Vad gör man när sonen (17 år) uppvisar alla symptom på As men vägrar gå med på en utredning? Sliter mitt hår snart..


Moderator atoms - tråden är flyttad från Övriga Aspergerfrågor.

förklaring: han vill inte vara annorlunda. du kan ju inte tvinga honom till en utredning, han kommer nog göra den när han är redo

Det viktigaste är väl inte om han får diagnosen just nu utan vilken hjälp han kan få eller ta emot när det gäller de problem han har.

Han vägrar att ta emot all hjälp. Han säger att han inte behöver nån hjälp, fast jag märker att han blir låg och är periodvis på gränsen till deprimerad. Tänkte att en diagnos skulle kunna få honom att förstå mer o att det inte innebär att han är "cp" som han själv säger..

Jag var likadan i den åldern, vägrade ta till mig att jag hade en aspergerdiagnos.

Varför vill han inte bli utredd?
Om jag vet varför är det lättare att ge råd och infallsvinklar.

Han säger att det inte är nåt fel,pappan har As men sonen tycker att han inte är som honom o därför tror han att det inte är det. Han vill nog inte ha en "bekräftelse" på att det skulle vara As tror jag.Han sätter likhetstecken mellan Asperger och "dum i huvudet" enligt honom.

I den åldern brukar det vara ganska pinsamt att inte vara som alla andra killar i klassen. Jag tror han tänker mer på hur andra kommer uppfatta det än vad han själv kommer göra.

Kompisar och killar i den åldern är oftast inte insatta i vad det betyder eller egentligen innebär. Säger man att man har exempelvis en sjukdom eller något annat som kanske inte är så känt eller att man inte hört något om det i skolan så är det lättare att sätta en stämpel på någon att han är "dum i huvudet" eller "konstig" istället för att ta reda på fakta.

Jag hade gett det lite tid och låtit honom själv ta steget när han är redo.

Tack för svaren..ja jag har oxå tänkt att han kommer att ta tag i det själv när han är mogen för det. Det är bara tufft i bland att se på och känna att han mår dåligt utan att kunna hjälpa.

Det gick en kille i min klass för några år sedan som hade fått asperger som diagnos men han ville inte kännas vid det. Han sa att psykologerna som gav honom diagnosen var jävla idioter. Det var nästan omöjligt att diskutera asperger med honom eftersom han blev så förbannad. "Asperger är ett jävla påhitt!", gastade han så fort han hörde att vi andra pratade om det. Han tyckte att det kändes jobbigt att inte vara som alla andra, det sa han iallafall. Hur är alla andra då? Det borde jag ha frågat honom innan vi blev ovänner och sa upp kontakten med varandra..

Jag tror inte att det går att genomföra en utredning om man inte själv vill. Om det nu är hjälp barnet behöver tycker jag att de skulle få det de behöver utan att de måste tvinga barnen till utredning och diagnos. Jag tycker att vi som är vuxna borde kunna sköta detta för oss själva tillsammans med skolan och vården.
Är helt sjukt att barn kommer i kläm, har sett rena vansinnerier där barn är inblandade (inte konstigt att det inte funkar för dem) så jag är helt avskräckt.
SKIT i barndiagnoser och fram med HJÄLP istället.
Föräldrar och lärare behöver utbildning i hur de ska kunna stötta och hjälpa!!!!

Men nu när det är som det är förstår jag att du har det jobbigt eftersom han måste ha en diagnos för att få hjälp. Hoppas att det ordnar sig för er.

Måste väl rimligen finnas annat man kan få hjälp med utan diagnos.
När jag ver liten så minns jag att alla fick hjälp i ett rum brevid klassrummet men det var iofs lågstadiet.
Det var några timmar i veckan man fick det, mycket trevligt, alla fick det.

Minns att man fick specialmat bara föräldrarna skrev en lapp om att barnen behövde det.
Tyvärr gick inte mina med på att jag skulle få pannkaka varje dag
Men en del fick tex vegetarisk kost, eller tex utan färs, eller glutenfritt och en massa annat.

Hur har det gått för er TS?
Min 15-åring ville heller inte utredas, men gick till slut (under protest) med på det. Idag fick vi resultatet och det blev bla AS, vilket var väntat. Han tog det bra måste jag säga och efteråt sa han att han alltid trott att alla dessa "egenheter" han håller på med varit en "personlighetsstörning". Tror att han blev lättad faktiskt.
Fortsätt att förklara för din son vilka fördelar en förståelse kan ge honom!

Lycka till!

Kan inte låta bli att tycka att det är fel att försöka bestämma åt någon annan både att de behöver hjälp, och sedan även vilken hjälp.

Du har nu gjort klart och tydligt för honom vad du tycker i frågan. Låt sen avgörandet vara upp till honom själv!

Det du kan göra är att erbjuda honom stöd och förståelse. Det gör nog större nytta om han känner att du finns där för honom att prata med och att du är 'på hans sida' och backar upp (oavsett vad), än om (också) du är mot honom (alltså är någon som han känner sig tvungen att göra motstånd mot).

PS.
Förlåt om jag övertolkar det hela. (Detta är lite av en personlig fråga för mig). Hur som helst önskar jag er all lycka och hoppas att ni tillsammans kan göra att hans situation blir bättre.

Säger som många andra här, ordna med stöd primärt. Oavsett om det är att träna på socialt samspel, organisera tillvaron, förklara sådant som verkar knepigt osv. Officiell diagnos verkar överflödigt egentligen. Den kan däremot ligga till last vid körkortsansökan, jobb, och inte minst om det kommer ut på skolan.

Varför denna fixering på diagnos?

Min son har alltid fått höra från lärare att han är lat och omotiverad. Idrottsläraren säger att han inte försöker tillräckligt mycket och de andra lärarna att han inte deltar tillräckligt aktivt i grupparbeten för att få betyg. En diagnos kan innebära förklaring, förståelse och att han kan få betyg trots att han inte deltar aktivt i grupparbeten.
Som förälder måste jag ibland göra saker för mina barn som de inte gillar. Jag är ansvarig för att de ska få det så bra som möjligt.

Lärare kanske borde lära sig att motivera varför kunskaperna är användbara. Inte bara korvstoppa dom.

Men vad säger han om varför han "är lat och omotiverad". Och om att försöka i idrott?

plåtmonster skrev:Lärare kanske borde lära sig att motivera varför kunskaperna är användbara. Inte bara korvstoppa dom.

Instämmer helt och hållet!!!

plåtmonster skrev:Men vad säger han om varför han "är lat och omotiverad". Och om att försöka i idrott?

Han säger att det liksom blir stopp i huvudet när han får en fråga samt att han blir trött hela tiden. När de ska skriva saker ser han orden han ska skriva framför sig, sedan liksom "flyger" de iväg säger han. Han har svårt att hålla kvar en tanke.
Idrotten tycker han är svår och han tycker att det är jobbigt att alltid bli utpekad som den sämsta i alla grenar. Han är 182 cm lång och har DCD, vilket innebär att hans motorik och koordination är väldigt dålig. Inte kul att alltid känna sig sämst.


Moderator: Fixade ofullständig citering.

Låter som att om han får vara utan frågor så skulle det fungera bättre. Liksom att man anpassar idrottsupplägget. Dvs, är kopplat till att sociala situationer är ansträngande, liksom motorik. Och inget med begåvning.

plåtmonster skrev:Låter som att om han får vara utan frågor så skulle det fungera bättre. Liksom att man anpassar idrottsupplägget. Dvs, är kopplat till att sociala situationer är ansträngande, liksom motorik. Och inget med begåvning.

Jag är övertygad om att min son skulle kunna lära sina lärare ett och annat också. Allmänbildad är han som få! Jag hoppas och tror att utredningen leder till ökad förståelse för hur han tänker och hur man kan anpassa uppgifterna bättre.

Vilken yrkesinriktning har han tänkt sig? (hantverkare, teknik, vård, ekonomi, service, etc)

Har du eller din man akademisk bakgrund?
(Det påverkar en del)

I vilket fall som helst så låter det som han har intellektuell kapacitet. Så kanske du får köra över lite lärare och annat folk så att förutsättningarna för att odla den blir så bra som möjligt.

plåtmonster skrev:Vilken yrkesinriktning har han tänkt sig? (hantverkare, teknik, vård, ekonomi, service, etc)

Har du eller din man akademisk bakgrund?
(Det påverkar en del)

I vilket fall som helst så låter det som han har intellektuell kapacitet. Så kanske du får köra över lite lärare och annat folk så att förutsättningarna för att odla den blir så bra som möjligt.

Han vill jobba inom IT (specialintresse). Han går i 8:an nu och jag har redan kollat upp gymnasieskolor för honom samt vad som krävs för att komma in. Tillsammans tror vi att den minsta skolan, som bara har totalt 30 elever, skulle vara bäst. De har också den inriktningen han är intresserad av. Problemet är bara att få honom godkänd i matte... Där tänker jag pusha för att de kan använda sig av PYS-paragrafen om de anser att han har kunskaperna men inte alltid kan visa det på det sätt de kräver. Hoppas att det funkar.

PYS?

Kolla att gymnasiet ger behörighet till till högre utbildning. Samt vad skolan har för resultat på nationella prov och betyg. Mobbningsproblematik är också något att kolla upp.

Prov är mest en fråga om att slappna av och mest se det som något som ska göras. Dividera tiden med antalet uppgifter, ta de lättaste först. Aldrig "fastna" på en uppgift som inte är lönsam ur tidsaspekten.

Jag tror att man kan välja så att alla utbildningar ger behörighet till högre utbildningar.
Ska självklart kolla upp skolan mer när det drar ihop sig.
Mobbing är jag inte så orolig för, han har lättare för kontakten med jämnåriga än vuxna och de kan man ju förbereda innan. Han har gått på flera skolor innan och har alltid haft mycket kompisar. Ibland väljer han bort dem för att vara själv, men de värnar om hans vänskap och väntar tålmodigt på honom.

plåtmonster skrev:PYS?

Glömde svara på detta. Här finns mer info:

http://tekspec.blogspot.se/2011/05/pys- ... lagen.html