Jag undrar om någon här vet om det kan vara till fördel/nackdel att vara tvåspråkig när man har Asperger?! Jag har två barn med Asperger och vi pratar både svenska och engelska här hemma. Eftersom vi bor i Sverige är det ju naturligt att svenskan är det dominerande språket, och min yngsta förstår bra engelska men pratar nästan bara svenska. Min stora med Asperger pratar ungefär lika bra på båda språken, men läser och skriver bättre på engelska. Jag är lite rädd att hans svenska kommer i kläm där. Visst, han har en bättre vokabulär än de flesta vuxna jag känner, även på svenska, men han stavar inte så bra på svenska och uttrycker sig inte lika bra som på engelska.

Har Asperger någon betydelse här tro?

Vad för betydelse tror du att det eventuellt skulle kunna ha?

Jag är trespråkig, använder tre språk varje dag.
Det är definitivt ingen nackdel. Har inte fått nån hjärnskada av det

I Sverige har det varit konservativa perioder med hostil syn på andra språk och idealisering av svenskan, trodde att den tiden var redan över

Nej, du. Du kan vara lugn, barn är kloka och kan lära vad som helst.
Dina barn kommer att vara tacksamma att de har flera modesmål, jämfört med de som inte fick det kanske därför att deras föräldrar var skrämda av hostil svensk språkpolitik några decennier sen. En del av dem hyser agg even i dag.

Trespråkig, going on fyra men tappat mycket av det fjärde.
Använder alla språk så gott som dagligen. Kräver underhåll så man inte tappar grammatik och ordförråd. Växte upp i ett trespråkigt hem.

Mamasnest skrev:Har Asperger någon betydelse här tro?

Ja.

Om dina barn är språkintresserade lär de nog bli riktigt duktiga på både engelska och svenska. Om dina barn däremot är ointresserade av språk lär det bli chaos av hela tjofaderullanullanlej. Med andra ord: om de inte är intresserade av språk lär det sluta med att de blir dåliga på både engelska och svenska.

Hur gamla är dina barn?

Använder de båda språken dagligen så lär det ske lite sammanblandningar, men knappast så det blir några problem. Barn är duktiga på att hantera olika språk och växla mellan dem, så fortsätt ni med tvåspråkigheten, den kan löna sig även för att lära sig fler språk i framtiden.

Tack för era svar!
Båda mina barn med AS har alltid legat före i sin språkutveckling så jag är inte så värst orolig. Mest undrar jag om min son kanske gömmer sig lite i engelskan som går lättare och undviker svenskan för att det är svårare. Det behöver ju dock inte ha något att göra med hans AS.
Lilla tjejen bryr sig inte ett dugg om vad andra tycker om henne så där är det en fördel. Hon bryr sig liksom inte om det blir lite fel. Hennes storasyster (utan AS) blir nervös att säga fel på englska så då undviker hon det mer. Lillan har nog inte särat helt på språken än, för henne verkar det mest bara vara massa ord och det är inte så noga om vi kallar det svenska eller engelska.

Min dotter är snart 5 år och pojken är snart 15 år.

IndividualThoughtPatterns skrev:Vad för betydelse tror du att det eventuellt skulle kunna ha?

Jag funderade på om det kunde vara lättare eller svårare (eller ingen skillnad alls) att sortera och sära på två språk. Mitt barn utan AS har haft en normal språkutveckling och hon särade på språken väldigt tidigt. Barnen med AS har legat långt före jämnåriga språkmässigt, men åtminstone den lilla tjejen har haft svårare att sära på språken.

Jag inser ju att oavsett om man har AS eller inte så kan man ha lättare eller svårare för språk, men jag ville kolla om det var något som någon kände till.

Kul att höra att ni som är flerspråkiga känner att det inte varit ett problem.

Sheyen skrev:

Mamasnest skrev:Har Asperger någon betydelse här tro?

Ja.

Om dina barn är språkintresserade lär de nog bli riktigt duktiga på både engelska och svenska. Om dina barn däremot är ointresserade av språk lär det bli chaos av hela tjofaderullanullanlej. Med andra ord: om de inte är intresserade av språk lär det sluta med att de blir dåliga på både engelska och svenska.

Har du några som helst belägg för detta påstående?

Enligt hjärnforskningen så lagras de språk man lär sig tidigt i livet på samma ställe i hjärnan så att de blir utbytbara utan problem (och konkurrerar alltså inte om utrymmet såsom om man måste bereda plats för ett helt nytt språk senare i livet). Att få flera språk gratis är väl så gott som alltid av godo? Däremot kanske man inte blir så bra på dem som om man är språkintresserad eller -begåvad men det är väl i alla fall bättre att vara halvhyfsad på två språk än på bara ett? Särskilt engelska som blivit det nya världsspråket och helt oundgängligt på internet.

Jag lärde mig engelska som barn och har haft en enorm fördel av det. Tänker lika bra på engelska som på svenska, ibland bättre, och har ofta lättare att hitta ord på engelska. Men då har jag alltså fortsatt underhålla engelskan genom att läsa mycket på engelska ända sedan tidiga tonåren (och slå upp nya ord). TV hjälper förstås också till, fast sällan med mer avancerad engelska, det får man mer genom fack- och skönlitteratur.

Jag vet inte om jag håller med om att flera språk alltid är bra, har läst en del om halvspråkiga barn. Dock tror jag att risken är liten i vårt fall eftersom deras absoluta förstaspråk tillgodoses på ett bra sätt både hemma och på skola/dagis.

Det kanske beror på vilket språk det rör sig om, och om det föreligger kulturella konflikter mellan dem?

Men engelska får man ju lära sig i skolan i vilket fall som helst så det kan ju inte vara fel att ha ett försprång åtminstone i något ämne. För mig betydde det mycket för mitt självförtroende i skolan eftersom jag inte har så lätt för att plugga och inte var så bra på de andra ämnena.

Iridia skrev:Det kanske beror på vilket språk det rör sig om, och om det föreligger kulturella konflikter mellan dem?

Men engelska får man ju lära sig i skolan i vilket fall som helst så det kan ju inte vara fel att ha ett försprång åtminstone i något ämne. För mig betydde det mycket för mitt självförtroende i skolan eftersom jag inte har så lätt för att plugga och inte var så bra på de andra ämnena.

Precis så är det för min son! Så skönt att få glänsa i ett ämne när de andra ämnena är en kamp. Dessvärre blir det ingen utmaning med engelskan i skolan och han kanske inte utvecklas så mycket där. Han utvecklar ändå språket själv och här hemma så det gör inte så mycket.

Alltså, tvåspråkighet tror jag alltid är bra.
Jag undrar lite vart AS eventuellt skulle komma in i sammanhanget? Eller vad tankarna bakom det hela är. Att personer med AS inte skulle gynnas av att kunna tala flera språk?

IndividualThoughtPatterns skrev:Alltså, tvåspråkighet tror jag alltid är bra.
Jag undrar lite vart AS eventuellt skulle komma in i sammanhanget? Eller vad tankarna bakom det hela är. Att personer med AS inte skulle gynnas av att kunna tala flera språk?

Nja, så tänkte jag väl inte. Ett av kriterierna för AS är ju normal språkutveckling som barn och ett annat är normal eller hög begåvning så jag undrade lite om det kanske är till fördel att ha AS i det här sammanhanget. Sedan tänkte jag att det kanske fanns något som talade emot och ville då kolla vad andra tänkte om det. .

Mamasnest skrev:Nja, så tänkte jag väl inte. Ett av kriterierna för AS är ju normal språkutveckling som barn och ett annat är normal eller hög begåvning så jag undrade lite om det kanske är till fördel att ha AS i det här sammanhanget. Sedan tänkte jag att det kanske fanns något som talade emot och ville då kolla vad andra tänkte om det. .

Ah, tack för svaret. Jag ifrågasatte inte det du sa, men jag undrade om det hela var så relevant. Överlag tror jag att ens språkliga kunskaper, med tanke på den "normala språkutvecklingen" så känns det inte som att det bör vara det.
Kort sagt, språklig begåvning ska väl i så fall vara förhållandevis separat från Aspergerdiagnosen även om personen i fråga har en sådan.

Halvspråkighet beror ju inte på att man har lärt sig flera språk, utan på att man inte har lärt sig något språk ordentligt. I Sverige har den språkpolitik som fördes förr enligt föråldrade idéer om att språkinlärningen vore ett nollsummespel och att barn till samer, tornedalsfinnar, dialekttalare och invandrare alltså borde lära sig enbart rikssvenska bidragit till att folk har blivit halvspråkiga. Liksom folks egna komplex inför sina spåk eller sin bakgrund där den inte har varit rikssvenskspråkig, eller missriktad strävan att inte "handikappa" barnen genom att uppmuntra andra språk än svenska.

De idéerna lär vara rätt grundligt motbelagda: det är snarare så att språk stimulerar språk, att få ett språk tillbakahållet håller tillbaka all språkutveckling, mångfald öppnar ens ögon för vad man kan göra med den och enfald stänger ens ögon för det och så vidare. (Surprise surprise, suck...)

Men jag antar att den verkligheten har blivit impopulär igen med nuvarande nationalism och nedskärningspolitik...

Jag tror att det kan vara en fördel i samband med AS. Språk och tankar (och därmed känslor) verkar vara sammankopplade. Så med tanke på att en del med AS kan ha svårt att verbalisera sina känslor, skulle man kunna dra slutsatsen att dessa problem skulle kunna bli mindre om man har fler sätt att uttrycka sig på.

Eftersom min engelska och svenska är så gott som likvärdig kan jag tycka att det kan vara skönt att kunna ha flera sätt att uttrycka och kommunicera mina känslor på. Men det kan i och för sig också bero lite på att jag alltid varit (och fortfarande är) barnsligt förtjust i ord och språk.

När jag pluggade psykologi läste jag en bok "In Other Words" som indikerade att tvåspråkiga barn hade generella fördelar jämfört en enspråkiga barn. Att fördelarna med flera språk är större än summan av dess delar så att säga. Skulle tro att det fungerar liknande för de flesta barn med AS, det har det i alla fall gjort för mig.

Zombie: Jag jag är inte orolig för att mina barn ska bli halvspråkiga, men jag ville ändå belysa att det existerar.

Moloch: Jag tycker personligen att det är skönt att ha två språk att kunna uttrycka sig på. Visst, ute bland folk blandar jag inte svenska och engelska hur som helst, men här hemma händer det. Hittar jag inget bra ord som beskriver det jag vill säga på svenska säger jag helt enkelt ordet på engelska. Så gör även min son. Man vill ju ofta förklara precis så bra som det går och finns inte ordet på svenska är det ju bra att ha ett till språk att ta till.
Min äldsta dotter är 6 år och har precis börjat läsa lite. Hon har valt att lära sig läsa på både svenska och engelska samtidigt, det är lite kul! Jag hade nog trott att hon skulle ta svenskan först men det gjorde hon alltså inte. Tror att det är viktigt att lyssna på barnen i sådana här situationer och stötta dom istället för att ändra deras inlärningssätt.

Zombie: Jag jag är inte orolig för att mina barn ska bli halvspråkiga, men jag ville ändå belysa att det existerar.

Moloch: Jag tycker personligen att det är skönt att ha två språk att kunna uttrycka sig på. Visst, ute bland folk blandar jag inte svenska och engelska hur som helst, men här hemma händer det. Hittar jag inget bra ord som beskriver det jag vill säga på svenska säger jag helt enkelt ordet på engelska. Så gör även min son. Man vill ju ofta förklara precis så bra som det går och finns inte ordet på svenska är det ju bra att ha ett till språk att ta till.
Min äldsta dotter är 6 år och har precis börjat läsa lite. Hon har valt att lära sig läsa på både svenska och engelska samtidigt, det är lite kul! Jag hade nog trott att hon skulle ta svenskan först men det gjorde hon alltså inte. Tror att det är viktigt att lyssna på barnen i sådana här situationer och stötta dom istället för att ändra deras inlärningssätt.

Jag brukar av någon anledning ha lättare att beskriva känslor på engelska.

Jag växte själv upp i tvåspråkigt hem och bor nu i ett tvåspråkigt (andra språk dock) till detta har jag också lyckats lära mig ännu ett språk och jag har absolut inga problem med att uttrycka mig, varken i unga år eller nu. Ju fler språk man kan desto bättre! Om man sedan har fallenhet för språk så är det ju bara roligt att lära sig!

Jag växte också upp i ett tvåspråkigt hem. För mig är det både för- och nackdelar: kan det "andra" språket rätt bra, och har haft lätt för att lära mig fler språk. Ibland har jag kapat grammatik lite hit och dit så min svenska är rätt knackig ibland (har ibland använt idiomer som ingen fattat).

Samtidigt känner jag mig väl lite identitetslös. För det mesta tar folk i alla fall mig som svensk, så det är det jag brukar köra på oftast. Det är många grundläggande saker jag inte har firat ordentligt: svensk jul, kräftskiva, midsommar etc. Dock har jag rätt bra koll på historiska saker, t ex 70-talskultur.

Min relation till mitt andra modersmål är lite som en utvandrares: den är ganska konserverad till när den föräldern kom till Sverige, och läser jag på forum på det språket så förstår jag inte särskilt mycket av slangorden. (Samma som jag har märkt med svenskar som bott länge utomlands).

Jag är född, och bodde mina första år, på andra sidan jordklotet. Pratade engelska med pappa och svenska med mamma. Jag var inte tidig med att börja prata men när jag väl började prata uttryckte jag mig korrekt på både svenska och engelska. Enligt min mor pratade jag aldrig "bebisspråk", fast det kanske inte är relevant i sammanhanget. Jag läste tidigt böcker på både svenska och engelska osv. Jag är inte högintelligent, kan tilläggas, utan klarade det ändå. Det är väl också det normala att det går bra, och till och med medför fördelar, att vara två- eller flerspråkig.

Jag är inte superbra på engelska nu, trots att jag alltid pratat både svenska och engelska hemma. Det beror väl på att jag pratat svenska mest och inte läst så mycket på engelska.