För den som har bra minne är detta endast ett sammandrag av sådant jag tidigare berättat, men nu med bättre perspektiv på det hela. De som är nya kan ju läsa. Finns det någon mer än jag som har/haft ett så udda intresse som jag?

Att det mesta fokuserades till ca fem år berodde på att jag då lärt mig att kommunen, psykiatrin, LSS-avdelningen mm INTE fungerade. Alltså kunde jag inte bli en kugge i maskineriet. Det fanns liksom ingen maskin, annat än den samhällsmaskin som krossar människor likt en ångvält.

Men det fanns annat som fick mig att stanna upp: hot om att väcka åtal gällande förtal av Överförmyndaren/Stadsjuristen. Jag hade alltså hamnat i en juridisk kamp där jag, för en utslagens räkning, slogs mot Stadsjuristen! Jag visste att det fanns många inkompetenta överförmyndare, men jag visste inte att i min stad var det en Stadsjurist som var Överförmyndare. Om jag hade vetat det så hade jag inte skickat det där buggade bandet till Länsstyrelsen, med inspelat material från samtal med en god man som riktade allvarliga anklagelser mot denne fd gode man.

Jag satt där och grät över pappret: ...överväger att väcka åtal mot Debbido.
Fängelse? Ja, varför inte? Jag är ju ändå så ensam. Men BÖTER? Shit! Det klarar jag ju inte av! Dumma mig - vem trodde jag att jag var? Spiderwoman?

Det har gått många år sedan jag satt där med det hotfulla brevet - och önskade att jag hade haft andra intressen än att slåss för sjuka människor med elaka förvaltare.

Ikväll såg jag en film på TV. Polisen arresterade en mycket "fin man", högt upp i samhällshierarkin, på en ädel befattning - ingen man misstänkliggör bara så där. Mannen vägrade tala innan hans advokat kom för att rädda honom. Mannen ville att advokaten skulle stämma polisen för övergrepp. Advokaten bad honom tagga ned. Det fanns faktiskt vissa bevis...

Mina tankar rusade tillbaka till situationen där jag gentemot Länsstyrelsen misstänkliggjorde en "fin" man, en Stadsjurist. Han hade anställt en juridisk firma för att föra hans talan och väcka åtal mot mig - MEN DET GJORDE HAN ALDRIG! VARFÖR? Min son var med mig och sa: "Han ville väl inte ha spotlights på sin verksamhet som tidigare god man."

Anklagelsen bestod i att Överförmyndaren tidigare hade varit god man åt två utvecklingsstörda syskon. Deras föräldrar dog. Deras god man sålde villan och stoppade det mesta av vinsten i egen ficka. Sånt händer faktiskt hela tiden i detta land.

Eftersom åtal aldrig väcktes emot mig så hade nog den godeman jag intervjuat rätt! Överförmyndaren förverkligade aldrig sitt hot om stämning - för att han inte hade rent mjöl i påsen.
Jag har känt mig dum genom åren. Varför litade jag på "min skyddslings" tidigare god man? Hur kunde jag börja slåss mot en jurist + kommunmaffian? Hur dum får man vara? Självanklagelserna har haglat över mig. Men ikväll insåg jag att jag nog hade haft rätt eftersom åtalet aldrig kom.

Det andra har jag redan berättat: min väns förvaltare ljög tills han bet sig i svansen. Min vän var inte alkoholist och nekades därför behandlingshem - och därför bodde han i ett missbruksboende Nu fick de ledande i kommunen slå sina kloka huvuden samman (det brukar de göra - alltså hålla ihop), kontakta Tekniska kontoret och döpa om alla lägenheterna till jourboende samt se till att inga missbrukare bodde i huset. Eftersom de hade Länsstyrelsens vakande öga över sig måste de göra detta och min väns grannar byttes ut mot icke-missbrukare, och därmed blev hans boendemiljö avsevärt tryggare. Själv drack han "bara" lagom mycket öl, dygnet runt.

De som bestämde över vännens liv var b l a en falsk psykiater som ljög för en reporter. "Det behövs ingen neuropsykiatrisk utredning för att ge honom en neuropsykiatrisk diagnos, det kan han få ändå!" Tidningen trodde på honom för att han skrev ett intyg som inte gällde på LSS-avdelningen. LSS svarade inte specifikt ang. detta fall eftersom det råder sekretess, men rent generellt var det så att lindrigt utvecklingsstörda inte längre beviljades LSS.

Sedan? Finns det någon rättvisa? Läkaren och hans äktenskap bröt ihop. Han hamnade på en deltidstjänst på vischan och ägnade sig åt att supa på fritiden. Han som inte ville hjälpa en trippeldiagnos ut ur alkoholträsket blev själv alkoholist. Överförmyndaren avgick efter ett par år.

På den här tiden hade jag inte fått diagnos Aspergers syndrom. Pga bland annat det här intresset fick jag AS-diagnos. Och Janne Josefssons sjukliga behov av att gräva upp undangömda sanningar gör honom inte till - en aspergare?

Det jag gjorde blev alltså sjukdomsstämplat trots att min vän fick ett något bättre liv.
Ska man hjälpa någon måste det vara i organiserad form OCH man ska ha rejält betalt!
Den som göra något för att hjälpa sin nästa utan betalning är psykiskt sjuk - så lyder samhällets och sjukvårdens tunga dom.

Men skit i det! Jag försöker ju bara skapa lite bra karma.
Dessutom gav mig detta udda intresse AS och därmed GRATIS TANDVÅRD! HA!

Nu saknar jag en sån där gilla-knapp igen.

Iridia skrev:Nu saknar jag en sån där gilla-knapp igen.

Tack!

Nåväl, vi kommer alla att få känna av både det dåliga och det goda vi gjorde under vårt liv, om NDU-arna har rätt. Det tror jag de har. Och vissa konsekvenser får vi ju ta rätt omgående i detta liv.

Den här killen NN jag jobbade med i fyra år har nog hjälpt mig tillbaka, slog det mig just.

Jag hittade en trevlig New Age man på nätet. Vi hade några mysiga dejtar. Under ett telefonsamtal knackade min vän öl-älskaren på uteplatsdörren. Dejten hörde det och att jag bad NN återkomma senare. Men han gav sig inte utan kom strax tillbaka, berusad förstås.

- Ta hand om honom du! sa dejten och slängde på luren, trots att jag hade berättat om mitt specialintresse och att jag hade slutat vara aktiv, behövde vila.

Det framgick sedan att New-Agaren tog 800 kr/timma för att ta emot kunder som han gav lite ryggmassage och sedan "synska, stöttande samtal". Det som gav honom status var just detta att han tog rejält betalt. Det som gjorde mig till en jubelidiot var att jag INTE tog betalt. Inom New Age SKA man ta betalt - man ska ha framgång.

Han frågade mig vid ett samtal: Hur tror du att mitt vardagsrum är möblerat? (Synskhetstest)
- Med ett praktfullt, gammalt golvur och en modern spikmatta i plast! sa jag.
- Jösses! sa han. Du är ju mer synsk än vad jag är! (och jag som tar betalt... )

Jag ser det som att NN hjälpte mig ur ett förhållande med en falsk profet, en kvacksalvare som gav sig ut för att vara något han inte var. Det vimlar av kvacksalvare inom New Aga så det var ju bra att min vän snabbt öppnade mina ögon!

@Debbido, Var han synsk på riktigt?

Så länge det finns aggressiva människor är man nog tvungen att ha avskräckningspotential. Alternativet till det är samma metoder som Stalin använde.

Ett alternativ till ovanstående är ett separat samhälle som håller dylika element utanför.

plåtmonster skrev:@Debbido, Var han synsk på riktigt?

Så länge det finns aggressiva människor är man nog tvungen att ha avskräckningspotential. Alternativet till det är samma metoder som Stalin använde.

Ett alternativ till ovanstående är ett separat samhälle som håller dylika element utanför.

Det vet jag inte. Hann inte lära känna honom särskilt väl. Han kanske var lite synsk ibland, vad vet jag? Jag själv är bara synsk ibland - ser det som en gåva, något som kommer till mig ibland när det behövs.

Jo, förresten - är det någon annan som har ett intresse som handlar om att skapa ett rättvisare samhälle? Det finns ju andra grejer att hitta på än det jag gjort.

Iridia skrev:

Jag måste numera vila mycket och då vandrar ju tankarna lite hit och dit. Jag stannar gärna en stund när jag minns något jag tycker jag gjorde Bra i livet, eftersom jag är på nedgående. Har räknat ut att jag med RA kanske blir ca 68 år.

Plötsligt mindes jag Ingemar och sommarlägret som Sv. kyrkan anordnade. Det brukade bli lägereld vid havet med sång eller inomhustrivsel med sång. Jag frågade en diakonissa som jag anmälde mig till: "Tycker du jag ska ta med mig gitarren?" "Nej, sa hon. Det kommer flera andra gitarrister!"

OK. Jag behövs inte mer som trubadur. Mina dagar är räknade.
Efter depptankarna blev jag förbannad. Det klart jag behövs! Vem kan fler kristna körer och sånger än jag??? Ett helt liv som kristen, mest frikyrkan, men lite annat också. De sånger som kommer från frikyrkan är de lättaste. Man kan inte sjunga koraler vid lägerelden.
Så, jag bestämde mig för att tro på dessa viktiga ord: JUST JAG BEHÖVS! Och jag packade min handikappanpassade gitarr med tillbehör.

Det blev solnedgång, lägereld och ett antal människor runt den samt Ingemar. Han såg ut att vara en alkis på fallrepet, ett omöjligt fall, så sönderdrucken, så sliten och plågad av abstinensen.
Vi var tre gitarrister som stämde sig samman. Det fann flera olika sånghäften. Folk kom med önskemål, vi sjöng och spelade. Tiden gick - en av gitarristerna försvann. Några andra med. Mera tid gick och den andre gitarristen försvann han med. Men en som inte försvann var Ingemar. Han satt där med tårad blick och bad mig att spela den ena sången efter den andra. Det var inte alltid sånger jag gillade. T ex "Han har öppnat pärleporten". Jag trodde faktiskt inte att denna stund skulle vara livsförvandlande för denne djupt fallna alkis.
Men han fick aldrig nog av sånger. Jag började känna mig som en jukebox men jag sjöng precis varenda sång han önskade. Under tiden rann tårarna på Ingemar. Det kändes som om jag plågade ihjäl honom, men jag insåg ju att tårar är något bra, känslor som kommer ut, det onda kommer ut.

Jag vet faktiskt inte hur länge vi höll på, men mot slutet var det bara han, jag och den röda fjorden kvar - och Gud. Till sist torkade han sina tårar och vi bröt upp. Efter detta drack han knappt någon alkohol. Kyrkorna drog igång en kör för utslagna människor och han fick vara med där. Han nyktrade till helt och såg ut som en ny människa. Så snäll och fin. en sådan som är för känslig för denna värld.

Ett helt år höll han sig borta från alkoholen och uppträdde som världens vackraste julängel i den stora kyrkan inför en stor publik. När han läste ur julevangeliet: "Mörker ska inte förbli där nu ångest råder" då var det Jag som storgrät. Var det verkligen samme man jag så uthålligt sjöng för den sommarkvällen? Jo. De andra gitarristerna kanske la av för att det var för många låtar de inte kunde? Eller för att Ingemar inte var värd att väntas ut?

En ny sommar kom. Kören stängdes ned och allt annat kristet stryptes till ett minimum. Ingemar började supa igen. När jag gick förbi honom en gång, där han satt tätt sammanpackad med andra missbrukare tänkte jag: "Ska jag försöka nå fram till honom genom dimmorna? Går det? Han verkar ju helt borta. Blicken stirrar in i fjärran och han har ingen kontakt med någon alls." Några veckor senare var han död.

Då mindes jag diakonissans ord: Du behövs inte!(Min tolkning: Du kan inte mer än andra. Du är bara en förvärkt reumatiker. Det finns de som spelar bättre.) Tänk att jag verkligen stod på min egen sida. Jag tänkte: Om jag behövs kan jag inte låna en vanlig gitarr pga mitt handikapp. Om jag behövs...Och jag behövdes. Jag var i min nedtrampade situation inte mera värd, inte större än Ingemar. Vi var likvärdiga. Min tro på detta ligger bakom min vilja att skapa ett rättvisare samhälle. Och bakom detta finns min tro på en gränslöst kärleksfull Gud.
Tänk att jag fick dra mitt strå till stacken, fick vara med och skapa ett sista, glädjefyllt år för Ingemar. Och jag fick skicka in honom i evighetens värld med orden:

"Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in!"

Det var gripande!

För varje biografiskt inlägg jag du postar, desto starkare känner jag att det bara måste bli en bok. Om din självprognos stämmer så är du en alldeles för färgstark och originell person för att inte lämna något efter dig. Du har verkligen fått berättandets gåva!

Jag skulle köpa boken. Tänk på din son också. Och alla hemlösa vars situation verkligen behöver belysas av någon med hjärta.

Har du gjort några inspelningar av din musik? Det är ju ganska enkelt att göra på datorn numera om du fortfarande klarar att spela.

Instämmer.

Iridia skrev:Det var gripande!

För varje biografiskt inlägg jag du postar, desto starkare känner jag att det bara måste bli en bok. Om din självprognos stämmer så är du en alldeles för färgstark och originell person för att inte lämna något efter dig. Du har verkligen fått berättandets gåva!

Jag skulle köpa boken. Tänk på din son också. Och alla hemlösa vars situation verkligen behöver belysas av någon med hjärta.

Har du gjort några inspelningar av din musik? Det är ju ganska enkelt att göra på datorn numera om du fortfarande klarar att spela.

Tack Iridia och tack Zombie!

Jag har kanske inte så lång tid kvar att leva efter 37 år med RA, så jag har ett stort behov av att få berätta. Men det jag skrev ovan skulle av många stämplas ut som: "Du gör dig till ett helgon" som någon sa. Och visst: Mitt liv innehåller många berättelser som ovan. Det jag lärde mig genom att be och läsa Bibeln var att vi alla ska vara ljus i världen och bry oss om varandra med Jesus som föredöme. Jag ser Jesus som en guru och poängen med storyn om honom var INTE att vi skulle sitta i kyrkbänkar och sjunga utan att GÖRA något i hans anda.

Så - får allt detta plats i En bok: en dysfunktionell uppväxt med diverse neurologiska störningar, 35 år i olika kyrkor både på ont och gott, både om hyckleri och egna, paranormala upplevelser och mystik??

Lidandets frukter: Människorna som kom i min väg för att jag skulle hjälpa dem med de gåvor jag fick? Jag har många berättelser om hur jag råkar dyka upp i en människas liv i nödens stund för att ge dem det de behövde, styrd av en högre makt. Att skriva om dessa situationer kan uppfatts som skryt. Själv ser jag det som mirakel: en högre makt kan använda "den som ingenting är".

Aspergare har ju ofta svårt att göra val. Jag behöver svar på frågorna: Ska jag skriva i "jag"-form eller "hon". Pseodonym eller inte? Berätta om andra människor, som jag döpt om? I princip skulle jag ju publicera min dagbok. Kerstin Thorwall gjorde ju det, och fick kritik för det.

Ingen har väl någonsin skrivit en bok om Att leva med:

- Polyartrit
- Sjögrens syndrom
- fel på hypofysen
- öronskada: hyperakusis
- personlighetsstörning med ångest och depressioner
- Aspergers syndrom

Om allt det vävs in i boken kommer läsares kommentarer att bli: "Du gör dig till ett offer."

Jag läste en bok om Depression på 400 sidor, eller mer. Den var lång och naturligtvis deprimerande. Min bok skulle bli lång - men inte tråkig!
------------

Sångerna, det gör ont. Jag är dataidiot. Kan inte lära mig musikprogram. Vill inte få hjälp att spela in bara med min gitarr. Det jag "hör" inom mig är en stråkorkester och en kör. Har bara gjort enkla inspelningar på band. Har gjort hundratals sånger. Många melodier kommer jag ihåg, men inte alla. Tråkigt att autister har så ojämn intelligens. Jag behöver konkret hjälp och hjälp med allt, inklusive självförtroendet. Behöver motvation för att sätta ut ett par mediciner som ger svår muntorrhet så han jag kan sjunga tillräckligt bra.

Debbido skrev:
Så - får allt detta plats i En bok: en dysfunktionell uppväxt med diverse neurologiska störningar, 35 år i olika kyrkor både på ont och gott, både om hyckleri och egna, paranormala upplevelser och mystik??

Har nog skrivits biografier över tristare liv än så... En bok om ditt liv skulle nog väcka intresse på flera olika sätt....diagnoser, newage/övernaturligt, frikyrkor, sjukvården...Kan inte tänka mig att förlagen skulle vara svårflirtade. Jag skulle köpa den boken iaf.

Går säkert att få hjälp av en spökskrivare om du inte riktigt klarar att få ihop en bok från början till slut...

Behöver du oberoende som läser, granskar och kritiserar under processens gång och kan jag gärna vara en del av det. Jag brukar ha rätt bra uppfattning om vad folk kommer att gilla och var svagheter och brister finns i en story.



Kanske tom som ljudbok där författaren själv är uppläsare om du har ork och röst till nåt sånt. Annars, se till att försöka få Anna Godenius, hon vore klockren för en bok om ditt liv såsom du beskrivit det här på forumet.

Moggy skrev:

Debbido skrev:
Så - får allt detta plats i En bok: en dysfunktionell uppväxt med diverse neurologiska störningar, 35 år i olika kyrkor både på ont och gott, både om hyckleri och egna, paranormala upplevelser och mystik??

Har nog skrivits biografier över tristare liv än så... En bok om ditt liv skulle nog väcka intresse på flera olika sätt....diagnoser, newage/övernaturligt, frikyrkor, sjukvården...Kan inte tänka mig att förlagen skulle vara svårflirtade. Jag skulle köpa den boken iaf.

Går säkert att få hjälp av en spökskrivare om du inte riktigt klarar att få ihop en bok från början till slut...

Kanske tom som ljudbok där författaren själv är uppläsare om du har ork och röst till nåt sånt. Annars, se till att försöka få Anna Godenius, hon vore klockren för en bok om ditt liv såsom du beskrivit det här på forumet.

Tack för alla goda råd! Men, jag vill skriva det själv - det är ju den roligaste biten. Jag tittar på boken jag skrev och märker att jag kan skriva med färre metaforer, färre adjektiv och därmed snabbare tempo. Jag ska göra ett nytt försök. Jag vill ha tempo, action, flyt och spänning. Ska försöka få mera balans. Jag är verkligen inget helgon, så det ska jag framhålla!

Debbido, om ngn tycker du gör dig till helgon eller offer - so what? Det är ditt liv, sin story. Du kan ju bara berätta den såsom DU upplevt ditt liv.

Go for it!

Detaljerna o upplägget kan du diskutera med förlaget, eller med oss som bollplank. Huvudsaken att de berättelser som vill komma ut får göra det.

Iridia skrev:Debbido, om ngn tycker du gör dig till helgon eller offer - so what? Det är ditt liv, sin story. Du kan ju bara berätta den såsom DU upplevt ditt liv.

Go for it!

Detaljerna o upplägget kan du diskutera med förlaget, eller med oss som bollplank. Huvudsaken att de berättelser som vill komma ut får göra det.

Tack Iridia och Tack Moggy!

Jag menar - detta med bollplank. Det behövs sannerligen! Nu glider väl denna tråd in i ett annat: konsten av skriva en självbiografi utan att behöva må skit, lämna sta'n, lämna Sverige, bli ännu mer förtalad än jag redan är. Jag hittade en bok på nätet som kanske kan hjälpa mig. Den viktigaste frågan är ju:

HAR JAG RÄTT ATT UTELÄMNA ANDRA MÄNNISKOR OCH I VILKEN GRAD?

Man kan döpa om folk och så, men pseudonym-epoken är väl över? Folk bloggar, är på Facebook och viker ur sig. Självbiografier tycks ligga i tiden, men man hamnar ju hela tiden i moralisk/etiska dilemman: Jag lämnar nu ut den här personen och det får konsekvenser, men vilka? Får jag inte alls skriva om relationer så blir det ingen bok, inte min bok i alla fall. Fantasi har jag ingen, så det där med romaner - forget it!

KRITIK AV KYRKORNA

Jag är idag generellt kritisk till de svenska, protestantiska kyrkorna och deras flatet beträffande den ökade utslagningen i samhället. Jag kämpade på några år med mitt utredningsarbete, läste in föräldrabalken och diverse lagar om våra rättigheter i samhället och ägnade mig åt papperskrig. Dessa pärmar har "folk" inte sett. De känner inte till att jag har lekt jurist. Men, aspergare beter sig ju inte som andra människor.

Tak över huvudet eller mat - bagateller. Det var inte det som var jobbet utan analyserna, att ställa ny diagnos, att få den bekräftad genom utredningar, att driva igenom utredningen osv.

Vad gjorde då "kyrkan"? Min baptistpastor gav mig lite pengar som stöd till mat åt en skyddsling och sa att bara fem personer i Sverige skulle göra det jag gjorde. Och? Vad betyder det? Att jag är galen?
Vissa tanter i kyrkkaféet, Sv. kyrkan spred ut förtal om mig. Mitt arbete handlade enligt dem om sexorgier och manipulation. Och vad kunde man förväntat sig? Kyrkornas sexfixering är ju ofta helt sjuk, nästan en besättelse. Jag borde väl åkt hem, hämtat alla pärmarna med brevväxling mellan mig och diverse myndigheter och slängt ut dem på kaffeborden - så att de kunnat få sig en tankeställare? Men hade de fattat då? Det är kanske bara aspergare som attackerar problem på ett så genomborrande sätt? Alla har inte laserblick och en envishet motsvarande 364 åsnors?

När jag efter allt slit sitter i en kyrka och någon ber en skriven bön:

"Gud, vi ber dig för de sjuka - Var med dem! Gud, skaffa hem åt de hemlösa! Välsigna dem som hamnat i utanförskap!"

DÅ vill jag bara resa mig upp och skrika rakt ut:
"Det är väl för helvete inte Guds arbete att besöka de sjuka, umgås med de utstötta och skaffa rum åt de hemlösa när det är - 20 grader kallt ute!!! DET ÄR VÄL EERT ARBETE!!!! Eller har jag missuppfattat evangeliet så totalt? Sa inte Jesus till oss att det var VI som skulle göra allt det där! Inbillar ni er verkligen att samhället tar hand om de utstötta? LYSSNA PÅ P1, SE PÅ UDDRAG GRANSKNING, LÄS TIDNINGAR, ÖPPNA ÖGONEN SLUTA BE OCH BÖRJA ARBETA! HYCKLARE!"

Men, det gjorde jag förstås aldrig.

Tänk så skönt det kändes att vräka ur sig det där!
Och visst skulle det vara skönt att skriva in det jag tycker i en bok - men sedan kan man ju inte sätta sin fot i en kyrka igen...

Vi är flockdjur. Vi behöver andra människor. Vi måste anpassa oss för att inte bli helt utfrysta. Så vi kompromissar och kompromissar och tiger och kvävs, av decennier av upplagrad, outtalad vrede. Vi kvävs av det vi inte får sätta ord på. Men priset för att skrika ut de där orden kan bli lite väl högt för den som redan är väldigt ensam.

Efter det att jag sagt några sanningens ord kan jag inte sjunga en andlig sång någonstans. Det händer sällan numera, men sällan kan vara bättre än ingen gång alls. Sedan kan jag aldrig gå till diverse kristna mötesplatser. Det är sällan jag gör det nu, men möjligheten till detta finns kvar.

"Man ska inte såga av den kvist man sitter på" säger ordspråket. Nää, med jag undrar om jag inte kan såga lite och sitta kvar ändå? Nähä, inte?

Jag vet att DE skulle kalla allt detta för bitterhet och psykiska problem. JAG anser att de har svikit Jesus genom att inte möta de hemlösas och missbrukarnas verkliga nöd - och nu talar jag inte om soppa. Men, å andra sidan - vem har inte gjort det? Jag har svikit i förfärande omfattning. Alla människor har fel och brister, oavsett vad vi kallar oss för och vad vi gör/inte gör. Min revolt mot kyrkan bestod i att göra det de inte gjorde, men nu när jag är sliten och trött kan jag alltså bara kritisera, vilket inte är särskilt konstruktivt och dessvärre finns det redan ett enormt överskott på sådana människor.

Det är lätt att vara kritisk men svårt att vara konstruktiv. Skriva kan alla, men leva kan få.
Så, hur skriver man en självbiografi utgående från bibelordet: "Den som är utan synd han må kasta den första stenen?

OK, nytt förslag: skriv boken fritt ur hjärtat såsom du själv vill berätta din historia, utan att tänka på vem som ska läsa den och eventuella konsekvenser. Sen, när den är färdigskriven, kan du fundera över vilka namn du vill eller bör byta ut, vilka delar du av olika skäl kanske vill stryka, eller om du vill ge ut den alls medan du fortfarande lever. Men då finns din berättelse i alla fall nedskriven.

Detaljerna och redigeringen tar man alltid i efterhand. Kan tänka mig att man kan få hjälp av förlaget med sånt, och de har säkert också egna synpunkter. Mycket har du ju redan skrivit här, det kan du återanvända och sätta i kronologisk ordning.

Du skulle kanske t o m kunna göra två böcker; en med din självbiografi och en med dina andra skrifter. Utöver intressanta foruminlägg har du säkert en massa dikter, låtar, insändare, brev och allt möjligt som borde samlas ihop och bevaras. Du skriver med sådan underbar värme, humor och passion, så det skulle vara mycket intressant att se det samlat.

P.S. Och jo, kyrkorna behöver kritiseras när de bara ber och inte gör något. Någon måste ju säga ifrån, och vem bättre än du?

Jag tänkte i ungefär samma banor men orkade inte forumulera det.
(Du kan formulera, Debbido - bara en sådan sak!... )

Iridia: Jo, det är en bra idé! Man kan ju ge ut en bok efter sin död, men då är det inte säkert att den kommer ut, eftersom ev. ingen uppskattar boken, tar kontakt med förlag etc.

Jag har funderat över varför jag tagit upp de där fallen som Ingemar eller andra missbrukare och försummade själar under den tid jag satsade på dem.

Jag tror att en del av svaret är CHOCK! I Stockholm var jag yngre, friskare, arbetade, träffade folk från olika samhällsklasser. Det fanns alla sortes människor. Jag såg män i kostym och slips rusa iväg till något möte. Jag hörde människor på pendeltåget prata om sina visioner och planer som de höll på att förverkliga.

Sedan befann jag mig plötslig i en död småstadskärna. De rika bor i villor runt sta'n och handlar i det stora köpcentret dit de åker i sina bilar. I stadskärnan finns det nästan bara sjuka, gamla, galna, missbrukare och utvecklingsstörda kvar. För att få kontakt gick jag till kyrkans eller kommunens träffpunkter och plötsligt befann jag mig i Helvetet.

Människor låg blödande på marken utan att någon brydde sig. Alkis! Missbrukarna satt på varenda en av stadens bänkar. Det var ungefär som att promenera i Calcuttas fattigkvarter.
Jag konfronterades med dessa människor på ett intimare sätt än någonsin förr och dessutom så har storstäderna mycket mer hjälp för missbrukare än småstäderna.

Metadon- eller Subtex-program kan man få i Stockholm, men inte här. Behandlingshem kan man eventuellt få i storstäderna, men här är det så gott som förbjudet enl. kommunens lagar från 1995.

Jag trodde att jag kunde ha en uppgift i att lyssna, analysera, skriva osv för att se till att missbrukare och neddrogade personer med fel diagnos skulle få hjälp. Jag gick in i uppgiften för att skapa en bra mening med mitt liv. Och så satt jag där på missbruksenheten med person efter person och fick veta att de inte kunde hjälpa till med behandlingshem eller lämpligt boende. "Tyvärr, kan vi inget göra. Ha en bra dag!"

Och så drogs jag in i ett krig mot samhället som pågick i fem år. All den skit jag grävde upp var nog för att gödsla hela Europa. En skendemokrati där FN:s stadgar och Socialtjänstens lagar bara var ord på papper men inte mer.

Jag skakades i mina grundvalar. Tron på Sverige som en demokrati, tron på kommunen hjälpinstanser, tron på psykiatrin, tron på de kristnas vilja att SE och AGERA - ALLTING FÖRSVANN! Jag blev och är chockerad. Mina krig för mig och sonen var ju också extremt omfattande. Det är inte för att skryta som jag skrev om Ingemar t ex utan för att allt jag sett och bevittnat kan liknas vid att vara vittne till massmorden i det forna Jugoslavien t ex.

De människor jag försökte hjälpa räcker i sig till för en hel bok i sig, men jag finner det rätt omöjligt att skriva en sådan bok då jag definitivt kommer att uppfattas som skrytmåns. De andra, som inget gjorde, känner sig då hotade. De VILL ju ha sin tro på kommunen, välfärdslandet Sverige, proffsen som löser alla våra problem - de VILL ha den kvar! Alltså utgör jag ett hot som om jag yttrar mig och anfaller både kommun och kyrka inte kan förvänta mig något bättre än att bli korsfäst på torget.

En kille jag hjälpte och dessutom utvecklade ett förhållande med har jag ingen möjlighet att inhämta tillstånd ifrån, då han gifte sig med en fd väninna som förtalat mig rejält och gjort att denna kontakt är bruten. Ändå är just den historien den mest läsvärda. Psykiatrin hade drogat ned honom i 25 år pga psykossjukdomar som inte fanns men som framkallades av medicinen! När den togs bort kunde han bli en tänkande, skapande människa igen!

Parallellfall till damen som i 11 år låg neddrogad med b l a epilepsimediciner och "uppstod från de döda" efter att de tagit bort medicinerna.

Båda fallen slutade lika olyckligt. Damen dog efter en kort tid som livs levande människa.
Min väns rygg kollapsade när han drog igång sitt liv på äkta ADHD-manér. Ett år höll lyckan, sedan gav ryggen upp. Att ligga still i 25 år och att ha ständiga krampanfall från neuroleptika - detta förstörde tydligen även återstoden av hans liv.

PS. Missbrukarna som inte fick hjälp från kommun eller kyrka är nu döda förutom en som dricker mindre våldsamt.

Zombie skrev:Jag tänkte i ungefär samma banor men orkade inte forumulera det.
(Du kan formulera, Debbido - bara en sådan sak!... )

Tack! Jag önskar dig livskraft och skrivlust!

Ja...jag skulle mycket gärna läsa om allt det där och annat du skrivit om i mer utförlig form som bok och från ditt perspektiv och syn på världen. Gärna varvat med din tro och varför du funnit det värt att kämpa för de saker som engagerat dig.

Moggy skrev:Ja...jag skulle mycket gärna läsa om allt det där och annat du skrivit om i mer utförlig form som bok och från ditt perspektiv och syn på världen. Gärna varvat med din tro och varför du funnit det värt att kämpa för de saker som engagerat dig.

Du är allt rar du! Men, vad är svaret på frågan om det "fall" jag senast nämnde? Jag vågar inte gå in i detalj utan hans tillstånd, vilket jag säkert inte får. Hans nuvarande fru hatar mig då hon tror att jag bröt ned honom. Han blev ju så sjuk under åren i väntan på MGR, neuropsyk osv, då han vare sig hade ADHD-mediciner eller neuroleptika. Jag klarade inte av att hjälpa honom fullt ut då han blev farligt aggressiv. Vid ett tillfälle fick polisen gå emellan och köra hem mig!

Fel vård och sedan vårdköerna skapade det övermäktiga lidande han hamnade i. Men ryktet (från denna kvinna) säger att jag bröt ned honom. För att inte, pga Boken, riva upp en ny ryktesstorm måste jag flytta till en annan stad. Denna kvinna har i det förflutna ryckt upp dörren, rusat in till min sjuksäng och skrikit ut en massa anklagelser. Så, hon är inte att leka med.

Du undrar varför jag gjorde allt det jag gjorde? Ärligt svar: Jag tror verkligen att jag var en nunna i föregående liv (enl medium A-L Wikström), som skrev en massa fina religiösa skrifter, men i dödsögonblicket såg det mesta brinna upp.

Åter i himlen kände jag att jag ville till en högre dimension, närmare Gud, med ännu starkare kärlek. Så vad skulle jag göra annat än att be Gud om att få gå ännu en rond med demonerna i den jordiska dimensionen? Jag ville lära älska Gud mer och jag ville ut med det äkta kärleksbudskapet, inte det som mest var religiösa ord. (Detta var mediets ord och rösten som talade till mig under en NDU)

"Den som vill sitta närmast mig i Himmelriket, han måste lida som jag." Ungefär så lär Jesus ha sagt. Jag tror alltså inte att i o m Jesus så är lidandet avslutat. Jag tror att de som vill lära sig vad verklig kärlek är måste lida lika mycket som Jesus.

Man tappar ju minnet när man föds, och så tar det många år innan man inser varför man är här. Men jag drogs ju tidigt till kyrkor och kloster. Jag ville verkligen göra Guds vilja. När jag var "nyfrälst" så skaffade jag mig direkt tre skyddslingar, som jag ville hjälpa rent konkret. Men jag klarade inte av det. Jag var försvagad efter ett år i sängen med nydebuterad reumatism. Jag hade inte förstånd nog att säga eller göra vad som krävdes för att hjälpa dessa människor. Jag visste för lite om livet, var för ung.

Men efter många års lidanden på flera olika nivåer så var jag tydligen framme vid en punkt där jag kunde hjälpa andra en liten bit på vägen eller förhindra dödsfall. Jag fick då ta rollen som lyssnare i första hand, i andra hand försöka ge dessa personer vad de behövde rent konkret (mat, kläder) eller processa med samhället. Troende blev de alla under processens gång, men det var nästan mer en "biverkan" till det jag gjorde än något annat. Jag ville alltså älska människor till gudsmedvetenhet, såsom min katolska nunnevän gjorde. Jag blev i princip katolik i hjärtat.

Min och min sons neuropsykiatriska handikapp ledde ju till mycket kunskap om neurologi/psykologi och jag kunde se rakt igenom en neddrogad människa och se t ex sådana diagnoser trots dimmorna. Jag hade lärt mig meditera när jag var för sjuk för att kunna prata eller gå. Nu kunde jag använda meditationen för att höra Gud säga vilka diagnoser eller andra problem dessa människor hade.
Vissa NDU-upplevelser gav mig mer paranormal kraft. Ibland blev jag själv skraj när jag märkte hur illa det kunde gå för dem som använde lögnen som verktyg för att trygga sina egna liv och trampa ned de små.

Jag kombinerade tillgången till den högre kunskap som finns i andevärlden med rent bondförnuft samt bön/meditation.

Det tar ofta oändligt många liv för oss andar innan vi kommit nära, verkligt nära Kärleken. Vi kan tro att religionen är DET. Vi kan tro att förälskelsen är DET, men den är bara en svag reflektion av den verkliga kärleken.

Debbido skrev:De människor jag försökte hjälpa räcker i sig till för en hel bok i sig, men jag finner det rätt omöjligt att skriva en sådan bok då jag definitivt kommer att uppfattas som skrytmåns.

Nej, det kommer du inte. Skriver man ärligt från hjärtat så kommer alla som har sitt öppet att uppfatta det. Övriga behöver du inte bry dig om.

De andra, som inget gjorde, känner sig då hotade. De VILL ju ha sin tro på kommunen, välfärdslandet Sverige, proffsen som löser alla våra problem - de VILL ha den kvar! Alltså utgör jag ett hot som om jag yttrar mig och anfaller både kommun och kyrka inte kan förvänta mig något bättre än att bli korsfäst på torget.

I o f s finns den risken, men samtidigt är det ju just därför en sådan bok behöver skrivas. Uppfattar det som att detta är sanningarnas årtionde, när det som sopats under mattan kräver att få komma ut i ljuset. För vem bryr sig egentligen om samhällets allra svagaste? Jag orkar inte själv, men blir upprörd över att de som har i uppdrag att göra något gärna fortsätter blunda för alla som inte passar in i färdiga mallar och kan snacka för sig själva, eller har någon som gör det åt dem.

En kille jag hjälpte och dessutom utvecklade ett förhållande med har jag ingen möjlighet att inhämta tillstånd ifrån, då han gifte sig med en fd väninna som förtalat mig rejält och gjort att denna kontakt är bruten. Ändå är just den historien den mest läsvärda. Psykiatrin hade drogat ned honom i 25 år pga psykossjukdomar som inte fanns men som framkallades av medicinen! När den togs bort kunde han bli en tänkande, skapande människa igen!

Parallellfall till damen som i 11 år låg neddrogad med b l a epilepsimediciner och "uppstod från de döda" efter att de tagit bort medicinerna.

Båda fallen slutade lika olyckligt. Damen dog efter en kort tid som livs levande människa.
Min väns rygg kollapsade när han drog igång sitt liv på äkta ADHD-manér. Ett år höll lyckan, sedan gav ryggen upp. Att ligga still i 25 år och att ha ständiga krampanfall från neuroleptika - detta förstörde tydligen även återstoden av hans liv.

PS. Missbrukarna som inte fick hjälp från kommun eller kyrka är nu döda förutom en som dricker mindre våldsamt.

Det är just sånt här som behöver bli belyst så att det åtminstone kan bli en debatt om det.

Tänk om samhället skulle bli rättvist, man hamnar i särskolan och blir helt
idiotförklarad sen hamnar man i utanförskap, nu sk aman gå i samtal för att
bli sig själv men inte får jag fler vänner av att gå i samtal, enklaste
lösningen är att flytta och sen kan man skriva om den stad man tidigare bott i.

Hasr tyvärr inte läst er tråd men ska göra det sen.

Iridia skrev:

Debbido skrev:De människor jag försökte hjälpa räcker i sig till för en hel bok i sig, men jag finner det rätt omöjligt att skriva en sådan bok då jag definitivt kommer att uppfattas som skrytmåns.

Nej, det kommer du inte. Skriver man ärligt från hjärtat så kommer alla som har sitt öppet att uppfatta det. Övriga behöver du inte bry dig om.

Ja, du har kanske rätt. Det känns ändå svårt för mig som aspergare att förhålla mig till omgivningen och alla reaktioner som kan utlösas. Man behöver vara väldigt stark för att stå där ensam medan anklagelserna haglar ned och mobbningen tilltar. Det man kritiserar ned är man ju sedan avklippt från.

Jag jobbar med tankarna kring skrivprojektet och just nu tänker jag så här: Jag struntar i den taskiga barndomen. Det är tråkigt. Alla föräldrar är ofullkomliga och mina var förmodligen autistiska båda två. Jag har förlåtit dem.

Jag tänkte kanske starta år 2000 då jag blivit krossad av sjukdom, skilsmässa och lidandet med stort L. Hade förlorat allt utom min son. Hade inte fått tid att sörja min amerikan. Han är den person som gett mig mest kärlek i detta liv.
I det kaos som handlade om biverkningsskada Tinnitus, musiken Bye Bye, mannen Bye Bye, sälja huset, genomföra två flyttningar när jag var dödssjuk i reumatism - i detta kaos fanns ingen tid att sörja att den jag älskade lämnade mig.

Detta var bakgrunden till att jag drogade ned mig i skogen en iskall vinternatt för att dö. Och hur kunde jag göra så mot min son? Jag var förstås rejält psykiskt sjuk och visste inte vad jag gjorde. Men då, när jag hamnat i koma pga nedkylning och droger frågade Rösten: "Vill du verkligen avsluta ditt liv eller är det någonting mer du vill ha gjort på jorden?" Rösten var mycket neutral, men stark. Och jag kunde genast ge ett telepatiskt svar: "Jag vill ta hand om min son - OCH SKRIVA EN BOK!"

Om jag hade dött då så hade min son inte fått utvecklas så långt i det vanliga yrkeslivet som han kom att få och en hel rad människor hade inte fått den hjälp jag ibland kunde förmedla.

Min första outgivna bok slutade innan jag kom fram till detta med de fem utgivande åren, då mina lidanden gav en viss frukt. Det jag ville säga med boken var att lidandet har en mening. Men, eftersom jag inte tog med de där fem åren i boken så blev det förstås svårare att förstå mitt påstående att det har en mening att lida sig igenom allting. Ja, jag funderar nu över de viktigaste frågorna:

- Vad är det jag egentligen vill ha sagt?

Hård kritik av diverse kyrkor kan vara svårt att stå för. Det kommer ju ändå att framgå hur den inre Rösten successivt blir det viktigaste i mitt liv, medan rösterna utifrån får allt mindre betydelse. Man kan ju kritiserar på mildare vis än i Mitt liv som sekterist. T ex tillhandahöll inte kyrkorna redskap för självkännedom genom meditation (på den tiden). De arbetade inte konkret med de hemlösas problem. De höll på med sin verksamhet som om det var den vi skulle värna om i stället för varandra. Men ändå finns det i kyrkorna och deras verksamhet en del guldkorn. Ingen av oss är felfri.

Jag skriver och funderar vidare...och jag tackar för allt stöd jag får ifrån er alla!