Skulle vara kul att höra era erfarenheter.

inte mycket! De har inte tillräckliga kunskaper om dessa diagnoser. Vi har hela tiden fått höra att vi inte kan sätta gränser, att det här är en svår grupp, de vet inte vad de ska göra, de har försökt med allt trots att de enligt mig inte har försökt med något. Vi har inte fått träffa läkare. "De här osynliga barnen är ett växande problem och vi har inte resurser att ta hand om dem" Dåligt med information till oss som föräldrar. Nu har vi fått veta att det finns olika stödinsatser som man kan få med samtalsstöd osv. Ingen utredning har gjorts. Ingen talade om att både socialen och BUP måste göra varsin utredning som sedan skulle leda till beslut om en diagnosutredning skulle göras eller inte. Allt ska ta sådan tid och under tiden mår alla dåligt.

Jag är väldigt besviken och arg på samhället som utsätter oss och våra barn för denna nonchalans. Tyvärr tror man ju att de vet vad de gör men inte! Man måste bli hysterisk och gapa och skrika för att något ska hända. Nu äntligen efter fyra års kamp är en utredning på gång.

Vi Bad om en utredning.. via Bvc de skickade oss till en läkare på sjukhuset som remitterade oss till barnhab.. detta var för ÖVER ett år sedan (sonen gick på dagis när vi började, vi ville ha honom utredd innan skolstart) nu går han i ettan..

vi kom till barnhab för över ett år sedan första mötet.. då sa de "efter jul" och vi fick komma engång innan jul för en sammanfattning av hur det gick.. de frågade då samma sak som vid första mötet..

de verkar ha fattat allt tokigt för fram tills nu i höst har de inte gjort något de la det hela "på is" för att VI inte sa att det var akut :/ så nu har sonen iaf träffat 2 st från hab engång.. de ringde för 2 veckor sedan och gav mig en tid för att "berätta hur mötet med sonen gått" men eftersom vi inte kunde den tiden skulle de återkomma, villket de ännu inte gjort.. JAG är besviken JA!

i början när vi pratade om utredningen sa de att den skulle klumpas ihop till några få veckor för att underlätta för sonen. detta blev altså inte så
man tycker de skulle ta det lite mer "serriöst" nu när de även fått reda på att jag har diagnosen vi sökte för ang sonen (altså långt innan JAG påbörjade MIN utredning)

Min utredning gick till såhär
1bad VC läkare om remiss för utredning
2efter 2 veckor fick jag en tid till psyklabb på sjukhuset (där sådanna utredningar görs)
3 första besöket.. fick göra flera tester osv
4 efter ca 3 mån hade jag varit på 4-5 olika besök med tester psykologbesök, utredning om hur jag fungerar i vardagssituationer och dyligt..
5 jag får en tid efter semestern att komma till vc för att få höra vad utredningen kom fram till..

detta tog mindre än 6 mån..

Man kan tycka att en utredning för ett barn som skall börja skolan skulle vara mer... "akut" menmen.. min sockontakt har sagt att det går lite väl långsamt och att hon kan pusha på lite om vi k'änner att det stannar av. funderar på att be henne om det nu snart

ibland tror jag att de väntar på att man ska ge upp för då slipper de ta ansvar. Och har de tur hinner barnet bli myndigt och då är det upp till honom/henne själv.

Jag minns också att min mamma vid ett av besöken på PBU när jag var liten fick höra att det var i princip hennes fel att min situation var som den var. Jag hade en samtalskontakt med en psykolog på PBU från femman till åttan, men någon avvikelse hos mig upptäcktes då rakt inte... den blev diagnosticerad 20 år senare...

För oss har kontakten med BUP varit den stora räddningen.

Jag tog kontakt med dem för 3 år sedan, under en period när min dotter då mådde väldigt dåligt (deprimerad). Jag skrev ett brev där jag förklarade hur hon mådde och hur situationen såg ut. Vi fick höra att kötiden var på 4 månader, men hon fick företräde och inom en vecka hade vi vår första tid.

Eftersom hon var så liten (7 år) när vi började gå så föreslogs lekterapi till en början. Detta funkade väldigt bra, men mycket av det berodde på henne själv. Jag hade talat om för henne innan vi gick dit att det handlade om en sorts "pratdoktor" som kunde hjälpa när man har ont innuti. Efter att hon gått hos honom några veckor vände det och hon mådde mycket bättre.
BUP hade dock ingen tanke på att släppa oss, eftersom hon fortfarande hade jobbigt med skolan. Kontaktpersonerna på BUP ordnade till och med ett möte med hennes lärare och hjälplärare för att ge dem råd och för att ge dem en chans att ställa frågor och även få svar på egna frågor.

När så första misstankarna om AS dök upp i min värld hade de redan börjat utreda henne, men försiktigt. När jag informerade om min AS (som då inte var fastställd ännu) hade de något att gå efter och drog igång en full utredning.

De har varit helt suveräna och hjälpt inte bara henne, utan även mig och hennes pappa genom att peppa oss och stödja oss. Jag måste säga att jag blev förvånad, med tanke på hur vuxenpsyk har fungerat för mig under alla år. All heder åt BUP på Sundsvalls sjukhus.

Inte vet jag om man har nån nytta av hab direkt när jag ringer och är frustrerad och ber om råd när sonen flippar ur fullständigt får man bara kommentaren att det är ett fullt förväntat beteende av en grabb i puberteten med as. Även när han är på gränsen att vara en fara både för sig själv och andra.

Idag var vi på BUP för att träffa psykiatriläkare samt psykolog. Min dotter som är 12 år ställer frågor till samtliga om placeboeffekten av medicineringen ifall hon skulle sluta med den... Hon sa: Om jag slutar kommer min hjärna säga att jag mår dåligt för att jag inte äter min medicin eller kommer jag må dåligt för att jag mår dåligt? och hur vet jag vilket som är sant?....

Det gick en susning och ett aha:ande genom rummet.. ÅÅÅ en tänkare,,, vad trevligt.. Jag som mamma sitter där och tänker JA,, vadå tänkare hon tänker ju hela tiden.. och söker saker på internet. När hon är intresserad av något så är hon ju superbra på det,,, en självklarhet och kan briljera med glans

Det känns mer som om våra möten på BUP är en trevlig kaffestund och vi pratar aldrig om den faktiska situation som vi har eller vilka hinder min tjej faktiskt lider av.. det är lite gullighetsfaktor över det hela..

Psykologen har sagt till mig att det är så roligt att tala med oss för vi är så rättfram och vet precis hur situationen ser ut... DAAA... vad är det som händer då.. Jo vi själva ska ha patentlösning på våra problem så vad gör vi egentligen där om vi kan allt själv...????

Jag känner inte att jag som förälder får någon respons från teamet på BUP. Vi har stampat i samma spår i 2 1/2 år min ork som mamma är slut. Jag själv har ju samma problematik som dottern men får ihop min vardag för det mesta men nu känns det som om jag krockar med allt och alla... Ramaskrik.. AAAAAAAAAAAAA..

För mig och min (nu)21-årige son har "habben" varit toppen! Där var det verkligen rätt personer på rätt plats! Psykologen kom med konkreta råd och kunde hjälpa sonen att sätta ord på hur han kände det i olika situationer. Kuratorn var också bra och när han skulle till att "lämna boet" hjälpte hon till med ansökningar om stöd och hjälp .