Hej och välkommen.

Marknadsundersökare passar kanske somliga. (Dock inte mig; jag vill helst få vara ifred och sortera saker och slippa prata med nån.)

Bra i alla all att få olika tips så att man får en överblick över/inblick i div yrken som man inte tänkt på.

Nuförtiden arbetar jag som tjänsteman på den officiella sektorn. Eftersom jag hade försökt med eget företag, som gick dåligt, godkänner jag den tristessen som finns i "vanliga" byråer. Arbetar man tillräckligt länge på samma ställe, så minskar också de sociala kraven som omgivningen brukar ställa. De tar inte mera illa upp ifall jag inte syns i varje tillställning.

- Naomi

Tänkte att en del har d knepigt m ett, en annan m ngt annat. Själv har jag väl egentl inget emot en viss monotoni el upprepning, man vet vad man ska göra, inget krångel, men för mkt av det kan ju bli mer än enbart trist. Har dock ibl just problem m att klara av att hela tiden förhålla mig till människor/arbetskamrater... jag tror att jag missar saker s händer, jag snappar inte upp d och folk reagerar på att jag inte gör d, men givetvis inte alltid negativt... det är dock när andra reagerar negativt som d blir jobbigt, jag vet inte ens alltid vad jag har gjort... fullständigt aningslöst, säg. Men, du har nog rätt (vet inte riktigt själv av erfarenhet), att efter ett tag - kanske när de fattar att man inte menar ngt illa o s v? - slappnar de av och accepterar en. Det var så du menade? Kanske beror på arbetsplats, eller ?

Jag var på ett ställe (i ngt år) där de dock inte verkade vilja släppa sin inställning att jag var helt blåst, ibl hade jag problem m att få de att lyssna på vad jag verkligen sa, de verkade redan tycka sig veta vad jag skulle säga o s v... under denna tid pluggade jag samtidigt och presterade raka motsatsen till deras bemötande av mig, det kändes ibl verkl s twiligth zone.

Tharx, plötsligt ömkar jag de som letar jobbtips och finner oss när vi håller på med vårt. Innan kände jag att det kunde vara bildande för dem eller i alla fall inte oroande. Bipolär exhibitionist. {För alla x i Ismer | bipolär_utövare_av(x)} = jag.

Tharx skrev:

linek skrev:ORD först. Inför mina första prov skrev jag upp alla ord jag stötte på i vardagen som jag inte kunde helt säkert. På den tiden hängde jag timvis över kulturdelen i Svenskan varje dag. Däremot har jag inget uttalat sug efter skönlitteratur. Nuförtiden snickrar jag på en latinsk ordbok med ordstammar och avledningar så fort jag stöter på något i engelskan. Mycket amatörmässig, kan jag försäkra.

"Svenskan" = kollokvialt (från "colloquial", ens ett ord?) uttryck för Svenska Dagbladet?
Visserligen hade jag innan HP vid ett tillfälle skapat ett dokument för svenska ord deriverade från latin, men detta var uppenbarligen inte till stor hjälp. Kurbits kände jag inte till; ej heller changera, gått i stå, eller ens våd.
Så din taktik är nog lämpligast. De ord som upplagts för mina små studier var inte triviala, vilket nog är vad som prioriteras. Eller rättare sagt; det de söker är väl främst rariteterna bland de alldagliga orden.

Intressant med ditt ordboksprojekt. Hur långt skriden är den? Ingen tanke på publicering? Publicering på internet syftar jag till isåfall (eller antar vore mest aktuellt).

Min kära mor har en liten ordbok som heter våra vanligaste främmande ord. Den är inte rätt bok för mjärde och våd från ORD, men precis som du säger behöver en lista över våra vanligaste fallgropar på ORD inte bli en stor bok. Skulle förvåna mig om det inte redan finns på de där högskoleprovkurserna som ges.

Att sociala och känslomässiga fenomen kan nyanseras så pass med drösar av glosor är kämpigt. En gång i tiden har jag satt samma etikett buntvis på orden och nu kräver provet att jag skall välja bland dem. Samtidigt är det ett uppvaknande. Mitt största fönster in i NT-själen är gloslistor. Lärdomen är mumma för mina psykopatinstinkter och ädlare syften tillika.

Du och många med dig analyserar och för diskussionen framåt mycket mer organiskt än någonsin jag. I jämförelse känner jag mig som den sorts inställsamma papegoja som kallas spinster.

Om jag ändå inte kan föra ämnet framåt ens delar av en ångström ska jag åtminstone svara på några direkta frågor, utan att för ett ögonblick fundera över vilka som kan ha varit retoriska.

Kollokvialt gillar jag. Det är ett 'ink word' på engelska, ett 'mots savant' på franska och precis så där gick det till.

Kurbits och våd är realia. Men inte från universitetskursen i svensk realia, inte en chans. Allmänbildning och korsordskunskap ringar nog in bättre. Att båda återfinns inom konsthantverk är nog heller ingen slump även om de ansvariga för ORD vill ha det till det. Changera är nytt för mig också. Pappa skulle ha flinat snett och sagt något om vilken fin herre som talade. Betyder det förändras? Eller är det chansera/sjangsera som avses? Klassen är våra vanligaste främmande ord. Gått i stå är ett idiom. Har jag ringat in de tre essentiella beska pillren som måste sväljas avant bänkandet i provsalen? *viftar undan några lockar av min välpudrade peruk*

Svenskan är SvD.

Latinordboken är vankelmodig i sin hållning. Ska verb vara stammar för substantiv eller vill vi ha det tvärsom? Eller vill vi ha det vilket som? Allt är bara stenograferade kopior ur riktiga etymologiska notiser till ord i ordböcker på internet. Jag kan bara hoppas att inte införa för många fel och missuppfattningar när jag sätter samman detta urval av våra vanligaste stötestenar i engelska språket av romantiskt ursprung. Det allra värsta är ju att jag inte vet vad jag håller på med. Jag är inte lingvist eller latinare. Publicera låter oansvarigt. Men är förmodligen i inte värre än harmlöst.

Tharx skrev:

linek skrev:Eldprovet när det gäller ord är att skapa nya. Än är jag inte kommen längre än att jag tappar hakan när jag ser de som kan i verket.

Vad? Har du bevittnat en ordfabrik? Eller individer som fabricerar ord för sitt eget höga nöjes skull?
Om man inte själv förmår skapa ord i enlighet med det svenska språket, kvarstår ju alltid alternativet att forma sitt eget språk; då garanteras man minimalt med svårigheter. Nackdelen blir att ingen begriper sig på ens utmälen, men har man få kontakter (som jag) får detta ringa betydelse. Ett intressant projekt vore att utröna möjligheterna till ett språk som tillät en effektivisering av ens allmänna tankegång.

Speedtalk, är det bekant? En ickeredundant konstruktion som låter som fågelsång eller kanske en spelkassett till ZX Spectrum. Varje tonhöjdsrelation rösten kunde frambringa skulle ha mening och språket var rensat från paradoxer. *Gödel tittar skyldigt ut på novemberhimlen* Ja, ja, en gång när vi har nervsystem av kisel kanske.

Ändå anfäktades jag så sent som i morse av tanken på ett exakt språk som skulle användas som mellanled i översättningar. Varje omständligt uttryck så som det kunde i tolkas i den förhandenvarande situationen skulle ha ett ord i mellanspråket och sedan gällde det bara att välja den lilla berättelse som krävdes i slutspråket för uttrycka det här exakta begreppet. Men jag mår mycket bättre nu, tack.

Bellman är en av mina favoritordbrukare. En så verbal gosse, nästan i klass med en kvinna som fått kvinnlig uppfostran. Han är klar över vad partiklarna i orden betyder och sätter ihop nya med full kontroll både över vad han vill ha sagt och formen.

Eminem och estradpoeter och gamla poeter och pundare på gatan gör ord som jag inte kan låta bli att le åt elegansen i. Jag säger som en nobelpristagare i fysik från Austin, jag gillar poesin alldeles för mycket för att skriva själv.

Kan du den här? Eleven till läraren - vad är det för speciellt med Shakespeare? Han staplar ju bara citat i sina böcker.

Tharx skrev:Eller satsar du aktivt på att få 122/122?

Oh nej. Inte jag, inte. En gång skrev jag för att tegänget - 8 år yngre flickor runt min kusins fläckiga bord - gjorde det, satt nöjd och glad genom alla prov, utom DTK, och fick sju fel. Bättre blev det aldrig. Jag kanske skulle skriva att jag var högskoleprovsentusiast.

Tharx skrev:

linek skrev:Med fula menas fega.

Med feghet menas att målaren limiterat sitt verk, i rädsla för något? Vad isåfall?

Sig själv, förstås. Andra, såklart.

Tharx skrev:

linek skrev:Nervskadan. Han kunde knappt gå i trappan och hoppade av läkarlinjen när överläkaren på kirurgen skickade hem honom för att han inte klarade att stå i åtta timmar. Men efter doktorsexamen i biokemi hoppade han på igen och åkte runt i rullstol och gjorde ronden till de ofta rullstolsbundna patienternas glädje.

En sådan människa borde man ha hört talas om. Han har inga talsvårigheter? Hur går det till när han håller föredrag?

Håkan Melhus. Kanske inte berömd. Men han är gift och har barn och söker efter nyckeln till kreativitet. Han kan gå och stå, men inget vidare. Talet är opåverkat. Han sa att CP-skada överstimulerar flexorerna. Därav klohänder och ihopböjda armar och ben hos de svårt angripna.

Tharx skrev:Det kliar i mina daktyler (inte alls korrekt, eller hur? Tänker på "pentadactyle limb". Skall det kallas falanger istället?)

Är det grekiska kontra latin? Latin är klumpigt och fult, låt ockultisterna få det. Påven och de där. Patologin är på vacker grekiska. Bara för att anatomin var så enkel att latin kunde ersätta grekiska en gång i antiken när allt skulle passas in i romarnas ramar tycker jag att vi nu ska slänga ut latinarna. Romanus sum! Jo, jag betackar mig så gärna. Här har du pentadactylen.

Tharx skrev:

linek skrev:Schumann = egocentriker, på lite familjeprivat nivå sådär.

Är du kännare av hans verk? Beundrare kanske till och med?

Egocentriker, verkligen? Det låter visserligen inte osannolikt, men på vilket sätt? Inte såsom Satie antar jag, om du känner till denne?

...
Att du kände igen denne kompositör tyder på att du själv har kännedom om de högsta formerna av musik (om man får vara aningen djärv och uttrycka sig som så). Stämmer det? Vilka kompositörer ligger dig varmast om hjärtat isåfall?

Schumann är en av dem jag känner bara från antologier. Intet har jag djärvts intränga i hans värld. Å, jag har hört, men ändå inget greppat. Han förekommer i musikhistoriska utläggningar rätt ofta på grund av sin tidskrift och sin fru Clara och Brahms. Någon av dessa framställningar målar upp bilden av den ångestridne, nuerotiske store gömmande sig i en stuga på landet för att undslippa värnplikt medan Clara fick tränga sig fram till honom genom snöstormen, barnen i släptåg, med förnödenheter. Sant, Mozart hade en fru, så ock Bellman, men de var inte pianister som gett upp karriären. Fast sådant understryks inte i texter av det här slaget, det är ingen nyhet, men det nämns, o ja, det nämns och det nämns.

Saties historia är en vit fläck. Där har jag bara musiken.

Nå alltså, musik har alltid varit helt undgängligt för mig. Jag saknar den aldrig. Det må ha gått flera år, men inget fattas mig någonsin i den vägen. Däremot är jag intellektuellt nyfiken och försöker odla upp ett intresse, en emotionell anknytning. Som med tecknandet spelade jag redan som liten en smula piano, men jag inte säga varför. Något mer av tonernas språk har jag lärt som vuxen, som andraspråk alltså, i kör, på flöjt, dragspel, gitarr och mer piano. Fortfarande helt löjligt tafatt på detta språk. Jag vet inte vad jag vill säga, inte vad man kan säga, bara härma litet och klistra och klippa andras uttryck. Det allra svåraste är att se hela stycket framför sig - som en kuperad väg på en skärgårdsö där jag kör buss och kan varje kurva - och minnas vad helheten vill berätta och hur dynamiken måste vara där jag spelar för tillfället för att berättelsen skall gå fram. Mitt sinne är som ett kaleidoskop; prismor bryter tankar i tusen riktningar och ständigt nya träffar mig i ögat. Egentligen är nog improvisation med start i ett tema mer min grej, fast jag talar ju inte flytande dårå.

Jo, mina komponister. Bach förstås, han är verkligen aldrig ointressant och det finns alltid ett plan till. Beethoven för energin och de suveräna modulationerna. Couperin och Rameau för min frankofili. John Dowland, master of musicke, för mitt melankoliska, romantiska syndrom. Det var de stora, av många omfamnade och längre är jag inte just kommen. Säger jag något mer är det en pose. Mina två harmoniläreböcker av Handemith och Schönberg till exempel, en pose.

Mina pianister får du på köpet. Glenn Gould, Clara Haskil, Jan Johansson. Inget eklektiskt där heller. Känns verkligt befriande att bekänna sig till centralfåran.

Korrekturen har läst igenom och är nöjd, fast på fem minuter gick det ju inte.

Därför,

s/Handemith/Hindemith/.

Hälsningar nerifrån sulcus centralis.

Inger skrev:Verkar finns olika typer av Aspergare:

- De som är huvudsakligen mentalt lagda och passar just som akademiker.

- De som är mer praktiskt lagda och passar bäst för olika hantverksyrken.

- De som föredrar monotont arbete och verkligen är i sitt esse där.

- De som är kreativa och behöver omväxling och utmaningar. Etc.

Har nån redan postat den utmärkta länken till Temple Grandins jobbtips-sida? Annars finns den HÄR.

Tack för det! På många håll bla. på sina ställen här på forumet tycks det verka som alla med AS. passar för typ akademikerjobb, men att det inte är så är jag ett levande bevis på. Däremot tycker jag mig inte var en renodlad typ av ovanstående utan lite en blandning, vilket nog fler med AS. är.

naomi skrev:

johan skrev:Vilket är det bästa arbetet för oss personer med aspergers syndrom? jag har tänkt ut att busschaufför är ett bra yrke. Då slipper man "arbetskamrater" och arbetet innebär fasta och trygga rutiner.

Men är inte långtradare ett ännu bättre val?

- Naomi

Ej läst hela tråden, men tänker direkt:
Bussförare i glesbygd kanske, eller på långfärdsbussar (med få stopp)?

Finns det speciella arbeten för folk med asperger? Ungefär som att man kan gå i aspergerklass i grundskolan?