

Ja, att se mamma som syndabock är populärt bland flickor, även utan AS. Men då är det viktigt att du och pappan kan kommunicera och samarbeta. Vet han något om Aspergers? Orkar han inte ta reda på nåt själv, så kan du försöka förmedla vad du tagit reda på.