Undrar hur ni andra aspies klarar umgänget med barn.

Själv tycker jag dom är för högljudda, oberäkneliga och kladdiga. Och dessutom verkar vissa barn, likt det som sägs om katter, dra sig till dom som inte vill ha kontakt.

Hände mig en gång att min svägerskas barn ville sitta i mitt knä och jag fick panik! Som tur var så räddade min sambo mig och tog upp barnet. Verkar som att jag är jätteintressant pga mitt ointresse. Dom gillar att vara nära mig, studera mig och söker ögonkontakt hela tiden!

Hur ska man göra? Det är tillräckligt jobbigt att umgås med övriga familjen och barnen gör mig verkligen utmattad. Var där på påskmiddag idag men var tvungen att åka när ett barn började leka med en bobbycar och dunkade framhjulen i golvet gång på gång. Varför har barn behovet av att göra oljud hela tiden?

Har mest problem med barn från åldern då dom kan gå ifatt mig tills typ 8-10 år. Sen så känner jag kraftigt obehag i närheten av tonåringar, men det beror nog på min egen uppväxt som mobbad.
Men kan nog säga att jag har barnfobi. Nån som känner igen sig?

Jag tycker inte om barn så mycket heller och de dras till mig vart jag än är verkar det som .
Dem är kladdiga, skrikiga och galna.
Jag skulle inte kalla det fobi men undviker dem om jag kan.

Så länge de inte skriker så är det ingen fara för min del, vet man bara hur man ska hantera barn så brukar det gå att hålla dem lugna ganska lätt.

Jag tycker inte om barn generellt, ej heller några andra människogrupper, generellt. Men jag tycker om vissa enskilda personer, oavsett ålder. Har dock svårt för tonåringar; lättare att antingen leka eller vara vuxen.

Dagobert skrev:Jag tycker inte om barn generellt, ej heller några andra människogrupper, generellt. Men jag tycker om vissa enskilda personer, oavsett ålder. Har dock svårt för tonåringar; lättare att antingen leka eller vara vuxen.

Precis så känner jag också! Fattar inte hur man kan säga att man "tycker om barn"! Tycker man även om andra grupper i samhället också då? För mig handlar det alltid om mötet med en individ! Folk har alltid ansett mig skum pga detta. Jag känner inget alls för det lilla spädbarnet på Ica eftersom jag inte känner barnet.
Trodde nästan att det bara var jag som kände så.

Dagobert skrev:Jag tycker inte om barn generellt, ej heller några andra människogrupper, generellt. Men jag tycker om vissa enskilda personer, oavsett ålder. Har dock svårt för tonåringar; lättare att antingen leka eller vara vuxen.

+1

Säg bara ordet 'barn' så springer jag i väg.

Jag visste redan som 3-årig att jag ska aldrig ha barn eller gifta mig. Manifesto à la Red and green.
Manifestet håller även i dag, konsekvent redan som barn.

Värsta är skrikande, ouppfostrade, hyperaktiva barn med föräldrar som är helt slutkörda själva.
Tonåringar är inte ett tugg bättre.

Skulle aldrig klara av en middag med barnfamiljen. Tur att jag kan själv välja mitt sällskap.
Skulle aldrig heller orka lyssna på föräldrar som pratar oavbrutet om sina barn
*gäsp & käkleden av*
Eller lyssna på eviga förlossningserfarenheter om o om igen *suicidal*

Så rak svar på raka frågan: nej, jag står inte ut barn. Helt omöjligt.

Skulle heller aldrig kunna vara ihop med en man med egna barn. Nej, tack.
Too aspie to cope.

Barn är inget för mig. Dom gastar och för en jädra liv. Orkar inte med det alls.

Jag står inte ut med barn. Och nu har jag ett biologiskt och två bonus. Aja, nu har jag steriliserat mig så fler blir det inte.

På det stora hela så älskar jag dem som personer men tål dem inte som barn.

Gillar inte andras barn, men om jag får ett själv så är det nog en annan sak.

Så länge de inte skriker, för oväsen på andra sätt eller rör mina saker så kan de vara helt ok. Av nån anledning så verkar många barn intresserade av mig, så som någon beskrev ovan. De söker gärna kontakt, fast jag oftast inte visar något intresse av dem. Kanske just därför. De ser att jag inte beter mig som andra och blir därför nyfikna. Folk brukar säga att jag är så lugn och tålmodig med barn, men det är bara på utsidan. På insidan är jag ett nervknippe.

Känner mig hemsk ibland då jag vet att alla föräldrar vill höra att ungen är söt, smart osv och jag klarar inte ens av att titta på den.

Idag hade ungarna frågat om mig efter jag åkt. Varför jag var annorlunda och inte pratar med dom. Min sambo sa då att jag var blyg. Det är väl det som är värst, vad säger man till barnen? Vill inte att dom ska känna sig ogillade men kan bara inte "skärpa" mig..

Jag blev oplanerat gravid som tonåring och kände att det var läskigare att göra abort än att bli mamma. Som tur var var jag för ung för att förstå alla konsekvenser med att få barn. Idag har jag tre barn och är jätteglad för det, och glad att jag behöll mitt första barn som ung. Tvivlar på att jag medvetet skulle ha gjort plats för barn i mitt liv annars.
Min vardag går helt ut på att hjälpa mina barn i deras vardag, två av dem har NPF vilket gör det extra besvärligt för dem. Trots att jag tvingades avbryta mina studier för att vara hemma på heltid med dem är jag så otroligt glad att jag har just mina barn.

Jag håller med er andra, om man inte är barnkär dras barn till en. Mina barns kompisar har alltid velat leka hemma hos oss och tyr sig väldigt mycket till mig. Ibland lär jag känna barnet och uppskattar det, men ibland känner jag att personkemin inte fungerar och då blir det bara jobbigt.

Min tonårsson med AS har väldigt svårt för hur hans småsyskon låter. Ibland klarar han inte ens av att sitta med vid matbordet trots att vi får dem att tona ner sig. Kanske är han en av dem som heller inte kommer att räkna in barn i sitt vuxna liv?!

Peace skrev:Så länge de inte skriker, för oväsen på andra sätt eller rör mina saker

Japp. Det där att de inte rör mina saker, det är viktigt för mig.

By the way jag gillar inte att någon rör mina saker. Jag var sån redan när jag var barn själv. Ville INTE att andra barn/vuxna ska röra mina saker.

Står inte ut folk som är för nyfikna och pillar mina grejer. Titta kan dom, men inte röra.

Den enda som jag låter göra det är min mamma, men jag blir tokig för att hon inte ställer saker tillbaka precis som dom var. Då kan jag bara se detaljer (alltså det som är fel och blir störd av det).
Själv är jag världens slarvmaja och aldrig kan ställa saker tillbaka på egen plats och det har jag inte det minsta problem med, men om nån annan gör det hos mig så mår jag dåligt av det, blir irriterad, ser bara felaktiga detaljer och missar det hela stora

Är det här aspigt eller nåt annat?

Det beror på barnens ålder och situation.

Generellt är barn friare i tanken, har mer fantasi och är ärligare än vuxna. De har inte fastnat i sociala konventioner eller i något regelverk om hur man "skall vara". Och de är fortfarande nyfikna.

Vanligtvis gillar jag att umgås med barn. Dvs de som ännu inte lärt sig hyckla och förställa sig.

Gapiga, stökiga och högljudda upplever jag bara dem när de finns i närheten och jag inte umgås med dem.
Ungar som är med mig, vare sig det är mina egna eller andras, upplever jag inte som speciellt jobbiga. Hur jag nu skall förklara det.

Generellt har jag mött betydligt fler jobbiga vuxna än barn.

det beror på ålder och hur dom är
är dom äldre (så dom har tydligare personlighet än ett småbarn mn sällan träffar) så beror det ju helt på hur barnet är, däremot vet jag inte riktigt hur man ska bete sig, vad ska man leka? sjunga? förklara? rätta? jag vet inte riktigt hur gamla barn är (kan inte se det) och vad som förväntas av barn i den åldern (tex vid vilken ålder kan man förklara för barnen att dom inte kan ge kaninerna smörblommor för dom är giftiga utan att dom kan ge dom daggkåpor )

bäbisar däremot älskar jag, varje gång en barnvagn körs förbi vill jag bara gosa med bebisen, när en bäbis gråter vill jag "rädda" bäbisen etc etc (men det kan ju vara för att jag och min man försökt skaffa barn i ungefär 1 år några slags skaffa barn hormoner eller nått)

barn är ärliga och enkla. de visar tydligt vad de vill och säger alltid sanningen, så som de ser den. är de dessutom väldigt små så är de ruskigt lättroade.

jag har inget generellt agg mot barn.
jag ogillar alla som är ouppfostrade, oavsett ålder.

Jag har svårt för att umgås med barn, men jag gillar att umgås med barn.

Fenren skrev:barn är ärliga och enkla. de visar tydligt vad de vill och säger alltid sanningen, så som de ser den. är de dessutom väldigt små så är de ruskigt lättroade.

Exakt! Vilket många gånger gör dem lättare att umgås med.

Fenren skrev:jag ogillar alla som är ouppfostrade, oavsett ålder.

+1. Jag anser också att ouppfostrade vuxna är betydligt värre än dito barn.

rapchic skrev:bäbisar däremot älskar jag

Det gör däremot inte jag. De är ganska tråkiga. Fördelen är att man vet att de blir roligare med tiden vilket man inte kan säga om de flesta vuxna.

Bäbisar beskyddarinstinkten. Men för min del vädjar de flesta djur till samma instinkt.

Mamasnest skrev: För mig handlar det alltid om mötet med en individ!

Det är så jag menar med "generellt" men din formulering är bättre.

En del människor gillar jag, andra inte. Och jag har mött fler sympatiska barn än vuxna.

Själv hör jag till gruppen som starkt ogillar barn och inte kommer skaffa egna heller. Förstår inte detta med att barn skulle vara mer ärliga, logiska och okomplicerade än vuxna, många gånger upplever jag tvärtom att barn är impulsiva, ologiska och opålitliga, dom är dessutom snabba på att hitta svagheter att utnyttja för att få makt över en. Som tur är har jag börjat slappna av mer och mer ju äldre jag blivit och i och med det så har barn blivit mer avvaktande mot mej. Barn är som hundar och katter, är man spänd och undvikande så dras dom till en, men är man tuff och bestämd så vet dom läget och rättar sej därefter alltsom oftast.

Sen kan jag hålla med om att en tonåring, eller än värre ung vuxen, som beter sej ouppfostrat är fasen så mycket värre än en liten unge som beter sej så.

En kul parentes är att jag inte alls har lika svårt för mina egna småkusiner fast dom är små busgrabbar mellan 4-8 år, men två av dom bor på landet med hippies till föräldrar och den tredje är lite blyg. Dessutom vet deras föräldrar om mina problem och håller därför koll på ungarna när vi umgås.

kanske ska tillägga att jag tidigare inte ogillade barn men ignorerade barn. jag sökte inte deras uppmärksamhet och dom sällan min.
och jag skulle ju inte heller "sätta barn till den här världen" utan
"aldrig ta körkort, flytta till stockholm och bo singel i en lägenhet hela livet"
men nu sitter jag i ett (snart) eget hus med gård och skog, är gift, planerar att ta körkort och försöker skaffa barn, tänk vad lite kärlek kan ändra på

fast jag var ju ändå bara 17 år då jag träffade min man så jag kanske räknades som barn själv

Ärliga och enkla. Oförfalskade. Kanske det, men framförallt är de irrationella ohämmade små monster.

KrigarSjäl skrev: men framförallt är de irrationella ohämmade små monster.

Det är inte bara barn som passar in på den beskrivningen.