Jag går snabbt som fan och har en marscherande stil. Aldrig hört nån säga det ser konstigt ut dock. Om nån vill göra det så mottages det med glädje.

Jag går långsamt. Ingen stress människa, motarbetar stress med all kraft.

Jag går långsamt men om det ser konstigt det vet jag inte.

Problemet med undersökningar är att de utgår från normalpopulationen. Bara en sådan sak som att aspies är kopplade annorlunda i huvudet gör att den kanske inte är lika relevant

Jag har fått höra (och vet) att jag har dålig hållning. Jag har framåtroterade axlar och huvudet "framför" kroppen. Jag har sett det själv på bild/filmklipp.
Det handlar inte om att jag är rädd för ögonkontakt, för det har jag inga problem med. Men jag har under alla år försökt "gömma mig" genom att krypa ihop lite... Tyvärr har det satt sina spår...

Jag har mycket dålig hållning, att jag har skolios gör knappast saken bättre. Kompisar brukar försöka räta upp mig när jag sitter genom att "trycka upp" mig i rät linje med hjälp av båda sina händer (en på ryggen, en på bröstkorgen). De försöker förklara för mig att det inte ser attraktivt ut. Men jag kan ju inte hjälpa det. Om jag försöker sitta eller stå rakt så är det det enda jag tänker på. Kan inte koncentrera mig på vad andra människor säger om jag försöker ha bra hållning samtidigt.

När jag sitter hemma i soffan så ser jag ut som en ostbåge. När jag går så är ryggen krökt, huvudet och axlarna lutar "framåt" (ser ut som om jag försöker göra mig mindre, att jag skyggar). Hur fasen skall man bli hjälpt?

På tal om hållning, en bild på Janos från Tårtan

Jag får ofta höra att jag går, står, sitter, springer konstigt. Fast fick höra det mer förr. Kanske för att barn gillar att vara öppet elaka, medan vuxna skäms lite för att påpeka sådant där.

Fast jag har också fått höra de senaste åren att jag går och står elegant. Det är ju bättre. Konstigt, men på ett bra sätt

"Släpp teven" brukade en polare jämt säga, vilket blir lite anmärkningsvärt eftersom jag är tjej.
Försöker gå rak i ryggen och fokusera blicken framåt så jag inte ska gå in i nåt/nån eller snubbla på mina egna ben. Går väldigt fort och med bestämda steg också men inte stelt eller "spännigt" men det ser tydligen skumt ut antar jag. Jo jag har nog en allmänt uppblåst (mycket självsäker) uppsyn antar jag, måste vara det folk stör sig på.

Nej inte att jag rör mig konstigt, men däremot att jag har konstig blick. Den brukar lixom fastna ibland, så jag har problem att blinka loss den. Kan även se väldigt frånvarande ut.

Angående hur jag går så fick jag höra det när jag var mindre, att jag gått stel som pinne och lyfte inte på fötterna tillräckligt mycket och att jag gått alldeles för fort. Mestadels klasskamrater som sade det men nu har jag inte det problemet tror jag. Svårt att veta då jag alldrig spenderar tid med människor utanför jobbet.

Angående hållning får ibland höra att jag ska dra axlarna bakåt och sträcka på ryggen eftersom jag är lång och det ser så deprimerande/hängigt ut annars.

Jag har ganska dålig hållning så ibland får jag höra att jag går eller sitter för hopkrupet. Även när jag inte får höra det så är jag väldigt medveten om det. Det är jobbigt, fast jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det.

Tittar även ner en del samt svänger för lite med armarna när jag går.

Min son är över 180 cm lång och tonåring. Han går stelt och rör liksom hela kroppen i varje rörelse. Ungenfär som om en axel inte kan röra sig utan att resten av kroppen måste göra samma rörelse.

Måste passa på att jag älskar alla underbara, ärliga, målande beskrivningar i det här forumet. Man skrattar igenkännande om och om igen.

Tillägger att jag som tonåring hade usel hållning, vilket mamma alltid påpekade och sa att jag måste räta på ryggen och inte gå hopsjunken som en säck potatis. Det är nog därför som jag går nästan överdrivet rak i ryggen och med bakåtdragna axlar, för att försöka se normal ut.

Men dom är ju aldrig nöjda, antingen är man för hängig eller för spännig, hur ska dom ha det egentligen. Har iofs insett att det är bättre att gå med rak rygg och blicken fäst framåt, för sen jag började tänka på hur jag går har jag faktiskt inte gått in i några lyktstolpar på gatan eller stöttepelare på centralen. Har fått ett jävla fint flyt i gång också sen jag började se vart jag går så nu kan kan dansa mig förbi folk med ett fotarbete som skulle få Maradona själv att bli grön av avund *swoosh*

Att jag sitter konstigt har jag definitivt fått höra. Och att jag går stel som en pinne och inte rör på armarna så därför går jag alltid med händerna i fickorna.

Jag hör oftast folk kommentera att jag tittar ner i marken när jag går, vilket jag är medveten om, och det oftast när jag "leker med mig själv" och inte ska kliva på skarvar (jag har ingen fobi eller så för att gå på skarvar annars)!

Jag får ofta också kommentarer som har att göra med att jag ser stel ut, vilket jag oftast inte är medveten om i stunden, men upptäcker först efteråt. Jag rycker upp axlarna har svårt att slappna av på beställning, vilket gör att jag är URUSEL på att ha ett poker face:P

Min syster har sagt att jag "går konstigt". Typ svänger med axlarna.

Dagobert skrev:På tal om hållning, en bild på Janos från Tårtan

Tårtan - Janos' gamnacke.jpg

Gamnacke FTW!

Ja, och det har gett mig komplex som förmodligen gör att jag går, står och sitter ännu konstigare eftersom jag anstränger mig för att inte göra det...

Jag har till och med fått höra att jag sover konstigt. Sover ofta på rygg med böjda ben och knäna uppdragna mot magen. Kan förstå att det ser lite skumt ut. Ibland vaknar jag av att jag välter - när knäna faller åt sidan och drar med sig resten av kroppen.

Har sedan jag var liten fått höra att jag går konstigt men inte blivit klok på hur. Jag har ändå försökt lära mig att gå fint - utan större framgång.

Jag dansade mycket när jag var yngre, hade inga problem med koordinationen men hade svårt att få det att se "naturligt" ut och att hitta "känslan". Förvirrande ord, tyckte jag.

Ännu svårare blev det när större delen av min ryggrad stelopererades (kotorna skruvades ihop). En läkare påpekade att ryggoperationen gav mig automatiskt fin hållning som bonus, men eftersom jag måste kompensera bristen på rörlighet i ryggen med övriga kroppsdelar ser jag allt annat än graciös ut. Dessutom pekar axlarna framåt om jag inte medvetet tvingar dem bakåt, vilket gör att jag trots min raka rygg ser lite hopsjunken ut.

Ni är alla så underbara! Tänk att ni kan bjuda på er själva på det här sättet! Läste med ett leende på läpparna men efter en stund så blev jag så ledsen... Hur ska jag klara av att hjälpa min underbara son att handskas med hela livet och samhället? Hoppas att jag klarar av det hyfsat bra - vilket ansvar...!

Min son blir ryckig i rörelserna när han är stressad eller nervös, framför allt i armarna. Att gå fungerar bra men att springa är ett elände för honom, själva svävningsmomentet är borta för honom. Cykla och simma är svårt...

Jeg går helt stivt med hengende armer. Og jeg vrir ikke på hodet nesten, men snur istedet hele kroppen rundt. Unger har alltid stirret på meg, og de har ofte sagt pappa/mamma han er rar. Se på mannen. Du er rar. Jeg tror det er delvis fordi jeg går/beveger meg så stivt. Når det er mennesker rundt meg går jeg forsiktig, derfor at jeg lett støter/kolliderer med folk, men også fordi jeg er engstelig og usikker. Når jeg er alene går jeg fortere, men like stivt da.

Jag har fått kommentarer om min gångstil hela livet.

Sen jag var ung har jag fått smeknamn som generalen och majoren på grund av min stelhet och marscherande gångstil (jag går väldigt fort dessutom) och för att jag står i givakt när jag står stilla. Jag har själv aldrig funderat eller reflekterat över det men kommentarerna kommer då och då. Att man dessutom är två meter och 125 kilo stor gör väl att det syns mer kanske, man syns ju ändå liksom. Lägger man till smeknamn som stenansiktet och liknande så får man en ganska bra uppfattning om varför man skrämmer folk ibland (vilket jag själv aldrig märker förrän jag får det påpekat för mig)

Alla utom jag verkar märka det... Ibland är det som att jag har teflonblick, jag ser allt men blicken glider förbi människorna, som att jag inte ser dem.

Annars står jag normalt, går normalt MEN inte stavgång, för så fort jag tar upp armarna så blir jag passgångare. DET har jag fått kommentarer för..!

När jag sitter ogillar jag skarpt att sitta "normalt", det är inte normalt för mig. Jag sitter helst i skräddarställning (påminner lite om en kyckling) eller med knäna vid hakan. Men jag vill sitta så, så jag struntar i tillsägelser

Teflonblick var ett bra uttryck. Jag tycker det känns som att andra människor och mina ögon är som magneter med samma pol. De stöter iväg varandra.

Jag kan ignorera det och verka mer NT men det går lättare med människor jag gillar. De jag ogillar eller föraktar kan jag knappt med att se på.