Howdy..

Är en tjej med Aspergers syndrom, dock mest ADD.
Har varje dag diskussioner hemma om diverse vardagliga saker, Som jag inte riktigt lyckas utföra med den perfektion som förväntas av en nittonåring.
Är det någon som känner igen sig?

Exempel:
Diskmaskinen skall plockas ur. Allting går perfekt, förutom då mamma sitter och ska äta frukost, med en sked som har intorkade små matrester kvar. Hon påpekar då alltid surt att man måste titta på sakerna i diskmaskinen så att de är rena, att hon har pratat med mig om det tusen gånger, och att det är något man inte ska behöva säga till en nittonåring.

Exempel 2:
Ute på bron står tre stora ica kassar med sopor som skall ut till soppåsen.
När jag skall ta mina stövlar, som är intill soporna, går jag därifrån utan att ta med mig själva soporna. Jag har inte ens sett dem. Än mindre tänkt att jag ska gå med dem till soptunnan.
Morsan, lika irriterad som vanligt, påpekar att jag måste börja leva i den här världen, att jag självklart måste se soppåsen, och att hon inte ska behöva säga till en snart tjugoåring att hon ska ta ut soporna till soptunnan. Själv undrar jag förtvivlat varför min hjärna inte sagt till mig att soporna stod där.

Exempel 3: (Ny Variant!)
Vi är ute och föser kor.
En utav korna är på väg åt fel håll, mot öppningen den absolut inte får gå in genom.
Förtvivlat inser jag att morsan kommer att bli skit irriterad om jag lyckas släppa in kon igenom ingången, så jag springer dit och försöker förtvivlat skynda mig att få bort kon.
Jag föser då kon på helt fel sätt, gör alla misstag som finns, fast än jag sett hur man ska göra i flera år nu,
och släpper samtidigt förbi en helt annan ko igenom öppningen bakom min egen rygg.

Morsan är då skitförbannad och påpekar att jag är tjugo år nu, och att jag varit med och gjort det här i snart sju år, att jag måste vara med i verkligheten.
Farsan brukar vara än hjälpsammare och högt tala om för mig att jag måste vakna.


Har försökt tänka i flera år, på hur jag ska vakna, leva i nuet, inte leva i ett ständigt ludd där allting är bortom min kontroll och uppmärksamhet.
Hur jag ska börja se saker och göra saker, så som vuxna gör. För jag är snart 20 år..


Kan någon hjälpa mig? Finns det någon där ute som känner igen sig, som har en lösning, som har svar?
För det här är inte hållbart. Händer inget nu kommer det att fortsätta såhär varje dag i flera år till. Och det klarar jag inte..

Flytta från dem? De låter gnälliga som fan. I det verkliga livet där man har verkligt ansvar så är det tillåtet att inte göra allt perfekt.

Du har ju koncentrationssvårigheter. En sak som hjälper är iofs mindfulness-övningar, då man lär sig fokusera på det man gör och tänker i stunden. Men det kan ju vara så att du visst är närvarande, bara att du fokuserar på annat än det de tycker att du borde fokusera på?

Diskmaskiner, slänga sopor och kofösning var för mig totalt okända begrepp när jag var 19. Jag hade ingen som helst aning om hur man gjorde för att "gå ut med soporna". Men sophantering lärde jag mig ganska snabbt när jag flyttat hemifrån och upplevt ett par bananflugeinvasioner orsakade av gammal yoghurt. Disken kom jag igång med på grund av äckligt kväljande svartmögel på tallrikar och skålar. Hur man föser kor behöver jag inte lära mig som tur är.

Min poäng är att de flesta nittonåringar är sjukt omogna. Men man växer upp. Ordentlig blir man bara när man måste vilket man oftast inte måste om man har en mamma hemma som tjatar på en men ändå sköter saker.

Stanna till, tänk efter om allt är i ordning?
Använd lappar?

Annars kan det lätt bli så här när man är distraherad.. av tjat till exempel. Och framförallt passar det med AS bättre att koncentrera sig på EN sak (plocka ur maskin, ta på kläder och gå ut, fösa en ko osv).

(ett tips är att om disken körs på en gång så hinner det inte fastna, då mejeriprodukter innehåller världens starkaste naturlim: casein)

Också haft problemet med diskmaskinen, du måste försöka släppa alla tankar, alla känslor och bara tänka på uppgiften.

Tänk att allt du ska göras består av en lista och ingenting annat, och varje gång någon säger något så lägger du till det på listan. 2 uppgifter i rad? Lägg det i prioriteringsordning där det som är viktigast just nu.

När du har allt du vill göra fokusera på mentala listan du har skapat och försöka att inte drömma dig bort. Fokusera på vad du ska göra och om du tror att du är klar med det, försök analysera situationen hur du kan göra någon förbättring. Lås in dig på ämnet det handlar om, oavsett diskning/handla.

Största problemet kan vara om du inte är tillräckligt stimulerad, exempelvis hade jag svårt att spela datorspel på 1 skärm utan att bara stirra efter ett tag där jag varken ser eller hör egentligen. Löste det egenom att skaffa 1 skärm till så att jag alltid har det viktiga på ena skärmen medans jag kan multitaska på andra skärmen om det går segt.

Kunde själv få utskällningar för att jag skulle handla men glömde kreditkorted, gick tillbaka hem för att hämta kortet men kom ut med mobilen och för en tredje gång för att konstarera att listan var borta.

Se till att alltid ha ordning på din saker om även det är ett problem. Att du har nycklar/plånbok/mp3/telefon och andra måsten på samma ställe. Ha en rutin för hur du packar din väska så att du alltid lägger ner allting i samma ordning. Mycket lättare att du kommer ihåg/gör det utan att tänka.

Att lägga in rutiner och organisera saker hjälper mycket. Att hela tiden tänka, överanalyser kan även vara bra för att hålla fokus på ämnet.

Bestämda platser för saker..

plåtmonster skrev:Bestämda platser för saker..

Helt omöjligt annars om man är tankspridd.

Att vara närvarande i nuet är ju enormt ansträngande! Det orkar jag bara korta stunder i taget. Däremellan gäller det att programmera in autopiloten på att även kunna hantera vissa undantag från rutinerna, t ex sopor på bron = ska slängas. Det är visserligen större chans att se soppåsarna om det är man själv som ställt de där för att slänga, än om nån annan gjort det. Då är ju hjärnan redan inprogrammerad på att slänga sopor. Men genom att uppmärksamma det och aktivt tänka att "soppåsar på bron ska slängas" är det större chans att komma på det nästa gång det händer.

Skitiga bestick kan man ju även få på restauranger, det är ingenting att röra upp himmel och jord för. Man får helt enkelt ta för vana att kolla besticken innan man börjar äta, och är de skitiga så bara lägg de i disken igen.

Att fösa kossor däremot låter avancerat, det är jag tveksam till att jag skulle låta autopiloten sköta... Åtminstone när den första började vika av där hon inte fick gå igenom, där skulle jag nog plockat fram de värdefulla extrakrafterna och fokuserat på kofösningen tills "faran" var över, då autopiloten kunde ta över igen.

Skulle jag kämpa för att vara närvarande hela tiden skulle jag bränna ut mig på det, och då skulle jag inte ha några reservkrafter att plocka fram för de riktigt kritiska situationerna. Bättre att välja ut vad som är viktigt och spara krafter till det, och vila genom att låta autopiloten sköta allt som går på rutin.

Hmm, låter faktiskt inte helt olikt vår dotter som är 17. Hon "ser" inte heller saker som en "normal" vuxen ser. Jag menar, det typiska tonårsrummet är ju knappast välstädat och prydligt. Det är nog fullt normalt hos ungdomar och inte något konstigt alls. Tror nog att vissa ungdomar växer upp snabbare och börjar ta ansvar hemma vid tidigare ålder vilket gör att de ser sånna här saker redan i yngre år, andra har tillåtits att bara flyta med och inte behövt göra så mycket hemma - inte lärt sig ansvarstagande redan från barnsben så att säga.

Att du försöker leva i nuet ser jag som ett tecken på att du faktist gör ditt bästa. Men det är svårt att acceptera att det inte går att hålla koll på allt samtidigt. Det räcker med att man gör sitt bästa, och inte ha för höga förväntningar. Så låt inte dina svaga sidor ta över för det kan skada ditt självförtroende. Man kan ju inte va bäst på allt. Jag känner igen mig och har också kombinationen Aspberger och ADD.

Juggernawt skrev:Tror nog att vissa ungdomar växer upp snabbare och börjar ta ansvar hemma vid tidigare ålder vilket gör att de ser sånna här saker redan i yngre år, andra har tillåtits att bara flyta med och inte behövt göra så mycket hemma - inte lärt sig ansvarstagande redan från barnsben så att säga.

Jag har sen jag var liten alltid hjälpt till med allt jag kunnat hemma, alltid varit med ute bland korna, och många ser det som att jag har fått ta FÖR stort ansvar hemma.
Så i mitt fall stämmer inte riktigt det där.

Jag vill, jag försöker, jag vill göra som mina föräldrar
- ha mina handikapp, men jobba med dem tills dem inte är ett problem i vardagen
Något som är oändligt svårt..
och hela tiden undrar jag varför det misslyckas mig hela tiden..

Viljan finns där. Intresset. ambitionen.
Men någonstans på vägen så fungerar inte saker som jag vill att de ska..
Jag ser helt enkelt inte soppåsarna. dem existerar inte. jag ser bara mina stövlar. allt annat försvinner.

Det är som om min hjärna inte tittar på den delen av världen, bara ser det som är rakt framför mig, och tar en tidigare minnesbild och klistrar dit den bilden runt om det där jag ser..
Kan inte förklara så bra..

Och jag blir helt förtvivlad, för jag vill ta ut soporna. Men det finns inget i huvudet som ens talar om för mig att soporna står där. tanken att jag ska ta ut dem kommer inte heller.
Och jag vet inte varför..

Och hur löser man det. :/

Someone skrev:Också haft problemet med diskmaskinen, du måste försöka släppa alla tankar, alla känslor och bara tänka på uppgiften.

Makes sense ! stort tack.
Låter som att jag ska börja träna lite på mindfullness:
Att fokusera på vad som händer här och nu, och att därmed ta bort alla stressrelaterade tankar/känslor..

En stor del i att få det att fungera är att organisera sin tillvaro efter eget huvud och behov. Samt slippa massa tjat som får en stressad, som gör det ännu svårare att organisera som ger mer tjat, som..

Kan du plugga eller jobba så rekommenderar jag att flytta hemifrån.

Mest irriterande måste väll ändå att sitta på tunnelbanan och glömma gå. Har hänt för många gånger.

Someone skrev:Mest irriterande måste väll ändå att sitta på tunnelbanan och glömma gå. Har hänt för många gånger.

Hopplöst om man nån gång ska av vid stationen innan den man ofta brukar åka till...

Inget bra svar på din fråga men jag tycker att det låter som att du presterar väldigt bra hemma!! Det finns de med ADD som t.ex lägger upp mat på tallriken och sedan glömmer att äta för att de tappar fokus och inte ser tallriken, tar på skorna men glömmer att knyta dem osv.

Det verkar som att du gör en stor arbetsinsats i familje, kämpar hårt och blivit bra på att fokusera. Heja dej!
Du kan ju inte trolla bort din ADD bara för att du blir äldre! Din familj och du själv kanske inte ska vara så hårda mot dig och hur du fungerar?

Jag hör att du är ambitiös och det är aldrig fel att vilja utvecklas men man kanske inte ska vara så kritisk?!

Lycka till nu!

Kimmelie skrev:

Someone skrev:Mest irriterande måste väll ändå att sitta på tunnelbanan och glömma gå. Har hänt för många gånger.

Hopplöst om man nån gång ska av vid stationen innan den man ofta brukar åka till...

Mest irriterand har vart de gånger jag ska gå av vid en tidigare station, fått påminnelse av mamma via telefon på tunnelbanan och endå lyckas åka för långt medans jag pratade och fick höra glöm inte gå av, var är du nu? Varje minut.

Det är mycket bättre nu men när jag var mindre, det sög. Rutiner är nyckeln. Gör jag någonting nytt blir det ofta fel, tappar saker.

Om du tänker på något (ett bildligt perspektiv) när någon säger något till dig så kan det bli svårare för dig att lagra och nå det minnet. Tala om för dig själv vad som behövs göras. Skriv ner det, rita bilder. Ett sätt att minnas och framföra är att använda mer än ett sinne. Du associerar vad du sett med vad du hört med vad du känt/tänkt. Upprepa även detta och sysslor i tankarna och högt för dig själv. Det kan hjälpa dig nå en form liknande automatik, men det kommer definitivt hjälpa dig minnas.

Förklara för din moder att hennes negativa inställning försvårar din inlärning.

Jag minns i princip nästan alltid sysslor och annat, men har funnit att lösningen till koncentrationssvårigheterna är att fortsätta pressa på. Efter 10-20 minuter är jag totalt fokuserad. Mitt största problem är dessvärre igångsättningssvårigheter.

Diagnosticerad med både AS och ADHD. Omedicinerad.

Kan säga rakt ut att det inte verkar vara du som är det största hindret, men din moder behöver uppmuntra dig. Du ska inte lida för att du inte alltid lyckas med något - oavsett hur enkelt det än påstås vara.

Det är inte för inte du har en aspergerdiagnos. Jag tycker det är rörande att du undrar hur du ska kunna bli ännu bättre på det du gör i hemmet. Vad gäller disken så plockar du faktiskt ur den, sen att det kan finnas matrester kvar - vad spelar det för roll, så är det med diskmaskiner och som någon påpekade så är det ju bara att byta bestick om det behövs. Att du glömmer soppåsar , tja den som ställt den där kan ju skriva en lapp alternativt slänga dem själv. Vad gäller kor - du är ju jätteduktig som grejar sånt, sen om nån ko smiter ibland kan väl inte det vara hela världen? Antar att dina föräldrar känner till din AS ADD men att de inte vill/kan begripa vad det innebär utan bara tror att det handlar om att skärpa sig. Och visst till en viss gräns går ju det. Men är anpassningen värd det. Jag vet inte men du kan ju ha mycket annat att fundera på än att göra dina föräldrar till lags, och som sagt du försöker ju. Kort sagt, vad gäller diskmaskinen och dylikt, det finns viktigare saker. Tycker Parvlon hade en poäng, för det är väldigt jobbigt med föräldrar som är irriterade och hackar på en.

Det som är viktigt är oftast hur man klarar studier/jobb och kärleksliv. Inte hurvida man fixar sopor, diskmaskin, och kofösning till föräldrarnas belåtenhet.

Det är snararr viktigt vad man kan klara själv så man blir belåten med sitt egna liv när man flyttat hemifrån.

I psykologin har jag lärt mig att om man känner att det är någonting som stör en, som man känner sig obekväm med, som man vill komma ifrån hela tiden, men man vet att det bara är kontraproduktivt, så kan det vara bra att stanna upp en stund, hitta en lugn plats, blunda, andas lugna och djupa andetag, och tänka på känslan man får när man börjar tänka på sitt bekymmer. Vart på kroppen sitter känslan, låt dig exponeras av den, tills den "domnar av", försök att tänka på hur man vill att det ska kännas i slutändan, när det inte finns några bekymmer mer, och kanske efter det vara mer konkret och tänka på hur man ska komma dit. Det gäller att hitta lugnet!